Bilfärden från hell...

[Snusmumrikan]

Shit alltså, har någon bra bilåkningstips, anything, everything ni har...
Börjar bli lätt desperat. Elis gillar inte alls att åka bil längre, har upptäckt att han sitter fast i stolen och inte kan gosa med sina fötter vilket är favoritsysselsättningen just nu... Igår skulle jag åka en sträcka på 4 mil tur o retur vilket sammanlagt tog mig säkert tre timmar... Sista etappen blev sent och det var tokkallt ute. Fick stanna mitt i bushen och amma och ha bilen på tomgång för att inte Elis skulle bli för kall. Fredagkväll var det och jag blev uttittad av några j---a mopedistyngel som var ute och buskörde och tyckte det var jättekul att stanna och kolla på en ammanda mamma i en Ford. Gaaah!
Han gallskriker efter bara någon kilometer och skriker så han sätter i halsen och jag får stanna med hjärtat rusande och kasta mig in i baksätet och hjälpa honom. Han reder ju nästan alltid upp sina uppstötningar själv, även när han är jätteskrikig, men f----n vad nervös man blir. Har honom i baksätet så vi ser varann med spegel. Enda tillfället det funkar att åka bil just nu är när han sover riktigt djupt.
Blir gaaalen (ursäkta klagovisan).
Känner mig riktigt strandad här i den lilla hålan jag flyttat till. Har ingen förutom familjen jag känner just här utan alla bra nya vänner är minst en mil bort. Fy F--n vad jag saknar Stockholm och alla vänner där. *snyft*
Ska man göra nåt förutom barnvagnspromenad eller kyrkans babyträffar där min sambos gamla krogstrul går med sin bebis (den här hålan är för liten och min sambo har verkligen bott här för länge) behöver man bilen för att komma iväg.

[seife]

Hej!

Jag har börjat få likanande dilemma då jag bpr ca 5 mil utanför tätorten och är beroende av att köra bil för att komma iväg..Det är inte roligt men jag biter ihop då jag måste få komma iväg och sköta vissa ärenden. Jag har min höjdpunkt en ggr i veckan.
Det är dumt det här med stolen i baksäter ur det perspektivet at man ej kan ge dem sin hand, hjälpa med nappen etc men hellre det än som en kompis som är ambulansförare berättade;
det är inte kul när en bil krockat med en älg och lagt sig in i kupén där bebisar suttit fram..

Jag har inget supersvar att ge dig men jag sympatiserar med dig. Livet blir s mkt tuffare när man "måste stå ut med" ex, liten by och att man känner sig låst...

Hur pratar du och din sambo?
Kan du fixa detta, trivdes du innan Elis kom?
Kan det bli bättre i byn eller kan ni kanske flytta dit du kom ifrån?
Jag förstå om du kanske bara ventilerade ett "utbrott"i ditt inlägg men det är kanske värt att fundera vidare på de stora frågorna innan du blir alltför bitter..
Ursäkta om jag övertolkar ditt inlägg men jag har haft en liknande situation själv tidigare i livet..
Styrke kram

[Cesse m.4]

Hejsan!

Jag har tyvärr inga bra tips att ge dig alls Jag har ju Daniel fram, så jag ser han hela tiden om han stöter upp och sådär (han har slutat andas en gång i bilen varpå jag inte hade haft en chans att märka det om han suttit bak den gången- jag fick i panik stanna mitt i en refug på en stor landsväg, slå på varningsblinkers och slita upp Daniel ur babyskyddet och hjälpa han att få tillbaka andan- efter detta vågar jag inte ha han bak alls...)

I vilket fall, Daniel kan också vara sådär kinkig ibland i bilen och man tror man ska krevera när man sitter och kör brediv en gallskrikande unge Det är hemskt...

Men jag tror jag säger som Seife (jag kanske också övertolkar dig nu?): Red ut dina stora frågor, kan du stå ut med att bo kvar i "byn" ni bor nu? Blir det bättre om ni flyttar dit du kom ifrån? Etc. etc...
Ibland är det bättre att analyser allt när man börjar känna sig less och inte orkar längre..

Se på mig Jag blev less på allt, träffade av en slump min nuvarande sambo i samma veva (hade precis genomgått en abort) och kände att det här funkar inte, jag vill inte vara kvar här osv.. Det slutade med att jag flyttade 50 mil enkel resa från familj och vänner och jag säger såhär, det ångar jag inte en sekund idag! Okej, jag har fortfarande inte lika många eller ens lika nära vänner längre, men det kommer väl det också skulle jag tro Jag ger inte upp och de vänner jag lyckats skaffa mig har jag valt med omsorg för att slippa all den "skit" jag upplevde innan jag flyttade...

Stor STYRKEKRAM till dig!!

[vicketick, Stockholm]

Jag brukar poppa musik rätt högt när viär ute och åker, det funkar för oss. Har funkat med alla fyra dessutom. kommer ihåg en mardrömsresa med min mamma när Adam var liten. mormor hade glömt stereon hemma på hallbyrån och det gjorde hon aldrig om kan jag tala om. adam skrek i ett till vi var framme.dock nu inte så lång färd, men det räckte.

[Nilo]

Det låter hemskt... L gillar inte heller att åka bil längre stunder... har du provat sån där hängande leksak som man kan ha över stolen...? Det är tyvärr det enda jag kommer på... jag brukar sjunga för Livia, det hjälper ibland... Sorry, kommer inte på så mkt mer...

Hoppas det blir bättre! Styrkekramar, Nilo

[Martha m H-05 & M-07]

Hejhej.. Kan du inte ta tåget hit om du vill shoppa eller fika lite med oss då? det går väl reltatvit ofta i varje fall.. Eller buss.. fast tåg känns bättre.. Kram kram..

Vi ska nog fika i veckan föresten..

[mli.m.Malva&Leo]

ett snabbtips! köpte en förfärligt ful o färgglad leksak som man kan fästa fast i bilbarnstolen. Leo gillar den.
Men så har han än så länge inget emot att åka bil.

kram!

[Malla]

det bra med en speldosa. Fast om du inte kan nå och dra upp den så är det kanske bättre att spela musik eller sjunger. På havets vågade vågade våg och Klappa händerna när du är riktigt glad har fungerat bra på mina ungar Jag förmodar att ni har stolen bak på grund av en airbag så du kan väl inte flytta fram honom?
Vad det gäller din känsla av isolering så är det inte så länge till som du inte kan ta en sväng på egen hand en helg eller så När man fått första barnet är det lätt att man känner sig ensam och att man saknar "vuxenlivet". Dels för att man går in för allt till 100% och dels för att man inte riktigt är van att komma i andra hand. Som tur är hittar man lösningar och på något vis blir livet inte bara bra igen utan bättre...Om du saknar dina kompisar och inte kan åka till dem så bjud hem dem. Lycka till med framtida bilfärder

[Arwen_77]

och anledningen var nog helt enkelt att han blev åksjuk som tusan när han åkte bakvänt, när han växt ur babyskyddet och fick en ordentlig bilstol så satte vi den rättvänd (fast bak naturligtvis) och nu är det bästa han vet att åka bil.
Tyr har vi inga som helst problem med så han är tydligen inte alls åksjuk utan åker mer än gärna bakåt så länge han har nån liten kompis (gosedjur) att snacka med.

Vi åkte ingenstan långt med Elric när han va liten med undantag för ett tvungen resa till Uppsala och vi fick ingen barnvakt så han skrek ner till Uppsala (8mil) sov väl nån stund och sen var det bra när vi var där och sen skrek han hela vägen hem.

Åkte vi fort (inte fort fort utan snabbt) så hann vi oftast in till stan 1,5 mil innan vrålet började och vi härdade ut och försökte roa så gott det bara gick, oftast till ingen nytta. Åkte så mycket buss som det bara var möjligt.

Så mitt tips är eg bara att härda ut tills han blir stor nog för en större bilstol och vänd den sen framåt och se om det hjälper. Annars kanske nån rolig leksak som kanske ni kan fästa i taket, nån musik han tycker om vad som helst som kanske kan distrahera herrn medan ni åker.

En styrekram skickar jag och hoppas det blir bättre snart.

[Snusmumrikan]

Tack gulliga ni för alla tankar och tips!

Vi har airbag och har blivit varnad för att ha honom fram även med den urkopplad så han får sitta bak och vi får stå ut tills han inte känner sig lika ensam där bak (för jag tror det är det det handlar om, sitter någon bara där är det oftast ok) och det räcker med att kunna snacka med mamma i framsätet. Har en bra spegel så jag ser ju om han sätter i halsen men det känns ju ändå inte kul att åka själv som det är nu. Var ute med sambon igår på biltur och det kändes som vi var på permission typ...

Flytta är inte ett alternativ de närmaste 5-10 åren ungefär, eftersom vi har sambons två andra barn varannan vecka. Möjligen att vi kunde flytta till nåt större ställe i närheten men å andra sidan har vi just köpt hus och det är jag verkligen jättenöjd med. Det var helt ok så länge jag kunde dra till sthlm nån helg då och då, så snart känns det nog bättre när jag känner mig lite mer bekväm med att resa själv med Elis eller kan lämna honom själv ett par dar med pappa. Var inte beredd på att man kunde bli så här låst under första året.

Det är nog stå ut som gäller och idag känns det mer ok. Dels för att det är en annan dag och dels för supportet här. Tack o kram på er!