Trotsiga barn!

[Jajja m A&A]

Nu vetjag inte längre ut eller in. Andreas har förändrats så drastiskt på sistone och jag o sambon vet inte längre hur vi ska tackla det. Han skriker o gormar, vägrar lyssna, stojjar o stimmar heeeela tiden (typ damp-barn) kan inte ha tråkigt en sekund och bråkar och tjafsar emot när vi ber honom om ngt. Dessutom har han svar på tal!
INGEN av hans kompisar uppför sig så här och t o m dagis har reagerat. Han verkar så arg hela tiden.

Jag skulle så gärna vilja veta råd om hur vi ska hantera detta. Kan man vända sig till ngn?? Inga hot eller straff fungerar. Det känns som om vi har testat alla varianter. Vi tar bort leksaker som han bryr sig om men det verkar inte vara kännbart alls. Nu får han t ex inte ta hem kompisar förräns han börjar uppföra sig bättre. Är han för liten för såna straff??? Vad för sorts "hot" kan man använda sig av till en tre-åring?

Jag o sambon skriker o gormar mest hela tiden och det har gått så längt att lillasyster inte ens lyfter på ögonbrynet när vi höjer rösterna o gormar på honom.

Han är alldeles för klok och försigkommen i många avseenden vilket innebär att man många gåger glömmer bort att han bara är 3,5 år.

Hjälp oss snälla!!!!!

[j med 4]

Vännen, vad jobbigt! bråk och skrik och tjafs vet vi ju att det aldrig blir bättre av ändå gör vi så...I KNOW.

MEN om nu dagis reagerat så tycker jag att ni frågar vart ni kan vända er för at kunna prata av er? eller så ringer du själv till hab eller bvc, om ni bara berättar hur ni har det så slussar de er vidare så ni kommer rätt.
Jag själv tror inte på straff och ot, men så när de använder "skämsstolar" i supernanny program, ja då funkar det...inte vet jag. Är det i alla situationer eller vissa han beteer sig så? RING så du får avreagera dig och få bästa hjälpen/kramis jeanette

[JennymH&E]

AAAARRRRHHHG! Skrev ett låångt inlägg och det försvann *hatar*!

Skulle bara säga att det du beskriver är ungefär vad vi har genomlidit sedan strax efter träffen hos dig. Knappt en enda lugn middag, inte en dag utan konflikter. Inga regler, ingen respekt, inga marginaler, inga säkra kort... All uppfostran som bortblåst. Jag hör oss skrika, hota, muta men inget hjälper. Hur förberedda och taktiksnackade vi är så puschar hon våra gränser maximalt. Hon blir vansinnigt arg av helt oförklarbara orsaker... Drar sig ine för att säga "jävla", "håll käften" (dock viskande) osv. Slår på min mage (dock tror jag inte för att skada lillebror) osv.

Till hennes försvar är hon väldigt ångerfull och säger förlåt efter ett utbrott och hela morgonen och fram till förmiddagen är hon sitt vanliga goa jag. Men runt 17 så brakar det loss... Vi är så trötta och ledsna. Men jag TROR att det börjar lugna ner sig nu. Jag överöser henne med beröm och kärlek när hon är sitt vanliga jag för att försöka övertyga henne om att hon har vår kärlek oavsett.

En tröstkram till dig iallafall! Hoppas det blir bättre snart.

[villemoa]

Stackars er! Det låter väldigt intensivt. Känn inte för mycket skuld, bara det blir ingen hjälpt av. BVC-psykologen kan vara en bra väg att få diskutera hur ni ska förhålla er. Om ni vill vara mer anonyma så har BUP telefonjour på förmiddagarna dit man kan ringa och få råd - i alla fall här i vår stad.

Är på jobbet och kan inte skriva mer nu. Min lilla dam har sin hittills jobbigaste period just nu också - väldigt skrikigt och gnälligt - fastän inte riktigt som din pojk ännu.

En del tror jag beror på att de är trötta: Majken har slutat sova middag och dessutom börjat storavdelningen på dagis efter två månaders sommarlov. Det blir kanske för stimulerande och tröttsamt. Just eftermiddagarna efter hämtning och före middag är värst. KAnske så för er med? Jag börjar med att läsa ett par sagor så fort vi kommer hem. Sen försöker jag parkera henne framför en film med en liten macka eller morot att knapra på före middan. Efter maten brukar hon komma in i andra andningen.

Andas lugnt och ta en promenad på egen hand utimellan! I ett utbrott är det ofta ännu jobbigare för barnen än för oss vuxna, även om vi inte tror det. All sympati!

[Kajsa-Lisa]

Har inte dagis någon barnpsykolog kopplad till sig? Eller har de andra tips om var du kan vända dig?
Lycka till gumman!

[anonymt namn]

att "dampbarn" finns inte längre. damp heter add numera. lite känsligt att läsa sådant där om man själv har "dampbarn". lika illa som "cpunge" typ.

[Bjorna_B]

Att ha en 3 1/2åring där hemma kan vara ganska så påfrestande. Lillebror är en rar person för det mesta men han har allt sina sidor han med (fast aldrig på dagis där är han ständigt ett litet ljus).

Jag tycker att Anna Wahlgren har mycket bra tips när det gäller trotsbarn. Läs barnaboken eller gå in på hemsidan.
Men några av "mina" bästa AW-tips är.
Förvisning:
Det som funkar på Lillebror är förvisning vid oacceptabelt beteende, vi bär honom lugnt och sansat (från vår sida inte från hans) in i hans rum och dumpar honom i sängen och meddelar att han får vara kvar här tills han slutat med vad han nu höll på med. Sen så går vi utanför dörren och står vakt, så fort han slutat vråla (kan ta ett tag) så öppnar vi dörren och frågar om han är redo att komma ut. Det brukar ta ett par sådana här öppnanden och sen så brukar han lomma ut och faktiskt vara "snäll". Och obsevera vi är aldrig arga och skäller på honom, vi bara reagerar på att han inte går att ha i rummet där vi andra är.

Jag tror att man måste ha en i förväg uppgjord strategi för att kunna hantera utbrotten. Annars hamnar man i skällandet och srkikandet.

AWs andra tips är delaktighet, ta barnet i bruk, det funkar bra på Lillebror, då och då är man fullständigt hjälplös och behöver hjälp med att hämta något eller så. Lillebror mår i varje fall hemskt bra av att vara behövd.
Sen så paktandet, i vissa fall kan med helt enkelt gå i pakt med barnet, om barnet tex inte vill klä på sig så kan man gemensamt gnälla över hur fasansfullt tråkigt det är, ååååå. Gärna oerhört överdrivet tills barnet tycker att det räcker, "nu får vi nog klä på oss mamma sååå farligt är det inte".
OCH du ska vara ditt barns bästa vän och inte dess motståndare, ni står på samma sida.
Detta är lite av AW ideerna, jag tycker att dom är konkreta och bra tips, man får reda på exakt VAD man ska göra inte något allmännt flummande om att se barnet och så .
Så good luck.

[JennymH&E]

Jag fick ryggskott i förra veckan, så igår var jag hos min sjukgymnast som är väldigt klok (tycker jag). Hon har en numera tonårig flicka som har haft sina rätt så extrema trotsperioder. I vilket fall så fick hon mig att inse att jag mot min vilja, omedvetet sänkt mina krav och helt enkelt gett efter för lätt sedan utbrotten började komma (förmodligen för att jag har hoppats på att det skulle bli lugnare då?). Jag som trodde jag var principfast och konsekvent inser nu att jag/vi måste ta mig själv i hampan och skärpa mig/oss. Så fr om igår blev det nya rutiner baserade på AW och de SKA hållas oavsett hur jobbigt det blir för oss. Det gick faktiskt bättre än jag trodde redan första dagen, vi hade t ex en lugn och trevlig middag ihop! :-O

[j med 4]

Instämmer med Anna Wahlgren hon är verkligen bra när det gäller sådana situationer/beteende. När H är jättearg/sur/ledsen och otröstlig så tar jag henne i famnen och håller henne HÅRT, säger ingenting...då brukar det lätta, hon slappnar av kommer tillbaks igen..ingen idè att prata och förklara för 3åringar tänker (oftast) så himla konkret så det är lätt att man pratar och höjer rösten för mycket för oftast så hör de ändå bara det sista ordet.

+ brukar jag rita till mina barn istället för att förklara, även när de är arga...
tex här är H nu är H arg...mamma kommer..lillebror kommer...bla bla.

Svammel, men LYCKA TILL och damp har bytt namn precis som mongo gjort..nu heter det down syndrom. Träffade för en stund sedan en pojk på skolgården som frågade om min elev var mongo...nej, han har down styndrom sa jag ledsen man blir då....men de är ju BARA barn.