Jag igen

[Anonym idag]

Skrev nyligen om min situation som nygravid, oplanerat "olycksfall". Har en underbar man, också fantastisk pappa till vår 4- och 7åring.
Han vägrar ens tänka tanken att behålla barnet. Av skäl som mest har med bekvämlighet att göra; våra knasiga arbetstider, den vardagliga stressen med läxor, träning, middag, läggning med trötta tjafsiga barn, och på det sömnlösa nätter.
Han värdesätter sin frihet högt, och vi har heller ingen familj som kan hjäpa till någon gång, men att därifrån kräva att jag gör abort?
Han säger att det är _mitt_ beslut, men han vet att han inte kommer att orka, och då sticker han.
Han bedyrar att han älskar mig, och jag tror honom för vi har det bra, och sina barn, men att det kommer att bli för mycket.

Har varit svag och gråtig, vacklat, men nu vill jag skaffa kraft och pondus. Om det blir _jag_ som ställer ultimatumet, _jag_ som sätter spelreglerna istället, genom att säga "jag behåller, du gör det du anser bäst", tror ni han lämnar oss då?
Eller kommer han att bli osäker och komma krypande?

Han har en tendens att se allt nattsvart, även när det inte alls finns anledning, och det känns som att det är så nu. Jag vet att det blir tungt, men jag tror vi kommer att fixa det, vår kärlek är stark.

Har nedsatt fertilitet till hälften, så det här känns som ett mirakel, som det är sista chansen att vara med om.
Råd från er kloka??

[tee_]

Men hallå, vilket ansvarstagande!! Han låter dig inte bara ta ansvaret för "olycksfallet" utan passar med samma också på att ansvaret för hans och hela er familjs framtid på dig.

Tänk dig att Du tar ansvaret och besluter hålla barnet och han besluter sig för att sticka. Låt 10 år passera och tänk dig en diskussion med er 18-åring som undrar varför ni skilde er. -"För att pappa ville att er lillasyster/bror inte skulle finnas". Absurt.

Har tyvärr inget klokt råd att komma med för jag blir mer arg än klok. Men jag hoppas det går som du tror, att ni fixar det. Och grattis till graviditeten skulle jag vilja avsluta med, men jag vet inte om man får säga så när läget är som det är.

[pbsthlm]

Det krävs två för att få barn.

Att, som en vuxen man, resonera som han gör är befängt. Han vet väl vad det vita kisset kan ställa till med. Dessutom är ni i en relation och då kan man inte backa av den anledningen.

Jag blir också arg och det är så att ingen kan tvinga någon till abort utan man får gilla läget, på gott och ont.

[Anonym idag]

snälla för ditt svar, snackar bara med kvinnliga vänner, som ofta har en tendens att instämma, men det är intressant att höra åsikter från män också.
Även om de naturligtvis inte behöver skilja sig från våra .

Men du känner ungefär som jag, och jag är både förvånad och väldigt sorgsen över hans beteende. Vet inte alls hur det ska sluta. Idag är jag mer inne på hans linje, men igår storgrät jag bara av tanken.
Splittrad, minst sagt.

[tee_]

snälla för ditt svar, snackar bara med kvinnliga vänner, som ofta har en tendens att instämma, men det är intressant att höra åsikter från män också.
Även om de naturligtvis inte behöver skilja sig från våra .

Apropå skillnad mellan män och kvinnor vet jag inte hur ni haft era roller uppdelade tidigare. Men hos oss har det blivit så att vi med tiden gått mer mot sk. "förlegade traditionella" könsfördelningar. Hon sköter i princip mer bebis och jag sköter mer annat. Jag tycker inte detta har hindrat mig från att få en god kontakt med vårt fjärde barn. Alla delar förståss som dom tycker, men dessa funderingar kan vara något som kan tas upp till en generell diskussion för att då i alla fall tänka tanken på att ni kanske har ett tredje barn nästa sommar. Diskutera varför tjafsiga barn och sömnlösa nätter tidigare har varit så jobbiga för er/honom (jag utgår från att det varit jobbigt då...). Finns det något som ni nu ser att ni kunde ha gjort annorlunda? Borde ni ha sett till att få hjälp utifrån, borde ni ha delat annorlunda eller borde ni har gjort något helt annorlunda.

Man lär sig och blir klokare under vägen, så kanske trean skulle vara enklare. Men det finns ju aldrig garantier för det. Vår trea var sjuk de första två åren och inget vi lärt oss tidigare stämde med. Men vår fyra har i sin tur varit nästan som "en dans på rosor".

[Anonym idag]

med svar från en med egen erfarenhet av flera barn!
Det framkom igår hos kuratorn att han tycker det var jobbigt när tvåan föddes, rent praktiskt. Förstår inte alls varför, men jag var kanske så "inne i mitt".
Ska fråga honom mer om det, kanske finns där en rädsla baserad på den erfarenheten.
Tack för tips, även om det känns som att han aldrig kommer att vilja prata med mig mer om jag behåller.

Får nästan lust att prata med en nära familjemedlem (hans pappas fru, klok och sund kvinna), men det skulle nog kännas som att gå bakom ryggen på honom, tror inte det skulle uppskattas. Men jag behöver älta, vrida och vända, med någon nära, inte bara mina egna vänner.

[Anonym idag]

visst borde det vara en självklarhet för en, i vanliga fall, klok, sund man? Men det är det inte. För honom är det självklara att ta bort det.
Han frågade kuratorn vad _jag_ kan få för hjälp efter abort, och jag kontrade med att fråga vad _vi_ kan få för hjälp vid ett till barn. (familjerådgivning).

Och så har han mage att säga att det är olämpligt med barn _nu_, men "kanske senare". Hmmm. Jag är snart 38, riskerna ökar, har minskad fertilitet, och inte 17 schabblar jag bort ett barn för att försöka igen om ett år?? Totalt ologiskt. Eller tror han jag är så naiv att jag sväljer det?

Samtidigt är det kanske ett tecken på att ett barn till inte känns _helt_ främmande?

Undrar om han skulle lämna oss om vi behåller, vad säger han till familjen (som älskar mig) och vännerna? "jag lämnar henne för att hon blev gravid"??
Absurt.
Men jag vill inte vara ha en växande mage mot hans vilja, föda det till en ovillig pappa.
Svårt.

[Heihachi]

Att tvinga en man att bli far, mot sin vilja, är att likställa med våldtäkt. Tycker jag.

Visst, han visste nog vilka konsekvenser ett samlag skulle kunna få - men var ni innan ni hade samlaget överens om att behålla eventuella barn? Om inte, får det nog sägas att frågan var öppen. Att genomgå en abort, hur hemskt det än är, är ändock om inga speciella risker för hälsan hos modern-in-spe föreligger, i mina ögon oändligt mycket mindre ingripande än att tvinga någon att vara pappa för resten av sitt liv.

För mig låter det som om du verkligen vill ha barnet; men inte att du är lika säker på att du vill ha honom. Inbillar du dig kanske att barnet inte behöver en älskande, positiv och närvarande far? Du har i så fall helt fel, tror jag.

Om du behåller barnet mot hans vilja, är du den lägst stående sortens person i min bok - en som låter sina egna personliga preferenser utsätta två andra personers liv för otroligt stora risker vad gäller förutsättningar i livet, möjligheter till kärlek, trygghet och utveckling. De två personerna är fadern, och barnet, förstås.

Jag tror du gör fel om du sätter ett barn till världen som inte har två älskande föräldrar närvarande, som gör allt för varandra och barnet.

[Anonym idag]

uppskattar din uppriktighet, ställde ju frågan för att få olika infallsvinklar!

Du har rätt i att jag verkligen vill ha barnet, men inte i att jag inte vill ha honom. Jag vet att han är mannen i mitt liv, vi har gått igenom mycket tillsammans, men känner ff passion och stark kärlek för varandra. (även om det kan låta underligt i den här situationen).
Så att välja mellan honom och barnet finns inte i min värld, även om många råder mig till det.
Framför allt för att jag inte _vill_ leva utan honom, men också för att jag inte vill förstöra våra 2 barns relation med sin pappa (inget säger att det skulle bli så, men jag tror man går miste om mycket vid en skilsmässa) och -mycket viktigt- naturligtvis vill jag inte föda fram ett barn till ett faderlöst liv.

Det är just det, att valet inte står mellan barnet och mannen, som gör det så svårt.
I den bästa av världar skulle han säga att han tänkt, kanske ff föredrar att bara ha två barn, men att vi klarar det tillsammans, och att han stöder mig till fullo om vi behåller.
Kanske kan jag be om dina tummar?

[Heihachi]

Jag håller naturligtvis tummarna; för barnet, för pappan, för dig och er relation.

Det finns en annan sida av det här, de Biologiska Imperativen, eller vad man skall kalla det - det är meningslöst att ställa sig mellan människor och deras fortplantningsdrift.

En av de bästa indikationer jag vet på att Gud verkligen, verkligen hatar oss alla, är att något av det skönaste som finns så intimt är sammankopplat med det mest krävande som finns - Sex och Föräldraskap.

Men som citatet från Dödligt Vapen går : "Hate him right back, it works for me."

[tee_]

Du har logiska argument men min åsikt om utgångsläget är totalt olika. Har man sex kan det bli en graviditet oavsett om man använder p-medel. Det vet alla, både man och kvinna. Abort är inte en p-metod utan beslutet att man kan acceptera att bli förälder i det osannolika fallet att p-medlet inte funkar görs när man besluter att ha sex.

[pbsthlm]

Jag kan inte ställa mig bakom Heihachi i den här frågan.

[anonymt namn]

men här känns det viktigt att påpeka att Heiaschi är i minoritet bland män, vågar jag påstå. Belsutet att absolut inte vilja bli förälder tas i samband med det ögonblick då befruktning är möjlig, inte i det ögonblick då man upptäcker att befruktning redan ägt rum; när någon redan bär livet inom sig.

[PappaF]

Ja. Jag tror att ni kommer att separera med de förutsättningarna. Kanske inte direkt, men sannolikt snart nog. Det låter som att ni inte lyssnar på varandra och då tänker jag att det kan man kanske få hjälp med i den situationen ni är.

[Anonym idag]

på om jag inte ska visa era kloka kommentarer för min man. Men varför skulle det få honom att tänka, känna? Det känns totalkört, och jag gråter.

[Anonym idag]

tror jag. Och jag förstår honom. Men inte att han kan vara så hård och full av motstånd. Frågan är om han helt förstår mig. Eller ens alls.
Han tror att det är själva abortingreppet jag är rädd för, inte att jag i själva verket vill ha barnet. Där kan man prata om att inte alls förstå.
Han bad mig övertyga honom om varför vi ska behålla barnet, ge honom argument. Men det verkar inte räcka.
Dessutom känns det nästan som desperata försök till varför jag vill bli gravid, men det är ju inte frågan. Det _är_ jag ju redan.

Vi går hos en kurator, och kanske kanske behöver vi avancera vidare till familjerådgivning.

[MattiasLj]

Nu är du väl lite fel ute.

[pbsthlm]

Oavsett vad som skrivs härinne gör det inte dig till pappa.

[Heihachi]

Jag skäms inte - faktum är, att ett av mina ytterst få psykopatdrag är att jag väldigt sällan skäms. Handlar mest om att jag tänker på vad jag säger, och sällan behöver ångra mig.

Och, i sak: Läs på lite. Det finns inga principiella skillnader mellan det gjorda våldet på en persons kropp och integritet i de två fallen. Fysiskt kan det förstås vara en stor skillnad; men i båda fallen är det kränkningen och det svikna förtroendet som orsakar det största lidandet.

Dessutom, i fallet med Våldimpregnering, eller kanske bättre Våldsfaderskap, drar förövarinnan in en tredje (eller flerlingar) person i processen - ett oskyldigt barn.

Skäms själv.

[tee_]

Han bad mig övertyga honom om varför vi ska behålla barnet, ge honom argument. Men det verkar inte räcka.

Det finns väl aldrig några bra rationella argument till varför man vill ha barn. Vare sig det gäller beslut om ett första eller ett femte barn så är det alltid svårt att argumentera för. De kloka och rationella argumenten är alltid mer emot än för.