Resan är inte slut än...
Tack! Jag lyssnar gärna på er situation och era erfarenheter. Vad har ni gjort för resa? Framsteg och bakslag? Hur är det att vara 15 år, då indentitetsförrvirringen kan vara stor? Frågorna är många, men ni får svara på det som ni vill.
Jag vet inte riktigt hur jag ska dra det i korta drag så där men jag kan väl börja med att alla framsteg som gjordes som liten sög vi verkligen åt oss....att lära sig hasa sig fram med hjälp av armarna på golvet, vända sig själv, sitta utan stöd och så småningom gå med höga ortoser och rullator bakom sig. Vi tränade även på att stå utan stöd och det gick bra korta stunder. Dottern kunde tex gå själv mellan rulle och soffa, gå runt soffbordet, ta sig i o ur rullen, kröp runt mycket utomhus ibland med skor på händerna
Skoliosen hon haft bekymmer med sedan treårsåldern ökade stadigt på och vi visste att hon skulle bli tvungen att steloperera sig. Op gjordes i nioårsåldern, en mardröm för hon fick infektion och var väldigt svårt sjuk....tog ett drygt halår att komma i gång efteråt.
Den raka ryggen ändrade hållning o balans i kroppen, ena höften ligger också ur led och med stigande ålder och kroppsvikt hade vi kanske ändå räknat med att gåendet skulle försvinna men nu gjorde det det så apbrupt så dottern sörjde det mycket att bli helt rullstolsburen
Annars är det mest krångel med skolan, informera, informera....och så visar det sig alltid att personalen ändå inte förstått förutom skolassistenten.
Hon är inte identitetsförvirrad mer omgivningen som lider av tonårskomplex tycker jag, man duger inte med en handikappad kropp
Genom handikappidrott har vi stort socialt utbyte
Fråga mer om du undrar över något!