Hej!
Jag är alldeles ny på den här sidan. Blev så glad när jag hittade den!
Jag har genom åren upplevt många övernaturliga (tror jag) saker. Skulle gärna vilja ha en förklaring på det...
Tex när jag var ca 8-9 år så gick jag och min syster hos en dagmamma. Ibland lekte vi i deras hall och då hörde jag alltid låga röster som pratade. Det lät som att det kom långt ifrån. MEN det var bara jag som hörde dessa röster! De andra trodde att jag inbillade mig... Några år senare gick dagmammans dotter (nästan jämngammal med mig)
bort i en svår sjukdom, bara tonåring. Kan det ha med dessa röster att göra?
När min äldsta dotter var några månader gammal satt jag med henne vänd mot mig i soffan. Pratade och gullande med henne. Vi var själva hemma. Plötsligt vänder hon blicken åt sidan och tittar och skrattar och jollrar. Precis som att någon hade suttit brevid mig och pratat och busat med henne. Detta hände flera gånger. Såg hon någon som inte jag såg???
Sen, när äldsta dottern var runt ett år, började det hända grejer på riktigt. Lampor tändes och släcktes. TV:n sattes på och stängdes av mm mm. Först hade vi logiska förklaringar till allt men sen började jag höra steg... Hade gått och lagt mig på kvällen och låg och lyssnade på sambon som grejade i köket. Rätt som det var hörde jag att någon kom in i sovrummet och gick fram till min säng. Jag tittade upp...ingen där. Blev totalt livrädd! Detta hände några kvällar senare igen men då var jag beredd och drog täcket över huvudet =). Då KÄNDE jag hur någon böjde sig ner och tittade på mig och jag kände ett starkt lugn. Jag förstod att jag inte behövde vara rädd. Hörde stegen ytterligare någon gång men sen upphörde de. OCH jag är 100% säker på att jag inte sov och drömde detta. Jag var klarvaken och vid mina sinnens fulla bruk=). Tassande steg fram till sängen men inga tillbaka.
I samma veva inträffade en händelse som fick oss att verkligen förstå att vi inte är ensamma. Saken är den att varken jag eller sambon har trott på sånt här förut. Men nu finns det inget tvivel.
Vi hade precis kommit hem. Dottern, då ca 1 år, satt på hallgolvet och lekte med sambons nyckelknippa. (Nyckelknippanär STOR, många nycklar, en golfboll mm i den). Jag gick förbi henne och in på toaletten. Hinner bara in så ropar sambon "Varför la du nycklarna på diskbänken?". "Nä, dom har ****" svara jag. Hon hade ju dem för 2 sek sen. Går ut i köket och där, högst upp på diskbänken, ligger nyckelknippan. Dottern kan OMÖJLIGT ha fått upp dem där. Och om hon skulle ha kastat (vilket aldrig skulle ha gått så långt) så hade det ju smällt rejält i plåten. Den tunga nyckelknippan mot på låten i diskbänken. Men vi hade inte hört ett ljud.
Blev livrädda bägge två och fick smått panik. Men när jag lugnat ner mig och tänkt på det en stund så kändes det som att "någon" velat skydda dottern mot den tunga nyckelknippan. "Någon" tyckte nog att det var olämpligt att hon hade den. Eller vad tror ni?
Sen flyttade vi och allt sånt här upphörde. Har bara märkt några små tecken då och då. Som att "någon" bara vill påminna oss om att h*n finns.
Men nu börjar det bli jobbigt igen...
Stod i hallen för några dagar sen och skulle göra något. På hatthyllan hängde 4 tomma galgar brevid varandra. Helt plötsligt, börjar alla galgarna skaka rejält. PRECIS som att någon gått emot dem. Men jag hade inte ens rört hatthyllan. Kändes väldigt obehagligt.
Och nu, flera kvällar i rad, har jag hört att "någon" håller på i hallen. Steg, prassel mm. Och i går kväll när resten av familjen sov satt sambon uppe och tittade på tv:n. Då hörde han gång på gång att "någon" var i hallen, steg mm. Han trodde det var jag som var uppe och grejade men jag sov. Har ni någon teori om detta eller är det vi som håller på att bli sinnessjuka??
Vi har ju inte tänkt på sånt här på närmare 5 år då det har varit så lugnt men nu är det som sagt igång igen. Behöver vi vara rädda? Eller är det bara min morfar som är här och vakar över oss? Eller någon annan?
1
Ny här med funderingar! Hej!
Jag är alldeles ny på den här sidan. Blev så glad när jag hittade den!
Jag har genom åren upplevt många övernaturliga (tror jag) saker. Skulle gärna vilja ha en förklaring på det...
Tex när jag var ca 8-9 år så gick jag och min syster hos en dagmamma. Ibland lekte vi i deras hall och då hörde jag alltid låga röster som pratade. Det lät som att det kom långt ifrån. MEN det var bara jag som hörde dessa röster! De andra trodde att jag inbillade mig... Några år senare gick dagmammans dotter (nästan jämngammal med mig)
bort i en svår sjukdom, bara tonåring. Kan det ha med dessa röster att göra?
När min äldsta dotter var några månader gammal satt jag med henne vänd mot mig i soffan. Pratade och gullande med henne. Vi var själva hemma. Plötsligt vänder hon blicken åt sidan och tittar och skrattar och jollrar. Precis som att någon hade suttit brevid mig och pratat och busat med henne. Detta hände flera gånger. Såg hon någon som inte jag såg???
Sen, när äldsta dottern var runt ett år, började det hända grejer på riktigt. Lampor tändes och släcktes. TV:n sattes på och stängdes av mm mm. Först hade vi logiska förklaringar till allt men sen började jag höra steg... Hade gått och lagt mig på kvällen och låg och lyssnade på sambon som grejade i köket. Rätt som det var hörde jag att någon kom in i sovrummet och gick fram till min säng. Jag tittade upp...ingen där. Blev totalt livrädd! Detta hände några kvällar senare igen men då var jag beredd och drog täcket över huvudet =). Då KÄNDE jag hur någon böjde sig ner och tittade på mig och jag kände ett starkt lugn. Jag förstod att jag inte behövde vara rädd. Hörde stegen ytterligare någon gång men sen upphörde de. OCH jag är 100% säker på att jag inte sov och drömde detta. Jag var klarvaken och vid mina sinnens fulla bruk=). Tassande steg fram till sängen men inga tillbaka.
I samma veva inträffade en händelse som fick oss att verkligen förstå att vi inte är ensamma. Saken är den att varken jag eller sambon har trott på sånt här förut. Men nu finns det inget tvivel.
Vi hade precis kommit hem. Dottern, då ca 1 år, satt på hallgolvet och lekte med sambons nyckelknippa. (Nyckelknippanär STOR, många nycklar, en golfboll mm i den). Jag gick förbi henne och in på toaletten. Hinner bara in så ropar sambon "Varför la du nycklarna på diskbänken?". "Nä, dom har ****" svara jag. Hon hade ju dem för 2 sek sen. Går ut i köket och där, högst upp på diskbänken, ligger nyckelknippan. Dottern kan OMÖJLIGT ha fått upp dem där. Och om hon skulle ha kastat (vilket aldrig skulle ha gått så långt) så hade det ju smällt rejält i plåten. Den tunga nyckelknippan mot på låten i diskbänken. Men vi hade inte hört ett ljud.
Blev livrädda bägge två och fick smått panik. Men när jag lugnat ner mig och tänkt på det en stund så kändes det som att "någon" velat skydda dottern mot den tunga nyckelknippan. "Någon" tyckte nog att det var olämpligt att hon hade den. Eller vad tror ni?
Sen flyttade vi och allt sånt här upphörde. Har bara märkt några små tecken då och då. Som att "någon" bara vill påminna oss om att h*n finns.
Men nu börjar det bli jobbigt igen...
Stod i hallen för några dagar sen och skulle göra något. På hatthyllan hängde 4 tomma galgar brevid varandra. Helt plötsligt, börjar alla galgarna skaka rejält. PRECIS som att någon gått emot dem. Men jag hade inte ens rört hatthyllan. Kändes väldigt obehagligt.
Och nu, flera kvällar i rad, har jag hört att "någon" håller på i hallen. Steg, prassel mm. Och i går kväll när resten av familjen sov satt sambon uppe och tittade på tv:n. Då hörde han gång på gång att "någon" var i hallen, steg mm. Han trodde det var jag som var uppe och grejade men jag sov. Har ni någon teori om detta eller är det vi som håller på att bli sinnessjuka??
Vi har ju inte tänkt på sånt här på närmare 5 år då det har varit så lugnt men nu är det som sagt igång igen. Behöver vi vara rädda? Eller är det bara min morfar som är här och vakar över oss? Eller någon annan?
Hejhej! Eftersom det verkar vara lite stiltje här efter heta diskussioner får vi väl starta på ny kula vi nya...
*ler*
Jag tror nu förtiden också...dels för att det helt enkelt inte funnits några förklaringar som verkar troliga och dels för att jag nog innerst inne VILL tro. MEN man vill ju inte vara rädd.
Så jag förstår dig, samtidigt så verkar ju denna "sak" vara lite mån om er...eller hur?
Har du funderat på att ta dit någon som kan känna/se/kanske tom ha någon förklaring?
2
Hejhej! Eftersom det verkar vara lite stiltje här efter heta diskussioner får vi väl starta på ny kula vi nya...
*ler*
Jag tror nu förtiden också...dels för att det helt enkelt inte funnits några förklaringar som verkar troliga och dels för att jag nog innerst inne VILL tro. MEN man vill ju inte vara rädd.
Så jag förstår dig, samtidigt så verkar ju denna "sak" vara lite mån om er...eller hur?
Har du funderat på att ta dit någon som kan känna/se/kanske tom ha någon förklaring?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
