Avlastningsfamilj

[Helt slut]

Jag är helt slutkörd, den enda avlastning som jag har är dagis sen i höstas men då jobbar jag eller åker till och från jobbet. Min lilla på 1,5 sover dessutom dåligt och jag med såklart och jag känner att jag snart inte orkar mer. Är verkligen ingen bra mamma till mina barn, skriker och går i taket för minsta lilla och tappar nästan kontrollen. Det finns mor- och farföräldrar men de är upptagna med sina egna liv. Pappan bor i samma stad och vi har delad vårdnad men han vill inte träffa sina barn, roligare att supa bort sitt liv. Vad gör man? Har börjat tänka att jag kanske ska lämna in ungarna till soss. För fortsätter det så här så går vi nog under allihopa. Eller går det att få avlastningsfamilj och hur funkar det?

[truls]

Hej!

Har inget bra råd att komma men jag
har en bekant i samma situation som du. Jag beundrar dig som orkar. Min bekant gick in i väggen och blev sjukskriven...inget kul när det måste gå så långt. (hon insåg inte det själv och jag fick puscha henne att gå till doktorn och hon sjukskrev direkt) Kan du inte jobba deltid så du orkar?

En stödfamilj låter som en bra idé.

Hoppas det snart blir bättre!

[puella]

Bromsa, stanna upp och försök att ropa på hjälp. Börja med att prata med BVC eller din husläkare och/eller kurator på vårdcentralen. Jag föreslår faktiskt BVC eftersom man oftast redan har en etablerad kontakt där samt att det kan vara svårt att "från ingenstans" boka ett läkarbesök eller få tid för kuratorskontakt.

Kan också finnas kurator kopplad till dina barns förskola eller skola.

Eller om du redan vet vad som finns där du bor så kan du ta kontakt med de resurser som finns inom kommunalt stöd. Avlastningsfamilj är kanske ett bra alternativ, men det kan också vara bra att få titta över hela chassit så att säga.

Om du kan förmå dig till det så är det nog ändå bra att visa din familj hur du mår och be dem om hjälp innan du själv bestämnmer att de inte ställer upp. Det kan vara jobbigt som fan, men kanske värt det i det långa loppet.

Det ska bara vara lagom plågsamt att vara förälder, inte ta livet av en. Ta hand om er!

[Mathea]

Träffade en socionom igår kväll, hon jobbar främst mot BVC och med ensamma mammor, så jag passade på att fråga lite om det här.

Om man är helt ensam med barn utan några andra i närheten som kan avlasta, så är det, iallafall i vår kommun, rätt lätt att få en sån här sak godkänd. Men det är väldigt ovanligt med stödfamiljer till så här små barn, eftersom de behöver träffa sin stödfamilj 1-2 gånger per vecka, och det är inte så många som är intresserade av att ställa upp på andras barn så ofta. Krasst... men säkert sant.

Det är lättare med större barn där det kanske räcker/funkar med avlastning var tredje vecka.

Så du kvalificerar dig säkert för en stödfamilj, problemet är bara att hitta en familj. Man får gärna "ragga" familj själv, men hur lätt är det?

Men kolla med din kommun, vem vet, det kanske finns någon som matchar dina behov. Om inte annat så står du iallafall på en väntelista och har en chans, om än liten.

[Anonym]

Har varit i din situation. Hjälpen man är berättigad ser tydligen väldigt olika ut från kommun till kommun. Jag rinde socialtjänsten flera gånger men fick ingen hjälp. En dag brast det för mig och jag ringde upp handläggaren och sa att jag tänkte packa en resväska och lämna in ungarna på hennes kontor för att jag helt enkelt inte stod ut en dag till. Då började det hända grejer. De kunde ge mig en stödfamilj, om jag själv kunde hitta en som var villig att ställa upp. Som tur är hade jag en kandidat. En dagisfröken som sagt att jag borde försöka få avlastning, hon var redan väldigt engagerad i min situation. En helg i månaden får jag avlastning. Nu funkar det bättre hemma. Barnen är stundtals krävande. I kombination med avlastningsfamilj går jag en föräldrarutbildning som heter Komet. Den kursen har också bidragit till att göra situationen behaglig för oss här hemma. Nu är vi en fungerande familj! Utgå ifrån dina barn, ring och säg att det är traumatiskt för dem att växa upp med en drakmamma.