Klassförälder/-representant

[-ME-]

Igår var jag på mitt livs första föräldramöte i skolan. Jag fascinerades av tre saker. I tur och ordning:

1) det var en fantastisk uppslutning. Jag tror att alla barn utom ett i J's f-klass var representerade. Det hände _aldrig_ när jag jobbade i skolan. Fast då var jag iofs på högstadiet, om det nu är nån skillnad.

2) vilket underbart jobb dagmammorna gjort med mitt barn. När f-läraren talade om vad de jobbar med och hur de gör det så inser jag att HÄR kommer min unge att vara trygg. Attans i havet vad de jobbat gediget med precis de här grejorna, han kommer känna igen sig, han kommer kunna en hel del och han kommer lära sig massor med nytt och ffa skolans sätt att jobba - i lugn och ro. Det har jag också talat om för dm idag och hon vart rätt rosa över berömmet. Men jag blev så GLAD!

3) hur HIMMELENS avigt det blev, hur verkligen vacuum-tyst det blev när frågan om klassföräldrar och klassrepresentanter kom upp. Alltså, ÄR folk såna? Är det verkligen skitbetungande att ordna EN klassfest EN gång, tillsammans med minst en klassförälder till? Alla skruvade på sig i bänkarna utom två; jag och min man. Min man gjorde det inte eftersom han såg att jag istället satt och skuttade av förväntan. Jag tycker det är skitroligt att få göra sånt för barnen!!! Fast nu känns det mer som ett lyte jag borde söka för...

Det bestämdes att eftersom vi nu ska hänga ihop i tio år så tar vi en uppifrån på klasslistan och en nerifrån och så byter vi varje läsår. Det gör att vi ska vara nånstans i början av högstadiet - där det är som aaaaallra jobbigast enligt de som yttrade sig. Fine. Bra. JAG kommer att vara engagerad!

Och när det sen kom till klassrepresentant, att man tre gånger på ett lå får vara med på arbetslagsmötet och sen vidarebefordra det klassen tycker till skolstyrelsen, hur jobbigt ÄR det på en skala? Jag anmälde mig i alla fall frivilligt, även om min politiska uppfostran säger att man inte ska föreslå sig själv. Har man åsikter så är det ju bra att ha en kanal att framföra dem via också.

Men allvarligt, är det så hiskeligt betungande? Är barnen så ointressanta? Är skolan så byråkratisk? Är det så besvärligt att ordna en klassfest? Jag tycker inte det. Och det skrämmer mig att så många verkar tycka det.

[Anna med 2 busungar]

Hej!

Jätteroligt att ni har fått en så positiv skolstart!

Måste bara kommentera det sista du skriver. Jag tror inta alls att föräldrarna är ointresserade av sina barn. Men... man är olika. Du tycker inte att det verkar så betungande att vara klassrepresentant och t.ex. ordna klassfest, men för andra känns det kanske sktijobbigt. Det skulle det göra för mig... Jag är 100 % engagerad i mina barn och tillbringar väldigt mycket tid med dem, men just sådana saker har jag alltid tyckt var jättejobbiga. Jag tror alltså absolut inte att du ska dra slutsatsen att de andra föräldrarna är mindre engagerade i sina barn för att de inte vill vara klassrepresentanter. Det är nog en läggningssak och kanske också en prioriteringsfråga.

Sedan måste jag tillägga att jag är jätteglad för att det finns de som tycker att det är kul att vara klassrepresentanter och att jag - naturligtvis- om ingen anmälde sig som frivillig skulle "ställa upp" och vara det.

[Mobu]

Jag tycker inte att du ska se så allvarligt på att föräldrar inte vill åta sig att vara klassföräldrar. Jag tycker att det är ganska vanligt att det är ett par stycken föräldrar i en klass som verkligen tycker om den sortens åtaganden. Jag själv tillhör inte dem som frivilligt åtar mig klassföräldraskapet, och jag tycker inte heller att man ska behöva göra det. Även här går vi efter en klasslista, och visst är det solidariskt och rättvist i all sin ära, men jag kan tycka att man som förälder faktiskt ska ha rätten att avstå från ett sådant uppdrag. Alla människor är olika, och jag är övertygad om att man inte ska dra några paralleller mellan valet att vara klassförälder och hur engagerad och intresserad man är av sina barn.

[Anfiveth]

Roligt att de första två punkterna var så positiva. Vad gäller din punkt tre blir jag som ett stort frågetecken.

Lätt att döma? Jag har varit förälrarådsrepresentant i flera omgångar nu och tycker att jag kan få vila ett år med att vara klassmamma. Jag bryr mig inte mindre om mitt barn för att jag inte orkar ta ännu ett år. Jag tycker att det ger mig rätten att vara tyst när de frågar i år.

I vår äldsta dotters F-skoleklass kommer barnen från flera olika förskolor och jag tror att många också har varit föräldrarepresentanter tidigare. Kanske de vill ta en paus? De flesta är nämligen mycket engagerade föräldrar. Sedan vet du ju inte hur deras övriga situation ser ut, eller hur?

Och nej, det är inte betungande men det kräver en del engagemang. Du bör meddela alla föräldrar att det är dags för möte, hämta in allas synpunkter, sammanställa desamma till något vettigt och förståeligt och i vissa fall, när åsikterna går vitt isär, balansera åsikterna och sedan meddela föräldrarna om vad som diskuterats och vilka beslut som fattas. Oftast får man dock hjälp med det sistnämnda genom att skolan producerar protokoll (om det inte är du som blir utsedd till protokollförare, vill säga).

Lycka till med ditt uppdrag men döm inte människor du inte har en aning om varför de agerar som de gör.

[kmcb]

Jag kan hålla med dig om 3:an där... att ingen verkar vilja vara klassförälder i något sammanhang (så jag håller alltså inte med övriga som svarat att de flesta "bara vill vila en termin").

Jag har tagit på mig att vara "klassförälder" både på Miniors dagis och på Juniors skola - det är verklingen ingen annan som vill. Nu när Junior började 1:an så tog hans fröken och styrde upp det så vi går också efter klasslistan, men f-klassen hade jag ensam ansvaret under 1 år (och så jobbigt är det inte).

[rufffax]

att det är en förmån att få möjlighet att vara aktiv i sociala sammanhang där barnen är allas naturliga och självklara fokus. Samma sak hände i vår förskoleklass nyligen när vi hade första föräldramötet: alla började rota i väskor, titta i taket, småprata osv när det blev tal om klassrepresentanter. Hallå!

En sak till: i vår förskoleklass är det många barn från många olika områden vilket gör att många inte kände någon när de böjrade. Jag har därför bjudit hem några barn (ett i taget, med eller utan förälder) för att barnen ska få en skjuts i att lära känna varandra lite närmare och om möjligt hitta kompisar man leker lite mer med. Tror ni NÅN bjudit hem mitt barn? Nej?! Men? Är jag konstig som vill hjälpa till, är jag konstig som tycker det är brukligt att man bjuder tillbaks?

[-ME-]

att jag dömde dem enskilt, så som jag uppfattar att du uppfattade mig. Antagligen blev det lite luddigt eftersom jag skrev i affekt. Men som kollektiv dömer jag. Hårt och brutalt dömer jag ut _väldigt_ många föräldrar idag. Jag har sett barnen även från andra sidan katedern och det _är_ en förfärande stor andel föräldrar som verkligen skiter i sina ungar.

Dessutom tycker jag inte att man är "ledig" om man går från att vara klassrepresentant till att vara klassförälder och jag tycker inte heller att man måste sitta i tid och evighet (jag frågade faktiskt om uppdraget var "tills döden skiljer oss åt" igår) bara för att man sagt ja _en_ gång. Jag gör ett eller två år nu, och sen får nån annan ta över. Det jag vänder mig emot var den monumentala tystnaden när frågan kom upp, och att det kändes redan från frökens håll att det var en känslig och besvärlig fråga.

[-ME-]

mer som känner som jag. Då är jag inte ett _helt_ ensamt ufo då. *s*

[-ME-]

fullt ut. Nog finns det människor som är speciella och som av olika orsaker verkligen tycker att det _är_ jättejobbigt att göra t ex en klassfest, men allvarligt talat, i en klass på 24 ungar är det tusan _pinsamt_ när det blir sådär tyst och ooooh vad jobbigt allting var. Inte ska vi ens ha med glasspinnar när ungen fyller år för ooooh vad jobbigt att hålla reda på om nån är allergisk och ooooh vad skönt, då slipper vi tänka på det. Jamen liksom... *lätt uppgivet* Nej, jag skäms inte för att jag drar parallellen att de inte är engagerade. Möjligen är det hårddraget på individnivå, men definitivt inte som kollektiv.

[-ME-]

nåt mer att tillägga än det jag skrev i svaret ovan; det må vara hårddraget på individnivå men som kollektiv reaktion tycker jag det var rent pinsamt.

[-ME-]

och på b, folkvett är en bristvara...

Det verkar vara jätteovanligt att bete sig på det sättet. Själv hade jag blivit själaglad om nån gjort det och nog tycker jag att man kan bjuda till lite och ge NÅT tillbaka. Kanske inte precis motsvarande om det nu finns tusenmillijarder skäl till varför inte, men ren lättja får mig att kräkas.

Jag är en människa med rätt mycket åsikter och en av dem är att den som HAR åsikter ska hålla tyst om dem om h*n inte gör nåt för att förändra. Som klassrepresentant har jag den möjligheten. Folk som sitter och gnäller men inte lyfter på rumpan för att förändra, dem ger jag inte halv sju för.

[laidlawii]

Helt ärligt nu: Klassrepresentant skulle jag nog kunna tänka mig, men vara för blyg att erbjuda mig. Nu är det inte aktuellt för det verkar inte finnas på dotterns skola.

Men klassmamma som ska köpa present til fröknarna, fixa aktiviteter för klassen gör mig skitnervös. Jag får sån prestationsångest så det inte är sant. Jag mår illa en vecka innan dotterns ska ha barnkalas och jag längtar efter den dag hon inte längre vill. När hon slutade dagis så kände jag trycket att köpa något till fröknarna men jag vågade inte lämna fram det så det fick min man göra.

Jag tycker ändå att jag bryr mig om dottern (hon får ju det där barnkalaset varje år trots min sociala tafatthet).

Den där pinsamma tystnade kan ju bero på mycket, kanske på att föräldrarna inte känner varandra alternativt många känner varandra och de övriga känner sig lite utanför. Man tycker att man inte är bra nog och det är pinsamt att framhäva sig själv genom att erbjuda sig. Sen finns det naturligtvis alltid en del som inte vill, hinner orkar engagera sig.

När jag satt på dotterns föräldrarmöte så fick jag precis den där känslan som jag hade när jag själv gick i skolan att jag är inte hipp nog för att någon ska vilja ha mig. Så det var tur att några av de hippa mammorna ville så kunde jag slippa *s*.

Människor är olika helt enkelt, en del trivs att få stå i centrum och andra vill helst gömma sig. I dotterns klass (hon är 1:a nu) är det definitivt några som vill visa upp sig och vilka fantastiska morsor de är.

[-ME-]

som verkligen har en orsak. Fast jag betvivlar att det finns 2*24 som har det så jobbigt i en och samma klass. Klart du inte ska vara klassförälder om du får svettningar en vecka i förväg av att lämna fram paket!

Själv hör jag inte till den hippa skalan och jag är komplett ointresserad av att visa upp nån image som praktmorsa. Jag har bara lite för mycket åsikter för att tiga och då lär jag ju se till att ha kanaler att ventilera dem via.

Men ditt inlägg fick mig att fundera på annat. Jag har inga problem att ställa mig upp inför den där gruppen trots att jag vet att det finns tre större grupper av barn som känner varandra sen dagis och vi är bara tre av desssa 24 som inte har någon anknytning sen tidigare. När jag gick på gymnasiet vässade jag tre pennor efter varje lektion, när jag sist i klassen lämnade klassrummet. Det var för att slippa gå fram och synas när jag vässade pennan...

[Mobu]

Visst kan man välja att tolka denna tystnad som bristande engagemang från föräldrarnas sida, sett ur ett kollektivt perspektiv. MEN då måste det sättas in i det sammanhang ni befinner er i. Är föräldrarna oengagerade på andra sätt? För just detta med att vara klassförälder är ju bara en droppe i havet ungefär.

Visst var alla tysta när frågan kom upp även på vårt föräldramöte, men jag upplever ändå att dessa föräldrar är väldigt engagerande och intresserade av sina barn. Bara det faktum att nästan alla barn hade en förälder på vårt föräldramöte tycker jag tyder på någon form av intresse. Att nästan alla dessa föräldrar lyckas trolla med sin tid så att barnen inte behöver vara på fritids längre än till kl 14-15, och att många bjuder hem andra barn efter skolan för att låta sina barn knyta kontakter, är andra detaljer som jag väljer att tolka som att dessa föräldrar är engagerade i sina barn.

Så jag antar att du väljer denna tolkning eftersom att det finns annat som tyder på ett bristande engagemang?

[-ME-]

*fundersam* Kanske är det så utan att jag kunde sätta ord på det, eller så är jag verkligen bara fördomsfull. Eller så är kollektivet fördomsfullt mot begreppen klassförälder och klassrepresentant. Jag menar, det verkar ju uppenbarligen gå allmänna rysningar genom vuxengrupper när man säger orden...

[Akleja]

Blir lite lätt road av nr 3.
När det var första föräldramötet i våras inför 6 års så skyndade jag och en annan förälder som är vana "skolföräldrar" med äldre barn i samma klass ( nu 3;an) att ta upp frågan om klassföräldrar och samtidigt säga att vi var intresserade.
I 6 års så är det enkelt att vara det, fixa lite fika till föräldramöte, julfesten och presenter till personalen till jul och sommar.
Ju äldre barnen blir dessto mera arbete och då har vi gjort bort det

[anna_999]

På vårat möte såg det likadant ut. Det var ingen som ville vara klassförälder. Kan lägga till att det var väldigt dålig uppslutning oxå, alltså inte många att faktiskt välja mellan. Jag som både pluggar och jobbar kände faktiskt inte att jag har tid. Här skulle man gå på ett par möten och ordna någon aktivitet. Varför de andra inte ville har jag ingen aning om, men jag tyckte nästan synd om den förälder som till slut kände sig tvungen att ta på sig det hela. I vårat fall tycker jag nog att man kunde väntat och sett till att alla fick möjlighet att vara med. Vid detta tillfälle var alltså inte ens en tredjedel av föräldrarna där.

[-ME-]

Det var en mer rutinerad förälder som sa precis så och tyckte att vi skulle börja uppifrån. Är du förvånad att hon hette Ah**... ? *s* Själv ståtar jag med L och konstaterar att jag inte bangar för högstadiet.

[-ME-]

men samtidigt kanske inte de som inte ens går på föräldramötet orkar ordna nåt? Jag fattar att det kan vara för mycket, om man både pluggar och jobbar alternativt _har_ väldigt svårt för den typen av offentliga framträdanden, men jag tror verkligen inte det gäller för hela högen...

[mamma 5]

Jag har fem barn, och har under några terminer varit föräldrarepresentant (inte i följd). Men, jag tycker inte det är så himla enkelt! Dels är jag egentligen väldigt blyg, känner mig helt bortkommen och nästan skräckslagen över att behöva vara arrangör för olika saker och får verkligen övertala mig själv att våga - ok, det gör jag för mina barns skull. Men sen jobbar maken skift så ibland behöver jag ordna barnvakt för att kunna gå på möten o annat, ibland har det varit ett enda jagande av andra föräldrar för att de ska uppfylla de åtaganden _vi_ kommit överens om, ibland har det varit vilda kontroverser och en gång fick jag en utskällning för just åtaganden som beslutats om gemensamt men som jag var ansvarig för att samordna... Jag avskyr den här sabla föräldrarepresentant-grejen, men inte för en sekund betyder det att jag älskar mina barn mindre eller bryr mig mindre om dem. Ganska fräckt att anta det, tycker jag...