Det har, speciellt senaste tiden, varit extra jobbigt. Jag behöver skriva av mig lite tankar, känslor m m.
Min son, som går i förskoleklass, har haft och har det jobbigt. Han blir så arg ibland så han vet knappt vad han gör. Han kastar saker, skriker, svär och slår (det har faktiskt hänt tyvärr). Att han blir så arg är inget nytt. Han har väl mer eller mindre alltid "tänt till" när han får ett nej eller när det inte riktigt blir som han vill. Att han skriker är också något som han alltid har gjort. Han skriker när han är arg, glad, lycklig, ledsen, uttråkad. Ibland tror jag att det är hans "ventil" när känslor och intryck blir för överväldigande. Han måste "lätta på trycket" Vi har gång på gång bett honom att sluta skrika. Vi har hotat (tyvärr!!) att han inte får t ex se barnprogram om han inte slutar att skrika. Vi har tagit honom från leken när han har skrikit. Ingenting hjälper.
Till saken hör är att han är högljudd när han leker med t ex bilar (de tutar, tjuter och brummar väldigt högt), leker han polis och tjuv då skriks det hela tiden.
Under hela förskoletiden då har vi haft upprepade samtal med fröknar och specialpedagog. De samtalen fortsätter nu under förskoleklassen. Härnäst så ska vi på samtal med en psykolog för att jag och pappan ska få hjälp och stöd hur vi ska bemöta honom när han blir så arg. Allt detta suger musten ur en och tyvärr så ser man tillslut bara den jobbiga delen av min son. Mesta dels är han en glad och lycklig pojke som det sprudlar om, med massor av ideér och ett härligt skratt. Han är en otroligt omtänksam storebror som har en hel del kompisar.
Vi, jag och pappan, är väldigt rädda att han ska "straffa" ut sig bland kompisar, så att ingen kommer att vilja vara med honom.
Finns det någon som kan komma med ideér vad vi kan göra och framförallt vad detta kan bero på.
1
Varför blir min son så arg Det har, speciellt senaste tiden, varit extra jobbigt. Jag behöver skriva av mig lite tankar, känslor m m.
Min son, som går i förskoleklass, har haft och har det jobbigt. Han blir så arg ibland så han vet knappt vad han gör. Han kastar saker, skriker, svär och slår (det har faktiskt hänt tyvärr). Att han blir så arg är inget nytt. Han har väl mer eller mindre alltid "tänt till" när han får ett nej eller när det inte riktigt blir som han vill. Att han skriker är också något som han alltid har gjort. Han skriker när han är arg, glad, lycklig, ledsen, uttråkad. Ibland tror jag att det är hans "ventil" när känslor och intryck blir för överväldigande. Han måste "lätta på trycket" Vi har gång på gång bett honom att sluta skrika. Vi har hotat (tyvärr!!) att han inte får t ex se barnprogram om han inte slutar att skrika. Vi har tagit honom från leken när han har skrikit. Ingenting hjälper.
Till saken hör är att han är högljudd när han leker med t ex bilar (de tutar, tjuter och brummar väldigt högt), leker han polis och tjuv då skriks det hela tiden.
Under hela förskoletiden då har vi haft upprepade samtal med fröknar och specialpedagog. De samtalen fortsätter nu under förskoleklassen. Härnäst så ska vi på samtal med en psykolog för att jag och pappan ska få hjälp och stöd hur vi ska bemöta honom när han blir så arg. Allt detta suger musten ur en och tyvärr så ser man tillslut bara den jobbiga delen av min son. Mesta dels är han en glad och lycklig pojke som det sprudlar om, med massor av ideér och ett härligt skratt. Han är en otroligt omtänksam storebror som har en hel del kompisar.
Vi, jag och pappan, är väldigt rädda att han ska "straffa" ut sig bland kompisar, så att ingen kommer att vilja vara med honom.
Finns det någon som kan komma med ideér vad vi kan göra och framförallt vad detta kan bero på.
Jag minns att när jag jobbade på förskola här i USA så hade avdelningen bredvid en flicka som blev väldigt arg. De fixade en höran för henne där hon fick sitta och hamra när ilskan kom. Jag tror att den hörnan hjälpte henne en del. Hon hade dock en slags psykisk sjukdom som gjorde att hon blev argare än vanliga barn (minns inte exakt vad det var). Hon brukade ligga på golvet och sparka och skrika när hon blev arg.
Det verkar ju som om han fått en del hjälp redan så jag hoppas att det blir bättre framöver.
2
Jag minns att när jag jobbade på förskola här i USA så hade avdelningen bredvid en flicka som blev väldigt arg. De fixade en höran för henne där hon fick sitta och hamra när ilskan kom. Jag tror att den hörnan hjälpte henne en del. Hon hade dock en slags psykisk sjukdom som gjorde att hon blev argare än vanliga barn (minns inte exakt vad det var). Hon brukade ligga på golvet och sparka och skrika när hon blev arg.
Det verkar ju som om han fått en del hjälp redan så jag hoppas att det blir bättre framöver.
Låter som min fyraåring. Skriker jämt blir arg och slåss. Dessutom är min son väldigt aktiv så han ska faktiskt utredas för adhd alternativ något inom autismspektrat.
Har inga direkta råd att ge för jag vet själv inte hur vi ska hantera skrikande och dagispersonalen är spytrötta på sonen.
Men om ni har kontakt med specialpedagog och ska få psykolog kontakt så kan ni väl själva ta upp frågan om det kan finans någon diagnos bakom.
Hoppas hur som helst att det löser sig på bästa sät för er.
3
Låter som min fyraåring. Skriker jämt blir arg och slåss. Dessutom är min son väldigt aktiv så han ska faktiskt utredas för adhd alternativ något inom autismspektrat.
Har inga direkta råd att ge för jag vet själv inte hur vi ska hantera skrikande och dagispersonalen är spytrötta på sonen.
Men om ni har kontakt med specialpedagog och ska få psykolog kontakt så kan ni väl själva ta upp frågan om det kan finans någon diagnos bakom.
Hoppas hur som helst att det löser sig på bästa sät för er.
....kunna tro att du skrev om vår son! Shit vad jag kände igen mig! Har många gånger funderat på varför det är som det är med hans utbrott men orkar liksom inte längre än så....och har inte en susning vad det beror på....men jag är i samma sits i alla fall, om det nu är någon tröst!
4
Skulle nästan.... ....kunna tro att du skrev om vår son! Shit vad jag kände igen mig! Har många gånger funderat på varför det är som det är med hans utbrott men orkar liksom inte längre än så....och har inte en susning vad det beror på....men jag är i samma sits i alla fall, om det nu är någon tröst!
Jag känner igen det där.... Ett av mina barn har varit precis likadan.
Det var ubrott som bara escalerade, barnet blev okontaktbar. OCh ju mer nej och "hot" om att inte få leka/ se barnprogram, dess värre blev det.
DEt gick så långt så vi fick ta hjälp a familjeteurapeuter.
Lösningen- håll i!
Som de förklarade mår bra barn av gränser. I vissa fall behöver de en fysisk gräns. Det gäller om det finns risk för att skada sig själv och/eller andra alt. ha sönder saker.
Den fysiska gränsen innebär att man håller om barnet. Ömt men fast. Prata inte försök inte påvera utan det enda man ska säga är:
Nu håller jag dig tills du blir lugn igen. mamma/pappa är här för dig tills du blir lugn igen.
Räkna med att det tar tid, men släpp inte förrens barnet är HELT lugnt och man kan få en lugn kram.
barnet ska inte behöva be om ursäkt, men man kan bekräfta det barnet troligen känner.
- Jag vet att du vet att du gjorde tokigt osv.
Första gången vi gjorde detta med vårt barn tog det 1 och 1/2 h.... vi fick som föräldrar avlösa varandra. Nästa gång tog det 30 minuter och sedan blev det bara kortare och kortare tid. DEt tog ett par månader men sedan hade vi en markant förbättring. Till och med familjeterapeuterna var förvånade.
Nu har barnet vuxit upp och är betydligt lugnare och utbrotten finns inte längre saå det finns gott om hopp!
Lycka till
5
Hej
Jag känner igen det där.... Ett av mina barn har varit precis likadan.
Det var ubrott som bara escalerade, barnet blev okontaktbar. OCh ju mer nej och "hot" om att inte få leka/ se barnprogram, dess värre blev det.
DEt gick så långt så vi fick ta hjälp a familjeteurapeuter.
Lösningen- håll i!
Som de förklarade mår bra barn av gränser. I vissa fall behöver de en fysisk gräns. Det gäller om det finns risk för att skada sig själv och/eller andra alt. ha sönder saker.
Den fysiska gränsen innebär att man håller om barnet. Ömt men fast. Prata inte försök inte påvera utan det enda man ska säga är:
Nu håller jag dig tills du blir lugn igen. mamma/pappa är här för dig tills du blir lugn igen.
Räkna med att det tar tid, men släpp inte förrens barnet är HELT lugnt och man kan få en lugn kram.
barnet ska inte behöva be om ursäkt, men man kan bekräfta det barnet troligen känner.
- Jag vet att du vet att du gjorde tokigt osv.
Första gången vi gjorde detta med vårt barn tog det 1 och 1/2 h.... vi fick som föräldrar avlösa varandra. Nästa gång tog det 30 minuter och sedan blev det bara kortare och kortare tid. DEt tog ett par månader men sedan hade vi en markant förbättring. Till och med familjeterapeuterna var förvånade.
Nu har barnet vuxit upp och är betydligt lugnare och utbrotten finns inte längre saå det finns gott om hopp!
Är det något de sagt, eller något du tolkar?
Låter hemskt om du frågar mig, isf behövs personal och extra hjälp som kan sin sak och kan hantera honom (om det är adhd)
Ledsen jag blir av det du skrev
*kram*
lycklig mamma till Theo -01, Tuva -04 och Elliot -07
"Barn behöver kärlek, särskilt när de inte förtjänar den"
6
nä men fy!
dagispersonalen är spytrötta på sonen.
Är det något de sagt, eller något du tolkar?
Låter hemskt om du frågar mig, isf behövs personal och extra hjälp som kan sin sak och kan hantera honom (om det är adhd)
Ledsen jag blir av det du skrev
*kram*
Tack alla ni som har svarat. Det känns bättre att få vädra lite tankar och känslor som man har när det känns jobbigt. Jag vet så väl att vi inte är ensamma om detta problem, men när det är som kämpigast då känner man sig väääldigt ensam. Vi har turen att ha bra personal i förskoleklassen. Specialpedagogen är också toppen så vi har bra stöd och förståelse från personer runt omkring. Nu ska vi ju träffa en psykolog nästa vecka så vi får se efter det.
7
Tack alla ni som har svarat. Det känns bättre att få vädra lite tankar och känslor som man har när det känns jobbigt. Jag vet så väl att vi inte är ensamma om detta problem, men när det är som kämpigast då känner man sig väääldigt ensam. Vi har turen att ha bra personal i förskoleklassen. Specialpedagogen är också toppen så vi har bra stöd och förståelse från personer runt omkring. Nu ska vi ju träffa en psykolog nästa vecka så vi får se efter det.
De säger inte just spytrött men var och varannan dag så suckar de och säger att han varit såååå jobbig. När han möter oss skriker han alltid HEJ!!!! Väldigt högt och då ser man hur personalen utbyter blickar och sedan säger en personal väldigt irriterat: Tommie nu får du faktiskt sluta skrika.
Visst jag vet att han är jobbig så jag behöver inte få höra det varje dag. Nu sedan Daniel börjat skolan så händer det att jag får höra 1 gång varannan vecka att Tommie gjort något bra också.
8
De säger inte just spytrött men var och varannan dag så suckar de och säger att han varit såååå jobbig. När han möter oss skriker han alltid HEJ!!!! Väldigt högt och då ser man hur personalen utbyter blickar och sedan säger en personal väldigt irriterat: Tommie nu får du faktiskt sluta skrika.
Visst jag vet att han är jobbig så jag behöver inte få höra det varje dag. Nu sedan Daniel börjat skolan så händer det att jag får höra 1 gång varannan vecka att Tommie gjort något bra också.
Så gör vi också. Tyvärr är effekten den motsatta vissa dagar och han blir värre och värre istället. Men då är det försent att släppa. Som längst har jag suttit 2,5 timmar och hållt i honom. Vilket är väldigt jobbigt när man dessutom har 2 barn till att ta hand om och barnens pappa är på jobbet.
9
Så gör vi också. Tyvärr är effekten den motsatta vissa dagar och han blir värre och värre istället. Men då är det försent att släppa. Som längst har jag suttit 2,5 timmar och hållt i honom. Vilket är väldigt jobbigt när man dessutom har 2 barn till att ta hand om och barnens pappa är på jobbet.
Hej! Titta in på Autismspektrumsnacket! Vår dotter fick diagnosen Aspergers syndrom i somras, och hon beter sig i stort sett som din son. Utbrott, osmidig socialt, högljudd. Svårt att sova också. Vi håller på att få hjälp, så vi har inte gått ut med det öppet till alla än. Men gå in och läs där och se om ni känner igen er. Många bra länkar och tips. Det ger en ork, att se att det inte är helt ens eget fel...
10
Hej! Titta in på Autismspektrumsnacket! Vår dotter fick diagnosen Aspergers syndrom i somras, och hon beter sig i stort sett som din son. Utbrott, osmidig socialt, högljudd. Svårt att sova också. Vi håller på att få hjälp, så vi har inte gått ut med det öppet till alla än. Men gå in och läs där och se om ni känner igen er. Många bra länkar och tips. Det ger en ork, att se att det inte är helt ens eget fel...
Men vad är det för människor?! Och de skall jobba med barn??!! Jag blir så ARG när jag läser vad de gör!
Har du pratat med föreståndaren? Med kommunen? Så här får man INTE behandla barn!! Fy f-n vilken stämpel de sätter på honom - och hur skall han inte känna sig?? Tror de inte att han märker hur de himlar med ögonen, byter blickar, suckar och alltid tilltalar honom irriterat? Hur skall han veta att han är betydelsefull & viktig, att han också gör BRA saker? Det är deras jobb och f-bannad PLIKT att plocka fram de POSITIVA sidorna hos honom.
Jag har en vän som är lärare som fick en pojke i sin klass som var besvärlig, han tog stryptag & bråkade så pass att de andra föräldrarna försökte få honom flyttad från klassen. Hon ställde upp för honom till 100% och förklarade att hans beteende kommer ifrån hur han blev behandlad på den andra förskolan där han helt enkelt inte dög till något annat. Hon frågade om de verkligen skulle döma en 6 åring för livet? För det hade kunnat gå käpprätt åt skogen om inte hon hade kämpat så för honom. Efteråt tackade föräldrarna henne för att hon kämpat för honom för om hon kämpat så för honom så förstod de hur mycket hon även kämpade för deras barn.
STå på dig Mysaan och kräv respekt för din son - det har han rätt till!
11
Hej Mysaan!
Men vad är det för människor?! Och de skall jobba med barn??!! Jag blir så ARG när jag läser vad de gör!
Har du pratat med föreståndaren? Med kommunen? Så här får man INTE behandla barn!! Fy f-n vilken stämpel de sätter på honom - och hur skall han inte känna sig?? Tror de inte att han märker hur de himlar med ögonen, byter blickar, suckar och alltid tilltalar honom irriterat? Hur skall han veta att han är betydelsefull & viktig, att han också gör BRA saker? Det är deras jobb och f-bannad PLIKT att plocka fram de POSITIVA sidorna hos honom.
Jag har en vän som är lärare som fick en pojke i sin klass som var besvärlig, han tog stryptag & bråkade så pass att de andra föräldrarna försökte få honom flyttad från klassen. Hon ställde upp för honom till 100% och förklarade att hans beteende kommer ifrån hur han blev behandlad på den andra förskolan där han helt enkelt inte dög till något annat. Hon frågade om de verkligen skulle döma en 6 åring för livet? För det hade kunnat gå käpprätt åt skogen om inte hon hade kämpat så för honom. Efteråt tackade föräldrarna henne för att hon kämpat för honom för om hon kämpat så för honom så förstod de hur mycket hon även kämpade för deras barn.
STå på dig Mysaan och kräv respekt för din son - det har han rätt till!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
