Vägra äta o klä på sig?

[anonymt namn]

Mitt 4 åriga barn har kommit in i en period av matvägran, det mesta är äckligt,h*n vill inte, är inte hungrig osv. Det svamlas, leks, bråkas, skriks och tjaffsas vid matbordet eftersom h*n inte lyssnar vad vi än säger.
Råden vi fått är bl a.
*Mata, tids nog så vill de äta själv eftersom de inte vil vara små.
*Ignorerar o låt barnet sitta kvar tills alla ätit o har barnet ätit är det ju bra.
*Inte bry sig om fjantandet, bara hålla med och efter ett tag när alla ätit tar man bort tallriken vare sig barnet har ätit eller inte o låter barnet vara hungrig till nästa måltid.

Personligen håller jag mest på det sista alternativet, hur gör ni andra med trotsande och matvägrande barn? Har ni några bra tips på vad man ska göra för att få bort detta jobbiga betende. Vi har - efter en stor scen hos mormor där h*n inte ville äta utan bara lekte, svamlade och till sist bråkade när vi tog bort maten - bestämt att vi inte ska äta borta hos ngn förään denna fas är över. Vi orlkar inte med detta bråk varenda dag, detta plus temperamentet på barnet gör att min ork har tagit slut, mitt tålamod har försvunnit och jag skriker på/åt barnet. Jag känner mej som världens sämsta förälder och kan bara tänka mej själv hur det skulle känts om min mamma skrek åt mej. Varje dag så försöker jag ta nya tag men det är så svårt när det enda som finns hemma är en massa bråk o tjaffs om det ena o det tredje.
Som med påklädning, barnet kan klä på sig själv utan problem, ok jag hjälper till där det behövs knytas olika saker o fixas med sockar men annars kan barnet helt själv....men vill inte. "Mamma ska göra..." får jag höra varenda gång vi ska nånstans. JAg har fått rådet att klä på.....tids nog vill de inte ha hjälp för de känner sig som bejbisar....men är det smart att göra så.....jag känner mej ganska överkörd......hjälper jag inte så är det där oxå en massa skrikande och bråkande och till slut är det ju inte skoj att gå nånstans med rödgråtet barn.....

Min mamma tycker att vi är för hårda med barnet då vi har bestämt att skriks det och bråkas så får barnet gå/bäras till sitt rum o ta en time out, h*n är välkommen tillbaka till oss när h*n slutat att skrika. Sen så ska man plocka undan sina leksaker när man lekt färdigt, mamma o pappa är inga städhjälper som plockar upp efter en, o så slänger man inte kläderna på golvet. Vi tycker att de reglerna är bra men då min mimma tycker att det är helt fel regler så känns det som om varje gång vi är där eller hon här så kollar hon oss och så nästa gång vi pratar så säger hon allt hon tycker är fel.....det känns som om hon dissar oss som föräldrar helt o h¨llet. Inte als kul. Så nu känner jag att jag inte vill gå dit på ett bra tag......möjligen att hon får komma hit men jag vill fan inte ha några pekpinnar...o när jag säger det så lär hon bli sur som ättika....

Usch usch men om det är nån som kan råda lite i denna jobbiga situation som blivit en ond cirkel så hade det varit snällt.
Tack för att ni orkade läsa allt =)

[Nettikan]

Det tjafsas mest varje dag här också. Framförallt vid matbordet vid kvällsmaten. Det gör mig gelen - och jag tycker att maken är för hård och vi är inte riktigt överens om metoden - vilket ofta slutar i att jag blir arg på maken och han lämnar bordet så fort han är klar och jag sitter kvar och matar William.
Jag vet faktiskt inte vad som är bästa lösningen... det verkar som att mata faktiskt funkar bäst i vårt fall, men maken tycker att det är _helt_ fel och gormar och skriker. Jag vill heller inte _tvinga_ i William maten om han faktiskt inte _är_ hungrig.
Så jag har inga bra råd att komma med, bara ett hurtigt "det går över med ålder" - ja, det hoppas i alla fall jag
Vad gäller påklädning, städning eller vad det än må vara så ska det tjafsas. Det är jättesvårt att inte bli arg, att försöka göra allt på "rätt sätt". Vi får fortsätta att göra vårt bästa, och helt enkelt inse att de är i en prövande ålder!