...träffar nån ny. OM han behandlar mina barn orättvist. OM han ser dem med avsky. OM jag överhuvudtaget märker att mina barn inte mår bra i min nya partners närvaro - så kan han dra. Mitt största ansvar som mamma är mina barn. Jag kan inte ens tänka mig att älska nån som vantrivs med mina barn...
Förstår inte alls diskussionen nedan. Var ligger problemet? Vem tar illa vid...?
Jag kanske varit hård mot pappan som inlägget nedan gäller. Jag är som sagt styvmamma själv... Fy fan för mig om jag behandlat min mans son illa.... Fy fan för honom om han tillåtit det. Brrr... Tanken på att han då tillåtit det OM vi separerat och mina barn oxå fått känna sig totalt utanför...
Jag står fast vid att huvudansvaret ligger hos bioföräldern. Att sen ALLA vuxna har ett ansvar är en sak. Men alla föräldrar har ansvar för sina barn....
Den omtanke som visas idag, kan bära frukt imorgon...
1
OM jag i framtiden... ...träffar nån ny. OM han behandlar mina barn orättvist. OM han ser dem med avsky. OM jag överhuvudtaget märker att mina barn inte mår bra i min nya partners närvaro - så kan han dra. Mitt största ansvar som mamma är mina barn. Jag kan inte ens tänka mig att älska nån som vantrivs med mina barn...
Förstår inte alls diskussionen nedan. Var ligger problemet? Vem tar illa vid...?
Jag kanske varit hård mot pappan som inlägget nedan gäller. Jag är som sagt styvmamma själv... Fy fan för mig om jag behandlat min mans son illa.... Fy fan för honom om han tillåtit det. Brrr... Tanken på att han då tillåtit det OM vi separerat och mina barn oxå fått känna sig totalt utanför...
Jag står fast vid att huvudansvaret ligger hos bioföräldern. Att sen ALLA vuxna har ett ansvar är en sak. Men alla föräldrar har ansvar för sina barn....
Vad tänker du gästande kärnmamma att du tillför oss styvföräldrar i våra svåra känslor och våra strävanden i ofta mycket svåra och komplicerade situationer genom att komma in med detta inlägg?
3
Vad tänker du gästande kärnmamma att du tillför oss styvföräldrar i våra svåra känslor och våra strävanden i ofta mycket svåra och komplicerade situationer genom att komma in med detta inlägg?
Sen får man ju inte glömma att en del inte ens levt tillsammans, men blivit föräldrar tillsammans ändå. Kanske ville bara ena behålla barnet... eller så upptäcktes det inte förrän det var för sent. Ska man vara beredd att leva utan kärlek och närhet bara för att man en gång begick ett misstag och missade att skydda sig. Eller som i vissa fall... barnet blev till trots skydd!
Tycker inte det finns någon anledning att välja bort kärleken bara för att man inte lever med barnens biologiska förälder. Barn måste ju faktiskt acceptera och respektera att en förälder även är en människa! Visst, när barnen är väldigt små... så får man kanske en del av det känslomässiga behovet av närhet och kärlek tillfredställt av dom. Men barn växer... och dom lämnar hemmet mer och mer. Märker redan nu, när min äldsta är 6 år, att kompisarna börjar ta mkt mer plats. Än är jag inte utbytt... det är nog ett antal år kvar tills dess... men jag märker ju att processen har börjat. Han har börjat bryta sig fri!
Tanken med en partner, är ju ändå att man ska leva tillsammans och dela sitt liv ihop (eller ja, det är iaf så jag går in i mina relationer). Barnen har man till låns hos sig under ett antal år. Ansvarskänslan och kärleken till dom har man ju för alltid... men det kommer en dag när dom ger sig av.
Varför i allsin dar skulle man vilja sitta där ensam och utan någon när barnen flyttar till USA, Skåne och pluggar, jobbar, skaffar egna familjer?!??
Sen ska ju inte barnen behöva må dåligt för att man själv ska må bra! Det handlar ju om ett evigt pusslande och en balansgång mellan både bioföräldern, barnen, styvföräldern och de ev. nya gemensamma barnen. Ingen ska ju behöva må pest och pina! Men ingen ska heller slippa undan att behöva anpassa sig och göra ärliga försök!
Om det absolut inte går att lösa problem inom familjen, så får man kanske lov att ge upp kärleken för barnens skull. Men att bara tänka på barnets bästa tror jag man förlorar rätt mkt på i längden. Och jag tror inte barnen uppskattar det såpass att det är värt det heller. Den bästa föräldern måste väl ändå vara den som är lycklig och mår bra själv... samtidigt som den jobbar för att barnen ska vara lyckliga och må bra! Visst, barnen kommer före en ny partner! Men om det är barnen som beter sig jävligt, bara för att... så skulle jag aldrig välja bort partnern av den anledningen. Däremot om det är tvärtom... så skulle jag utan tvekan lämna min partner.
Men jag tror att man mår bäst på att försöka lösa problemen istället för att försöka undvika dom! Men det är ju jag det!!
4
Sen får man ju inte glömma att en del inte ens levt tillsammans, men blivit föräldrar tillsammans ändå. Kanske ville bara ena behålla barnet... eller så upptäcktes det inte förrän det var för sent. Ska man vara beredd att leva utan kärlek och närhet bara för att man en gång begick ett misstag och missade att skydda sig. Eller som i vissa fall... barnet blev till trots skydd!
Tycker inte det finns någon anledning att välja bort kärleken bara för att man inte lever med barnens biologiska förälder. Barn måste ju faktiskt acceptera och respektera att en förälder även är en människa! Visst, när barnen är väldigt små... så får man kanske en del av det känslomässiga behovet av närhet och kärlek tillfredställt av dom. Men barn växer... och dom lämnar hemmet mer och mer. Märker redan nu, när min äldsta är 6 år, att kompisarna börjar ta mkt mer plats. Än är jag inte utbytt... det är nog ett antal år kvar tills dess... men jag märker ju att processen har börjat. Han har börjat bryta sig fri!
Tanken med en partner, är ju ändå att man ska leva tillsammans och dela sitt liv ihop (eller ja, det är iaf så jag går in i mina relationer). Barnen har man till låns hos sig under ett antal år. Ansvarskänslan och kärleken till dom har man ju för alltid... men det kommer en dag när dom ger sig av.
Varför i allsin dar skulle man vilja sitta där ensam och utan någon när barnen flyttar till USA, Skåne och pluggar, jobbar, skaffar egna familjer?!??
Sen ska ju inte barnen behöva må dåligt för att man själv ska må bra! Det handlar ju om ett evigt pusslande och en balansgång mellan både bioföräldern, barnen, styvföräldern och de ev. nya gemensamma barnen. Ingen ska ju behöva må pest och pina! Men ingen ska heller slippa undan att behöva anpassa sig och göra ärliga försök!
Om det absolut inte går att lösa problem inom familjen, så får man kanske lov att ge upp kärleken för barnens skull. Men att bara tänka på barnets bästa tror jag man förlorar rätt mkt på i längden. Och jag tror inte barnen uppskattar det såpass att det är värt det heller. Den bästa föräldern måste väl ändå vara den som är lycklig och mår bra själv... samtidigt som den jobbar för att barnen ska vara lyckliga och må bra! Visst, barnen kommer före en ny partner! Men om det är barnen som beter sig jävligt, bara för att... så skulle jag aldrig välja bort partnern av den anledningen. Däremot om det är tvärtom... så skulle jag utan tvekan lämna min partner.
Men jag tror att man mår bäst på att försöka lösa problemen istället för att försöka undvika dom! Men det är ju jag det!!
Det tycker jag också, att alla föräldrar har ansvar för sina barn. Det är det främsta och största ansvaret man har. Det jag vänder mig mot är när styvföräldrar nedan försöker hävda att de kan bortse från sitt vuxenansvar för att bioföräldern inte tagit sitt föräldraansvar. Det resonemanget haltar enormt för mig.
5
Det tycker jag också, att alla föräldrar har ansvar för sina barn. Det är det främsta och största ansvaret man har. Det jag vänder mig mot är när styvföräldrar nedan försöker hävda att de kan bortse från sitt vuxenansvar för att bioföräldern inte tagit sitt föräldraansvar. Det resonemanget haltar enormt för mig.
Nej, man kan aldrig avsäga sig sitt egenansvar. Man är själv ansvarig för hur man behandlar andra. Speciellt oskyldiga barn...
Men om man som bioförälder godtar att styvföräldern är orättvis, visar ingen respekt o rent av avskyr ens barn - ja, då tycker jag att bioföräldern har störst ansvar... Med det menat att styvföräldern inte ska ser som "ansvarslös"... Men om en styvförälder är ...hatisk... mot sina styvbarn så är de nog rätt korkade generellt, vilket säker oxå betyder att de inte kan känna empati o ta ansvar och DÅ är det bioföräldern som ska sätta ner foten o ta ansvar...
6
Nej, man kan aldrig avsäga sig sitt egenansvar. Man är själv ansvarig för hur man behandlar andra. Speciellt oskyldiga barn...
Men om man som bioförälder godtar att styvföräldern är orättvis, visar ingen respekt o rent av avskyr ens barn - ja, då tycker jag att bioföräldern har störst ansvar... Med det menat att styvföräldern inte ska ser som "ansvarslös"... Men om en styvförälder är ...hatisk... mot sina styvbarn så är de nog rätt korkade generellt, vilket säker oxå betyder att de inte kan känna empati o ta ansvar och DÅ är det bioföräldern som ska sätta ner foten o ta ansvar...
Om man som styvförälder godtar att vara tillsammans med någon som inte slänger ut en om man är taskig mot dens barn - vad säger det om styvföräldern? Jo, att styvföräldern är en person som håller tillgodo med att vara tillsammans med det absoluta bottenskrapet på dejtingmarknaden - en person som inte försvarar sina egna barn.
7
Om man som styvförälder godtar att vara tillsammans med någon som inte slänger ut en om man är taskig mot dens barn - vad säger det om styvföräldern? Jo, att styvföräldern är en person som håller tillgodo med att vara tillsammans med det absoluta bottenskrapet på dejtingmarknaden - en person som inte försvarar sina egna barn.
Helt rätt! Det är verkligen bottennapp vi pratar om. Men samtidigt - vad otroligt vanligt det är att man hör om biologiska föräldrar som tappar kontakt med sina barn, inte har en nära relation och som utsätter barnen för massor av påfrestningar bara för att DOM själva har blivit förälskade. Som styvförälder älskar man ju inte ett barn som en biologisk förälder (oftast i alla fall), så då torde det vara lättare att tappa bort sig i förälsken och kanske bli blind för barnens bästa, men hur kan en biologisk förälder bli så fast vid en ny så man inte ser och bryr sig om att ens egna barn far illa. En biologisk förälder känner ju sitt barn sedan födseln och borde kunna se varje vinkel i barnen, varje min och varje uttryck och se att barnet inte mår bra, så bra känner man inte ett barn efter bara några månader eller ens ett par år tillsammans som styvförälder...
8
Helt rätt! Det är verkligen bottennapp vi pratar om. Men samtidigt - vad otroligt vanligt det är att man hör om biologiska föräldrar som tappar kontakt med sina barn, inte har en nära relation och som utsätter barnen för massor av påfrestningar bara för att DOM själva har blivit förälskade. Som styvförälder älskar man ju inte ett barn som en biologisk förälder (oftast i alla fall), så då torde det vara lättare att tappa bort sig i förälsken och kanske bli blind för barnens bästa, men hur kan en biologisk förälder bli så fast vid en ny så man inte ser och bryr sig om att ens egna barn far illa. En biologisk förälder känner ju sitt barn sedan födseln och borde kunna se varje vinkel i barnen, varje min och varje uttryck och se att barnet inte mår bra, så bra känner man inte ett barn efter bara några månader eller ens ett par år tillsammans som styvförälder...
Jag tycker inte att det är otroligt vanligt att föräldrar beter sig så. Mitt ex har t ex brutit en relation för att han inte gillade tjejens sätt mot barnen, att hon alltid suckade när de skulle komma och betedde sig som att de var i vägen. Vissa människor är väl så desperata efter sällskap att de accepterar även personer som är otrevliga mot deras barn, men det är som sagt det absoluta bottenskrapet och den som håller tillgodo med en sån person är antagligen lika desperat den.
9
Jag tycker inte att det är otroligt vanligt att föräldrar beter sig så. Mitt ex har t ex brutit en relation för att han inte gillade tjejens sätt mot barnen, att hon alltid suckade när de skulle komma och betedde sig som att de var i vägen. Vissa människor är väl så desperata efter sällskap att de accepterar även personer som är otrevliga mot deras barn, men det är som sagt det absoluta bottenskrapet och den som håller tillgodo med en sån person är antagligen lika desperat den.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
