Min pappa har fått cancer i sköldkörteln m dålig prognos. Flera metastaser har hittats redan. Det ser illa ut men läkarna ska försöka operera och det finns en chans att det kan gå bra.
MEN min kära familj klarar inte detta så bra. Pappa har alltid varit stark och duktig, jobbat mycket, fixat allt. Han kan också vara ganska hård och vi har haft en del konflikter. Framför allt har ett av mina syskon och han haft svårt att umgås.
Allt detta har blivit tusen gånger värre nu. pappa försöker kontrollera allt - vi får inte berätta för ngn om hans sjukdom, allt ska hållas hemligt. Detta gör såklart att vi går varandra på nerverna, det finns ingen luft och rymd. Jag har sansat försökt ta en diskussion med honom men det går inte allas, han ballar ur totalt och skriker och domderar.
Allt som tidigare var småjobbigt kommer nu upp till ytan med all tydlighet. Mitt i detta ska jag försöka stötta mina föräldrar. Och såklart lyssna på äldsta syskonet som har det extra jobbigt i sin relation till pappa.
Jag är vuxen, jag har mitt eget liv, ändå påverkar relationen till föräldrarna mig så himla starkt i denna situation. Jag önskar så att vi skulle fungera som en "normal" familj som svettsas samman i tider av oro och ledsamheter. Men det är precis tvärt om. Allt håller på att gå sönder. Och det känns som om jag måste bära allt och alla.
Någon mer som har det jobbigt i familjer mitt i sjukdomen?
1
Sjuk pappa - allt fallar samma Min pappa har fått cancer i sköldkörteln m dålig prognos. Flera metastaser har hittats redan. Det ser illa ut men läkarna ska försöka operera och det finns en chans att det kan gå bra.
MEN min kära familj klarar inte detta så bra. Pappa har alltid varit stark och duktig, jobbat mycket, fixat allt. Han kan också vara ganska hård och vi har haft en del konflikter. Framför allt har ett av mina syskon och han haft svårt att umgås.
Allt detta har blivit tusen gånger värre nu. pappa försöker kontrollera allt - vi får inte berätta för ngn om hans sjukdom, allt ska hållas hemligt. Detta gör såklart att vi går varandra på nerverna, det finns ingen luft och rymd. Jag har sansat försökt ta en diskussion med honom men det går inte allas, han ballar ur totalt och skriker och domderar.
Allt som tidigare var småjobbigt kommer nu upp till ytan med all tydlighet. Mitt i detta ska jag försöka stötta mina föräldrar. Och såklart lyssna på äldsta syskonet som har det extra jobbigt i sin relation till pappa.
Jag är vuxen, jag har mitt eget liv, ändå påverkar relationen till föräldrarna mig så himla starkt i denna situation. Jag önskar så att vi skulle fungera som en "normal" familj som svettsas samman i tider av oro och ledsamheter. Men det är precis tvärt om. Allt håller på att gå sönder. Och det känns som om jag måste bära allt och alla.
Någon mer som har det jobbigt i familjer mitt i sjukdomen?
Vill börja med att beklaga att din pappa blivit sjuk. Det är jobbigt med sjuka anhöriga och tar bara det enormt på krafterna, även om familjeförhållandena är ok. Min mamma var svårt sjuk i 6 år (hon lever inte längre).
Vet egentligen inte vad en "normal" familj är, finns det sådana? De flesta har väl sina "skavanker". Vi kom inte varandra närmare, men vi försökte i alla fall vara snällare och ha mera tålamod med varann (som jag upplever det i alla fall). Ibland blev man irriterade på varann bara för att man var så trött och slutkörd. Jag har aldrig varit speciellt nära någon av mina föräldrar. Det var främst min make som stöttade mej.
I ditt inlägg låter det som om du skall bära hela din familjs bekymmer. Jag tror att du för din egen skull behöver plocka av dig den manteln -helt enkelt för att du själv ska orka. Visst skall du lyssna på och stötta de andra, men bara vad du själv orkar med. Du kan liksom inte ta ansvar för din systers och pappas relation. Du kan lyssna på och stötta din syster, men du måste också få säga till då du inte orkar längre. Du kommer att behöva kraft också för att ta hand om dej själv, och för din egen familj ifall du har en.
Då jag var yngre grälade mina föräldrar mycket sinsemellan och de var ständigt i konflikt med min syster. Jag blev den som tog på mig ansvaret för att vår familj skulle hålla ihop. Det var jobbigt att gömma undan sej själv och sina känslor, för att lugna ner de andra. Då mamma blev sjuk så insåg jag att jag inte orkar om jag inte tänker på mej själv och min lilla familj i första hand.
Det låter som om ni har en jättejobbig situation. Och att inte få berätta om det låter svårt. Sänder massor av styrke kramar!
2
Hej! Vill börja med att beklaga att din pappa blivit sjuk. Det är jobbigt med sjuka anhöriga och tar bara det enormt på krafterna, även om familjeförhållandena är ok. Min mamma var svårt sjuk i 6 år (hon lever inte längre).
Vet egentligen inte vad en "normal" familj är, finns det sådana? De flesta har väl sina "skavanker". Vi kom inte varandra närmare, men vi försökte i alla fall vara snällare och ha mera tålamod med varann (som jag upplever det i alla fall). Ibland blev man irriterade på varann bara för att man var så trött och slutkörd. Jag har aldrig varit speciellt nära någon av mina föräldrar. Det var främst min make som stöttade mej.
I ditt inlägg låter det som om du skall bära hela din familjs bekymmer. Jag tror att du för din egen skull behöver plocka av dig den manteln -helt enkelt för att du själv ska orka. Visst skall du lyssna på och stötta de andra, men bara vad du själv orkar med. Du kan liksom inte ta ansvar för din systers och pappas relation. Du kan lyssna på och stötta din syster, men du måste också få säga till då du inte orkar längre. Du kommer att behöva kraft också för att ta hand om dej själv, och för din egen familj ifall du har en.
Då jag var yngre grälade mina föräldrar mycket sinsemellan och de var ständigt i konflikt med min syster. Jag blev den som tog på mig ansvaret för att vår familj skulle hålla ihop. Det var jobbigt att gömma undan sej själv och sina känslor, för att lugna ner de andra. Då mamma blev sjuk så insåg jag att jag inte orkar om jag inte tänker på mej själv och min lilla familj i första hand.
Det låter som om ni har en jättejobbig situation. Och att inte få berätta om det låter svårt. Sänder massor av styrke kramar!
Ja, jag försöker nog vara den som håller ihop allt i familjen just nu. Och det går såklart inte i längden. Var och en måste ta ansvar för sina egna relationer.
Det tär mycket på mig att inte få berätta för människor. Jag är väldigt öppen som person och tycker det känns svårt att inte få berätta för mina vänner om det som just nu tynger mig.
Vi är tre syskon och alla tacklar detta olika. Hon som jämt bråkar med pappa struntar i princip i hans önskan och pratar med vem hon vill. Det andra syskonet går in i sig själv, säger inget om hur h*n mår, stressar på som vanligt och verkar inte fatta. Obrottsligt lojal mot sina föräldrar har hon inte ens berättat för sina barn! Och så jag då, som trotsat pappas önskan och faktiskt berättat för mina barn att han har cancer (något annat är otänkbart för mig!) och samtidigt agerar jag psykolog i familjen. Jag inser själv hur fel det är, men vad ska man göra?
Stort tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Det är väl bara att inse att det inte fungerar ultimat i min familj, och att det inte ändras för att pappa blivit sjuk. Jag önskar så att det var annorlunda och måste nog jobba lite på att försöka acceptera situationen som den är...
3
Tack för ditt svar!
Ja, jag försöker nog vara den som håller ihop allt i familjen just nu. Och det går såklart inte i längden. Var och en måste ta ansvar för sina egna relationer.
Det tär mycket på mig att inte få berätta för människor. Jag är väldigt öppen som person och tycker det känns svårt att inte få berätta för mina vänner om det som just nu tynger mig.
Vi är tre syskon och alla tacklar detta olika. Hon som jämt bråkar med pappa struntar i princip i hans önskan och pratar med vem hon vill. Det andra syskonet går in i sig själv, säger inget om hur h*n mår, stressar på som vanligt och verkar inte fatta. Obrottsligt lojal mot sina föräldrar har hon inte ens berättat för sina barn! Och så jag då, som trotsat pappas önskan och faktiskt berättat för mina barn att han har cancer (något annat är otänkbart för mig!) och samtidigt agerar jag psykolog i familjen. Jag inser själv hur fel det är, men vad ska man göra?
Stort tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Det är väl bara att inse att det inte fungerar ultimat i min familj, och att det inte ändras för att pappa blivit sjuk. Jag önskar så att det var annorlunda och måste nog jobba lite på att försöka acceptera situationen som den är...
tror nog att det är som du skriver, att acceptera faktum, du kan inte ändra på allt själv. Hur länge sedan är det din pappa fick sin diagnos? Kan det vara första reaktionen det att ni inte får berätta? Folk får kanske hur som helst reda på saken med tiden och han upptäcker att världen inte rasar samman för det.
4
Jo, jag... tror nog att det är som du skriver, att acceptera faktum, du kan inte ändra på allt själv. Hur länge sedan är det din pappa fick sin diagnos? Kan det vara första reaktionen det att ni inte får berätta? Folk får kanske hur som helst reda på saken med tiden och han upptäcker att världen inte rasar samman för det.
Ja, det är första reaktionen. Han fick diagnosen för tre veckor sedan (men vi anade det tidigare). Jag försöker tänka på det, ha förståelse och överseende. Men helt lätt är det inte. För honom handlar det om att försöka kontrollera det okontrollerbara. Och han tror det blir jobbigt om folk ringer hela tiden och frågar hur han mår. Själv tror jag tvärt om - att han skulle må bra av att känna människors omsorg.
Glömde skriva tidigare: Så tråkigt att din mamma inte lever längre. Men ändå, tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Det finns en väg genom allt detta. Och mitt i familjekaoset måste jag tillåta mig själv att känna sorg och vanmakt över att min pappa kanske kommer att dö i denna sjukdom. Svårt men sant.
Tusen tack.
5
Ja, det är första reaktionen. Han fick diagnosen för tre veckor sedan (men vi anade det tidigare). Jag försöker tänka på det, ha förståelse och överseende. Men helt lätt är det inte. För honom handlar det om att försöka kontrollera det okontrollerbara. Och han tror det blir jobbigt om folk ringer hela tiden och frågar hur han mår. Själv tror jag tvärt om - att han skulle må bra av att känna människors omsorg.
Glömde skriva tidigare: Så tråkigt att din mamma inte lever längre. Men ändå, tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Det finns en väg genom allt detta. Och mitt i familjekaoset måste jag tillåta mig själv att känna sorg och vanmakt över att min pappa kanske kommer att dö i denna sjukdom. Svårt men sant.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
