Hej,alla ni gravida, blivande mammor. Jag har en dotter som är 7 månader,mitt första barn. Jag vill ge er alla ett gott råd i all välmening. På föräldrakurser och liknande pratas mycket om förlossning och dylikt. Visst det är speciellt att föda fram ett barn, men ut kommer det alltid. Prata om tiden efteråt,be dom berätta om hur man kan må. Man kan drabbas av förlossningsdepression. Man kanske inte känner den himlastormande lycken för sitt barn. Det kanske inte blev som man tänkt. Jag drabbades av förlossningsdepression, fick hjälp och mår bra idag.Men först nu älskar jag verkligen min dotter, hon är det bästa i mitt liv hon och min sambo är livet. Men det var ett helvete när jag blev sjuk. Nu drabbar det naturligtvis inte alla, och det är inte meningen att skrämma er, men kom ihåg att det kan hända och det är inget konstigt,inget att skämmas för. Det finns den lindrigare formen sk tredjedagsgråten som nog är vanligare. Min depression drabbade mej när liten var ca 6 veckor. Men som sagt, det är det underbaraste som finns nu att var mamma och ni har något fantastiskt att se fram emot. Men ingen hade berättat för mej om detta,hade väl läst lite själv, tänkt detta händer inte mej. Därför be era barnmorskor berätta lite.
Lycka till alla ni med era mirakel.
Mvh, Stina
1
Läs detta Hej,alla ni gravida, blivande mammor. Jag har en dotter som är 7 månader,mitt första barn. Jag vill ge er alla ett gott råd i all välmening. På föräldrakurser och liknande pratas mycket om förlossning och dylikt. Visst det är speciellt att föda fram ett barn, men ut kommer det alltid. Prata om tiden efteråt,be dom berätta om hur man kan må. Man kan drabbas av förlossningsdepression. Man kanske inte känner den himlastormande lycken för sitt barn. Det kanske inte blev som man tänkt. Jag drabbades av förlossningsdepression, fick hjälp och mår bra idag.Men först nu älskar jag verkligen min dotter, hon är det bästa i mitt liv hon och min sambo är livet. Men det var ett helvete när jag blev sjuk. Nu drabbar det naturligtvis inte alla, och det är inte meningen att skrämma er, men kom ihåg att det kan hända och det är inget konstigt,inget att skämmas för. Det finns den lindrigare formen sk tredjedagsgråten som nog är vanligare. Min depression drabbade mej när liten var ca 6 veckor. Men som sagt, det är det underbaraste som finns nu att var mamma och ni har något fantastiskt att se fram emot. Men ingen hade berättat för mej om detta,hade väl läst lite själv, tänkt detta händer inte mej. Därför be era barnmorskor berätta lite.
Jag håller med om att man pratar ganska lite om detta som ändå verkar vara så vanligt. Jag hade nog själv en depression, fast jag fattadde inte förrän jag började må bättre att jag hade mått skit i nästan 10 mån.
Men vad jag minns för min egen del var att jag dels inte kunde ens föreställa mig hur det skulle vara att få en bebis och ta hand om den dygnet runt, inte få sova, amma, ha ont, vara intill döden trött. Och när någon sa något om det så slog jag det bara ifrån mig; jag var ju gravid och överlycklig, hur kunde nån komma och påstå att det skulle vara jobbigt att få sin lilla bebis och att man inte skulle vara glad! Jag lurade mig själv hela graviditeten och sen nästan hela första året med min bebis.
Under graviditeten tänkte jag nästan bara på förlossningen, jag förberedde mig noga på den och tog reda på allt. Men tiden efteråt hade jag också behövt förbereda mig på. Men det kändes som att förlossningen var slutstationen när det egentligen var där resan började! Men jag hade väldigt svårt att ta in det under tiden jag var gravid.
Jag önskar att nån hade sett hur dåligt jag mådde och skrapat lite på ytan och sagt att det är okej att må skit och det kan bli bättre, för jag kämde mig usel som inte var överlycklig och jag kände mig lurad på glädjen och lyckokänslan.
Idag mår jag jättebra och kan se tillbaka på den första bebistiden med lite sorg men också en känsla av styrka - för jag var på botten och tog mig vidare och lärde mig en hel del på vägen.
Har en kompis som väntar barn nu och jag har sagt till henne att när du känner att det här var inte vad du hade tänkt dig, att du bara vill sälja ungen på blocket och skjuta din lata sambo så ring mig så ska jag lyssna och kom ihåg att du inte är ensam om att känna så.
2
Jag håller med om att man pratar ganska lite om detta som ändå verkar vara så vanligt. Jag hade nog själv en depression, fast jag fattadde inte förrän jag började må bättre att jag hade mått skit i nästan 10 mån.
Men vad jag minns för min egen del var att jag dels inte kunde ens föreställa mig hur det skulle vara att få en bebis och ta hand om den dygnet runt, inte få sova, amma, ha ont, vara intill döden trött. Och när någon sa något om det så slog jag det bara ifrån mig; jag var ju gravid och överlycklig, hur kunde nån komma och påstå att det skulle vara jobbigt att få sin lilla bebis och att man inte skulle vara glad! Jag lurade mig själv hela graviditeten och sen nästan hela första året med min bebis.
Under graviditeten tänkte jag nästan bara på förlossningen, jag förberedde mig noga på den och tog reda på allt. Men tiden efteråt hade jag också behövt förbereda mig på. Men det kändes som att förlossningen var slutstationen när det egentligen var där resan började! Men jag hade väldigt svårt att ta in det under tiden jag var gravid.
Jag önskar att nån hade sett hur dåligt jag mådde och skrapat lite på ytan och sagt att det är okej att må skit och det kan bli bättre, för jag kämde mig usel som inte var överlycklig och jag kände mig lurad på glädjen och lyckokänslan.
Idag mår jag jättebra och kan se tillbaka på den första bebistiden med lite sorg men också en känsla av styrka - för jag var på botten och tog mig vidare och lärde mig en hel del på vägen.
Har en kompis som väntar barn nu och jag har sagt till henne att när du känner att det här var inte vad du hade tänkt dig, att du bara vill sälja ungen på blocket och skjuta din lata sambo så ring mig så ska jag lyssna och kom ihåg att du inte är ensam om att känna så.
Jag håller också med. Det beskrivs ofta som så rosenskimrande, men efter en långdragen förlossning med mkt smärta så är det inte alltid så man upplever det.
Jag fick en depression som varade till dottern var 3 år (!). Sen var jag inte uttalat deprimerad hela perioden, men några mammakänslor hade jag inte, vilket jag insåg när de väl kom.
När jag pratade med andra om detta så sa de typ "ja, det tog ju några timmar innan känslorna kom...", dvs de förstod inte riktigt och det är ju väldigt skamfullt att inte älska sitt barn!
Nu ska jag ha barn igen om 2 månader (med en ny man) och oron har satt sin prägel på graviditeten, skuld inför min dotter som nu är 4 år och oro inför att det kanske blir likadant. Nu går jag visserligen hos psykolog och kommer få hjälp i så fall, men oron finns ändå.
Och en depression behöver inte vara att man vill kasta ut barnet genom fönstret, som var min bild. I mitt fall var det mer en ständig ångest/stress när jag var med min dotter själv, men jag tog hand om henne som "man skulle", men utan några känslor. Låter helt hemskt, så det klart att man blundar för det i det längsta.
Nåja, ville egentligen bara säga att jag håller med dig ;-)
3
Jag håller också med. Det beskrivs ofta som så rosenskimrande, men efter en långdragen förlossning med mkt smärta så är det inte alltid så man upplever det.
Jag fick en depression som varade till dottern var 3 år (!). Sen var jag inte uttalat deprimerad hela perioden, men några mammakänslor hade jag inte, vilket jag insåg när de väl kom.
När jag pratade med andra om detta så sa de typ "ja, det tog ju några timmar innan känslorna kom...", dvs de förstod inte riktigt och det är ju väldigt skamfullt att inte älska sitt barn!
Nu ska jag ha barn igen om 2 månader (med en ny man) och oron har satt sin prägel på graviditeten, skuld inför min dotter som nu är 4 år och oro inför att det kanske blir likadant. Nu går jag visserligen hos psykolog och kommer få hjälp i så fall, men oron finns ändå.
Och en depression behöver inte vara att man vill kasta ut barnet genom fönstret, som var min bild. I mitt fall var det mer en ständig ångest/stress när jag var med min dotter själv, men jag tog hand om henne som "man skulle", men utan några känslor. Låter helt hemskt, så det klart att man blundar för det i det längsta.
Nåja, ville egentligen bara säga att jag håller med dig ;-)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
