Mamma m bröstcancer
Allvarligt sjuka
  1. Medlem sedan
    Sep 2007
    #1

    Mamma m bröstcancer

    Är mamma till fyra underbara barn och fick diagnosen spridd bröstcancer i somras när yngsta sonen var knappt 10 veckor. Hela livet blev kaos... jag kände mig hjälpt av att läsa andras historier bl a på den här sajten. Kanske kan någon bli styrkt av att få ta del av min vardag? Har börjat skriva en blogg: www.mojs.se/helena där jag delar med mig av mina tankar och rädslor. Ska in på andra behandlingen imorgon, bävar inför biverkningarna...
  2. 1
    Mamma m bröstcancer Är mamma till fyra underbara barn och fick diagnosen spridd bröstcancer i somras när yngsta sonen var knappt 10 veckor. Hela livet blev kaos... jag kände mig hjälpt av att läsa andras historier bl a på den här sajten. Kanske kan någon bli styrkt av att få ta del av min vardag? Har börjat skriva en blogg: www.mojs.se/helena där jag delar med mig av mina tankar och rädslor. Ska in på andra behandlingen imorgon, bävar inför biverkningarna...
  3. Medlem sedan
    Sep 2002
    #2
    Hej,
    Jag tror att ett cancerbesked fâr en att falla frân högt?
    Jag fick min diagnos förra âret och gick igenom en cellgiftsbehandling och skrev ned saker när jag orkade . Hela förra âret gick ât till att kämpa tycker jag.
    2 op och cellgifter och jag var trött och hade ont.
    Ett âr senare sâ har jag fâtt orken tillbaka men gâr fortfarande pâ viss medecin och har koll var 3 mânad.
    Jag tyckte att min familj inte förstod min ângest, men jag vâgade inte att berätta hur dâligt jag egentligen mâdde. Aven i dag sâ berättar jag inte allt för att jag vill skydda min familj, men härinne kan du skriva av dig och fâ mer styrka.
    Jag skall kolla bloggen när jag fâr lite mer tid över.
    Lycka till i dag.
    Kram J
  4. 2
    Hej,
    Jag tror att ett cancerbesked fâr en att falla frân högt?
    Jag fick min diagnos förra âret och gick igenom en cellgiftsbehandling och skrev ned saker när jag orkade . Hela förra âret gick ât till att kämpa tycker jag.
    2 op och cellgifter och jag var trött och hade ont.
    Ett âr senare sâ har jag fâtt orken tillbaka men gâr fortfarande pâ viss medecin och har koll var 3 mânad.
    Jag tyckte att min familj inte förstod min ângest, men jag vâgade inte att berätta hur dâligt jag egentligen mâdde. Aven i dag sâ berättar jag inte allt för att jag vill skydda min familj, men härinne kan du skriva av dig och fâ mer styrka.
    Jag skall kolla bloggen när jag fâr lite mer tid över.
    Lycka till i dag.
    Kram J
  5. Medlem sedan
    Sep 1998
    #3

    Hej,

    tittade på din blogg och tänkte mest på det att du drabbades när ditt barn var så litet. Jag blev sför sju år sedan, när mitt yngsta var 1 1/2 - även det kändes tufft. Blev frisk efter op, cellgifter och strålning - och har nu fått cancer igen i andra bröstet, ska få första dosen cellgifter nästa måndag. Tack för din bloggadress och varma hälsningar!
  6. 3
    Hej, tittade på din blogg och tänkte mest på det att du drabbades när ditt barn var så litet. Jag blev sför sju år sedan, när mitt yngsta var 1 1/2 - även det kändes tufft. Blev frisk efter op, cellgifter och strålning - och har nu fått cancer igen i andra bröstet, ska få första dosen cellgifter nästa måndag. Tack för din bloggadress och varma hälsningar!
  7. Medlem sedan
    Sep 2007
    #4
    Visst är det så att mitt i det allra jobbigaste försöker man ändå bespara familjen, och kanske främst barnen, den värsta ångesten. Man försöker vara så stark som möjligt. Och kanske är det så att det bara är medsystrar som till fullo förstår ens rädslor och oro, tänk om... Och vad händer i så fall med barnen... Hur mår du nu? Och försvinner någonsin rädslan för återfall?
  8. 4
    Visst är det så att mitt i det allra jobbigaste försöker man ändå bespara familjen, och kanske främst barnen, den värsta ångesten. Man försöker vara så stark som möjligt. Och kanske är det så att det bara är medsystrar som till fullo förstår ens rädslor och oro, tänk om... Och vad händer i så fall med barnen... Hur mår du nu? Och försvinner någonsin rädslan för återfall?
  9. Medlem sedan
    Sep 2007
    #5
    Jag lider verkligen med dig, värsta, värsta mardrömmen, det som vi alla oroar oss för... hur mår du? Vad säger läkarna? Och hur tar barnen det? Jag är med dig i mina tankar... i alla fall för mig känns det bra att så många som möjligt tänker på en, man blir lite mindre ensam i sin rädsla och ångest... Stor kram
  10. 5
    Jag lider verkligen med dig, värsta, värsta mardrömmen, det som vi alla oroar oss för... hur mår du? Vad säger läkarna? Och hur tar barnen det? Jag är med dig i mina tankar... i alla fall för mig känns det bra att så många som möjligt tänker på en, man blir lite mindre ensam i sin rädsla och ångest... Stor kram
  11. Medlem sedan
    Sep 2002
    #6
    Jag är pâ väg tillbaka. I bland gâr det upp och i bland gâr det ned.
    Jag har fâtt en styrka och en tro pâ mig själv som jag inte hade innan.
    Just nu tänker jag inte pâ âterfall, men inför varje scanner sâ är det klart att känslan är där, OM.
    Jag tror att andra som varit sjuka förstâr en bättre.
    Hemma var det lite jobbigt dâ jag inte fick grâta och skrika för att jag hade ont eller för att jag var trött, jag och min självdisiplin.
    Maken tyckte att det var jobbigt men han fick bara reda pâ hälften av den som pâgick i mitt huvud.
    Jag kände igen mig i din blogg.
    Jag har glömt bort , "ont i hâret", det är ett ont som inte ens en värktablett kan ta bort.
    Jag har glömt bort smaken i munnen efter cellgifterna,ont i magen, blâa naglar,trötthet,mâ illa,zopfren,forlax,bleocyne, hâret som faller av i tussar men det är vissa saker som kommer tillbaka.
    Som i dag när jag gick pâ toa pâ kontoret och de hade städat med en produkt som används pâ sjukhus för att desinfektera.
    Under cellgifterna hade jag den lukten i nÄsan varje dag och det fick mig att mâ sâ illa, och i dag när jag känner den lukten sâ mâr jag illa.
  12. 6
    Jag är pâ väg tillbaka. I bland gâr det upp och i bland gâr det ned.
    Jag har fâtt en styrka och en tro pâ mig själv som jag inte hade innan.
    Just nu tänker jag inte pâ âterfall, men inför varje scanner sâ är det klart att känslan är där, OM.
    Jag tror att andra som varit sjuka förstâr en bättre.
    Hemma var det lite jobbigt dâ jag inte fick grâta och skrika för att jag hade ont eller för att jag var trött, jag och min självdisiplin.
    Maken tyckte att det var jobbigt men han fick bara reda pâ hälften av den som pâgick i mitt huvud.
    Jag kände igen mig i din blogg.
    Jag har glömt bort , "ont i hâret", det är ett ont som inte ens en värktablett kan ta bort.
    Jag har glömt bort smaken i munnen efter cellgifterna,ont i magen, blâa naglar,trötthet,mâ illa,zopfren,forlax,bleocyne, hâret som faller av i tussar men det är vissa saker som kommer tillbaka.
    Som i dag när jag gick pâ toa pâ kontoret och de hade städat med en produkt som används pâ sjukhus för att desinfektera.
    Under cellgifterna hade jag den lukten i nÄsan varje dag och det fick mig att mâ sâ illa, och i dag när jag känner den lukten sâ mâr jag illa.
  13. Medlem sedan
    Sep 2007
    #7
    Fick min andra behandling idag, starkare dos. Väntar på biverkningarna, känner mig trött. Ser fram emot våren när detta är över... förhoppningsvis över...
  14. 7
    Fick min andra behandling idag, starkare dos. Väntar på biverkningarna, känner mig trött. Ser fram emot våren när detta är över... förhoppningsvis över...
  15. Medlem sedan
    Sep 2002
    #8
    En viktig person i min närvaro sade, inför varje cellgiftbehandling att jag skulle vara tacksam över den. För det är den behandlingen som kommer att göra sâ att du överlever
    Det lâter säkert dumt , men det hjälpte mig.
    Min cellgiftsb började pâ mândagen och slutade pâ fredagen och pâ mândagen sâ var det -5, dagen efter -4 osv. Pâ fredagen mellan tvâ spyor och en avsvimmning och diaré sâ var jag lite glad över att veckan var slut.
    Du skall se att du fixar det här.
    Man är starkare än vad man tror!
    Glöm inte att höra av dig hur det gâr härinne.
    Kram
  16. 8
    En viktig person i min närvaro sade, inför varje cellgiftbehandling att jag skulle vara tacksam över den. För det är den behandlingen som kommer att göra sâ att du överlever
    Det lâter säkert dumt , men det hjälpte mig.
    Min cellgiftsb började pâ mândagen och slutade pâ fredagen och pâ mândagen sâ var det -5, dagen efter -4 osv. Pâ fredagen mellan tvâ spyor och en avsvimmning och diaré sâ var jag lite glad över att veckan var slut.
    Du skall se att du fixar det här.
    Man är starkare än vad man tror!
    Glöm inte att höra av dig hur det gâr härinne.
    Kram

Liknande trådar

  1. Bröstcancer
    By cajomima in forum Allvarligt sjuka
    Svar: 14
    Senaste inlägg: 2009-07-21, 16:20
  2. bröstcancer?
    By mian33 in forum Ordet är fritt
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2007-05-15, 14:42
  3. Bröstcancer?
    By uttern in forum Allvarligt sjuka
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2007-01-22, 16:33
  4. Bröstcancer!!
    By PiaD1978 in forum Kroppsideal
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2006-03-16, 21:38
  5. Mamma har fått bröstcancer...
    By Dottern in forum Allvarligt sjuka
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-01-26, 07:51
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar