ETt tag sedan sist...

[Kristin med 8 barn]

men nu behöver jag ert stöd igen...

Sonen - 12 år - har ADHD och medicineras med Strattera sedan i våras då Ritalin inte funkade. Tycker nog inte Strattera fungerade heller, så innan sommaren skulle vi avsluta och trappa ner - då upplevde vi dock att han verkade må sämre, så vi trappade upp igen och har kört hela sommaren. Numera tycker sonen det är jobbigt att ta tabletterna och försöker smita ifrån dem. Vilket göra att han hoppar över dagar lite då och då...

Han började 6 an efter lovet och i vår skola ingår den i högstadiet. Det började bra. Han har assistent i de flesta lektioner 3 dagar i veckan (mer kan inte skola hjälpa med) och de tycker det går bättre nu ärn förut. Han har också börjat göra läxor - något han inte gjorde alls förra året och vi slutade kämpa för det. Annars är han smart och begåvad och ligger före i mycket trots att han skippar läxor och läsning. Så vi har aldrig varit oroliga. Förra årets nationella prov var enormt bra allihopa!

På fritiden har han fortfarnade jobbigt med att få kompisar, men han är aktiv med tennis, friidrott och 2* innebandy i veckan. Hemma blir det en del tv och data - inte lätt att aktivera en kille som inte har kompisar

Nu i går var han inte i skolan, klagade för ont i huvudet. Det har varit en hel del av det på sistone. Jag tror han verkligen har ont också, ligger och sover och man ser han är dämpad. I dag gick han till skolan med glöde ta medicin. Läraren ringde hem och sa det och pappan åkte ner med tabletten på rasten. Han vägrade ta den, och han började strula och sa att livet suger och allt var tokigt... det slutade med att han kom hem.

Han var arg och ledsen när han kom. Vi försökte både prata med honom (pappan är egen företagar och jobbar hemifrån, jag studerar heltid, men är hemma med syskon som har ögoninflammation i dag, så vi var båda hemma) Han är trött på livet säger han, trött på att ha ADHD och att allt han gör blir fel, att han blir arg så lätt och att folk blir arga och irriterade på honom. Vi försökte se det positiva i hans liv, men nej---inget positvt, allt suger... Vi satt och kramades en tag, sedan gick han till sitt rum.

Det är så svårt, man vet inte vad man skall göra. Har tidigare försökt att få en psykolog eller kurator att prata med honom på BUP, men det får vi inte, sånnt har de inte möjlighet med. Den kontakten vi har på BUP är en läkare, enbart. Allt annat skall skolans sjuksköterska ta hand om. Vi har fått en kanon sköterska till vår skola, som har pratat några gånger med honom. Men hallå, en sjuksköterska har ju inte just den utbildningen tycker jag!? Vad skall man med psykologer då och sjuksköterskan kan göra jobbet?

Vad gör ni andra när ni har det såhär?

[Paxelle]

Har inte riktigt de problemen men kan säga vad gäller sköterskan att hon har visst kompetens och hårdare tystnadsplikt än kurator så när jag var i tonåren och absolut inte hade nåt förtroende för skolkuratorn så gick jag till skolsköterskan.
Det viktigaste är ju inte egentligen ens utbildningen i sig, utan att det är nån barnet har förtroende för och kan ösa ur sig allt som känns jobbigt hos. Så litar han på sköterskan kan han absolut fortsätta prata med henne.
Sen kan jag hålla med om att det är kass att inte BuP kan ställa upp med samtalskontakt för det är det de borde vara till för.

[Kristin med 8 barn]

Visst kan man prata av sig och även få fin kontakt med sköterskan, och det kanske är det viktigaste...men jag tycker ändå inte hon har den kompetensen...studerar själv till sköterska och tycker inte det är på den nivån, eller rättare sagt området liksom. MIn kille har under hela året haft återkommande perioder där allt suger....livet är inget värd...tycker det låter lite mer som någon slags deprition. Sköterksan vet ju lite om adhd, men inte tillräckligt, och jag skulle tycka det var bättre med lite mer proffetionell vård om du förstår vad jag menar...
Om man som vuxen har sådanna här problem talar man ju inte med sköterskan på vårdcentralen, utan man får remiss till psykolog eller så, varför inte det samma för barnen? Och Bup, finns de bara till för att skriva ut mediciner? Det är ju vad de gör här när utredningen är klar.

Tur att vi har en bra sköterska i alla fall, hon är av den typen man lätt öppnar sig för. Men hon jobbar bara på skolan en dag i veckan och då har hon ju en del att göra (liten skola strax under 100 elever)också....

[sorri]

Tycker det låter konstigt att ert bup inte har någon psykolog är det kanske bara tillfälligt,där vi går finns det både läkare och psykolog.Visst kan sköterskan vara någon att prata med men om det skulle vara så att er son har en depression så behövs det en psykolog som hjälp om han tex. skulle behöva medicineras för det.
Hoppas det löser sig för er,om ni tror att er son behöver träffa en psykolog kräv det,det borde bup kunna ordna med remiss om dom inte har någon egen .

[Kristin med 8 barn]

Visst har de psykologer, vi hade ju kontakt med en under utredingen. Men det finns ingen möjlighet att få prata med dem nu efteråt... De är väl för belastade, då hänvisade de bara till skolvården. Vår skola har ingen psykolog knyten till skolan, det kanske är vanligt? En gång hyrde de in en psykolog (innan utredningen) en det var tydligen svårt att hitta någon, ingen har tid och möjlighet...

[Paxelle]

Håller med, jag anser att barnen skuffas undan på alla plan. BuP står ju för Barn och Ungdoms Psykiatri och de ska tillhandahålla inte bara medicin och läkare utan även samtalskontakter.
Att skolorna numera är nästan helt utan kurator och psykolog är också under all kritik.
Men är det "bara" prata av sig han behöver så duger sköterskan bra.
Hmm.... inte helt lätt det här, tyvärr är ju samhället idag uppbyggt på att man måste tjata och kräva en massa för att få nån hjälp och kanske är det så ni får göra? Tala om för BuP vad de egentligen ska fylla för funktion och kan de inte hjälpa måste de åtminstone ha nånstans att remittera till.

[annrunesdotter]

Min son har fått prata op BUP. Innan diagnosen fick vi stödsamtal när han hade det som jobbigast. Tio gånger fick man, men ingen långtidsterapi. Efter diagnosen går han hos psykolog varje vecka, och ska fortsätta med det tills han går ut skolan. Så visst finns det. Jag tycker att det låter jättekonstigt att ni inte ens kan få stödsamtal. För det är klart att psykologer kan en massa andra saker än skolsköterskor, hur duktiga de än är.