2
Den är ganska lång...
- - - - - -
Innan du fortsätter att läsa vill jag påminna om att det här är min upplevelse av ett händelseförlopp som inte är speciellt vanligt.
Du ska inte se detta som en typisk förlossning utan ta det för vad det är, mycket ovanligt och detta hände mig, betyder inte att det händer dig.
- - - - - - - - - - - -
I lördags em låg jag på sängen och lyssnade på en cd-bok som jag lånat från biblioteket.
PANG !!! Jä-lar vad ONT det gjorde.
”Ups, hon måste ha kommit åt en nerv” tänker jag, mästaren på att förtränga. Går en stund och PANG ! ! ! !
”Oj, vad hon kommer åt nerver, men jag kanske ska trycka på larmknappen i alla fall”.
Personalen på avdelningen kom snabbt in, precis som om de var utanför dörren väntandes. Det var precis skiftbyte så de kom båda två. Kopplade en ctg-kurva som de inte hade så mycket nytta av eftersom jag inte kunde vara stilla.
Blev på momangen nedkörd till förlossningen och fick komma in i ett rum för att göras iordning för ett snitt. Gjorde väldigt ont och när bm kollade så var jag öppen 5 cm och hon kände huvudet. Inget snitt alltså, kotten låg för långt ner. Då skulle det sättas epidural. Så det ringdes på narkosläkaren och när det gått ca 10 till 15 min så kollade bm igen, fullt öppen! PANIK!!!
Gjorde så fasansfullt ont, inte bara i värkarna utan även emellan.
Gubben hade inte hunnit komma ännu, han stod ju med två nyduschade killar hemma som skulle kläs på’s när jag ringde och sa att han nog borde komma. Så de gjorde allt för att försöka fördröja utdrivningsskedet, både för att han skulle hinna fram, kotten få lite lugn och ro och för att jag skulle kunna lugna ner mig. Var helt panikslagen, snudd på hysterisk. Skulle ju inte bli en repris på min första förlossning, utan vara en lugn.
Maken kom inspringande och nu fick krystvärkarna komma, men då orkade inte kroppen. Hade värkar men de gjorde ingenting förutom ont. Försökte krysta men ingenting hände och jag var helt slut. Min man fick fullkomligen hålla mig uppe, försökte stå på knä, men var så slut att han fick hålla mig uppe. Värkstimulernade dropp sattes men det tar ju ett tag innan det börjar verka.
Sen började hjärtljuden gå ner på skruttan och de la en lokalbedövning och de la ett klipp för att förbereda att plocka ut henne. Så fick jag i alla fall riktiga krystvärkar och hon var ute på tre.
En barnläkare var med eftersom Amitia är prematur men allting var bra med henne och hon fick ligga på min mage. Så skulle moderkakan ut, inte… Den ville inte så vi väntade lite och storebröderna fick komma in. de la en stor filt över ”händelseplatsen”. (Jo, de hamnde mitt i alltihopa, fick sitta i väntrummet….).
Så från första värk var hon ute p 2,5 h inkl. ”pausen”. Vilken bara gjorde ont.
Efter en stund kände jag att det var något som inte stämde och sa till bm. hon slog en flukt under fikten och. ”Japp!” sa hon så fick alla lämna rummet. De sista jag minns är att de tog Amitia ifrån mig och gav till min man och jag sa till honom att ta hand om barnen. Trodde inte jag skulle överleva när jag kände hur det pulserade ut blod från underlivet. Sen blev jag medvetslös.
Vaknade till i operationssalen, de hade pressat i mig vätska, och min bm höll mig i handen och sa att det skulle gå bra. Sen hörde jag någon säga ”nu ska de få sova” Nästa gång jag vaknade var operationen klar. Min moderkaka hade bara släppt lite och började pulsera ut blod vilket ledde till att jag förlorade 3 liter blod väldigt snabbt och de fick manuellt avlägsna den. Den satt fast i ärrvävnaden i livmodern efter mitt k-snitt och det var även därför det gjorde så ont hela tiden, den ”drog och slet” i ärrvävnaden.
Fem timmar senare fick jag återförenas med min familj på neontal familjeavdelning. De ordnade så att hela la gran familia fick sova kvar.
Vi fick stanna där till tisdagen och på BB tills idag då mitt HB värde var 99 efter lite påfyllning av den förlorade varan och vi fick åka hem.
Vi har lite krishanterning här hemma nu eftersom barnen såg mig bli medvetslös och förstod inte vad som hände, de trodde båda att de inte skulle få se mig mer. Vi har sagt til dem att jag fick medicin för att sova till operationen och det var dräför som jag "bara försvann". Så där stod min make med en nyfödd i famnen, två bonus barn, i ett land vars språk han inte talar och vars fru blivit medvetslös pga blodförlust. Han visste inte heller hur det skulle bli.
Hade i alla fall en underbar bm. Hon kom upp och hälsade på för att gå igenom vad som egentligen hände etc. vi ska höras flera gånger tills jag är stolt över min insats. Känner mig inte speciellt stolt alls; hysterisk, ville bara att de skulle plocka ur henne, var helt slut så min man fick hålla mig uppe… Inte precis vad jag hade tänkt mig.
Än en gång, detta är vad jag var med om vilket inte alls är en norm för förlossningar. 99,9 % går jätte bra utan komplikationer.
Lycka till med din unika förlossning!
Kram sotlugg
