kommer ni ihåg de första dagarna? nätterna ? veckorna? månaderna?
Vad gjorde ni? tänkte ni? hur överlever man?
en vecka sen nu senjag fick veta att barnet i min mage ej levde längre....har ältat o varit ledsen,avbrytit graviditeten,talat med en del vänner o känner mig nu tom....håglös,gråter inte ens.
Min särbo har knappt lämnat mig själv alls sen beskedet.Väntar nånstans på att jag ska krascha rejält men just nu känner jag mig bara i ett vacuum.Har min hjärta inte tagit in allt än som ett skydd??
Förr var förr...Nu är nu!
1
Hur var det för er ?? kommer ni ihåg de första dagarna? nätterna ? veckorna? månaderna?
Vad gjorde ni? tänkte ni? hur överlever man?
en vecka sen nu senjag fick veta att barnet i min mage ej levde längre....har ältat o varit ledsen,avbrytit graviditeten,talat med en del vänner o känner mig nu tom....håglös,gråter inte ens.
Min särbo har knappt lämnat mig själv alls sen beskedet.Väntar nånstans på att jag ska krascha rejält men just nu känner jag mig bara i ett vacuum.Har min hjärta inte tagit in allt än som ett skydd??
Ja, vad gjorde man? Vi stannade kvar på sjukhuset fem dagar efter att Lilly hade kommit, för jag kunde bara inte lämna henne. Så länge jag var där så var jag som i en bubbla. Visst grät jag och det gjorde ont, men då hade jag henne hos mig varjefall.
För mig började livet utan Lilly på allvar när begravningen var över och det slutade komma blommor och brev. Telefonen blev allt tystare och det fanns inget mer att göra förutom att tänka på att hon inte fanns.
Jag gjorde allt för stunden, ville jag köpa skor så gjorde jag det, ville jag bada så gjorde jag det. Det gick inte att tänka längre än att försöka överleva nuet. Min mamma kom och hjälpte till med det praktiska och vi fick mat lagat av andra i familjen.
Jag åt lugnade och det var väl räddningen för mig då. Jag åt inte för att fly smärtan som en del tror utan för att få bort den värsta ångesten för att överhuvudtaget kunna sörja alls.
Nu längtar jag tillbaka till den där allra första tiden och det låter kanske konstigt, men det var ju den enda tid som jag fick med Lilly. Med hösten nu så kommer alla känslor tillbaka och jag kan känna precis hur hon luktade, eller hennes tyng i min famn.
Har du fått bra stöd från sjukhuset, någon att prata med?
Stor kram
/A-K
2
Ja, vad gjorde man? Vi stannade kvar på sjukhuset fem dagar efter att Lilly hade kommit, för jag kunde bara inte lämna henne. Så länge jag var där så var jag som i en bubbla. Visst grät jag och det gjorde ont, men då hade jag henne hos mig varjefall.
För mig började livet utan Lilly på allvar när begravningen var över och det slutade komma blommor och brev. Telefonen blev allt tystare och det fanns inget mer att göra förutom att tänka på att hon inte fanns.
Jag gjorde allt för stunden, ville jag köpa skor så gjorde jag det, ville jag bada så gjorde jag det. Det gick inte att tänka längre än att försöka överleva nuet. Min mamma kom och hjälpte till med det praktiska och vi fick mat lagat av andra i familjen.
Jag åt lugnade och det var väl räddningen för mig då. Jag åt inte för att fly smärtan som en del tror utan för att få bort den värsta ångesten för att överhuvudtaget kunna sörja alls.
Nu längtar jag tillbaka till den där allra första tiden och det låter kanske konstigt, men det var ju den enda tid som jag fick med Lilly. Med hösten nu så kommer alla känslor tillbaka och jag kan känna precis hur hon luktade, eller hennes tyng i min famn.
Har du fått bra stöd från sjukhuset, någon att prata med?
Stor kram
/A-K
Jag och min man förlorade vårt första barn i v. 26 av graviditeten, då Gabriel somnade in i min mage. Det var i mitten av maj i år. Som jag minns den första tiden efteråt så var den fullständigt kaotisk. Jag hade inte förmåga att göra någonting. Och så minns jag att vi pratade, pratade, pratade, jag och maken. Vilket jag tror var väldigt viktigt för oss.
När jag tänker tillbaka nu så här drygt fyra månader senare så känns allt ihop till stora delar som ett stort svart hål. Kanske är det ett försvar hos kroppen/psyket, att inte minnas allt för mycket. Första tiden för mig var också präglad mycket av frågor och anklagelser. Vad hände? Är det mitt fel att han inte lever? Allt jag gjort, sagt och ätit under graviditeten blev på nått sätt till möjliga förklaringar till varför allt blev så fruktansvärt fel.
Det viktigaste att komma ihåg tror jag är att det finns inte en given mall för hur man reagerar i en sån här situation. Vi är alla individer. Acceptera de känslor du känner, just nu befinner jag mig här och det får vara okej även om jag helst av allt vill fly härifrån och vakna upp i en annan värld. Jag gick också och väntade på den stora krachen, men den kom faktiskt aldrig. Om man tillåter sig själv att sörja och må skit, tror jag att kroppen reglerar hur mycket vi orkar känna just nu och man kan på något sätt komma lite lindrigare ur det hela. Missförstå mig rätt, de gångna månaderna har verkligen inte varit enkla, och jag har mått mer skit än jag överhuvudtaget trodde var möjligt. Och det kommer inte att gå över, vi bär med oss sorgen och saknaden resten av våra liv, men på något sätt blir det lite lättare att bära med tiden. Även om det går mycket upp och ner.
Har du och din sambo någon utomstående att prata med, kurator eller psykolog? Tror att det kan vara en stor hjälp att få hjälp av någon professionell, som inte känner en sen tidigare, och som kan hjälpa en att se situtionen med nya ögon.
Jag och vi andra som finns här vill stötta dig/er så mycket vi kan. Skicka mig gärna ett meddelande om du vill ha mer kontakt.
Kramar Therese
3
Jag och min man förlorade vårt första barn i v. 26 av graviditeten, då Gabriel somnade in i min mage. Det var i mitten av maj i år. Som jag minns den första tiden efteråt så var den fullständigt kaotisk. Jag hade inte förmåga att göra någonting. Och så minns jag att vi pratade, pratade, pratade, jag och maken. Vilket jag tror var väldigt viktigt för oss.
När jag tänker tillbaka nu så här drygt fyra månader senare så känns allt ihop till stora delar som ett stort svart hål. Kanske är det ett försvar hos kroppen/psyket, att inte minnas allt för mycket. Första tiden för mig var också präglad mycket av frågor och anklagelser. Vad hände? Är det mitt fel att han inte lever? Allt jag gjort, sagt och ätit under graviditeten blev på nått sätt till möjliga förklaringar till varför allt blev så fruktansvärt fel.
Det viktigaste att komma ihåg tror jag är att det finns inte en given mall för hur man reagerar i en sån här situation. Vi är alla individer. Acceptera de känslor du känner, just nu befinner jag mig här och det får vara okej även om jag helst av allt vill fly härifrån och vakna upp i en annan värld. Jag gick också och väntade på den stora krachen, men den kom faktiskt aldrig. Om man tillåter sig själv att sörja och må skit, tror jag att kroppen reglerar hur mycket vi orkar känna just nu och man kan på något sätt komma lite lindrigare ur det hela. Missförstå mig rätt, de gångna månaderna har verkligen inte varit enkla, och jag har mått mer skit än jag överhuvudtaget trodde var möjligt. Och det kommer inte att gå över, vi bär med oss sorgen och saknaden resten av våra liv, men på något sätt blir det lite lättare att bära med tiden. Även om det går mycket upp och ner.
Har du och din sambo någon utomstående att prata med, kurator eller psykolog? Tror att det kan vara en stor hjälp att få hjälp av någon professionell, som inte känner en sen tidigare, och som kan hjälpa en att se situtionen med nya ögon.
Jag och vi andra som finns här vill stötta dig/er så mycket vi kan. Skicka mig gärna ett meddelande om du vill ha mer kontakt.
känner jag att omgivningen undviker oss eller mig,de vet nog inte vd de ska göra.En delnära vänner o min mamma o systrar har hört av sig men kanske ändå ite så mycket som jag trott.Min mamma tog hand om mina andra barn några dar o nu är de hos sin pappa.
Jag åkte hem dan efter själva avbrytandet av graviditeten var klar,vi fick se henne dan efter på sjukhuset o sen ville jag bara hem,har aldrig gillat sjukhus,
Lite känns det även som en del tror det snart ska gå över,det var ju "bara" ett sent missfall i mångas ögon....vet ej riktigt hur jag ska hantera det.
Funderar på en promenad,o det känns skönt att inte va på hemmaplan.HÄR känner ingen mig,är hos särbon 20 mil hemifrån nu,o skulle kunna ta en promenad anonym,vilket vore skönt då alla känner mig hemma
Förr var förr...Nu är nu!
4
nånstans känner jag att omgivningen undviker oss eller mig,de vet nog inte vd de ska göra.En delnära vänner o min mamma o systrar har hört av sig men kanske ändå ite så mycket som jag trott.Min mamma tog hand om mina andra barn några dar o nu är de hos sin pappa.
Jag åkte hem dan efter själva avbrytandet av graviditeten var klar,vi fick se henne dan efter på sjukhuset o sen ville jag bara hem,har aldrig gillat sjukhus,
Lite känns det även som en del tror det snart ska gå över,det var ju "bara" ett sent missfall i mångas ögon....vet ej riktigt hur jag ska hantera det.
Funderar på en promenad,o det känns skönt att inte va på hemmaplan.HÄR känner ingen mig,är hos särbon 20 mil hemifrån nu,o skulle kunna ta en promenad anonym,vilket vore skönt då alla känner mig hemma
bra o veta att alla här förstår o orkar lyssna o älta
Jag fick en träffa en kurator redan på förlossningen innan vi ens gjort fostervattenprovet,sen åkte vi hem senare på dan o jag har träffat henne en gånfg till efter det o även haft tel kontakt den dan vi var hemma o väntade på själva avbrytandet.
Förr var förr...Nu är nu!
5
det känns oerhört bra o veta att alla här förstår o orkar lyssna o älta
Jag fick en träffa en kurator redan på förlossningen innan vi ens gjort fostervattenprovet,sen åkte vi hem senare på dan o jag har träffat henne en gånfg till efter det o även haft tel kontakt den dan vi var hemma o väntade på själva avbrytandet.
Jag låg på sjukhuset första veckan. Var helt håglös och folkskygg. Sen veckan efter låg vi mycket i vår säng. Tittade inte på TV. Vi planerade begravningen, och var hos kuratorn. Min sambo lämnade mig inte ensam en enda gång. Jag var väldigt instabil.
Tänker på dig
6
Jag låg på sjukhuset första veckan. Var helt håglös och folkskygg. Sen veckan efter låg vi mycket i vår säng. Tittade inte på TV. Vi planerade begravningen, och var hos kuratorn. Min sambo lämnade mig inte ensam en enda gång. Jag var väldigt instabil.
Nä, att hantera omgivningen är inte lätt. Här där vi bor blev det lite som alla känner apan men apan känner ingen. De flesta visste vad som hade hänt och en del kom väl fram och sa något, men vissa låtsades inte om som att de hade sett mig eller som att de visste något.
Dumma kommentarer (som säkert är välmenade) har jag hört till leda nu, nån sa att det var tur att hon dog i magen och inte hann leva. En annan sa att det var meningen att hon skulle dö så att Ellie (lillasyster) fick komma till oss. Det är inte klokt vad mycket dumt man kan få höra när man förlorat ett barn.
Jag funderade mycket på om det syntes på mig att jag förlorat ett barn. Om det syntes att jag var misslyckad som mamma.
Jag har försökt att vara så ärlig som jag bara kan när det gäller min sorg. Jag har gråtit öppet och berättat hur jag mått. Sen har jag också sagt att det bara är att fråga om någon undrar nåt. Det är värre när det är tyst och när folk låtsas som det regnar.
Jag har kontakt med flera andra som har förlorat barn och har varit på småänglaträff också. Det är skönt att ha kontakt med andra som vet precis hur det är och hur illa det kan vara.
Stor kram
7
Nä, att hantera omgivningen är inte lätt. Här där vi bor blev det lite som alla känner apan men apan känner ingen. De flesta visste vad som hade hänt och en del kom väl fram och sa något, men vissa låtsades inte om som att de hade sett mig eller som att de visste något.
Dumma kommentarer (som säkert är välmenade) har jag hört till leda nu, nån sa att det var tur att hon dog i magen och inte hann leva. En annan sa att det var meningen att hon skulle dö så att Ellie (lillasyster) fick komma till oss. Det är inte klokt vad mycket dumt man kan få höra när man förlorat ett barn.
Jag funderade mycket på om det syntes på mig att jag förlorat ett barn. Om det syntes att jag var misslyckad som mamma.
Jag har försökt att vara så ärlig som jag bara kan när det gäller min sorg. Jag har gråtit öppet och berättat hur jag mått. Sen har jag också sagt att det bara är att fråga om någon undrar nåt. Det är värre när det är tyst och när folk låtsas som det regnar.
Jag har kontakt med flera andra som har förlorat barn och har varit på småänglaträff också. Det är skönt att ha kontakt med andra som vet precis hur det är och hur illa det kan vara.
jodå...minns att det kändes overkligt..hade det verkligen hänt liksom. KUNDE det verkligen ske...HUR kunde det ske?
Ingenting var roligt..kunde inte glädjas åt nåt.
Jag hade svårt att fatta det och vägrade acceptera det..jag var arg och förbannade (ja gud då OM han nu mot all förmodan finns)...
var avundsjuk så det brände i mig när jag såg andra som gick med stora magar eller drog en vagn med en liten nyfödd..
jag ville bara gå fram och säga att "du behöver inte se så belåten och stolt ut för ditt barn kan dö närsomhelst"...för att få ner dem på jorden och ut från sin lyckliga äckliga bubbla.
jag gick i min bubbla av sorg...omvärlden exicterade inte..jag sket fullständigt i allt som hände i världen...allt kände så banalt..att jag misst mitt barn var ju MYCKET värre...nåt värre fanns inte.
Jag saknade och sörjde så jag höll på att gå sönder inombords...
Jag gjorde en minnessida och fick där skriva av mig och visa upp mitt vackra barn för alla...jag ville att alla skulle få se, känna och bli berörda...känna sorg för vårt barn och vår skull...gråta med oss.
Jag behövde medlidande.....
Jag ville inte vara ensam i min sorg.....det klarade jag inte av.
Tiden gick och jag blev gravid 4-5 mån efter hans död...den nya graviditeten fick lite av min längtan och glädje tillbaka..
Jag var klart orolig under graviditeten..
ut kom ännu en pojke..jag grät av lycka då vi fick veta på UL nån månad innan han kom ut...att vi skulle få en pojke till...
det kändes som att vi fick en ny chans med vårt änglabarn, att han sändes tillbaka till oss...för att han egentligen inte skulle till "himlen"...det var nåt misstag liksom.
ja jag ville tro att det var så...
Men allt eftersom åren har gått så minskade tårarna mer och mer och nu känner jag mest bara sorg inom mig...jag kan inte gråta mer över det som hänt..och jag har lärt mig att acceptera det som skedde. Jag kunde inte räddat honom, jag kunde inte rå för det som hände...
Nu kan jag prata om honom inför andra, men det är först nu som jag så smått har börjat med det...
8
jodå...minns att det kändes overkligt..hade det verkligen hänt liksom. KUNDE det verkligen ske...HUR kunde det ske?
Ingenting var roligt..kunde inte glädjas åt nåt.
Jag hade svårt att fatta det och vägrade acceptera det..jag var arg och förbannade (ja gud då OM han nu mot all förmodan finns)...
var avundsjuk så det brände i mig när jag såg andra som gick med stora magar eller drog en vagn med en liten nyfödd..
jag ville bara gå fram och säga att "du behöver inte se så belåten och stolt ut för ditt barn kan dö närsomhelst"...för att få ner dem på jorden och ut från sin lyckliga äckliga bubbla.
jag gick i min bubbla av sorg...omvärlden exicterade inte..jag sket fullständigt i allt som hände i världen...allt kände så banalt..att jag misst mitt barn var ju MYCKET värre...nåt värre fanns inte.
Jag saknade och sörjde så jag höll på att gå sönder inombords...
Jag gjorde en minnessida och fick där skriva av mig och visa upp mitt vackra barn för alla...jag ville att alla skulle få se, känna och bli berörda...känna sorg för vårt barn och vår skull...gråta med oss.
Jag behövde medlidande.....
Jag ville inte vara ensam i min sorg.....det klarade jag inte av.
Tiden gick och jag blev gravid 4-5 mån efter hans död...den nya graviditeten fick lite av min längtan och glädje tillbaka..
Jag var klart orolig under graviditeten..
ut kom ännu en pojke..jag grät av lycka då vi fick veta på UL nån månad innan han kom ut...att vi skulle få en pojke till...
det kändes som att vi fick en ny chans med vårt änglabarn, att han sändes tillbaka till oss...för att han egentligen inte skulle till "himlen"...det var nåt misstag liksom.
ja jag ville tro att det var så...
Men allt eftersom åren har gått så minskade tårarna mer och mer och nu känner jag mest bara sorg inom mig...jag kan inte gråta mer över det som hänt..och jag har lärt mig att acceptera det som skedde. Jag kunde inte räddat honom, jag kunde inte rå för det som hände...
Nu kan jag prata om honom inför andra, men det är först nu som jag så smått har börjat med det...
sen jag fick beskedet o jag vet faktiskt inte vad vigjort eller vad det är för dag-Min särbo ser till att jag äter,går upp,jag duschar,kollar tv,läser i en bok.....men inte så mycket mer
Förr var förr...Nu är nu!
9
en vecka har gått sen jag fick beskedet o jag vet faktiskt inte vad vigjort eller vad det är för dag-Min särbo ser till att jag äter,går upp,jag duschar,kollar tv,läser i en bok.....men inte så mycket mer
o känner igen mig en del i dina ord,men har ju inte kommit så långt än,är ju bara en vecka sen jag fick beskedet att hon ej levde i min mage....
Förr var förr...Nu är nu!
10
läser din berättelse o känner igen mig en del i dina ord,men har ju inte kommit så långt än,är ju bara en vecka sen jag fick beskedet att hon ej levde i min mage....
När vi fick reda på att Markus inte levde i magen längre blev vi förstås oerhört ledsna..förstod ingenting, största frågan var VARFÖR? Men egentligen kände vi oss (speciellt jag) oss helt avskärmade fårn restenn av världen.
Jag var medveten om att det fanns en värl där ute, men just då var jag inlåst i mig själv om man säger så. Jga vet inte riktigt hr vi överlevde..vi tog en dag i taget..
Det behövs tid för ett beartbeta en såns tor sorg när man förlorar ett barn, så låt det ta tid och sörj på erat eget vis.
Kram,
Karin m. *Markus* & Fabian
11
När vi fick reda på att Markus inte levde i magen längre blev vi förstås oerhört ledsna..förstod ingenting, största frågan var VARFÖR? Men egentligen kände vi oss (speciellt jag) oss helt avskärmade fårn restenn av världen.
Jag var medveten om att det fanns en värl där ute, men just då var jag inlåst i mig själv om man säger så. Jga vet inte riktigt hr vi överlevde..vi tog en dag i taget..
Det behövs tid för ett beartbeta en såns tor sorg när man förlorar ett barn, så låt det ta tid och sörj på erat eget vis.
Samma enorma glädje o lyckorus jag befunnit mi i när mina andra barn,de första 2 framförallt(3e ett akut snitt) o känslan av overklighet o att världen utanför pågick....
samma djupaavgrund ,fast helt tvärtom då,känner jag nu,att vbnärlden faktiskt fortsätter
Förr var förr...Nu är nu!
12
det är nog så jag/vi känner,avskärmade.
Samma enorma glädje o lyckorus jag befunnit mi i när mina andra barn,de första 2 framförallt(3e ett akut snitt) o känslan av overklighet o att världen utanför pågick....
samma djupaavgrund ,fast helt tvärtom då,känner jag nu,att vbnärlden faktiskt fortsätter
Jag var tvungen att gå ut hela graviditeten minns jag, hjärnan hängde inte med. Fick säga till mig själv: Du är inte gravid så du får äta det typ...
Åkte hem dan efter. Blödde mycket en månad. Sen kom mensen rätt fort efter det. glad för det.
Tycker det är sämre nu efter 3 år faktiskt. Är jag glad en dag så tar jag ut mig så mycket att jag blir trött dan efter för glädjen över det lilla tagit så mycket energi från mig.
Gillade inte att gå ut så mycket och se höggravida och små bebisar. Nu gör det inte så mycket för Robin är ju ändå 3 år snart. Då är det inte lika hemskt.
Hörde jag bebisskrik det första året så tänkte jag: så lät nog iaf inte Robin. Funderade mycket på hur han kunde ha låtit.. Blev nog mest förundrad över att hur rätt jag hade, att jag väntade en pojke visste vi från början. Det gjorde mig mest glad + att han kikade med ena ögat när han kom ut.
kram vännen.
13
Jag var tvungen att gå ut hela graviditeten minns jag, hjärnan hängde inte med. Fick säga till mig själv: Du är inte gravid så du får äta det typ...
Åkte hem dan efter. Blödde mycket en månad. Sen kom mensen rätt fort efter det. glad för det.
Tycker det är sämre nu efter 3 år faktiskt. Är jag glad en dag så tar jag ut mig så mycket att jag blir trött dan efter för glädjen över det lilla tagit så mycket energi från mig.
Gillade inte att gå ut så mycket och se höggravida och små bebisar. Nu gör det inte så mycket för Robin är ju ändå 3 år snart. Då är det inte lika hemskt.
Hörde jag bebisskrik det första året så tänkte jag: så lät nog iaf inte Robin. Funderade mycket på hur han kunde ha låtit.. Blev nog mest förundrad över att hur rätt jag hade, att jag väntade en pojke visste vi från början. Det gjorde mig mest glad + att han kikade med ena ögat när han kom ut.
kram vännen.
ska man ju inte jämföra sorgen hos varandra,alla sörjer på olika sätt och alla sörjer olika saker.I mitt fall sörjer jag nog inte själva bebistiden,graviditeten som sådan eller föräldraskapet eftersom jag ju har 3 barn innan ,men å andra sidan sörjer jag en DOTTER eftersom jag har 3 killar innan.
känns snopet att allt bara "försvann"....hade ju inte planerat graviditeten alls men lyckades hitta varann o ett sätt att få det att fungera på ju o så blev det liksom inget av det....ingen föräldraledighet,allt sånt som vi funderat en massa på eftersom vi ju inte bor ihop.Hela vårt förhållande har ju varit förälskelse,o sen graviditet o en massa (onödigt) tjafs,foglossning o nu detta.....känns som vi behöver hitta ett nytt sätt att hitta varann som par,som vuxna igen
Förr var förr...Nu är nu!
14
nånstans... ska man ju inte jämföra sorgen hos varandra,alla sörjer på olika sätt och alla sörjer olika saker.I mitt fall sörjer jag nog inte själva bebistiden,graviditeten som sådan eller föräldraskapet eftersom jag ju har 3 barn innan ,men å andra sidan sörjer jag en DOTTER eftersom jag har 3 killar innan.
känns snopet att allt bara "försvann"....hade ju inte planerat graviditeten alls men lyckades hitta varann o ett sätt att få det att fungera på ju o så blev det liksom inget av det....ingen föräldraledighet,allt sånt som vi funderat en massa på eftersom vi ju inte bor ihop.Hela vårt förhållande har ju varit förälskelse,o sen graviditet o en massa (onödigt) tjafs,foglossning o nu detta.....känns som vi behöver hitta ett nytt sätt att hitta varann som par,som vuxna igen
Det jag kan tänka på emellanåt nu idag..är om jag ser ett barn på 5 år (Loke skulle varit det nu om han levt).
Att min lilla ängel skulle varit såå stor nu och kunnat det och det...skulle börjat på förskoleverksamhet nästa år osv.
Man undrar hur livet kunde blivit om han levt...hade hans storasyskon funnits då?
Allt hade varit helt annorlunda...
15
Det jag kan tänka på emellanåt nu idag..är om jag ser ett barn på 5 år (Loke skulle varit det nu om han levt).
Att min lilla ängel skulle varit såå stor nu och kunnat det och det...skulle börjat på förskoleverksamhet nästa år osv.
Man undrar hur livet kunde blivit om han levt...hade hans storasyskon funnits då?
Allt hade varit helt annorlunda...
Hej! Är ledsen att även du måste tillhöra denna grupp...
När vårt första barn dog 10 januari 2003 flyttade vi hem till Svärföräldrarna ett tag och fick därmed hjälp med allt det praktiska såsom mat och tvätt. Dagtid pratade och grät vi samtidigt som vi planerade begravningen. Minns kvällen när det hade gått en vecka sedan förlossningen. Då tände vi ett ljus och grät.
Även vi gick ut graviditeten. Det var inte förrän efter bf som vi började titta lite framåt. Och inte förrän den 9 maj när vi äntligen kunde urnnedsätta kände vi att vi verkligen kunde försöka titta på lite längre sikt. Detta är såklart individuellt så fäst dig inte förmycket i hur vår bearbetningsperiod såg ut. Sedan tog det ett tag till innan vi vågade försöka få ett syskon.
När vi förlorade barn för andra gången hade vi en sprallig liten son hemma. Därför flyttade mina föräldrar in under någon månad och hjälpte till hemma för att vi skulle få tid att sörja. Första tiden planerade vi begravning, pratade och tog långa promenader. Vi kände att promenaderna gjorde det enklare att prata på riktigt och mer kunna gå på djupet i tankarna jämfört med att sitta inne. Mycket mer minns vi inte från tiden mitten av april till midsommar 2006. Den tiden finns knappt i våra medvetanden. Skulle tro att det handlar om en otrolig förträngning av verkligheten. VI orkar kanske inte minnas den tiden mer än de "viktigaste" sakerna såsom minnesstund, begravning och urnnedsättning. Det mesta annat känns helt blankt.
Kramar till hela din familj
/Björn med *Minna*, Malte och *Alvar*
16
Hej! Är ledsen att även du måste tillhöra denna grupp...
När vårt första barn dog 10 januari 2003 flyttade vi hem till Svärföräldrarna ett tag och fick därmed hjälp med allt det praktiska såsom mat och tvätt. Dagtid pratade och grät vi samtidigt som vi planerade begravningen. Minns kvällen när det hade gått en vecka sedan förlossningen. Då tände vi ett ljus och grät.
Även vi gick ut graviditeten. Det var inte förrän efter bf som vi började titta lite framåt. Och inte förrän den 9 maj när vi äntligen kunde urnnedsätta kände vi att vi verkligen kunde försöka titta på lite längre sikt. Detta är såklart individuellt så fäst dig inte förmycket i hur vår bearbetningsperiod såg ut. Sedan tog det ett tag till innan vi vågade försöka få ett syskon.
När vi förlorade barn för andra gången hade vi en sprallig liten son hemma. Därför flyttade mina föräldrar in under någon månad och hjälpte till hemma för att vi skulle få tid att sörja. Första tiden planerade vi begravning, pratade och tog långa promenader. Vi kände att promenaderna gjorde det enklare att prata på riktigt och mer kunna gå på djupet i tankarna jämfört med att sitta inne. Mycket mer minns vi inte från tiden mitten av april till midsommar 2006. Den tiden finns knappt i våra medvetanden. Skulle tro att det handlar om en otrolig förträngning av verkligheten. VI orkar kanske inte minnas den tiden mer än de "viktigaste" sakerna såsom minnesstund, begravning och urnnedsättning. Det mesta annat känns helt blankt.
tänker så....lite lika tänker ju jag,fast annorlunda.
Mina andra barns pappa o jag hade ett uppehåll ett kort tag,relationen var väl inte den bästa men vi försökte igen tänk om vi inte ggjort det,hade min 3e son ens funnits då? Hur hade livet sett ut då?
Förr var förr...Nu är nu!
17
förstår att du tänker så....lite lika tänker ju jag,fast annorlunda.
Mina andra barns pappa o jag hade ett uppehåll ett kort tag,relationen var väl inte den bästa men vi försökte igen tänk om vi inte ggjort det,hade min 3e son ens funnits då? Hur hade livet sett ut då?
För mig är det nog både och, det där med minnen. Hanna föddes 25 maj (-05). Vissa minnen har jag glasklara i mig fortfarande. Jag minns vissa saker ordagrant som någon har sagt. Kan nästan känna hur det luktade, hur ljuset var osv.
Annat minns jag inte alls. Sommaren efter tex. Hela sommaren 2005 har jag egentligen ingen aning om vad vi gjorde. Ja, jag VET att vi var på Liseberg, vi hälsade på våra föräldrar, vi badade väl en del. Men jag vet det på nåt konstigt "mekaniskt" vis. Inte med känslor. Inte som att jag verkligen var där.
Den sommaren har inga färger, inget ljud. Den är som en svartvit stumfilm som jag betraktar utifrån på nåt sätt. Konstigt....och jobbigt!
Jag gick som i dvala ibland, förstod inte att tiden gick och kunde inte begripa att alla andra där ute bara fortsatte att leva som om inget hade hänt!? Våra "stora" barn (då 4,5 och 7 år) behövde mat på bordet och närvarande föräldrar. Jag tror att vi gjorde på ett bra sätt för dem. Vi pratade väldigt väldigt mycket, grät tillsammans och pratade igen.
Nån gång i september "vaknade jag upp" igen. Jag insåg att det inte var maj längre. Jag kände mig inte lika "borta". Färgerna kom tillbaka, jag kände dofter och jag minns så väl den första gången när jag kunde skratta efter att Hanna dött.
Ja, hur överlever man? Jag har tagit en liten liten stund i taget när jag inte klarat mer. Att planera framåt har jag fortfarande oerhört svårt för. Jag lever mer i nuet.
Jag hoppas du har någon att prata med. Det är viktigt att få älta så mycket man behöver!
Många kramar!
18
För mig är det nog både och, det där med minnen. Hanna föddes 25 maj (-05). Vissa minnen har jag glasklara i mig fortfarande. Jag minns vissa saker ordagrant som någon har sagt. Kan nästan känna hur det luktade, hur ljuset var osv.
Annat minns jag inte alls. Sommaren efter tex. Hela sommaren 2005 har jag egentligen ingen aning om vad vi gjorde. Ja, jag VET att vi var på Liseberg, vi hälsade på våra föräldrar, vi badade väl en del. Men jag vet det på nåt konstigt "mekaniskt" vis. Inte med känslor. Inte som att jag verkligen var där.
Den sommaren har inga färger, inget ljud. Den är som en svartvit stumfilm som jag betraktar utifrån på nåt sätt. Konstigt....och jobbigt!
Jag gick som i dvala ibland, förstod inte att tiden gick och kunde inte begripa att alla andra där ute bara fortsatte att leva som om inget hade hänt!? Våra "stora" barn (då 4,5 och 7 år) behövde mat på bordet och närvarande föräldrar. Jag tror att vi gjorde på ett bra sätt för dem. Vi pratade väldigt väldigt mycket, grät tillsammans och pratade igen.
Nån gång i september "vaknade jag upp" igen. Jag insåg att det inte var maj längre. Jag kände mig inte lika "borta". Färgerna kom tillbaka, jag kände dofter och jag minns så väl den första gången när jag kunde skratta efter att Hanna dött.
Ja, hur överlever man? Jag har tagit en liten liten stund i taget när jag inte klarat mer. Att planera framåt har jag fortfarande oerhört svårt för. Jag lever mer i nuet.
Jag hoppas du har någon att prata med. Det är viktigt att få älta så mycket man behöver!
det du skriver om minnerna känner jag igen!! *skönt*
Sommaren efter gick jag ner 5 kg. Det var dövarmt och jag minns jag är rädd nu över sommrarna pga min förlorad vikt. jag är tunn och smal och borde inte rasa så där i vikt.. Så därför hatar jag sommaren..
kram...
19
det du skriver om minnerna känner jag igen!! *skönt*
Sommaren efter gick jag ner 5 kg. Det var dövarmt och jag minns jag är rädd nu över sommrarna pga min förlorad vikt. jag är tunn och smal och borde inte rasa så där i vikt.. Så därför hatar jag sommaren..
kram...
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Sen kom mensen rätt fort efter det. 