Tack för ert engagemang!
Jämställda pappans ville ha mer info. Allt började när hon kom till sexårs. Det var en stor omställning för henne från dagis och hon var den enda från sitt dagis som skulle till den här skolan eftersom alla andra dagiskompisar bor åt ett annat håll. Men hon hittade snabbt nya kompisar, fast nu vill hon helst inte leka med dem på fritis. Trots det är hon omtyckt, blir bjuden på kalasen och så vidare. Har gärna kompisar hemma.
Pappan och jag lever ihop och hon har en lillasyster. Hennes farfar blev sjuk i cancer för några år sen och dog i våras. Det har tagit väldigt mycket på hela familjen. Självklart är det extra jobbigt när man är i hennes ålder och tänker mycket på döden och varför man finns.
Jag pluggar så hon vet att jag är hemma på dagarna. Det bidrar ju också till att hon hellre vill vara hemma, kan jag tänka mig.
Hon är inget framåt barn utanför hemmet, ganska ängslig, reserverad och avvaktande. Hon iakttar och ser saker. Hon drar intelligenta slutsatser om det mesta. Hon gillar inte när folk retas eller att nån blir utanför och är väldigt omhändertagande mot mindre barn. Hon skulle aldrig knuffa sig fram. Hon lär sig saker på egen hand, vi fick inte lära henne cykla eller simma utan plötsligt kunde hon det bara. Samma sak med läsningen. Hon gillar matte.
Därmot vill hon absolut inte vara med i nån fritidsaktivitet, ingen ska få bestämma vad hon ska göra, sa hon. Jag har fått henne att prova ridning som funkar om det är jag som leder hästen.
Hemma är hon kreativ, busig och avslappnad.
1
Mer om min dotter Tack för ert engagemang!
Jämställda pappans ville ha mer info. Allt började när hon kom till sexårs. Det var en stor omställning för henne från dagis och hon var den enda från sitt dagis som skulle till den här skolan eftersom alla andra dagiskompisar bor åt ett annat håll. Men hon hittade snabbt nya kompisar, fast nu vill hon helst inte leka med dem på fritis. Trots det är hon omtyckt, blir bjuden på kalasen och så vidare. Har gärna kompisar hemma.
Pappan och jag lever ihop och hon har en lillasyster. Hennes farfar blev sjuk i cancer för några år sen och dog i våras. Det har tagit väldigt mycket på hela familjen. Självklart är det extra jobbigt när man är i hennes ålder och tänker mycket på döden och varför man finns.
Jag pluggar så hon vet att jag är hemma på dagarna. Det bidrar ju också till att hon hellre vill vara hemma, kan jag tänka mig.
Hon är inget framåt barn utanför hemmet, ganska ängslig, reserverad och avvaktande. Hon iakttar och ser saker. Hon drar intelligenta slutsatser om det mesta. Hon gillar inte när folk retas eller att nån blir utanför och är väldigt omhändertagande mot mindre barn. Hon skulle aldrig knuffa sig fram. Hon lär sig saker på egen hand, vi fick inte lära henne cykla eller simma utan plötsligt kunde hon det bara. Samma sak med läsningen. Hon gillar matte.
Därmot vill hon absolut inte vara med i nån fritidsaktivitet, ingen ska få bestämma vad hon ska göra, sa hon. Jag har fått henne att prova ridning som funkar om det är jag som leder hästen.
Hemma är hon kreativ, busig och avslappnad.
Jag är också i den situationen att jag är hemma på dagarna. För ett tag sedan körde dottern (snart åtta) på stora växlar att hon inte ville vara på fridids när hon visste att jag var hemma.
Så visst påverkar det barnen att veta att mamma eller pappa är hemma och jag är på fritids...
Vi gjorde så att vi satt upp en tid som jag hämtar. VARJE DAG.
Nu vet hon det och det är faktiskt inga diskussioner om vilken tid jag kommer till fritids.
Det är inte så att det har hänt något på fritids som hon inte vill berätta?
2
Jag är också i den situationen att jag är hemma på dagarna. För ett tag sedan körde dottern (snart åtta) på stora växlar att hon inte ville vara på fridids när hon visste att jag var hemma.
Så visst påverkar det barnen att veta att mamma eller pappa är hemma och jag är på fritids...
Vi gjorde så att vi satt upp en tid som jag hämtar. VARJE DAG.
Nu vet hon det och det är faktiskt inga diskussioner om vilken tid jag kommer till fritids.
Det är inte så att det har hänt något på fritids som hon inte vill berätta?
Hej först ett stort grattis till en helt fantastisk unge. Jag vågade inte dra slutsatsen direkt utan ytterligare information att ni har en härlig, begåvad och vaken tjej. Sen har det hänt saker (hon är stora syster, morfar har dött och hon har börjat skolan).
Det där med morfar skall inte överdrivas men inte heller underskattas. Nu vet jag ju inte hur när hon stod sin morfar och inte heller hur nära du var i hans sjukdom och sista tid. Barn sörjer ju precis som vi vuxna men på något sätt sörjer de först när det finns plats för dem att sörja. Dvs du måste först landa din saknad inna de kan våga ta tag i sin (inte alltid så men inget ovanligt).
Sen det här med skolan och kompisar. Är det inte så att hon ser igenom många vuxnas agerande gentemot henne och hennes jämnåriga (hon upplever att de blir klappade på huvudet - att hon inte har lust att hålla på med fritids aktiviteter för att ingen skall bestämma vad och när hon skall göra något tyder väl på detta).
Hur göra? Jag tror att det hanlar om att prata - hon är stor nog att kunna föra samtal över tiden, dvs ni kan samtala om hennes skolgång, hennes skolarbete, hur det är i skolan och med kompisarna osv. Ni kan ha ett annat paralellt samtal om din situation och att du inte sitter hemma och gör ingenting utan att du också gör ett arbete. När ni har haft det samtalet så kanske ni kunde besöka varandras vardag. Dvs du är i skolan en dag med henne helt på hennes villkor och hon är med dig en dag hellt på dina villkor (det kommer vara svårt för dig att inte aktiviera henne men det är just det som är poängen). Det är litet samma sak som när man är på skidsemester tillsammans med sina barn man åker inte tillsammans hela dagarna utan man deler upplevelserna vid de möten man har på kvällen, vid lunch och på morgonen. Eller för att ge en anna bild alla som åker på solsemester läser ju inte samma bok!
Lycka till.
3
Hej först ett stort grattis till en helt fantastisk unge. Jag vågade inte dra slutsatsen direkt utan ytterligare information att ni har en härlig, begåvad och vaken tjej. Sen har det hänt saker (hon är stora syster, morfar har dött och hon har börjat skolan).
Det där med morfar skall inte överdrivas men inte heller underskattas. Nu vet jag ju inte hur när hon stod sin morfar och inte heller hur nära du var i hans sjukdom och sista tid. Barn sörjer ju precis som vi vuxna men på något sätt sörjer de först när det finns plats för dem att sörja. Dvs du måste först landa din saknad inna de kan våga ta tag i sin (inte alltid så men inget ovanligt).
Sen det här med skolan och kompisar. Är det inte så att hon ser igenom många vuxnas agerande gentemot henne och hennes jämnåriga (hon upplever att de blir klappade på huvudet - att hon inte har lust att hålla på med fritids aktiviteter för att ingen skall bestämma vad och när hon skall göra något tyder väl på detta).
Hur göra? Jag tror att det hanlar om att prata - hon är stor nog att kunna föra samtal över tiden, dvs ni kan samtala om hennes skolgång, hennes skolarbete, hur det är i skolan och med kompisarna osv. Ni kan ha ett annat paralellt samtal om din situation och att du inte sitter hemma och gör ingenting utan att du också gör ett arbete. När ni har haft det samtalet så kanske ni kunde besöka varandras vardag. Dvs du är i skolan en dag med henne helt på hennes villkor och hon är med dig en dag hellt på dina villkor (det kommer vara svårt för dig att inte aktiviera henne men det är just det som är poängen). Det är litet samma sak som när man är på skidsemester tillsammans med sina barn man åker inte tillsammans hela dagarna utan man deler upplevelserna vid de möten man har på kvällen, vid lunch och på morgonen. Eller för att ge en anna bild alla som åker på solsemester läser ju inte samma bok!
Det låter precis som min son som också går i 1:an, är storebror, duktig i skolan, har en mamma som studerar hemma (jag) och är omtyckt av andra barn men vill inte riktigt vara med de andra barnen på fritids. Precis som du beskriver om din dotter är han väldigt omhändertagande mot yngre och mår själv väldigt dåligt om någon i klassen blir retad etc.
Omställningen från dagis, där alla var gulliga mot varann, det fanns tydliga regler (t.ex. man sade inte elaka saker mot varann, inget skrik och spring i korridoren m.m) till skolan där det är ett mindre kaos har inte varit lätt. I skolan är det alldeles för många barn för att vuxna ska kunna upptäcka om någon skriker "idiot" till någon annan eller som i min sons fall: några barn smäller till andra barn då de går förbi dem i korridoren (helt utan orsak). All den här stökiga miljön har varit mycket jobbig för min son att hantera och han förstår inte hur någon kan vara elak mot någon annan utan orsak.
Nu på 1:an har han tyckt om att det blivit mer struktur på arbetet men det är fortfarande en stökig miljö.
Jag har satt min son på väntelista till en privat skola med mycket mindre klasser, där man sätter stor vikt i att alla ska respektera varann och där reglerna är lite tydligare.
Nu låter vi honom veta att han är en fin pojke, han behöver inte vara med i t.ex. fotbollsturneringen eller annat om han inte vill. Det blir ju så att han är mycket hemma med oss och sina syskon men vi har ett stort umgänge så han träffar ändå många barn, vilket han också tycker är jätte kul.
Jag var själv ängslig tills jag började skolan och blev sedan väldigt trygg och utåtriktad. Fast vi var bara 15 barn i klassen och det var inte lika hård och stökig miljö som i dagens skola :-)
4
Det låter precis som min son som också går i 1:an, är storebror, duktig i skolan, har en mamma som studerar hemma (jag) och är omtyckt av andra barn men vill inte riktigt vara med de andra barnen på fritids. Precis som du beskriver om din dotter är han väldigt omhändertagande mot yngre och mår själv väldigt dåligt om någon i klassen blir retad etc.
Omställningen från dagis, där alla var gulliga mot varann, det fanns tydliga regler (t.ex. man sade inte elaka saker mot varann, inget skrik och spring i korridoren m.m) till skolan där det är ett mindre kaos har inte varit lätt. I skolan är det alldeles för många barn för att vuxna ska kunna upptäcka om någon skriker "idiot" till någon annan eller som i min sons fall: några barn smäller till andra barn då de går förbi dem i korridoren (helt utan orsak). All den här stökiga miljön har varit mycket jobbig för min son att hantera och han förstår inte hur någon kan vara elak mot någon annan utan orsak.
Nu på 1:an har han tyckt om att det blivit mer struktur på arbetet men det är fortfarande en stökig miljö.
Jag har satt min son på väntelista till en privat skola med mycket mindre klasser, där man sätter stor vikt i att alla ska respektera varann och där reglerna är lite tydligare.
Nu låter vi honom veta att han är en fin pojke, han behöver inte vara med i t.ex. fotbollsturneringen eller annat om han inte vill. Det blir ju så att han är mycket hemma med oss och sina syskon men vi har ett stort umgänge så han träffar ändå många barn, vilket han också tycker är jätte kul.
Jag var själv ängslig tills jag började skolan och blev sedan väldigt trygg och utåtriktad. Fast vi var bara 15 barn i klassen och det var inte lika hård och stökig miljö som i dagens skola :-)
Hej!
Jag känner igen mycket av det du berättar, tack för ditt svar. Jag tycker att skolan idag är ett hemskt ställe och om ni har haft turen att hitta en bra mindre skola är det bara att gratulera!
Min dotter vill inte byta och inte flytta säger hon men det kan ju vara värt att diskutera om det här fortsätter.
6
Hej!
Jag känner igen mycket av det du berättar, tack för ditt svar. Jag tycker att skolan idag är ett hemskt ställe och om ni har haft turen att hitta en bra mindre skola är det bara att gratulera!
Min dotter vill inte byta och inte flytta säger hon men det kan ju vara värt att diskutera om det här fortsätter.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
