Slängt ut min dotter

[Peus]

Efter många års bråk och senaste tiden med soc inblandade för att vi behöver hjälp, så slängde jag ut min 15 årig dotter igår. Hon är en jätte fin tjej, inga drog, rök eller sprit problem, Trevlig pojkvän, skolan går hyfsat. men attityden är hemsk. Hon "anfaller" när pappa inte är hemma och igår gick det för långt när hon börja kränka oss som personer och familj. Bara för att vi inte kan upphylla hennes glamour drömmar. Internat skola, överflöd med pengar, resor hit och dit.
Jag orkade inte längre, vi har fler barn i familjen, så hon kan inte ta all energi i från oss. Psykiskt knäckt igen, lika bra att börja med lyckopiller igen som jag slutade med för det kändes bra en tid. Vad gör man?

[Spirited Mom]

Men hur då "slängde ut", vad menar du med det? Att hon inte får bo med er längre eller? Har ni ordnat ngt annat boende då eller? Jag vill inte moralisera för jag vet hur jobbigt det kan vara men spontant så känner jag att man aldrig får "slänga ut" sina barn! Hon är bara 15 år, vart skulle hon ta vägen. Jag vet inte vad det är för kränkningar hon gjort sig skyldig till men jag tror inte ngn i familjen blir lyckligare av att ha slängt ut henne.

[UngMamma89]

Jag hoppas verkligen att du fixade ett annat boende till dottern och inte bara "slänge ut henne"
Om du bara slänge ut henne så är det förskräkligt.
Har man satt ett barn till värden så ska man se det bästa för barnet det är ens PLIKT som förälder.
Sen kanske det bästa är att hon bor någon anna stans och det hoppas jag som sagt att du fixade ett boende åt henne innan.

[picar]

Kontakta Soc, be om stöd. Det ska inte behöva gå så långt så att du måste slänga ut henne, eller äta lyckopiller. Nu har det trots allt gjort det, och då är det viktigt att ni snabbt får hjälp. Hon behöver hjälp att förstå att ni är en vanlig familj, och inte har kungligt appanage att svänga er med, du behöver hjälp att hantera henne. Kanske behöver hon hjälp med boende om hon inte ska bo med er.

styrkekramar.

[anonymt namn]

här får jag höra att jag är snålast i världen för att han inte får både bb och underhållet själv. Hur vidrigt dumma ihuvudet vi måste vara med tanke på vår låga utbildningsnivå (högskola ) Hmmm hur fula och tjocka vi är.. Syskonen får höra ung liknande.. de är rätt trött på honom MEN emellanåt dyker det upp nåt litet snällt ord och då är han förlåten. För den här gången. Ser framemot hans 18årsdag då han kommer att en fot i ändan om han inte ändrar attityd. *less*

[Jag-67]

va e hon nu?

[Lova med tre]

Jag förstår inte, hur slänger man ut en 15-åring? Var är hon nu och vem tar hand om henne?

[Hildegard]

Vart har du slängt ut henne? Ut på gatan som i att bli utelåst och övergiven?
Har hon sovplats, mat och kläder? Har hon pengar och sina skolsaker så hon kan gå i plugget?

Du söker väl hjälp nu, både för din dotter, dig själv och din övriga familjs skull. Din tonårings syskon upplever ju också den här krisen och mår säkert dåligt av att kanske känna att "snart kommer jag också att bli övergiven när jag bråkar som tonåring". Du är ju samma mamma även till dem, och de kanske också känner att du inte orkar med dem.

Skriv gärna svar till oss som har svarat, så du kan klara ut frågetecken. Vi är ju alla tonårsföräldrar och förstår hur jobbigt det kan vara ibland.

[Misan med 4 killar]

Slängde ut?? Vart har hon tagit vägen då?

[Peus]

Hej alla Ni som har lagt ett inlägg.
Det går ingen nöd på henne. Hon har flyttat in till sin pojkvän och hans familj för en tid framöver. Skolan går hon i - har kontakt med lärare. Har kontakt med pojkvännens föräldrar. Hon har alla sina kläder, sin kudde och täcke.
Vad jag gjorde var att markera upp att nu är det nog, att man inte kan få bära sig åt hur som helst. Felet vi föräldrar har gjort är at vi har skämt bort våra ungar, med saker som vi inte fick själva som barn.

Nu har vår ekonomi förändrats och det finns inte lika mycket att röra sig med och då blir det protester och hon vill inte bo hos oss för att hon inte får vad hon vill.
Har varit på soc. idag tillsammans med henne och pappa. Vad det hela kom fram till var att hon tycker att vi måste ha mera pengar så vi kan göra mera grejer. Tanterna på soc. tyckte nog att det är en bortskämd unge som sitter där och gnäller för att hon bara får sitt barnbidrag och måste själv betala bensinen till sin 4 -hjuling och tycker att vi måste spara pengar så vi kan göra utlandsresor. Hennes pengar räcker inte, till hennes alla utgifter........... Hon satt liksom och skrattade åt allt det här på soc. Hon tar det inte på allvar

Jag har tröttnat för att prata med henne slutar med att hon stänger av hörseln och vräker ur sig hur jävla dåliga vi är som inte har si och så.
Hon vill inte gå på någon familjeterapi, för hon är inte dum i huvudet säger hon, men det är ju inte därför vi skall gå, utan för att få hjälp att lösa våra problem.
Bråket som gjorde att jag "slängde ut henne" togs upp på soc. men hon ville inte fortfande förstå hur vi tänker utan det är bara åt ett håll som gäller, hennes. Men man kan inte komma till c förrens ha passerat a och b.

Vi har inte övergivet henne utan vi finns här på våra vilkor och inte hennes.

Lillebror mår dåligt när hon är hemma och bråkar, så för han är det lugnare när hon är borta. Storebror är så stor att han har flyttat hemifrån, och har jobb. Han tycker inte om sin systers attityd.

Vi har haft soc. kontakt sen i våras så ingen kan komma säga att vi inte försöker rätta upp det här.

Att jag sökte mig till dessa sidor var för att hitta likasinnade som har samma bekymmermed sina tonåringar, utbyta tips och få stöd.
För i det här bråket så är det jag och min man så mår sämst, hon mår lika bra och livet leker vidare för henne. Fast inte hemma sitt rum och med all service.

Hoppas nån förstår....................... .....

[Vikk]

Tror jag förstår. Vad tråkigt för er. Jaa, det är ju lätt att vara efterklok och undra varför man skämt bort sina barn med prylar. Men gjort är gjort och du verkar ju ha insett att det kanske inte var så bra att göra så. Å andra sidan tror jag nog de flesta barn/ungdomar har rätt stor förståelse för att ekonomiska förutsättningar kan ändras åt "fel håll". Så att hon hånar er och låter sådär illa låter absolut, i mina öron, som något man inte kan gå omkring och acceptera.
Förstod jag rätt i att hon nu tycker livet är lattjolajban efter att ni "slängde ut" henne? I så fall har hon ju inte fattat vinken riktigt. Jag vet inte om jag direkt tror på straff i ordets bemärkelse, men om hon tycker det här bara är kul då missar hon poängen och på nåt sätt borde ju hennes beteende och attityd få konsekvenser som _inte_ är så himla roliga. Eller kan det vara så att hon _låtsas_ tycka det är ok för att inte tappa ansiktet liksom?
Tråkigt när det blir såhär, lider verkligen med er.

[Cookiekakan]

Jag förstår! Det blev klarare när du förklarat. Frågan är ju bara hur länge pojkvännens familj orkar ha henne där?
Ibland har man tömt alla möjligheter och då kan det vara något drastiskt som kan få en ungdom på rätt spår igen. Fortsätt ha kontakt med soc även om dottern inte går dit.

[Hildegard]

Man behöver inte skämma bort sina barn för att få krävande tonåringar. Det känner vi igen allihop här, det är jag övertygad om.

Utan att veta för mycket, så har er generositet blivit ett sätt att kanske undvika konflikter också. Så om jag får gissa, så är det tidigare olösta konflikter som nu bakas ihop och blir jättestort och enormt jobbigt för er allihop, inklusive dottern.

Det jag har märkt av barn i den åldern, är att de liksom inte _vill_ förstå hur pengar kommer till. Och min ena dotter verkar ibland inte förstå skillnaden mellan en påse godis för 20 kr eller en dunjacka för 5000. "Vaddå, kan du inte jobba extra"... Och då hör det till saken att jag är student sedan 5 år tillbaka och alltså har 0 kr i inkomst, så vi har inte ens skämt bort våra tjejer.

Er dotter behöver landa också, och det är en rörig ålder när man är runt 15, så det kan kanske ta tid. Hon känner sig säkert lurad samtidigt som hon känner sig lite dum, för hon är ju en smart tjej som VET att pengar inte växer på träd. Och troligen blir hon lite förbannad på sig själv för det och då inte kan ta in den ilskan och ger sig på er istället.

Det låter som en bra lösning att hon får bo i ett annat hem så länge. Det ger henne en vidare syn på livet och hur man fungerar i en familj. Har själv gjort så i den åldern och det har jag med mig än i dag.

Bra att du kom tillbaka och berättade, för jag såg framförmig att du bara låste dörren...
Och du, välkommen hit! Vi behöver tonårsföräldrar här, alla har vi våra olika historier och familjekonstellationer. Men det vi har gemensamt är att vi är TONÅRSFÖRÄLDRAR. Och det är rätt jobbigt det också. (Nästa anhalt har jag räknat ut blir klimakteriet, och då kommer jag att GE IGEN... hehe, för det är nämligen liknande saker som händer i kroppen som för tonåringar.)

Så kram och välkommen igen!!!
/Lena_O

[Spirited Mom]

Skönt att höra att hon inte är utslängd på gatan, det lät så dramatiskt i ditt första inlägg! Hursomhelst, jag tror INTE att hon är nöjd och glad och oberörd. Men självklart håller hon på den attityden, det skulle väl vilken 15-årings om helst göra. Självklart känner hon sig innerst inne avvisad och måste tycka det är fasansfullt att sitta hos soc och snacka. "Bortskämd"? Ja det kan man ju tycka (varför i hela friden behöver ngn enda människa en 4-hjuling?!) men ofta tycker jag att folk uppfattar bortskämdhet felaktigt. Barn som anses bortskämda har ofta vuxit upp med att förknippa gåvor med kärlek och när sedan gåvoflödet stryps så uppfattar de det som ett känslomässigt avvisande.

Jag är tveksam till om det är så bra att hon bor hos sin pojkvän, är hon inte för ung för det? Har hon ingen tjejkompis hon kan bo hos istället?

Hursomhelst, jag önskar dig och din familj allt gott!

[pachamama]

Det var inte längesedan jag var i din dotters situation.
Du skriver att det har drabbat dig o din man värst och att ni mår sämst. Men du,va faan vet du om hur hon mår? Att hon agerar på så sätt som hon gör är ju pga av att hon (förmodligen) inte mår bra. Att detta yttrar sig i diverse gnäll,tjafs och bråk gällande pengar o materiella saker är ju bara ett "skydd". Ett skydd för att slippa ta orden i sin mun o säga vad det är som verkligen tynger henne! Det kallas "överlevnadsstrategi".
Att hon blev utslängd förvärrar bara allt. DU o din man kanske mår bättre. Ni tror säkert att hon gör likaså. Men det råder inget tvivel om att ni pajat allt förtroende hon (borde ha haft) för er!
Du tycker synd om dig,o gnäller över att du behöver ta lyckopiller..Ge dig! Min mamma var likadan. Vem satt senare med en mängd olika piller ordinerade att ta VARJE dag,från att jag slog upp ögonen fram tills att det var dags för sömnpiller-ransonen.. jo,JAG.
Skärp dig och öppna dina ögon..Du satte din dotter till världen ta ditt jävla ansvar och se till att finnas där för henne!

[jade_5]

Jag känner igen det där, även om det inte är fullt så utvecklat hos min tonårsson. Men det är för j-igt när ens ungar ser ner på en, när de inte har någon verklighetsförankringen om vad saker kostar. Märker av det nu, när jag lever ensam. Jag har faktiskt inte råd med allt, han får ändå mkt pengar. Behåller barnbidraget o jag lägger 400:- på hans telefon. Men det går ju bara att gå till sig själv som förälder, finns inget annat, man kommer inte ifrån det. Det är man själv som uppfostrat sina ungar, ingen annan. Vi lever också i ett prylgalet samhälle, där yta, glamour och sånt skit har en hög plats på statusstegen. Men man måste på nåt vis förmedla sina egna värderingar hela tiden och på sikt så fastnar det väl. Det är lite tungt bara när ens egna barn umgås med "villabarn" där två tjänar kanske 30-40 000 i månaden smlgt mot mina 20 000, vad har man att komma med? Men man kan heller inte servera allt för ungarna, då blir de odrägliga och vet inte hur man tjänar pengar, hur man ska klara sig själv. Oj vad jag bluddrar...men står för vad jag skriver iallafall!

[Hildegard]

Och varmt välkommen hit. Vi behöver sånna som dig här som är "nära" tonåren och kan hjälpa oss gamlingar med hur det kan upplevas hos tonåringen. Hoppas du stannar kvar här. Det finns en till ung mamma som brukar titta in här också. Och vi behöver er!

Själv var jag tonåring på 70-talet, och det är ju liksom inte riktigt jämförbart med idag. *s*

[Peus]

Jag finns här för henne, på min vilkor och inte hennes. Man lever med sina barn inte för dem. Hon har varit en bestämd dam redan som nyfödd, hon skulle inte ligga nära, inte ligga i vår säng utan i sin egen, hon skulle klara själv med det mesta tidigt, gick när hon knappt var 9 månader. Vi har i många år försökt att ha en fungerande relation, men hon vill bara göra på sitt sätt, åker vi på semester så går hon själv, har hon alltid gjort. Jag vill inte ge upp mitt liv för att hon skall få det allt matereila hon önskar, vi är flera som skall leva.
Vi har föreslagit kuratorer, psykologer, prata med lärare, andra vuxna, nä. det vill hon inte. Hon vill bara prata med sina kompisar. Och de är ju inte alltid de bästa förebilderna - Thailnads resenäre kompisarna - och 2000 månadspengsklubben.
Har jobbat som lärare så jag vet hur snacket går bland ungdomarna.
Hon skall till doktorn i veckan och vi kommer att följa henne dit, det är föräldramöte i skolan ang. gymnasieval och det är också ett ansvar, som vi inte tänkt ge upp. Och hon är inte så långt ifrån oss, och vi har kontakt med hennes pojkväns föräldrar, där hon bor och de ställer mera krav på henne där än vad hon hade hemma. och det mår hon nog inte dåligt utav.
Vad ska vi göra för att få henne att kunna prata allvar med oss utan att hon blir tokig för att hennes ide´er sprack???

[Peus]

Vi kommer att gå till soc. allihopa, och väntar nu på tid hos familjrådgivningen.
Pojkvännens familj har satt upp regler om vad som gäller om hon skall bo där och dem gick hon med på.
Hon vet ju vad som gäller för att det skall fungera borta, men hemma fungerar det inte så bra.

[Peus]

Tack för svar.
Fyrhjulingen är ett sätt för henne att ta sig fram, hon ville hellre ha en sådan en en moped.En 15 års present från morföräldrarna, så det var inget vi givit henne.
Att bo hos pojkvännen var det nog det bästa, för de tjejer hon umgås med har betydligt bättre ställda föräldrar än vi, thailansresor, 2000 kr månadspengar...
Pojkvännen är lite äldre och de har kilat stadigt 8 månader, så vi har ordnat med skydd för länge sen. Han bor hemma hos sina föräldrar och de har satt upp regler som hon får rätta sig vid. och det gör hon, för borta kan man göra ALLT och lite till.
VI får jobba vidare med vår relation med hjälp av soc, och familjrådgivningen.
SOm jag frågade den arge pachamama - hur skall vi göra för att få relationen att fungera.