Nu blir det familjerådgivning!

[Lennox 07/10]

Vi kan inte hantera Lennox. Han är helt galen hemma. I söndags skrek han av ilska tills han nästan spydde.Vaknade arg! Blir arg för ingenting. Han ska bära tex bajsblöjan själv och slänga, blir tokig i timmar om jag försöker ta ifrån honom något farligt. Jag försöker vara pedagogisk och tälmodig, försökt ignorerat honom, tex kan vi inte äta jag och min man . (ibland äter Lennox innan eller blir klar före oss.) Han står och drar mig i tröjan och gråter, skriker pekar. Jag försöker förklara att: "Mamma äter nu och vill äta i lugn o ro. Om du ska skrika får du gå ut i vardagsrummet för här vill vi ha lugn o ro". Ingen effekt. Har inga mer redskap. DET ÄR SÖKERt minst 5-10 sådana här scener varje dag, Han styr hela familjen och jag får ont i magen av hans utbrott och gnäll. På dagis funkar han jättebra och beteer sig inte alls så här. På BVC inrådan ringer jag nu BUP på tisdag för vidare hjälp men kan ni med tvååringar ge mig konkreta råd att hantera denna utveckling på?

[Linda m. 4 barn]

BUP ?
Min 4 åring är väldigt mycket sån, han bestämmer allt...försöker iallafall..men jag har så hett temprament så jag vägrar låta honom styra mig.
Försöker vi hjälpa honom så vill han inte ha hjälp, blir arg, skriker, gråter och gör OM hela proceduren igen för att han ska göra det själv utan hjälp.

Jag är så trött ibland på ungen...men inte ringer vi BUP för det?

Bup ringde mamma vad gällde min lillebror då han gick i mellanstadiet och hade stooora problem och låg efter med allt i skolan..min bror har adhd och damp så det har varit rätt mycket med honom genom åren.

tror inte BUP kan göra så mycket vad gäller små barns trots.

[Linda m. 4 barn]

alltså jag menar lite som så att jag har haft så jäkla mycket problem med Viggo ända sen han föddes...han sov dåligt, skrek och trotsade mycket...envis som en åsna, han har knuffat barn på dagis (då var iofs förskolepedagogen där och vi hade möte med henne så det är bättre nu med det).

men jag har aldrig haft tankarna till familjerådgivning eller bup av nåt slag.
Vissa barn är mer jobbiga än andra...det kan bero på adhd eller damp då var tionde elev i skolan har det i dagens läge.
Det gäller att stå ut bara, hur jobbigt och jävligt allt känns....barn ändrar sig ju äldre de blir...
Min 4 åring är lugnare nu än han har varit kan jag säga..man kan resonera med han lite bättre nu iallafall.

[Zinita]

Grattis! Dels till en underbar son på två år då och att ni är så starka som föräldrar att ni inser att ni inte orkar och vill ha hjälp!
Kom ihåg det när ni ringer dit och går dit och vad ni än skulle få höra (allt från vi kan inte hjälpa er till jaa allt annat ) att ni är otroligt starka som tar tag i det!

Annars nä jag har ingen aning om vad man gör. Nora har börjat komma dit att man kan resonera lite med henne...Saga får vi antingen lämna eller hålla fast (eller låsa in henne på hennes rum när hon gör något farligt mot sig själv eller andra och man inte kan hålla henne). Lovis har vi "fördelen" att ja hon blir arg men man kan antingen ignorera henne eller göra något annat, tex sitter vi och äter och hon kommer och drar så är det oftast antingen att hon vill sitta med eller byta film på tv:n

Men en sista gång nu då håll huvudet högt och var stolta över er själva som föräldrar! För ni är de bästa föräldrarna han har hur mycket han än trotsar och det är faktiskt sunt att ibland inse att saker inte fungerar och då utnyttja den hjälpen som finns!

Kram!

[wilda77]

Har själv en pojke som också har haft det jobbigt hela livet (är nu 7 år) och jag tycker det är helt rätt att söka hjälp hos BUP om man behöver det! Det är ett mycket stort - och jobbigt - steg att ta - och man gör det inte för att det är kul utan för att det är nödvändigt för familjen och dess "överlevnad".

Jag blir mycket illa berörd över det du skriver till Lennox mamma som om det vore fel att söka den hjälpen. De är ju proffs på barn och deras utveckling och olika faser barn är i under livet. de är jätteduktiga och kompetenta på ett helt annat sätt än tex BVC (som ju självkart kan vara bra på sitt sätt).

En del barn har ADHD/Damp eller Autism eller andra autistika drag; dessa barn beter sig inte som alla andra barn och om man bemöter dem på "rätt sätt" underlättar detta för både föräldrar men framför allt för barnet.

Jag tycker du gör helt rätt - Lennox mamma!!!

[fru_bill]

Jag tycker ni gör helt rätt. Det finns stöd och folk med råd runt omkring oss. Ofta är man alldeles för "stolt", eller annat för att ta till dessa. Lycka till och hoppas ni hamnar hos en riktigt vettig människa!! Var stolt över att du tar tag i det som du ser som ett problem och inte bara mår dåligt över det!

[fru_bill]

men varför säger du åt henne att inte vända sig till en proffesionell människa och få hjälp? Det är väl en alldeles utmärkt idé? Det är inte så att man måste vara det allra jobbigaste barnet på jorden, eller ens få någon diagnos, eller liknande för att man kan ha hjälp av att gå till kurator, eller liknande. Har fått väldigt bra hjälp av kurator till min stora kille. Det som behövdes var lite vägledning och tips till oss föräldrar. Hon träffade aldrig ens Felix och inte var han utagerande heller, det var andra saker. I andra fall kanske det behövs mer än så. Inte känner jag att det var ett fel beslut, tvärtom. Vilken LÄTTNAD det var att bli lyssnad på och få hjälp!
Menar du att bara för att det är många som få diagnosen adhd, så ska man INTE vända sig till BUP om man behöver råd? Man vänder sig dit för att få HJÄLP. Gärna innan det går för långt.

Nu svamlar jag på massor men jag förstod faktiskt inte riktigt ditt resonemang.

[Linda m. 4 barn]

nu handlar det om en liten trotsig 2 åring inte en jobbig 7 åring här....lite skillnad tycker jag iallafall

[Linda m. 4 barn]

för lite trots ???
alla barn är trotsiga mer eller mindre, inget man söker proffessionell hjälp för...har aldrig hört det faktiskt.

[Också en mamma]

Jag tycker precis som Linda. Jag tycker absolut inte att det är fel att söka hjälp om man känner att man inte själv kan hantera en situation men nu gäller det liksom ett litet barn på 2 år. Vem vet inte hur 2-åringar kan vara???

Att ett barn på 2 år skulle fatta att man vill ha lugn och ro vid matbordet och inte dra i tröjor och söka uppmärksamhet har jag nog aldrig varit med om faktiskt, i alla fall inte i våra kretsar och då känner vi måååånga barn.

[KAJO]

glad när föräldrar avdramatiserar hjälpsökande och istället vänder sig till exempelvis MVC/BVC-psykolog, BUP eller liknande för att rådgöra, bolla tankar och ideér, ställa frågor eller vad det nu kan vara. Föräldrar är experter på sina egna barn, ingen tvekan. Men att få någon typ av "second opinion" när man kört fast tycker jag är klokt och vettigt. Hur litet/stort problemet än må vara. Så jag tycker att Lennox mamma gör helt rätt!!

[Zinita]

Så ni vill alltså hoppa på mig också då...vi sökte hjälp när Saga var 1år och 4månader fick den när de var 1år och 9månader och då var det INTE tal om diagnos det kom ca ett år senare!

SÅ nu menar ni alltså att jag är en superdålig mamma bara för att jag hade vett nog att söka hjälp???

Tack för den!

[KAJO]

att föräldrar söker hjälp för trotsiga barn. Då kan jag meddela att en stor uppgift för psykologen på BVC är att stötta slutkörda föräldrar i faser då barnets beteende känns övermäktigt. En BVC-psykolog har sällan långa samtalskontakter utan ägnar sig huvudsakligen åt förebyggande arbete såsom rådgivning, samtal och stöd kring barnuppfostran och liknande.

[KAJO]

någon som tycker det, tvärtom. Att söka hjälp när det behövs är starkt, klokt och insiktsfullt- snarare ett tecken på ett gott föräldraskap! Jag tror dock att Linda missförstått lite vad för typ av hjälp man får vid olika instanser och för vilken typ av frågor/problem.

[Tänka lite]

om du är värd här ska väll du stoppa bråk och inte vara ironisk och göra dem större?

[KAJO]

initiativ! Du kan väl återkomma och berätta lite om hur det går för er? Det låter oerhört tungt och jag tycker att ni gör helt rätt i att försöka hitta nya in-puts för att hantera situationen.

[KAJO]

om man upplever att ens barn beter sig på ett sätt som barnet inte mår bra av (exempelvis att barnet är argt och ledset en hel del) samt att detta påverkar övriga familjen på ett negativt sätt- varför ska man då vänta på att det eventuellt växer bort/går över? Varför inte försöka hitta sätt att hantera situationen direkt den uppstår?

[azza]

Bra initiativ tycker jag!
Jag tycker oxå att man ibland "kör fast" och behöver input fr andra om hur man ska komma i "rätt hjulspår" ibland. Vi har sällan så stora bekymmer med Lillasyster (än) men brorsan kan oxå stå o dra i oss vid matbordet ibland. Nästan bara när han är övertrött el liknande, men jag vet hur irriterande det är! Varje dag verkar skitjobbigt!
Jag har även vänner med en son (jämngammal med min kille) som var JÄTTEAKTIV när han var liten. Han är fortfarande envis o aktiv, men det har lugnat sig när man kan snacka med honom. Men råd o stöd har man ju alltid nytta av. Vi har ju haft en stor tjej (16 år) boendes här i några år, o då har vi haft experthjälp (per telefon) som har gjort jättenytta! Förklarat o peppat oss

Så jag hoppas ni får stöd o tips på hur ni ska hantera Lennox o hans humör. Lycka till!

[Zinita]

Det står också att jag får försvara mig själv!

[azza]

Om du tänker efter lite så är det väl ändå smart av Lennox mamma att söka hjälp om de tycker att de har mer problem än "lite 2-årstrots". De kanske bara behöver få veta bra sätt att hantera sitt barn så han funkar bättre till vardags. Och ju tidigare sånt löser sig, desto bättre!

Speciellt om du vet hur det är med aktiva barn (både Viggo o din bror) Om din mamma inte väntat tills mellanstadiet kanske din brorsa fått mer hjälp tidigare? Då kanske skolgången gått bättre? Och hans trassel senare kanske hade varit mindre? I o f s tror jag resurserna att hjälpa var sämre på den tiden, men kanske?

Om man sett hur tokigt det kan bli när barn/ungdomar "gör fel" så tycker jag man verkligen borde inse att _hjälp_ kan gör nytta, om den kommer i rätt tid. Och om inget större "fel" hittas, så är det ju toppen! Men föräldrarna har fått stöd o känner sig säkrare i sin roll. Det är enkelt att vara förälder till "lätta" barn, men med de andra kan man ju behöva få metoder att hålla sig till

Om man jobbar med barn o ungdomar så ser man alltför många barn som inte fått det de behöver hemma, oavsett om man pratar "hjälp" eller andra saker som barn behöver. Tyvärr!

Därmed inte sagt att allt "trots" måste ha experthjälp!