Känner att jag måste samla mina tankar och skriva av mig lite.
Min pappa fick beskedet njurcancer för två år sedan. Ingen bra prognos då det spridit sig mycket. Men efter operation där dom avlägsnade njure och lite körtlar så har han mått okey. I vintras så svimmade han och då konstaterade dom spridning till hjärnan. Dom proton sköt bort detta. Sen började han få väldigt ont och mycket biverkningar av sin medicin. Nu har han varit på akuten tre gånger på raken, nu senast trodde dom att han fått en propp i lungan. Igår ringde en läkare och sa att det inte var en propp och han måste genast sluta med sina sprutor. Mina föräldrar som hoppats på att pappas smärtor skulle ge med sig nu när proppen skulle lösas upp blev mycket besvikna. Pappa var inne idag på helkropps röntgen och nu väntar vi.. Jag är så orolig att hans lunga är fylld med metastaser, han har svårt att andas. Just nu är det morfin som håller honom uppe, han sluddrar och sover mest. Min pappa är bara 58 och livet borde leka. Mina föräldrar har alltid varit väldigt aktiva med vänner och resor.
Hur sjutton ska man orka?! Jag visar aldrig min oro utåt, har fått för mig att om jag bryter ihop så dör min pappa. Så länge jag är stark och inget visar så kommer han klara sig. Konstiga tankar va? När jag pratar med vänner om detta så är det oftast med ett leénde på läpparna och slår bort det och säger att det kommer ordna sig.
Men nu är jag rädd att det inte kommer göra det.. Är så rädd att jag kommer tappa kontrollen och aldrig mer kunna resa mig upp igen. Jag är pappas flicka och har mycket svårt att ta in allt detta.
Förlåt om det låter lite svamligt, men jag måste få ut mina virriga tankar. Och då blev denna sida drabbad.
Sanna med Moa
1
Skriva av mig lite Hej,
Känner att jag måste samla mina tankar och skriva av mig lite.
Min pappa fick beskedet njurcancer för två år sedan. Ingen bra prognos då det spridit sig mycket. Men efter operation där dom avlägsnade njure och lite körtlar så har han mått okey. I vintras så svimmade han och då konstaterade dom spridning till hjärnan. Dom proton sköt bort detta. Sen började han få väldigt ont och mycket biverkningar av sin medicin. Nu har han varit på akuten tre gånger på raken, nu senast trodde dom att han fått en propp i lungan. Igår ringde en läkare och sa att det inte var en propp och han måste genast sluta med sina sprutor. Mina föräldrar som hoppats på att pappas smärtor skulle ge med sig nu när proppen skulle lösas upp blev mycket besvikna. Pappa var inne idag på helkropps röntgen och nu väntar vi.. Jag är så orolig att hans lunga är fylld med metastaser, han har svårt att andas. Just nu är det morfin som håller honom uppe, han sluddrar och sover mest. Min pappa är bara 58 och livet borde leka. Mina föräldrar har alltid varit väldigt aktiva med vänner och resor.
Hur sjutton ska man orka?! Jag visar aldrig min oro utåt, har fått för mig att om jag bryter ihop så dör min pappa. Så länge jag är stark och inget visar så kommer han klara sig. Konstiga tankar va? När jag pratar med vänner om detta så är det oftast med ett leénde på läpparna och slår bort det och säger att det kommer ordna sig.
Men nu är jag rädd att det inte kommer göra det.. Är så rädd att jag kommer tappa kontrollen och aldrig mer kunna resa mig upp igen. Jag är pappas flicka och har mycket svårt att ta in allt detta.
Förlåt om det låter lite svamligt, men jag måste få ut mina virriga tankar. Och då blev denna sida drabbad.
så jobbigt, men du du måste inte vara stark hela tiden.
Förstår dina tankar o funderar på hr jag som oxå är "pappas flicka" skulle reagerat själv, nu när min svärfar blivit dålig så har ju tankarna kommit, o man vet ju inte förräns man är där.
Iaf massor av styrkekramar
finns är för dig om du vill prata/ Gullan
2
Vännen så jobbigt, men du du måste inte vara stark hela tiden.
Förstår dina tankar o funderar på hr jag som oxå är "pappas flicka" skulle reagerat själv, nu när min svärfar blivit dålig så har ju tankarna kommit, o man vet ju inte förräns man är där.
Iaf massor av styrkekramar
finns är för dig om du vill prata/ Gullan
Åhh va ledsamt. Det finns nog inget värre än att stå bredvid och "se på" när någon man tycker om så mycket lider.
Jag förstår dina tankar. Å tycker att du GENAST skall få någon att prata med. Jag har fått kontakt med en diakon, som jobbar med cancersjuka främst. Fråga en sköterska där din pappa befinner sig. Om du inte vill fråga dem, messa mig så skall jag hjälpa dig.
Stor kram
mamma till fyra
4
Åhh va ledsamt. Det finns nog inget värre än att stå bredvid och "se på" när någon man tycker om så mycket lider.
Jag förstår dina tankar. Å tycker att du GENAST skall få någon att prata med. Jag har fått kontakt med en diakon, som jobbar med cancersjuka främst. Fråga en sköterska där din pappa befinner sig. Om du inte vill fråga dem, messa mig så skall jag hjälpa dig.
Sitter nästan i samma sits. Min älskade mamma opererades för urinblåsecancer för ett och ett halvt år sedan. Hon har haft mycket biverkningar både av cellgifterna och av strålningen. Bl a en förlamande trötthet. För ett halvår sedan så berättade läkarna att dom inte kan bota den här cancern och nu får hon palliativ vård. Vi vet inte hur långt hon har kvar. Gissningsvis 6-12 månader. Det känns fruktansvärt jobbigt och tårarna ramlar i perioder. Konstigt nog så går jag fortfarande och väntar på att hon skall bli bättre... Så dumt hjärnan fungerar ibland.
Min mamma var bara 65 när cancern konstaterades. hon såg fram emot pension och barnbarn. Nu orkar hon bara se dom på kort...
Har ingen tröst att ge... Men du är inte ensam!
Kram!
5
Hej!
Sitter nästan i samma sits. Min älskade mamma opererades för urinblåsecancer för ett och ett halvt år sedan. Hon har haft mycket biverkningar både av cellgifterna och av strålningen. Bl a en förlamande trötthet. För ett halvår sedan så berättade läkarna att dom inte kan bota den här cancern och nu får hon palliativ vård. Vi vet inte hur långt hon har kvar. Gissningsvis 6-12 månader. Det känns fruktansvärt jobbigt och tårarna ramlar i perioder. Konstigt nog så går jag fortfarande och väntar på att hon skall bli bättre... Så dumt hjärnan fungerar ibland.
Min mamma var bara 65 när cancern konstaterades. hon såg fram emot pension och barnbarn. Nu orkar hon bara se dom på kort...
Min mamma har också njurcancer (fick första beskedet om tumör i juni, nu i sept har hon fått diagnosen). Hennes prognos har jag ingen aning om. Den har inte spridit sig så mkt MEN hon har bara en njure (opererade bort en som barn).
Jag känner med dig och vi upplever just nu båda massor med känslor, konstiga tankar och en oerhört påfrestande situation... När man får sådana där konstiga tankar el inför andra visar med ett leende att allt är ok, tror jag att det är ett sätt för en själv att orka med situationen... Jag vill ge dig värmande kramar, skriv av dig när du vill! *kram*
Lycka är en resa inte en destination.
6
Hej... Min mamma har också njurcancer (fick första beskedet om tumör i juni, nu i sept har hon fått diagnosen). Hennes prognos har jag ingen aning om. Den har inte spridit sig så mkt MEN hon har bara en njure (opererade bort en som barn).
Jag känner med dig och vi upplever just nu båda massor med känslor, konstiga tankar och en oerhört påfrestande situation... När man får sådana där konstiga tankar el inför andra visar med ett leende att allt är ok, tror jag att det är ett sätt för en själv att orka med situationen... Jag vill ge dig värmande kramar, skriv av dig när du vill! *kram*
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
