Hur gör ni varannanhelgsföräldrar? Hur klarar ni att vara ifrån barnen och inte ha insikt i allt barnet gör under veckan? Hur får ni helgen att bli bra utan att tänka att barnet snart ska åka? Hur gör ni med aktiviteter och kompisar. Jag vill ju vara med barnet men samtidigt att det ska ha kompisar hos mig.
1
varannan helg Hur gör ni varannanhelgsföräldrar? Hur klarar ni att vara ifrån barnen och inte ha insikt i allt barnet gör under veckan? Hur får ni helgen att bli bra utan att tänka att barnet snart ska åka? Hur gör ni med aktiviteter och kompisar. Jag vill ju vara med barnet men samtidigt att det ska ha kompisar hos mig.
Barnen har sina kompisar hos oss helt enkelt! Likaså får släkt komma till oss och hälsa på. Vi hittar på extra kul saker på söndagarna, går på bio och gympa. Då hinner de inte tänka på att det är måndag dagen efter förrän framåt kvällen, och då tar vi ett varmt bad och försöker skingra tankarna. Nej, det går inte att bortse från att helgen är för kort, men å andra sidan -vad har man för val? Det smärtar som blixtar varje måndag, och det plågar att vara utestängd, men det är inte mitt val, jag kommer kunna visa att jag kämpat för mina barn och varannan vecka, medan pappan får förklara varför han inte ville att de skulle få vara med båda föräldrarna. Jag tror de kommer att vara ganska arga på sin pappa när de blir äldre, och ser allt han sagt och gjort mot mig och dem...
2
Barnen har sina kompisar hos oss helt enkelt! Likaså får släkt komma till oss och hälsa på. Vi hittar på extra kul saker på söndagarna, går på bio och gympa. Då hinner de inte tänka på att det är måndag dagen efter förrän framåt kvällen, och då tar vi ett varmt bad och försöker skingra tankarna. Nej, det går inte att bortse från att helgen är för kort, men å andra sidan -vad har man för val? Det smärtar som blixtar varje måndag, och det plågar att vara utestängd, men det är inte mitt val, jag kommer kunna visa att jag kämpat för mina barn och varannan vecka, medan pappan får förklara varför han inte ville att de skulle få vara med båda föräldrarna. Jag tror de kommer att vara ganska arga på sin pappa när de blir äldre, och ser allt han sagt och gjort mot mig och dem...
jag känner också så där att barnen kommer att se när de blir äldre men jag vet inte. Det verkar som att även om man är ett svin så ser inte barnen det. En sak som jag märkt är att andra tycker att det är konstigt att man som mamma inte har sina barn boende hos sig. Jag känner att jag måste försvara mig när folk frågar var barnen är. Jag måste komma med ursäkter och det får mig att känna att jag övergivit mina barn. Ingen frågar väl en karl var han har barnen? jag har svårt att njuta av barnfria helger av samvetskval trots att jag vet att de har det bra hos pappan. Jag blir deppig och känner mig utanför när jag ringer och de inte har tid att prata med mig. Lär man sig med tiden?
3
jag känner också så där att barnen kommer att se när de blir äldre men jag vet inte. Det verkar som att även om man är ett svin så ser inte barnen det. En sak som jag märkt är att andra tycker att det är konstigt att man som mamma inte har sina barn boende hos sig. Jag känner att jag måste försvara mig när folk frågar var barnen är. Jag måste komma med ursäkter och det får mig att känna att jag övergivit mina barn. Ingen frågar väl en karl var han har barnen? jag har svårt att njuta av barnfria helger av samvetskval trots att jag vet att de har det bra hos pappan. Jag blir deppig och känner mig utanför när jag ringer och de inte har tid att prata med mig. Lär man sig med tiden?
sonen ville ju bo hos sin pappa. Det var bara att bita i det sura äpplet, men visst tappade vi kontakten en längre tid.
Vh räckte ju inte till på långa vägar för vardagskontakten och ändå hade jag och pappan en bra relation. Jag kunde utan problem ringa när jag ville, hälsa på när jag kunde och sonen likaså.. men ju äldre han blev dessto viktigare blev kompisarna
Ville jag träffa honom alls var det bara att åka dit och locka med aktiviteter
MEN nånstans vände det och vi har numera en mkt nära relation. Tack och lov
Bara måste...... allt....
4
Man blir avtrubbad med tiden sonen ville ju bo hos sin pappa. Det var bara att bita i det sura äpplet, men visst tappade vi kontakten en längre tid.
Vh räckte ju inte till på långa vägar för vardagskontakten och ändå hade jag och pappan en bra relation. Jag kunde utan problem ringa när jag ville, hälsa på när jag kunde och sonen likaså.. men ju äldre han blev dessto viktigare blev kompisarna
Ville jag träffa honom alls var det bara att åka dit och locka med aktiviteter
MEN nånstans vände det och vi har numera en mkt nära relation. Tack och lov
Nej, man lär sig inte med tiden. Man lär sig av att ha det värre... När jag hade varannan helg mådde jag uruselt av det, eftersom jag hade dem jämt innan. Nu vore det rena drömmen att få ha dem varannan vecka. Men trots att jag hade dem varannan vecka i två år var det lika plågsamt att skiljas från dem. De är ju ens barn, det ska nog vara svårt att skiljas från dem. Hade man bara skakat av sig och gått till jobbet som om inget hänt så hade det nog varit fel på ens mammagener... Tror jag ialla fall, men jag hade våld och misshandel med i bagaget.
Just nu känns det som att jag inte kan komma längre ner, nu kan det bara bli bättre. När jag pratar med andra som haft jobbiga ex så har barnen sett hur pappan betett sig illa, fast ibland först i tonåren. Men självklart märker de VEM som talar illa om den andre föräldern, eller vem som som saboterar umgänget, hindrar dem att prata i telefon... Även jag får menande blickar från kompisars föräldrar. I mitt fall har exet sagt att jag är psykiskt sjuk och därför förlorat vårdnaden "det vat man ju att det krävs mycket för att en mamma ska bli av med vårdnaden". Ja, det tror ju folk, och köper därför hans version med hull och hår. Ingen frågar mig, eftersom jag är "psykiskt sjuk". Sanningen är att min advokat missade/missförstod förhandlingen och domaren tog beslut på en enda utredning som jag inte fått bemöta, utan oss närvarande. Inga kommentarer, inte ens sett eller hört oss två! Så lätt går det idag... Jag är också deppig ibland, men jag har inget val mer än hoppas att det blir bättre. Du behöver inte ha dåligt samvete, men det vet du säkert redan. Gråt och umgås med vänner, det är det enda som hjälper. Och vi kvinnor har iallmänhet väldigt bra stöd av våra vänner. Utnyttja det! Kram!
5
Nej, man lär sig inte med tiden. Man lär sig av att ha det värre... När jag hade varannan helg mådde jag uruselt av det, eftersom jag hade dem jämt innan. Nu vore det rena drömmen att få ha dem varannan vecka. Men trots att jag hade dem varannan vecka i två år var det lika plågsamt att skiljas från dem. De är ju ens barn, det ska nog vara svårt att skiljas från dem. Hade man bara skakat av sig och gått till jobbet som om inget hänt så hade det nog varit fel på ens mammagener... Tror jag ialla fall, men jag hade våld och misshandel med i bagaget.
Just nu känns det som att jag inte kan komma längre ner, nu kan det bara bli bättre. När jag pratar med andra som haft jobbiga ex så har barnen sett hur pappan betett sig illa, fast ibland först i tonåren. Men självklart märker de VEM som talar illa om den andre föräldern, eller vem som som saboterar umgänget, hindrar dem att prata i telefon... Även jag får menande blickar från kompisars föräldrar. I mitt fall har exet sagt att jag är psykiskt sjuk och därför förlorat vårdnaden "det vat man ju att det krävs mycket för att en mamma ska bli av med vårdnaden". Ja, det tror ju folk, och köper därför hans version med hull och hår. Ingen frågar mig, eftersom jag är "psykiskt sjuk". Sanningen är att min advokat missade/missförstod förhandlingen och domaren tog beslut på en enda utredning som jag inte fått bemöta, utan oss närvarande. Inga kommentarer, inte ens sett eller hört oss två! Så lätt går det idag... Jag är också deppig ibland, men jag har inget val mer än hoppas att det blir bättre. Du behöver inte ha dåligt samvete, men det vet du säkert redan. Gråt och umgås med vänner, det är det enda som hjälper. Och vi kvinnor har iallmänhet väldigt bra stöd av våra vänner. Utnyttja det! Kram!
Tro mig, jag vet av egen erfarenhet i min egen uppväxt. Barn upptäcker förr eller senare att det inte står rätt till och börjar ifrågasätta.
Personligen blev jag så arg och så besviken att jag sedan 18 år tillbaka inte har någon kontakt alls med föräldern jag växte upp hos.
Därför anstränger jag mig som 17 i tvisten kring mitt eget barn att inte göra som min boförälder gjorde. Istället försöker jag vara den där ärliga och schyssta föräldern som aldrig ljuger. För även om det är svårt ibland så VET jag att det lönar sig i längden. Så det är bara att bita ihop om ilska och frustration och försöka tänka framåt. Även om det är svårt som bara den...
6
Tro mig, jag vet av egen erfarenhet i min egen uppväxt. Barn upptäcker förr eller senare att det inte står rätt till och börjar ifrågasätta.
Personligen blev jag så arg och så besviken att jag sedan 18 år tillbaka inte har någon kontakt alls med föräldern jag växte upp hos.
Därför anstränger jag mig som 17 i tvisten kring mitt eget barn att inte göra som min boförälder gjorde. Istället försöker jag vara den där ärliga och schyssta föräldern som aldrig ljuger. För även om det är svårt ibland så VET jag att det lönar sig i längden. Så det är bara att bita ihop om ilska och frustration och försöka tänka framåt. Även om det är svårt som bara den...
Jag tycker det är jätteskönt, men jag kanske är överdoserad med barn efter att ha varit hemma i 3½ år med sonen, dygnet runt. Nu bor han varannan helg och jag kopplar absolut av veckan då han inte är här.
Han får en kram, mat och lek och film och han har säng och kläder hos sin pappa. Vad skulle gå fel? Så länge pappan är helt reko och själv är hel och ren och mätt så får man väl förmoda att han behandlar sitt barn lika. Sen att han inte gör som jag gör eller passade mig betyder ju ingenting i frågan. Jag träffar mitt barn varje torsdag på pappans vecka, då går vi och badar under tre timmar. I övrigt ringer jag någon gång under perioden.
Man får till att njuta och engagera sig i tiden då man har barnet istället för att ägna den tiden åt vånda och änglsan.
7
Jag tycker det är jätteskönt, men jag kanske är överdoserad med barn efter att ha varit hemma i 3½ år med sonen, dygnet runt. Nu bor han varannan helg och jag kopplar absolut av veckan då han inte är här.
Han får en kram, mat och lek och film och han har säng och kläder hos sin pappa. Vad skulle gå fel? Så länge pappan är helt reko och själv är hel och ren och mätt så får man väl förmoda att han behandlar sitt barn lika. Sen att han inte gör som jag gör eller passade mig betyder ju ingenting i frågan. Jag träffar mitt barn varje torsdag på pappans vecka, då går vi och badar under tre timmar. I övrigt ringer jag någon gång under perioden.
Man får till att njuta och engagera sig i tiden då man har barnet istället för att ägna den tiden åt vånda och änglsan.
Beror ju såklart på barnets ålder oxå. Små barn måste man ju försöka hålla kontakten med ändå gnm tel.samtal eller extra dag/em/natt ngn ggn ibland. Äldre barn tappar man ju kontakten med på sätt och vis även om man bor med dem. Det är ju liksom meningen. Om schemat är helt stelbent så att man absolut inte får träffa barnet utöver vh är det svårare, men så måste det ju verkligen inte vara. Har ju isf med föräldrarnas ev konflikt att göra. Tror inte att vh måste innebära att kontakten går förlorad eller blir sämre. Man får lägga upp det på ett annat sätt "bara". Går utmärkt tycker jag. Att vara mamma och ha barn vh är helt ok om det är för barnets bästa. Strunta helt sonka i omgivningen! Obs! Detta resonemang bygger ju på att man vet att barnet har det bra. Vet att det inte är så i alla fall. Att tänka "barnet kommer ändå förstå när det blir äldre" tror jag bara föder bitterhet. Försök byga ett bra liv åt dig själv & barnen när de är hos dig. Vem vet, barn kan ju ändra sig. I perioder vill de kanske bo mer hos den ene/andre. Det kan ändra sig snabbt.
8
Beror ju såklart på barnets ålder oxå. Små barn måste man ju försöka hålla kontakten med ändå gnm tel.samtal eller extra dag/em/natt ngn ggn ibland. Äldre barn tappar man ju kontakten med på sätt och vis även om man bor med dem. Det är ju liksom meningen. Om schemat är helt stelbent så att man absolut inte får träffa barnet utöver vh är det svårare, men så måste det ju verkligen inte vara. Har ju isf med föräldrarnas ev konflikt att göra. Tror inte att vh måste innebära att kontakten går förlorad eller blir sämre. Man får lägga upp det på ett annat sätt "bara". Går utmärkt tycker jag. Att vara mamma och ha barn vh är helt ok om det är för barnets bästa. Strunta helt sonka i omgivningen! Obs! Detta resonemang bygger ju på att man vet att barnet har det bra. Vet att det inte är så i alla fall. Att tänka "barnet kommer ändå förstå när det blir äldre" tror jag bara föder bitterhet. Försök byga ett bra liv åt dig själv & barnen när de är hos dig. Vem vet, barn kan ju ändra sig. I perioder vill de kanske bo mer hos den ene/andre. Det kan ändra sig snabbt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
