Hej! Önskar få lite synpunkter från er hur man ska tänka/resonera i min situation. Saken är den att vi har en ett-årig dotter och jag skulle gärna vilja ge henne ett syskon för att kunna ge henne den glädjen det kan vara med lek o gemenskap. Hon har 2 halvsyskon, pojkar 13 o 15 år, stor åldersskillnad alltså och dom bryr sig inte så mycket om henne. Det som bekymrar mig är dels min ålder (46) och dels att min sambos pojkar har ADHD o Aspergers syndrom. Det är ju klarlagt att det är ärftligt och jag är rädd att få ett barn med grav autism. Nu är det ju såklart inte självklart att jag blir gravid överhuvudtaget men vågar jag ens försöka? Skulle vara tacksam över era synpunkter!
1
Fler barn?? Hej! Önskar få lite synpunkter från er hur man ska tänka/resonera i min situation. Saken är den att vi har en ett-årig dotter och jag skulle gärna vilja ge henne ett syskon för att kunna ge henne den glädjen det kan vara med lek o gemenskap. Hon har 2 halvsyskon, pojkar 13 o 15 år, stor åldersskillnad alltså och dom bryr sig inte så mycket om henne. Det som bekymrar mig är dels min ålder (46) och dels att min sambos pojkar har ADHD o Aspergers syndrom. Det är ju klarlagt att det är ärftligt och jag är rädd att få ett barn med grav autism. Nu är det ju såklart inte självklart att jag blir gravid överhuvudtaget men vågar jag ens försöka? Skulle vara tacksam över era synpunkter!
Min åsikt i det hela är att jag nog inte tycker man ska skaffa ett barn till, för syskongrejens skull. Ett barn till är ett liv till, med allt vad det innebär, och som du säger, kanske med ett funktionshinder. Vet inte om det är ärftligt, men chansen finns såklart om din man redan har två med de diagnoserna. Jag tror inte att din lilla ettåring kommer att bli olycklig om hon inte får ett jämnårigt syskon. Det är heller inte säkert att det blir en jättebra relation mellan syskon, det är i alla fall inte automatiskt. Om du ser till att hon får leka med andra barn i samma ålder regelbundet, får hon bra stimulans ändå.
Ni får helt enkelt sätta er ner och väga för- och nackdelar, tänka efter vad det verkligen innebär med ett barn till, med eller utan handikapp. Personligen skulle jag inte våga i din ålder, och det betyder ändå inte att jag tycker 46 år är för gammalt, för blir du gravid så var kroppen redo, men det är min egen åsikt och känsla. Hoppas ni kommer fram till hur ni ska göra och att det känns bra hursomhelst.
2
Min åsikt i det hela är att jag nog inte tycker man ska skaffa ett barn till, för syskongrejens skull. Ett barn till är ett liv till, med allt vad det innebär, och som du säger, kanske med ett funktionshinder. Vet inte om det är ärftligt, men chansen finns såklart om din man redan har två med de diagnoserna. Jag tror inte att din lilla ettåring kommer att bli olycklig om hon inte får ett jämnårigt syskon. Det är heller inte säkert att det blir en jättebra relation mellan syskon, det är i alla fall inte automatiskt. Om du ser till att hon får leka med andra barn i samma ålder regelbundet, får hon bra stimulans ändå.
Ni får helt enkelt sätta er ner och väga för- och nackdelar, tänka efter vad det verkligen innebär med ett barn till, med eller utan handikapp. Personligen skulle jag inte våga i din ålder, och det betyder ändå inte att jag tycker 46 år är för gammalt, för blir du gravid så var kroppen redo, men det är min egen åsikt och känsla. Hoppas ni kommer fram till hur ni ska göra och att det känns bra hursomhelst.
jag tycker att det viktigaste är att du och din man vill skaffa fler barn. Tycker inte att man ska skaffa barn för någon annans skull.
Jag har samma sits som du, fast lite omvänt. Mina två barn var 13 resp 11 år när vår lillkille föddes. Han har alltså två halvsyskon, fast det är ett ord jag ogillar. Vi har alltid pratat om barnen som syskon, punkt slut. Min äldsta kille har ADD och jag har aldrig ens tänkt tanken att han på något sätt inte skulle vara god nog som syskon på grund av stt handikapp (fast du kanske inte menade så?). Däremot har jag funderat på ålderskillnaden. Efter moget övervägande har vi kommit fram till att det nog inte spelar så stor roll. Jag har en bror som är 11 år yngre än mig och vi umgås och bryr oss inte alls om skillnaden nu som vuxna.
vill du? jag tycker att det viktigaste är att du och din man vill skaffa fler barn. Tycker inte att man ska skaffa barn för någon annans skull.
Jag har samma sits som du, fast lite omvänt. Mina två barn var 13 resp 11 år när vår lillkille föddes. Han har alltså två halvsyskon, fast det är ett ord jag ogillar. Vi har alltid pratat om barnen som syskon, punkt slut. Min äldsta kille har ADD och jag har aldrig ens tänkt tanken att han på något sätt inte skulle vara god nog som syskon på grund av stt handikapp (fast du kanske inte menade så?). Däremot har jag funderat på ålderskillnaden. Efter moget övervägande har vi kommit fram till att det nog inte spelar så stor roll. Jag har en bror som är 11 år yngre än mig och vi umgås och bryr oss inte alls om skillnaden nu som vuxna.
var inte det jag menade - om du menar med det att dom inte skulle duga som syskon. Det jag menar är att deras funktionshinder gör ju att dom inte bryr sig om henne, vill inte prata med henne, leka med henne, tycker mest hon är i vägen. Det är kanske vad vilka tonåringar som helst skulle gjort, för till saken hör ju också att dom är tonåringar och hon småbarn. Därför tänker jag att det skulle vara roligt för henne med ett jämnårigt syskon som hon växer upp med, leker med, åker på semester med, firar jul med etc..... Jag har själv äldre syskon och vet hur tråkigt det var att det bara var jag kvar hemma när dom andra flyttade ut. Man blir ju liksom olika generationer. Fast å andra sidan har jag fin kontakt med mina syskon idag. Man växer ju liksom "ikapp" när man blil äldre.
5
Näe "god nog" var inte det jag menade - om du menar med det att dom inte skulle duga som syskon. Det jag menar är att deras funktionshinder gör ju att dom inte bryr sig om henne, vill inte prata med henne, leka med henne, tycker mest hon är i vägen. Det är kanske vad vilka tonåringar som helst skulle gjort, för till saken hör ju också att dom är tonåringar och hon småbarn. Därför tänker jag att det skulle vara roligt för henne med ett jämnårigt syskon som hon växer upp med, leker med, åker på semester med, firar jul med etc..... Jag har själv äldre syskon och vet hur tråkigt det var att det bara var jag kvar hemma när dom andra flyttade ut. Man blir ju liksom olika generationer. Fast å andra sidan har jag fin kontakt med mina syskon idag. Man växer ju liksom "ikapp" när man blil äldre.
Asperger kan jag inte riktigt uttala mig om men ADHD behöver ju inte vara något hinder för att vara syskon. Min son verkar helnöjd med att han har två syskon, även om dom är mycket äldre. Han pratar mycket om sin storebror och storasyster och verkar inte lida alls av att inte ha småsyskon.
Däremot brukar jag "låna" hem en kille i samma ålder då och då, så att han får lite konkurrens på egen nivå.
rätt typiskt tonåringar Asperger kan jag inte riktigt uttala mig om men ADHD behöver ju inte vara något hinder för att vara syskon. Min son verkar helnöjd med att han har två syskon, även om dom är mycket äldre. Han pratar mycket om sin storebror och storasyster och verkar inte lida alls av att inte ha småsyskon.
Däremot brukar jag "låna" hem en kille i samma ålder då och då, så att han får lite konkurrens på egen nivå.
Jag kan väl säga att det finns värre saker än att få ett autistiskt barn. Jag har ett och han är det bästa vi har. Låt inte sån rädsla få dig att avstå. Om du vill ha ett barn till ska du försöka. Om du vill. Inte för att ge ditt barn syskon enbart.
7
Jag kan väl säga att det finns värre saker än att få ett autistiskt barn. Jag har ett och han är det bästa vi har. Låt inte sån rädsla få dig att avstå. Om du vill ha ett barn till ska du försöka. Om du vill. Inte för att ge ditt barn syskon enbart.
som Aspergers har svårighet med. Dom har svårt att läsa av kroppsspråk, ansiktsuttryck och även svårt att förstå verbalt språk. Brist på empati är också en del av problematiken. Storebror som bor hos oss har AS och det är ju svårt att få en god syskongemenskap när han inte vill kramas, leka, prata. Han vill bara vara för sig själv. Och det hör inte bara ihop med att han är tonåring för hon har träffat många andra tonåringar som är urgulliga mot henne.
8
Det är ju just socialt samspel som Aspergers har svårighet med. Dom har svårt att läsa av kroppsspråk, ansiktsuttryck och även svårt att förstå verbalt språk. Brist på empati är också en del av problematiken. Storebror som bor hos oss har AS och det är ju svårt att få en god syskongemenskap när han inte vill kramas, leka, prata. Han vill bara vara för sig själv. Och det hör inte bara ihop med att han är tonåring för hon har träffat många andra tonåringar som är urgulliga mot henne.
vad du menar men det är ju just det. Jag tror inte jag/vi skulle klara av ett handikappat barn som kräver mycket och kanske aldrig kommer att bli självständigt. Det är ju den rädslan som gör att jag tvekar. Nu finns det ju förstås inga garantier för nånting här i världen men risken är kanske stor eftersom min man troligtvis bär på dom generna. Sen är ju min ålder inte precis nåt fördelaktigt helller i sammanhanget. Men det skulle vara roligt för lillan att ha någon att växa upp med som står henne nära både nu som barn och när hon blivit vuxen. Givetvis skulle det va mysigt att få uppleva graviditiet och bebistid en gång till också, särskilt som jag mådde så bra och allt gick så bra förra gången. Sen har jag tänkt på att det är ju inte självklart att jämnåriga syskon tycker om varann eller har nåt gemensamt dom heller. Ja.........jag blir verkligen inte klok på mina tankar och hur man ska bestämma sig.........
9
Förstår vad du menar men det är ju just det. Jag tror inte jag/vi skulle klara av ett handikappat barn som kräver mycket och kanske aldrig kommer att bli självständigt. Det är ju den rädslan som gör att jag tvekar. Nu finns det ju förstås inga garantier för nånting här i världen men risken är kanske stor eftersom min man troligtvis bär på dom generna. Sen är ju min ålder inte precis nåt fördelaktigt helller i sammanhanget. Men det skulle vara roligt för lillan att ha någon att växa upp med som står henne nära både nu som barn och när hon blivit vuxen. Givetvis skulle det va mysigt att få uppleva graviditiet och bebistid en gång till också, särskilt som jag mådde så bra och allt gick så bra förra gången. Sen har jag tänkt på att det är ju inte självklart att jämnåriga syskon tycker om varann eller har nåt gemensamt dom heller. Ja.........jag blir verkligen inte klok på mina tankar och hur man ska bestämma sig.........
Låt inte ADHD och Aspbergers skrämma dig..
Vill du ha ett till barn så försök!
Många tror att barn med funktions hinder bara är en jobbig börda, men ofta är det tvärtom.
Jag är också 46 och har en liten på 3 månader och vi har bestämt oss för att snart försöka på syskon igen. Jag har också en son som inte klarade sig, så det finns värre saker än funktions hinder.
Lycka till iallafall!
10
Låt inte ADHD och Aspbergers skrämma dig..
Vill du ha ett till barn så försök!
Många tror att barn med funktions hinder bara är en jobbig börda, men ofta är det tvärtom.
Jag är också 46 och har en liten på 3 månader och vi har bestämt oss för att snart försöka på syskon igen. Jag har också en son som inte klarade sig, så det finns värre saker än funktions hinder.
tänker ni? Lite näsvis fråga men varför vill ni ha ett barn till? Hur tänker du/ni kring riskerna med handikapp, ålder etc? Är kanske för nyfiken och intim men det skulle betyda mycket att höra andras åsikter kring detta.
11
Hur tänker ni? Lite näsvis fråga men varför vill ni ha ett barn till? Hur tänker du/ni kring riskerna med handikapp, ålder etc? Är kanske för nyfiken och intim men det skulle betyda mycket att höra andras åsikter kring detta.
Längtan efter ett till barn är större än rädslan för att få ett sjukt barn eller förlora ett barn till.
Men jag funderar mycket på hur det kommer att bli för barnet (och Fabian..) om ett par år när han själv inser hur gamla hans föräldrar är jämfört med många andra.
Jag är överlycklig över mina två barn som jag har fått och skulle vi inte få ett barn till så skulle det för oss vara en stor sorg men samtidigt så skulle vi ju ha våra två barn (men bara Fabian hos oss..) så det är lite blandade känslor.
12
Längtan efter ett till barn är större än rädslan för att få ett sjukt barn eller förlora ett barn till.
Men jag funderar mycket på hur det kommer att bli för barnet (och Fabian..) om ett par år när han själv inser hur gamla hans föräldrar är jämfört med många andra.
Jag är överlycklig över mina två barn som jag har fått och skulle vi inte få ett barn till så skulle det för oss vara en stor sorg men samtidigt så skulle vi ju ha våra två barn (men bara Fabian hos oss..) så det är lite blandade känslor.
Men självklart är ADHD och funktionshinder ett argument för att inte vilja "skaffa" fler barn.
Jag skulle ha fem barn-men fick två överaktiva, var av den yngste har ADHD. Då tog barnalstringen tvärt slut. Visst är han underbar och vi skulle gladeligen ha en till "av samma sort" men helt realistiskt måste man faktiskt ORKA också. Och det är inte bara för oss att tänka på oss själva. Storasyster då-ifall hon skulle få två yngre syskon med ADHD och aggressionsproblematik. Att ha EN att hålla "ordning" på som förälder är nog svårt-och jobbigt för storasyster (Och släkten, och skolan, och grannar) Tänk om vi skulle ha två som härjade runt...Och hur skulle det vara att som normalfungerande tvååring se storebror slå mamma?
Vilka värderingar och hur påverkas man av skrik och bråk i familjen? När man är liten kan man ju inte förstå...Nu när storebror är 10 år känner vi att vi vill-men framförallt ORKAR med ett till ADHD-barn-för det måste vi ha med i beräkningarna ifall vi satsar igen. Dock verkar graviditeten dröja och det kanske är meningen att vi ska samla på oss lite fler år av sömn och struktur innan vi begåvas med en graviditet...vem vet!
13
Men självklart är ADHD och funktionshinder ett argument för att inte vilja "skaffa" fler barn.
Jag skulle ha fem barn-men fick två överaktiva, var av den yngste har ADHD. Då tog barnalstringen tvärt slut. Visst är han underbar och vi skulle gladeligen ha en till "av samma sort" men helt realistiskt måste man faktiskt ORKA också. Och det är inte bara för oss att tänka på oss själva. Storasyster då-ifall hon skulle få två yngre syskon med ADHD och aggressionsproblematik. Att ha EN att hålla "ordning" på som förälder är nog svårt-och jobbigt för storasyster (Och släkten, och skolan, och grannar) Tänk om vi skulle ha två som härjade runt...Och hur skulle det vara att som normalfungerande tvååring se storebror slå mamma?
Vilka värderingar och hur påverkas man av skrik och bråk i familjen? När man är liten kan man ju inte förstå...Nu när storebror är 10 år känner vi att vi vill-men framförallt ORKAR med ett till ADHD-barn-för det måste vi ha med i beräkningarna ifall vi satsar igen. Dock verkar graviditeten dröja och det kanske är meningen att vi ska samla på oss lite fler år av sömn och struktur innan vi begåvas med en graviditet...vem vet!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
