I samband med depression

[anonymt namn]

har jag börjat fundera mer på min uppväxt och jämför mkt min egen roll som förälder med min mammas. När jag vid 1-årsåldern fick något slags kruppanfall och blev inlagd på sjukhus (3-mil hemifrån) jag vet inte hur länge jag låg på sjukhus men jag vet att min mamma åkte hem (tror att det var över natten och ev. längre tid. Min syster har senare berättat att hon "aldrig glömmer min skräckslagna desperata blick från spjälsängen när de "kom och hälsade på" mig på sjukhuset. Jag vet bara att jag själv aldrig någonsin skulle lämna min dotters sida om hon hamnade på sjukhus. Detta var visserligen på 70-talet men en förälder måste väl ha fått stanna kvar hos sitt sjuka barn? Är det ett normalt beteende? Jag tycker inte det.

Har också fått återberättat för mig att min mamma någon enstaka gång gick och hämtade min bror på dagis (halv kilometer bort) medan jag, då tre år, låg och sov ensam hemma. Det är flera "småsaker" som tillsammans får mig att undra över hennes som jag ser det märkliga föräldraskap och sambandet med att jag från tonåren mått mer och mindre dåligt. Efter jag själv har fått barn inser jag hur olika vi är när det gäller våra föräldraroller. Jag kan även tillägga att min kontakt med min pappa varit helt obefintlig trots att vi alltid bott under samma tak. Jag hade aldrig accepterat att min sambo inte engagerar sig i vår dotter lika mkt som jag.

Usch, jag måste erkänna att jag känner ett växande förakt för min mamma, vill inte bli bitter! Nån som haft liknande uppväxt?

[Aniara_]

Lite tankar från mig. Jag började också fundera mycket över min egen barndom när jag fick ett eget barn. Han är mig ju så kär att jag skulle gå geom eld för hans skull och en del saker som mina föräldrar gjorde känns så otroligt främmande.

Men, det är en annan tid nu (jag är också född på 70-talet) och i samhället finns en helt annan syn på barn än det gjorde på 70-talet. Innan 70-talet och när din och min mamma var små 40-50-tal? så hade man en ännu "sämre" syn på barn. Då skulle ju barnen gärna ligga ensamma och skrika - träna lungorna, man opererade på dem utan bedövning man pratade inte alls om anknytning osv. Men som tur är går samhället framåt och man tänker och lär sig mer och mer om små barn och hur man kan behandla dem och ge dem en bättre uppväxt.

Min mamma gjorde en del grejer som jag idag tycker var lite skumma och själv inte skulle vilja göra. men jag tror att hon gjorde så för att hon var färgad av tidsandan och kanske för att hon inte hade så mkt andra val i den situation hon var då.

Men en grej ang sjukhus; jo, det var så att man som förälder inte fick stanna hos sitt barn på sjukhuset!! Jag var själv svårt sjuk i astma och skulle blivit inlagd vid flera tillfällen men min mamma vägrade eftersom hon inte skulle få stanna med mig. Personalen tyckte att hon var sjåpig och det står i journalerna att jag släpptes hem på min mammas ansvar. Min psykiska hälsa sattes före min fysiska men jag tycker ju att min mamma gjorde rätt. Din mamma tog ett annat beslut i den situationen, kanske hon trodde att det var det bästa beslutet, säkert kändes det i hennes hjärta, men hon intalade sig att hon gjorde det rätta.

Min pappa som är född på 40-talet låg på sjukhus månader i sträck (också astma) när han var liten. Han är rätt skadad av det, har svårt med tillit och inte så mkt kontakt med sina känslor. Jag tror det var det som fick min mamma att fatta det beslut hon tog.

Däremot finns det andra saker som min mamma har gjort där jag tycker att hon har gjort hemskt mot mig och mina syskon. Men för min egen skull försöker jag förlåta henne och se att hon förhoppningsvis gjorde så gott hon kunde på sitt sätt.

Tror du att du skulle må bra av att prata med någon professionell om detta? Jag tror att jag skulle det, har bara inte kommit mig för ännu.

[Tudie]

De flesta som vaxte upp på 70 talet hade det nog ganska mycket som du. Det låter "normalt" tycker jag faktiskt.

På 70- talet FICK du inte vara med ditt barn på sjukhuset nar det var sjukt. Du som hade någon sorts krupp och inte kunde andas var ju din mamma tvungen att lamna på sjukhuset, ett barn som andas dåligt kan man ju inte ha hemma. Barn som føddes på 70 talet hølls skilda från mamman och de sågs bara vid matning. Exemplena ar många. Tiden har førændrats, men din mamma gjorde det basta i den situationen hon var i då. Hon gick emot instinkt och lamnade dig så att du skulle kunna få vård. Om du vander på steken, vad tror du det gjorde med henne psykologiskt?

Ang att lamna barn hemma ensamma medans det handlades och hamtades hit och dit tror jag inte heller var ovanligt. Bebisar låg och sov (eller var vakna och skrek) helt obevakade utanfør affærer och cafeer medan førældrar handlade eller fikade. Hade føraldern tur stog någon och pratade och trøstade barnet nar shoppingen var øver och de återvænde till vagnen. Det var inte ovanligt, så gjorde folk då. Idag hade vi ALDRIG lamnat vår sovande bebis utanfør en affær. Vem som helst kan ju ta den.

Vi satt obæltade i bilar, åkte bakpå førældrars cyklar utan cykelstol utan satt på pakethållaren (hur många barn som fått vidriga benskador efter benet in i ekrarna orkar jag inte tænka på), vi åkte utan flytvæst i båt, Våra mammor røkte cigaretter och drack vin "måttligt" nær de var gravida. Jag tænker på "Nils Karsson pyssling" skriven av Astrid Lindgren som ju iof utspelar sig lite tidigare æn 70 talet. Dær ær Nils ensam hemma på dagarna (før liten før att gå i skolan æn) men mamma och pappa ær på jobb. Det beskrivs inte som konstigt, utan bara som fakta.

Vad jag vill ha sagt ær att du inte kan døma din mamma utifrån hur vi har det idag. Tiderna var annorlunda och folk visste inte lika mycket. Och framførallt hade de mycket mera respekt før lakare och forskare an vad du och jag har idag. De vågade inte ifrågasætta lika mycket, trots att det var rebelliska tider Folk kommer sækert att tycka att våran generation gør valdigt mycket fel nær de ser tillbaka på oss om 35-40 år.

Om det ligger annat an det du skrivit i ditt førakt før din mamma, så tycker jag att du skall ta kontakt med psykolog och prata av dig lite. Alla kan vi behøva gøra det før att læka!

[hjärnspöket]

Bli bitter alltså. Innan man kan gå vidare. Man måste få känna det man känner och vara arg om man är arg, känna förakt eller hat om man blivit illa behandlad, endast då kan känslorna förmedla det dem vill och man kan gå vidare lite starkare och lite mognare.
Jag har själv precis genomlevt en depression (kändes som om det var på håret) och har gått igenom hela min mörka, nattsvarta barndom med en oförstående,oälskande mamma och knäpp, dock ibland inkännande pappa (dock med en klarsynt terapeut). De lämnade mig också på sjukhus upp till 9 dagar vid ett tillfälle, och jag var inte ens sjuk!!! Det var bara min mamma som knäppat ihop och inte förstod att hon borde söka hjälp åt sig sjäv istället för till sitt barn. Jag har plockat fram mina gamla sjukhusjournaler från arkivet och där står ALLT, det kan du också göra om du vill veta vad läkaren tyckt och tänkt, när och hur länge du varit inlagd, fast det beror förstås på hur gammal du är.

Visst har jag känt förakt ibland, och känner det ibland fortfarande för allt de gjort mot mig. Bitter har jag varit periodvis men jag har haft en enorm vilja att jobba mig igenom och våga känna smärta-olidlig smärta, men framför allt har jag hållit mig öppen för att vara sårbar och öppen för hjälp, värme och omtanke från människor i min omgivning som vill ge mig kärlek idag, även om det samtidigt smärtar (och skrämmer livet ur mig) eftersom det var det jag hade behövt så desperat som barn men inte fick.

Visst kan man fundera på om hon hade valet att lämna eller varför hon lämnat, vad som hade varit rättast mm. Men det viktiga för dig är egentligen vad det haft för konsekvenser för dig, det är ju det allra viktigaste. Jag tror att alla föräldrar gör sitt allra bästa, sitt yttersta för sina barn, det är liksom kodat i våra gener, i våran överlevnadsinstinkt att värna våra barn. Men det kan bli så fel ändå, otroligt fel. Och det intressanta är om din mammas och pappas beteende skapat sanningar om dig hos dig som inte stämmer, beteendemönster och tankemönster som är skadliga för dig och som gör dig deprimerad. Men sånt är jättejättesvårt att se själv, hoppas att du får hjälp att ta dig igenom depressionen...

Ta hand om dig!

[Anonym Astrid]

Det jag vet är att under 60-talet fick inte föräldrarna vara hos sina barn på sjukhusen, utan det var besökstid som gällde.

Det var även dessa år man opererade småbebisar utan bedövning, för man trodde inte de hade känsel.

Attityden mot barn var allmänt att man inte skulle ägna sina barn för mycket tid. Ammade man skulle det göras enligt schema, och gråtande barn blev "bortskämda" om man "daltade" med dem. Man ansåg att barn blev starka av att man inte klemade med dem. Så din mamma gjorde nog vad hon trodde var rätt under denna tid. Idag vet man bättre.

[Anonym]

Själv kan jag inte förakta mina föräldrar, och för mej känns det bra att inte göra det. Jag tror att de gjorde vad de kunde och vad de hade förstånd till.

Jag önskar även att min son kommer kunna ha överseende med mej när han blir stor. Jag vet om att jag aldrig kan bli så bra mamma som jag skulle vilje, vist tror jag att jag ändå kommer klara av att vara bättre än mina föräldrar, men det ger mej inte så mycket tröst då vi lever i en så hård värld. Så min önskan ligger i att han ska förstå att vi älskar honom och gör så gott vi kan.

Alltså genom att jag har överseende med mina föräldrar så känns det lite som jag kan leva med mej själv bättre.