Monstermamma, normal??Buhuu

[anonymnu]

Kanske är det för att jag inte sovit mer än 5h per natt i en vecka(med avbrott, barnen varit sjuka)som humöret tryter, men känner mig som en riktig monstermamma och har världens sämsta samvete nu. Verkar som att alla andra är så lugna och har sånt tålamod med sina barn, aldrig skriker, höjer rösten eller tar ett hårt tag eller "hotar" med "då får du inte det" el dyl. Idag tex, maken bortrest några dagar men hade barnvakt som avlastning. Fm gick åt till att jag skulle få försöka vila, vilket inte gick..1.5åringen gnällde och ville vara med mig, 3.5åringen skulle inte äta sin välling..skulle bara en massa först. Jag hade förklarat för honom att mamma behövde få vila osv, slutade med att jag blev arg på honom och tog hårt tag i honom, lyfte bestämt iväg honom till soffan, varpå han börjar gråta och sedan när jag gick till sovrummet springer efter skrikande. Lät honom sitta hos mig ett tag, sedan skulle de gå ut, men det blev likadant, han drog på det att gå och jag fick tjata mera..sovandet för min del var inte längre att hinnas med eftersom de bara skulle ha tid att vara ute en halvtimme innan barnvakten skulle gå hem. De kom in, det var bara att förbereda lunch, det blev tjat igen om att försöka få dom att äta(båda äter i princip ingenting, har nästan aldrig gjort, vilket alltid varit mentalt jobbigt för mig) Mera tjat om att sitta still, äta lite till. Sövde lillan i sängen varpå storebror fick se dvd som han fortsatte med den 45min lillen sov och jag vilade på soffan bredvid store. Sedan lite plockande när lillen vaknade, de lekte själva, mera tjat och höja röst när de bråkade och slogs i omgångar, ville ha samma sak osv. Vi åkte iväg till en park med barnvakten som kom någon timme igen, för att ge mig en timme till att plugga. Försökte sitta på en bänk i en stor rolig lekpark, men de kom båda i omgångar och gnällde och skulle inte leka. Tog paus för att få igång dom, räckte inte långt. Sedan megagnäll från storen om att gå hem, inte gå, mera vatten osvosv. Förstod att han var hungrig, men då ville han inte hem, jag blev sur efter att vi tjafsat ett tag,sa att jag går nu osv, att de andra barnen undrar nu när han gnäller så.(jag vet att man inte borde säga såna saker..)Väl hemma skulle han inte äta såklart och nytt tjafs. Han skrek också om vatten och jag sa att det ionte blir något om han inte frågar fint. Mera tjafs. Sedan plocka och fixa, barnen leka, den lilles tur att gnälla, sedan mer bråk dom emellan, jag där och höja rösten och skrek att det får vara nog. Tjafs vid tandborstning, tjafs vid välling, inte äta, de skulle springa upp ur sängen, store skulle upp och kissa x antal gånger..till slut skrek jag igen att det får vara nog och tyvärr en ramsa med svordomar..Store sa att pappa aldrig skriker. Att jag inte är snäll som skriker och att han blir rädd då. Tidigare på kvällen sa store till lille:kom, sedan sa han till honom, mamma är inte snäll. Snyft! Ingen ursäkt att jag är skittrött, inte hunnit/orkat göra nåt kul med barnen. Vilken skitdag, vilken skitmamma..

[.Lina.]

Vad bra att din lille pojke verkligen kan säga till dig att du inte är snäll! Att din pojke kan se, och vågar berätta det han ser och upplever till dig, är ett jättebetyg till dig som mamma. En stor kram skall du ha för det, för det är inte alla barn som kan göra så.

Jag är nog en sån där annan mamma som du talar om, en sån där som alltid är lugn, pedagogisk och alltid har ett sånt tålamod med sina barn. Det är i alla fall såna kommentarer jag har fått. Men de som säger det har inte sett alla mina sidor. Jag kan bli SKOGSTOKIG på mina ungar, fullkomligt explodera, regridera till en tvååring och göra *precis allt* det du berättar i ditt inlägg.

Jag har valt att gå på samma linje som din son, att inte dölja eller förneka att jag är ett sjuhelsikes jäkla troll som man kan bli riktigt, riktigt rädd för. Jag har upptäckt att jag inte kan hålla tillbaka mitt skogstokeri när det kommer (och det kan komma *pang*, från noll till hundra på nix tid). Det blir bara värre om jag försöker "behärska" mig, så jag försöker hitta sätt att få utlopp istället. Nu bor jag i hus (och utbrotten kommer bara hemma) så jag tillåter mig att vråla och skrika ganska rejält och sedan avskärmar jag mig från barnen, genom att t.ex. gå från rum till rum och svära för mig själv eller gå ut på terrassen och kasta saker.

Det viktiga är att inte låta det stanna där. Att tillåta härdsmälta är bara en del av processen, och det viktiga är det som kommer sen: Att bekräfta barnen och ta ansvar för det som skett.

Jag kallar min härdsmälta för Drakmamman, för det är en sådan jag blir när jag skogstokar. Jag släpper fram henne när jag känner att jag inte kan kontrollera henne, men i bakgrunden sitter mitt verkliga jag, den mamman jag egentligen är, och observerar henne. När Drakmamman har rasat på ett tag, så brukar jag kunna samla tyglarna igen. Jag kanske fortfarande är frustande arg, men jag klarar av att hålla det och inte omedelbart projicera den ilskan på mina barn (dvs angripa dem, verbalt och känslomässigt).

I det läget går jag tillbaks till barnen och samlar dem, allihop, inte bara den/de som jag varit ursinnig mot, och ber om ursäkt för att jag har varit så elak. Jag berättar att jag har den där Drakmamman inom mig, att hon är min, och att det är min sak att ta hand om henne. Och sedan berättar jag vad jag, den riktiga mamman, såg när Drakmamman var sådär arg. Jag berättar vad jag gjorde och vad jag tror (vet) att barnen kände när jag gjorde så. På det sättet tar jag ansvar för det som hände och bekräftar barnen i deras upplevelse.

Det är väldigt förlösande, både för dem och mig. Det har hänt att jag har sagt och gjort väldigt fula saker mot barnen när sinnet har löpt till skogs, men genom "debriefing" så kan barnen börja gråta och släppa spänningarna, och jag kan själv börja släppa mycket av min ilska.

Det här blev ett långt svar, men jag känner för dig i ditt inlägg och vet hur uselt det känns att vara sådär bottenlåg. Du är inte ensam och det är egentligen inte så farligt. Jag tror att det man gör som förälder inte spelar lika stor roll som vad man, som förälder, gör *med* det man gör.

Jag kan tänka mig att du är under mycket stress just nu, med plugg, lite sömn och maken på annan plats, och då är det lätt att säkerhetsventilerna ryker. Jag hoppas att du får vila inatt och jag är säker på att du är världens bästa mamma för dina barn. Imorgon kan du samla dina barn och göra precis som din pojke. Om du berättar vad som hände idag, och bekräftar hur de kände när det hände, så har ni vunnit jättemycket!

Kram!

[Achelois]

Vilken bra beskrivning! Jag kan också vråla när det gått för långt och man är trött. Jag tror att de flesta gör det, här på aff finns det alldeles för många "perfekta" föräldrar jämfört med normalbefolkningen.

[-Selma-]

Här finns en till. Jag tappar tålamodet med jämna mellanrum...någon gång nästan varje dag blir det. Det viktiga för oss här hemma är att prata om det efteråt och jag betonar alltid att jag alltid älskar barnen oavsett jag är arg, glad ledsen osv...och så blir det nån kram eller två.
Och du, vi gör inte nåt kul varje dag här heller, det är många vanliga dagar där syskonen får roa sig själva...

[anonymnu]

Kram på er, idag hade vi en bättre dag!!

[Trollopatra]

Håller med vad alla ni ovan sagt. Visst fasen blir man arg ibland och inte fasen är man megapedagogisk hela tiden. N
Nefan, mina barn vet att jag är människa men det är otroligt viktigt att kunna säga förlåt och som Selma säger, man måste kunna visa att man älskar sina ungar, alltid, oavsett humör så finns kärleken där.
Fast visst kommer ångesten ibland, när man tänker att man är världens sämsta mamma.. Men sen säger jag till mig själv, som så många gånger förr, att jag är faktiskt världens BÄSTA mamma, åt just mina barn