20
Ja, snacka om flat. Om det nu är så viktigt att det blir på ett visst sätt, att någon ska stå där och be om ursäkt och få förklarat för sig hur fel den gjort, varför tog du inte ditt ansvar och pratade med pappan och barnet? Du skriver att du blev jättearg och sade till pojken, varför inte mer? Jag hade inte tolererat ( nu generaliserar jag, för det kan säkert finnas en situation där jag aktivt avstår från att säga till, men då ondgör jag mig inte heller efteråt ) att någon gjorde så mot mitt barn och jag undrar varför du lät din dotter se att du bara lät pojken göra så? Tycker att du skulle gått fram till pappan och pojken och sagt att eftersom pojken tagit glassen i marken så fick de vara så vänliga att köpa en ny till barnet. Det spelar ingen roll om pappan har A eller B eller C-sjukdom och barnet D, E F och G eller whatever. Man gör inte så utan att på något vis be om ursäkt och göra rätt för sig. Ok, hade det varit en tvååring som slängde glassen i marken så hade iallafall inte jag brytt mig, men som förälder till det kastade barnet så hade jag absolut köpt en ny glass till barnet. Fattas bara. Men så är jag normalt funtad också, men det finns ingen lag på att man ska vara det....man får lov att ha barn även om man inte är så himla bra på att lära sina barn att uppföra sig.
Vi är omringade av folk som inte vet hur man ska uppföra sig och som gör precis tvärtemot vad vi själv tycker är rätt och fel, men om vi är så övertygade om vad som är rätt och fel, varför går vi inte in och försöker göra rätt och visa våra barn vad som är rätt? Varför bara låta ett barn och pappa gå iväg precis som inget hänt när barnet kastat ditt barns glass? Varför måste man tycka att barn är några jävla apor för att de inte uppför sig så som man vill? Kan man inte bara styra upp situationen och "ta befälet"?? I detta fallet var pappan flat, men av vilken anledning vet vi inte här. Han kan ha varit rent slapp och allmänt dum bara, han kan ha varit synskadad och inte sett vad som har hänt och...ja, säkert tusen andra saker också....Men du var också flat. Du upprörs över en situation där ditt barn är inblandat och blir lidande och du står och gör....ingenting. ( fast det kanske du gjorde, jag minns inte ditt inlägg ) och så har du mage att klaga på att andra är flata?? Ja, jag är kanske trög, men jag förstår det inte.
Jag har många barn och här har varit många barn i huset genom åren. En del väldigt lätta, tysta och väluppfostrade ( men vissa av dem ack så tråkiga, men det går bra det också ) och andra lite svårare att ha att göra med. Lite roligare barn ofta, men visst, det finns dysterhönor bland dem också...Inte ett enda av dessa barn har lyckats göra mig förbannad på dem. Kanske för att jag aldrig känt mig maktlös? Har de gjort något som inte passar mig så har jag sagt till och inte bara sagt till utan sett till så att de slutar/börjar med det jag har sagt till om. Barnen har vetat vad som har gällt hos mig och inte hittat på saker. De har också vetat att jag är schysst och rättvis och det har förmodligen varit en trygghet för dem och hjälpt dem med att kunna hantera sig själv.
Min erfarenhet är att de vuxna som inte reder ut situationer själv och är lite halvt apatiska, är de som blir mest irriterade på när andra gör fel. Kanske en besvikelse över sig själv att man inte lyckades, men då är det skönare för en att tala om hur illa _den andre_ har betett sig.
Jag vet inte....men jag tycker att det är sorgligt när man inte får lov att ha förståelse för barn. Att har förståelse betyder, inte för mig iallafall, inte att man försvarar allt vad barnet gör och att man tycker att de har rätt att göra så. Det är så fel som det kan bli.
Långt ifrån alla barn är fenor på det sociala, men varför ens bli upprörd över det? Massor av barn har enorma svårigheter att få ihop vad fem plus fem blir och vad R + O + S blir. Skulle man bli lika upprörd över det som man blir över de ickesociala färdigheterna? Det är inte fel på barnet bara för att det inte säger hej eller för att det pallar rädisor och inte behöver man alltid påpeka för barnet heller att det gjort fel. Ibland måste man låta saker vara, precis som man gör med barn som inte kan räkna rätt eller läsa rätt. Tänk om vi varje gång Lisa räknar fel talar om för henne hur fel hon gör och att alla andra barn minsann kan räkna..... och sedan ringer vi till Lisas föräldrar och säger att NU måste hon faktiskt lära sig fem plus fem för nu går hon i ettan och då SKA man klara det. För det gjorde mina barn. Och klarar hon inte det så är det nog inte så lämpligt att hon kommer hit och leker fler ggr, för det kan ju inverka negattivt på MITT barn. ( och ja, jag vet att mitt barn inte blir skadat av att Lisa inte kan räkna och att de sociala bristerna förstör mer för andra, men det handlar ändå om samma sak. Att ha svårigheter med något )
