ångest utan orsak...

[anonymt namn]

hej, är nu här, har funderingar på att ringa en läkare imorron, har haft en hemsk ångest sen april, trodde den berodde på nya jobbet, tänkte den går nog över, jobbet var underbart lugnt och trevligt och bra arbetskamrater! nehej ångesten stannade kvar, tänkte det var pga stress då jag har tre små barn, och jobbar heltid, men jag har försökt trappa ner coh trodde definitivt att jag skulle slippa ångesten på semestern, skulle bara koppla av och ta det lugnt.

hela semestern har jag haft samma ångest, får som attacker när jag inte kan andas knappt, svettas blir yr, får irrationella ilsk-utbrott. får fysiskt ont i bröstet grubblar oroar mig kan inte sova har alltid huvudvärk...kissar hela tiden.
men, VARFÖR? jag har en ångest som skulle motsvara att jag i princip mördat någon eller rånat en bank, fast jag inte ens skulle kunna kröka ett hår på någons huvud eller ens ta en godisbit utan att fråga!

har en sambo so mälskar mig, snälla barn, fint hus bra ekonomi och ett underbart fritt omväxlande arbete...
hur kan jag få sån ångest? och hur blir man frisk???
nu har jag dessutom ångest för att ringa atill en läkare, ångest ifall dom sjukskriver mig, och ångest om jag INTE blir sjukskriven för hur ska jag kunna oarka arbeta när jagknappt sover en blund på nätterna och bara vrider o vänder o oroar mig och tror jag ska dö i andnöd hela tiden?
och
ångest över att ev bli tvingad att ta nån medicin som man får hemska biverkningar av,
ångest över vad dom på jobbet ska säga
ångest över vad alla i omgivningen ska säga, det hade ju varit så mkt enklare om jag brutit ett ben,
ångest över vad GRANNARNA ska säga när jag går hemma om jag blir sjuksriven
ångest över ekonomin,
ångest över att läkaren inte tar mig på allvar,
herregud om jag blir sjukskriven nu, då har jag inte hunnit arbeta ihop ett villkor, (har en säsongsanställning som slutar i nov) och då blir jag i riskzonen att inte få pengar till barnen o oss och då kommer ekonomin att rasa och jag får mer ångest kanske än jag har nu...

så håller det på i mitt huvud hela tiden, det värsta är att jag börjar bli rädd för folk, måste gå ur kön i affären om det blir många dom står, fick jätteutbrott på löiseberg igår och skällde ut och gjorde bort mig för alla vänner o familj o arbetande lisebergsungdomar, pga panikångesten som kom som genom ett trollslag...
är jag på väg att lbi tokig på riktigt,
eller är deetta någon form av diagnosticerbar sjukdom?
känner någon igen sig?
jag är dessutom full med ångest för att jag inte ÄR en person som har "psykiska problem" jag har alltid arbetat hårt, är van att ta i och fixa och dona, och nu har jag ångest för att jag i min ansökan till mitt jobb (som jag fick o älskar) att jag är snabb, coh stresstålig och van att arbeta hårt....
haha här sitter jag som ett vrak och vet inte varken ut eller in...
har en mellan pojk med trolig adhd-diagnos som är stökig, och tar mkt tid kraft och oro såklart, men det borde ju inte utlösa denna obegripliga ångest??
kan tillägga att jag kommer från en helt normal trevlig arbetarfamilj, älskar mamma o pappa, de är kärleksfulla och kravlösa, har bra syskon och tja haft en helt normal atrevlig och glad barndom, inget spöke från förr alltså..
är fyra månader för kort tid, ska man vänta längre innan man ringer läkare? har provat med naturläkemedel men verkar inte funka för ångesten är ju kvar... tack på förhand

[motionella]

Först och främst, vad bra att du har skrivit en lista på det (allt?) som du oroar dig över. Det hjälper jättemycket. Fast sedan ska jag tillägga att du säkert har uteslutit det som oroar dig mest, kanske omedvetet för att du inte vet vad det är än. För det är klart att det finns en orsak till att du känner sådan stor oro.

Jag tycker inte alls att du ska vänta med att söka hjälp. Gå till doktorn, förklara vad du känner (skriv ner i förväg!), när ångesten ökar, minskar etc. Det finns ju mediciner som funkar, och jag tycker att det är bra att börja med en medicin som hjälper en att tänka så att man sedan kan ta tag i det som bråkar med en. Naturligtvis tvingas du inte att ta något, och det blir täta utvärderingar på hur du reagerar på medicinen (typ var tredje vecka eller så).

Om det nu är så att du måste hålla ihop dig till november åtminstone, så tycker jag verkligen att du ska gå till doktorn. Vill du inte sjukskrivas, så blir du det inte heller. Men du måste lära dig att andas ordentligt, öva koncentrerat varje dag på att slappna av andningsmuskulaturen.

Jag är också en sådan där Attans Duktig Flicka, och det går alldeles utmärkt att skylla på ryggen om någon frågar! Det kan man säga på jobbet också. Men ett hett tips: Lär dig att strunta i vad andra tycker. Lägg det krutet på dig själv, du behöver det bättre. Kram!

[elva]

ångest har alltid en orsak har jag fått lära mej. Men det behöver inte vara nån större sak som utlöser det. Håller med ovanstående, ta med listan du skrev här uppe och visa den. Och ingen gör nåt mot dej som du inte vill. Vad gäller folk omkring så förstår jag dej. Det är ju lite hetsjakt på oss sjuka nu och det gör det inte lättare. Men för dín och din familjs skull så gå till doktorn. Ni kanske tillsammans kan hitta ett bra sätt för dej att hantera din ångest utan vare sej medicin eller sjukskrivning. Lycka till