Länge sedan sist
Språk- och talstörningar
  1. Medlem sedan
    Jul 2006
    #1

    Länge sedan sist

    jag var här inne. Har liksom inte orkat.
    Har ju världens underbaraste sjuåriga son, med mycket, mycket grav språkstörning.
    Han är alltid så glad, alltid så positiv. Snackar och snackar. Och vi begriper inte ett jota.

    Lärare o logopeder i hans språkklass säger sig aldrig ha upplevt ett "svårare fall", trots att de jobbat med just språkstörning i typ 10-20 år. Optimistiskt, va!

    Vi kämpar med läxorna, kämpar med lästräning, kämpar med gomplatta, kämpar med tecken. F-n, vi kämpar med allt, och det ...räcker inte. *gråter*

    Jag känner mig så himla otillräcklig som mamma. Jag förstår inte min son och jag kan inte hjälpa honom. Jag vet att jag borde jobba ännu mer med honom, men varken han eller jag ooorkar.

    Jag är själv utbränd och kämpar för att komma tillbaka till världen, mannen jobbar jämt, och syskonen bara bråkar. Det känns så himla hopplöst ibland.
    Vet inte vad jag ville med detta inlägg, behövde bara få häva ur mig, antar jag.
    Don't worry - be happy!
  2. 1
    Länge sedan sist jag var här inne. Har liksom inte orkat.
    Har ju världens underbaraste sjuåriga son, med mycket, mycket grav språkstörning.
    Han är alltid så glad, alltid så positiv. Snackar och snackar. Och vi begriper inte ett jota.

    Lärare o logopeder i hans språkklass säger sig aldrig ha upplevt ett "svårare fall", trots att de jobbat med just språkstörning i typ 10-20 år. Optimistiskt, va!

    Vi kämpar med läxorna, kämpar med lästräning, kämpar med gomplatta, kämpar med tecken. F-n, vi kämpar med allt, och det ...räcker inte. *gråter*

    Jag känner mig så himla otillräcklig som mamma. Jag förstår inte min son och jag kan inte hjälpa honom. Jag vet att jag borde jobba ännu mer med honom, men varken han eller jag ooorkar.

    Jag är själv utbränd och kämpar för att komma tillbaka till världen, mannen jobbar jämt, och syskonen bara bråkar. Det känns så himla hopplöst ibland.
    Vet inte vad jag ville med detta inlägg, behövde bara få häva ur mig, antar jag.
  3. Medlem sedan
    Mar 2006
    #2
    man måste ibland få andas ut mellan all träning och kämpning. bara vara,,,,,,
    styrkekramar till er.
  4. 2
    man måste ibland få andas ut mellan all träning och kämpning. bara vara,,,,,,
    styrkekramar till er.
  5. Medlem sedan
    Nov 2006
    #3
    Styrkekramar till dig!
    Jag förstår hur du har det - var där i våras. Jag har en annan mamma som känner likadant - hennes man är borta på jobb i perioder och då får hon ta allt själv. Hon hade dåligt samvete för att hon inte hunnit träna med sin son. Men det visade sig att hon tränar varje dag med honom - genom att låta honom vara med på saker, genom att leka med honom och bara vara. Ta det lugnt. Jag berättar gärna för dig om kommunicerande samspel - det hjälpte mig att stressa ner - att få in träning i vardagen utan att det känns jobbigt. Det är JÄTTEviktigt att bara känna glädje - för din son är ju glad och säkert en jättehärlig kille!!!

    Styrkekram
    Anna
    [email protected]
  6. 3
    Styrkekramar till dig!
    Jag förstår hur du har det - var där i våras. Jag har en annan mamma som känner likadant - hennes man är borta på jobb i perioder och då får hon ta allt själv. Hon hade dåligt samvete för att hon inte hunnit träna med sin son. Men det visade sig att hon tränar varje dag med honom - genom att låta honom vara med på saker, genom att leka med honom och bara vara. Ta det lugnt. Jag berättar gärna för dig om kommunicerande samspel - det hjälpte mig att stressa ner - att få in träning i vardagen utan att det känns jobbigt. Det är JÄTTEviktigt att bara känna glädje - för din son är ju glad och säkert en jättehärlig kille!!!

    Styrkekram
    Anna
    [email protected]
  7. Hablogoped
    #4
    Du skriver att du vet att du borde jobba ännu mer med din son. Jag håller inte med om det. För mig låter det som om du jobbar mer än tillräckligt. Jag kan tycka att logopeden och specialpedagogen borde se det också.

    Om jag jobbade med din son, då skulle jag sätta mig ner med dig (eller med er alla tre) och _prioritera_. Vad har varit effektivt så långt? Vad gillar sonen? Vad orkar du _Det_ fortsätter vi med.

    Är tecken "hans" AKK-form, eller funkar bilder bättre? Det finns sätt att bedöma detta, återigen för att vara säker på att det man gör kommer att funka, och sortera bort resten.

    Kommunicerande Samspel, eller Hanen - metoden, eller motsvarande, är sådant man kan använda i vardagen, utan en massa kamp och extraarbete.

    Heja dej! Formulera ditt problem och be om hjälp att lösa det! Jag ser det som en av mina viktigaste arbetsuppgifter att hjälpa föräldrar att välja väg, inte göra allt för att "det kan vara bra". Ju svårare barnets funktionsnedsättning är, desto viktigare är det att inte dundra på med allting, utan se till att det finns utrymme för att leva också. Dundrar man på så vet man ju inte heller vad som egentligen hjälper och inte hjälper.
    Överlev!! Ett barn utan gomplatta är... tja, ett barn utan gomplatta. Ett barn utan förälder har det betydligt värre.
  8. 4
    Du skriver att du vet att du borde jobba ännu mer med din son. Jag håller inte med om det. För mig låter det som om du jobbar mer än tillräckligt. Jag kan tycka att logopeden och specialpedagogen borde se det också.

    Om jag jobbade med din son, då skulle jag sätta mig ner med dig (eller med er alla tre) och _prioritera_. Vad har varit effektivt så långt? Vad gillar sonen? Vad orkar du _Det_ fortsätter vi med.

    Är tecken "hans" AKK-form, eller funkar bilder bättre? Det finns sätt att bedöma detta, återigen för att vara säker på att det man gör kommer att funka, och sortera bort resten.

    Kommunicerande Samspel, eller Hanen - metoden, eller motsvarande, är sådant man kan använda i vardagen, utan en massa kamp och extraarbete.

    Heja dej! Formulera ditt problem och be om hjälp att lösa det! Jag ser det som en av mina viktigaste arbetsuppgifter att hjälpa föräldrar att välja väg, inte göra allt för att "det kan vara bra". Ju svårare barnets funktionsnedsättning är, desto viktigare är det att inte dundra på med allting, utan se till att det finns utrymme för att leva också. Dundrar man på så vet man ju inte heller vad som egentligen hjälper och inte hjälper.
    Överlev!! Ett barn utan gomplatta är... tja, ett barn utan gomplatta. Ett barn utan förälder har det betydligt värre.
  9. Medlem sedan
    Jul 2006
    #5
    Tack för dina ord.
    Jag har skickat ett mail till Dig!
  10. 5
    Tack för dina ord.
    Jag har skickat ett mail till Dig!
  11. Medlem sedan
    Jul 2006
    #6
    Åh, nu gråter jag igen...
    Vad rart skrivet och tack för att du bryr dig!
    Jo, "allt" provas och egentligen - om jag ska se krasst på det - så hjälper inget.
    Sonen själv vill vansinnigt gärna lära sig att läsa - men... går det, när man inte kan prata? Alltså, han kan, med stor ansträngning, ljuda. Han kan alltså ljuden ett och ett (med STOR ansträngning). Men så snart det ska "dras ihop" öch "bli till ord" så blir det fullkomlig "rappakalja".
    Tecken använder han själv inte speciellt mycket, självklart mycket beroende på att vi i hans omgivning slarvar med det.
    Han pratar istället, mycket och gärna. Och jag är jättebra på att låtsas förstå. En del förstår jag ju, men resten "ljuger jag" för honom. Han börjar genomskåda mig.
    Hans far förstår nästan ingenting. Inte hans lärare heller.
    Jag vet inte vad kommunicerande samspel är.
  12. 6
    Åh, nu gråter jag igen...
    Vad rart skrivet och tack för att du bryr dig!
    Jo, "allt" provas och egentligen - om jag ska se krasst på det - så hjälper inget.
    Sonen själv vill vansinnigt gärna lära sig att läsa - men... går det, när man inte kan prata? Alltså, han kan, med stor ansträngning, ljuda. Han kan alltså ljuden ett och ett (med STOR ansträngning). Men så snart det ska "dras ihop" öch "bli till ord" så blir det fullkomlig "rappakalja".
    Tecken använder han själv inte speciellt mycket, självklart mycket beroende på att vi i hans omgivning slarvar med det.
    Han pratar istället, mycket och gärna. Och jag är jättebra på att låtsas förstå. En del förstår jag ju, men resten "ljuger jag" för honom. Han börjar genomskåda mig.
    Hans far förstår nästan ingenting. Inte hans lärare heller.
    Jag vet inte vad kommunicerande samspel är.
  13. Medlem sedan
    Jul 2006
    #7
    Jo det är nog sant. Men då sätter det dåliga samvetet in.
  14. 7
    Jo det är nog sant. Men då sätter det dåliga samvetet in.
  15. Medlem sedan
    Apr 2001
    #8
    Många ord lär man sig ju hur dom ser ut! På vårt dagis så har dom på samlingen ett upprop av barnen som består i att barnet går fram och hämtar en lapp med sitt namn på och sätter upp den på en tavla. Min kille som snart fyller 4 år känner igen alla barnens namn, en dag var det en pojke som utav misstag tog sonens namn, då påpekade han att nej det var hans namn och sen visade han vilket namn som var den andres. Hoppas att det var en liten uppmuntran :-) Vi har en massa magnetbokstäver uppsatta på kylskåpet, mycket populärt att stå där och skriva sitt namn.
  16. 8
    Många ord lär man sig ju hur dom ser ut! På vårt dagis så har dom på samlingen ett upprop av barnen som består i att barnet går fram och hämtar en lapp med sitt namn på och sätter upp den på en tavla. Min kille som snart fyller 4 år känner igen alla barnens namn, en dag var det en pojke som utav misstag tog sonens namn, då påpekade han att nej det var hans namn och sen visade han vilket namn som var den andres. Hoppas att det var en liten uppmuntran :-) Vi har en massa magnetbokstäver uppsatta på kylskåpet, mycket populärt att stå där och skriva sitt namn.
  17. Hablogoped
    #9
    Klart jag bryr mig. Ont i hjärtat får jag.

    Vad härligt att han har både pratlust och läslust!!
    Nu tänker jag hjälpmedel och genvägar, för att lusten skall få finnas kvar. Man kan läsa på olika sätt!

    *Talböcker och Daisyspelare finns på bibblan.

    *Widgit symbolskrift -som alternativt sätt att läsa och skriva, samt understödjande för läsinlärningen.

    *Skärmläsare med talsyntes för att läsa upp text på datorn, t ex hemsidor och word-dokument.

    Och jag tror att ni måste satsa på att förstå varandra, med alla medel. Det måste vara allra viktigast. Gå in på den här länken och titta på möjligheter -kan något vara för er? Jag tänker t ex på "reda ut-häfte".
    www.dart-gbg.org

    Hur hemskt det än låter så tror jag också att sonen genomskådar dig. Ni får bättre möjligheter bägge två om du säger som det är: Du förstod inte vad han sade nyss. Se till att ha verktyg som "reda ut-häfte", papper och pennor för att hjälpas åt att komma på vad han vill.

    Barn behöver föräldrar som är möjliga att leva upp till som förebilder! Det gör inget att vi inte alltid lyckas fastän vi vill. På så sätt blir det också tydligt för honom att det inte är _hans_ problem, utan _ert tillsammans_.

    Jag tror att du är en fantastisk förälder!
    Vill du ha mess får du hojta, för jag är anonym här inne (när jag lyckas komma ihåg att kryssa i anonymitetsrutan *ofullkomlig* *asg*)
  18. 9
    Klart jag bryr mig. Ont i hjärtat får jag.

    Vad härligt att han har både pratlust och läslust!!
    Nu tänker jag hjälpmedel och genvägar, för att lusten skall få finnas kvar. Man kan läsa på olika sätt!

    *Talböcker och Daisyspelare finns på bibblan.

    *Widgit symbolskrift -som alternativt sätt att läsa och skriva, samt understödjande för läsinlärningen.

    *Skärmläsare med talsyntes för att läsa upp text på datorn, t ex hemsidor och word-dokument.

    Och jag tror att ni måste satsa på att förstå varandra, med alla medel. Det måste vara allra viktigast. Gå in på den här länken och titta på möjligheter -kan något vara för er? Jag tänker t ex på "reda ut-häfte".
    www.dart-gbg.org

    Hur hemskt det än låter så tror jag också att sonen genomskådar dig. Ni får bättre möjligheter bägge två om du säger som det är: Du förstod inte vad han sade nyss. Se till att ha verktyg som "reda ut-häfte", papper och pennor för att hjälpas åt att komma på vad han vill.

    Barn behöver föräldrar som är möjliga att leva upp till som förebilder! Det gör inget att vi inte alltid lyckas fastän vi vill. På så sätt blir det också tydligt för honom att det inte är _hans_ problem, utan _ert tillsammans_.

    Jag tror att du är en fantastisk förälder!
    Vill du ha mess får du hojta, för jag är anonym här inne (när jag lyckas komma ihåg att kryssa i anonymitetsrutan *ofullkomlig* *asg*)
  19. Medlem sedan
    Feb 2006
    #10
    Du har ju lyckats med jättemycket - tänk vilken stöttning du har fixat. Hur var det för ett år sedan. och hur har han det nu? Skolan har ju vaknat!
    och det tack var dig... ***dagens ros***

    Jämför hans utveckling senaste året, det har säkert gått framåt. Ibland ser man för mycket på andras utveckling. Om du har filmat kolla in - gamla filmer och se HANS utveckling! Visa skolan!

    Hablogopedens goda råd verkar jättebra. Vi har jättedåligt samvete för att vi läser för "lite" för våran tjej. Hon fick en egen knallrosa Ipod som vi nu laddar ner daisyböcker på. Hon kan lyssna i bilen och hemma på kvällen. (skulle det behövas så går det att ladda ner bilder också).

    Reda- ut-häftet verkar också bra. Dialogen är jätteviktig. Ibland brukar jag erkänna att jag inte förstår, att jag är okoncentrerad, har ont i huvudet etc för att lägga skulden på mig och be om hjälp. Då blir det tecken, teckningar och synonymer.

    Ta hjälp av syskon om det går! Ibland förstår de bättre. Försök reda det tillsammans. Kanske involveras i träningen? eller läsa för honom?

    Få skolan att förstå att läsinlärningen kan hjälpa honom med språkstörningen. Kanske de kan ge honom stöd utanför skoltid med läxor och läsinlärningen. Om det inte fungerar i den vanliga klassen så kanske någon annan pedagog/fritidspersonal hjälpa honom. Vår tjej börjar skolan ca 40 min tidigare än sina klasskamrater och kör egen träning med förskolefröken (som hon inte har längre under vanlig skoltid). De tränar jättemycket med läsinlärningen. (Hon har det innan skolstart eftersom hon skall kunna vara med kompisarna på fritidstiden efter skolan = social träning)

    Du får jättegärna mejla mig!!

    Styrkekramar
  20. 10
    Du har ju lyckats med jättemycket - tänk vilken stöttning du har fixat. Hur var det för ett år sedan. och hur har han det nu? Skolan har ju vaknat!
    och det tack var dig... ***dagens ros***

    Jämför hans utveckling senaste året, det har säkert gått framåt. Ibland ser man för mycket på andras utveckling. Om du har filmat kolla in - gamla filmer och se HANS utveckling! Visa skolan!

    Hablogopedens goda råd verkar jättebra. Vi har jättedåligt samvete för att vi läser för "lite" för våran tjej. Hon fick en egen knallrosa Ipod som vi nu laddar ner daisyböcker på. Hon kan lyssna i bilen och hemma på kvällen. (skulle det behövas så går det att ladda ner bilder också).

    Reda- ut-häftet verkar också bra. Dialogen är jätteviktig. Ibland brukar jag erkänna att jag inte förstår, att jag är okoncentrerad, har ont i huvudet etc för att lägga skulden på mig och be om hjälp. Då blir det tecken, teckningar och synonymer.

    Ta hjälp av syskon om det går! Ibland förstår de bättre. Försök reda det tillsammans. Kanske involveras i träningen? eller läsa för honom?

    Få skolan att förstå att läsinlärningen kan hjälpa honom med språkstörningen. Kanske de kan ge honom stöd utanför skoltid med läxor och läsinlärningen. Om det inte fungerar i den vanliga klassen så kanske någon annan pedagog/fritidspersonal hjälpa honom. Vår tjej börjar skolan ca 40 min tidigare än sina klasskamrater och kör egen träning med förskolefröken (som hon inte har längre under vanlig skoltid). De tränar jättemycket med läsinlärningen. (Hon har det innan skolstart eftersom hon skall kunna vara med kompisarna på fritidstiden efter skolan = social träning)

    Du får jättegärna mejla mig!!

    Styrkekramar
  21. Medlem sedan
    Mar 2006
    #11
    jag färstår det. men om det är en period med bara tjat och bråk. kan det ju vara bra att ta ett brejk och vara en "normal" familj utan träning och annat. sen får man försöka igen efter några dar.
    men det är ju så olika för barrnen.
    kram.
  22. 11
    jag färstår det. men om det är en period med bara tjat och bråk. kan det ju vara bra att ta ett brejk och vara en "normal" familj utan träning och annat. sen får man försöka igen efter några dar.
    men det är ju så olika för barrnen.
    kram.
  23. Medlem sedan
    Jul 2006
    #12
    Tack för alla tips! Jag ska sätta mig i lugn o ro ikväll och gå igenom det.

    Sen måste jag kanske förtydliga mig; givetvis berättar jag oxå att jag inte förstår och då försöker vi reda ut det. Sonen försöker förklara på ett annat sätt, försöker visa med händerna, drar med mig till nåt och pekar, ibland försöker han komma på första bokstäverna och skriver eller ritar. Jag frågar och frågar och han nickar eller skakar på huvudet.

    Oftast kommer vi fram till vad det är, men ibland får vi helt enkelt lägga det därhän, och det händer att jag dagen efter plötsligt fattar (när man funderat i lugn och ro). Då berättar jag att jag förstått och vi kan prata vidare om det.

    Men... så är det dom där långa berättelserna om vad som hänt i skolan. Orden bara bubblar och hela kroppen är med. Försöker snappa upp lite ord här och var, för att få ett hum vad det handlar om. Och kan kasta in nån fråga här och var, för att visa att jsag försöker. Men egentligen...så fattar jag inte ett ljud. Ibland försöker jag liksom ta fasta på nåt, och fråga vidare, men jag ser ju hur han vill berätta heeela låååånga historien.

    Samtidigt är det ju så himla skönt att han VILL berätta, att han inte tystnar. Utan att han är precis lika glad och positiv som alltid. Kramas och pussas och är helt underbar.

    Igårkväll låg han med ett stort leende i sängen och berättade att han hade så mååånga kompisar! Åh, vad det värmer! Jag måste nog, precis som ni säger, fokusera på det positiva istället!
    (oj, vad långt det här blev...)
  24. 12
    Tack för alla tips! Jag ska sätta mig i lugn o ro ikväll och gå igenom det.

    Sen måste jag kanske förtydliga mig; givetvis berättar jag oxå att jag inte förstår och då försöker vi reda ut det. Sonen försöker förklara på ett annat sätt, försöker visa med händerna, drar med mig till nåt och pekar, ibland försöker han komma på första bokstäverna och skriver eller ritar. Jag frågar och frågar och han nickar eller skakar på huvudet.

    Oftast kommer vi fram till vad det är, men ibland får vi helt enkelt lägga det därhän, och det händer att jag dagen efter plötsligt fattar (när man funderat i lugn och ro). Då berättar jag att jag förstått och vi kan prata vidare om det.

    Men... så är det dom där långa berättelserna om vad som hänt i skolan. Orden bara bubblar och hela kroppen är med. Försöker snappa upp lite ord här och var, för att få ett hum vad det handlar om. Och kan kasta in nån fråga här och var, för att visa att jsag försöker. Men egentligen...så fattar jag inte ett ljud. Ibland försöker jag liksom ta fasta på nåt, och fråga vidare, men jag ser ju hur han vill berätta heeela låååånga historien.

    Samtidigt är det ju så himla skönt att han VILL berätta, att han inte tystnar. Utan att han är precis lika glad och positiv som alltid. Kramas och pussas och är helt underbar.

    Igårkväll låg han med ett stort leende i sängen och berättade att han hade så mååånga kompisar! Åh, vad det värmer! Jag måste nog, precis som ni säger, fokusera på det positiva istället!
    (oj, vad långt det här blev...)
  25. Hablogoped
    #13
    Jag, fattar, tror jag! Vilken son du har -helt fantastisk! Må hans ord aldrig sina...

    Det låter som om du hanterar era "kommunikativa sammanbrott" (som det ganska träffsäkert heter på "logopediska") på ett jättebra och följsamt sätt. Men jag tror som sagt att ni skulle kunna bli hjäpta av lite andra redskap.

    Det här med de låååånga berättelserna när han kommer hem från skolan får mig att komma med (bara, jag lovar) ett tips till: Kontaktbok. Många härinne har erfarenhet av det. Vi har pratat kontaktbok i en tråd längre ner också. Det _är_ skitsvårt just när man inte har varit med, inte har någon förförståelse, inte vet var man skall börja nysta någonstans.

    Och det är inte självklart lätt att fokusera på det positiva när mycket är tungt och svårt. Utbrändhet sätter sina spår också.

    Kram!
  26. 13
    Jag, fattar, tror jag! Vilken son du har -helt fantastisk! Må hans ord aldrig sina...

    Det låter som om du hanterar era "kommunikativa sammanbrott" (som det ganska träffsäkert heter på "logopediska") på ett jättebra och följsamt sätt. Men jag tror som sagt att ni skulle kunna bli hjäpta av lite andra redskap.

    Det här med de låååånga berättelserna när han kommer hem från skolan får mig att komma med (bara, jag lovar) ett tips till: Kontaktbok. Många härinne har erfarenhet av det. Vi har pratat kontaktbok i en tråd längre ner också. Det _är_ skitsvårt just när man inte har varit med, inte har någon förförståelse, inte vet var man skall börja nysta någonstans.

    Och det är inte självklart lätt att fokusera på det positiva när mycket är tungt och svårt. Utbrändhet sätter sina spår också.

    Kram!
  27. Medlem sedan
    May 2000
    #14
    Hej..

    Min spontana tanke när jag läser ditt inlägg är att en teckenspråkig skola vore något för ditt barn.. !!!

    Istället för att krångla med uttal, kämpa för att göra sig förstådd av omgivningen, kämpa med ljud och bokstäver - använda teckenspråk, ett språk som alla på skolan, lärare, vaktmästare och till och med rektor förstår. Tillägna sig kunskap på det språk som känns bäst, bearbeta sin kunskap på teckenspråk. Lära sig läsa och skriva utan stöd av ljud och tal, kommunicera och ingå i ett socialt samspel med andra teckenspråkiga barn och vuxna på lika villkor..

    På teckenspråkiga skolor används olika metoder för läsinlärning. Ljudning för de som kan, tecken och ordbilder för de som inte kan. Helt döva barn som inte kan använda sig av ljudning lär också sig läsa och skriva, alltså borde även din son kunna lära sig det.

    Jag jobbar själv på en teckenspråkig skola, är själv döv, här finns både döv och hörande personal, och förutom lärare finns det två talpedagoger/logopeder .

    Kan tillägga också att här på skolan har vi en elev som har normal hörsel men en sådan grav språkstörning att eleven inte utvecklat något talspråk alls. Efter att både föräldrar och eleven själv stångat sig blodiga mot väggen i många år, från förskoleåldern till åk 4,för att denne skulle lära sig tala läsa och skriva, och inget resultat alls fram tills eleven var elva år gammal så var det någon som kom att tänka på att teckenspråkig skola kanske skulle vara något för eleven. Nu efter fyra år kan eleven läsa och skriva svenska och även lite engelska, och så självklart teckenspråk. Det är en helt annorlunda elev nu idag jämfört med för fyra år sedan då denne kom hit.

    Teckenspråkig skola kanske låter lite drastiskt ?? Men det är verkligen något jag kan rekommendera. Skulle det visa sig att din son med tiden utvecklar talet och kommunicerar obehindrat på talat språk, kan han ju byta tillbaka..

    Teckenspråkiga skolor har inte allmän intagning av elever med språkstörning men man kan ansöka om plats ändå och bli "antagen".

    Hälsningar

    Lisbeth
  28. 14
    Hej..

    Min spontana tanke när jag läser ditt inlägg är att en teckenspråkig skola vore något för ditt barn.. !!!

    Istället för att krångla med uttal, kämpa för att göra sig förstådd av omgivningen, kämpa med ljud och bokstäver - använda teckenspråk, ett språk som alla på skolan, lärare, vaktmästare och till och med rektor förstår. Tillägna sig kunskap på det språk som känns bäst, bearbeta sin kunskap på teckenspråk. Lära sig läsa och skriva utan stöd av ljud och tal, kommunicera och ingå i ett socialt samspel med andra teckenspråkiga barn och vuxna på lika villkor..

    På teckenspråkiga skolor används olika metoder för läsinlärning. Ljudning för de som kan, tecken och ordbilder för de som inte kan. Helt döva barn som inte kan använda sig av ljudning lär också sig läsa och skriva, alltså borde även din son kunna lära sig det.

    Jag jobbar själv på en teckenspråkig skola, är själv döv, här finns både döv och hörande personal, och förutom lärare finns det två talpedagoger/logopeder .

    Kan tillägga också att här på skolan har vi en elev som har normal hörsel men en sådan grav språkstörning att eleven inte utvecklat något talspråk alls. Efter att både föräldrar och eleven själv stångat sig blodiga mot väggen i många år, från förskoleåldern till åk 4,för att denne skulle lära sig tala läsa och skriva, och inget resultat alls fram tills eleven var elva år gammal så var det någon som kom att tänka på att teckenspråkig skola kanske skulle vara något för eleven. Nu efter fyra år kan eleven läsa och skriva svenska och även lite engelska, och så självklart teckenspråk. Det är en helt annorlunda elev nu idag jämfört med för fyra år sedan då denne kom hit.

    Teckenspråkig skola kanske låter lite drastiskt ?? Men det är verkligen något jag kan rekommendera. Skulle det visa sig att din son med tiden utvecklar talet och kommunicerar obehindrat på talat språk, kan han ju byta tillbaka..

    Teckenspråkiga skolor har inte allmän intagning av elever med språkstörning men man kan ansöka om plats ändå och bli "antagen".

    Hälsningar

    Lisbeth
  29. Hablogoped
    #15
    Min tanke kring det du berättar är att det beror på den enskildes förutsättningar. Finmotorik, förmåga till meningsbyggnad, förmåga till ögonkontakt och samspel, eventuellt beroende av symboler som är mer beständiga än tecken, et c et c. När det gäller Ajilies son, verkar tecknen också vara rätt mycket av en kamp.

    Teckenspråk är ju också ett språk. Det kan funka bra för vissa, sämre för andra. En del barn med språkstörning har himla svårt för att lära sig tecken.

    Men det låter underbart för den elev ni har!! Där verkar ni absolut ha hittat rätt metod för rätt person! Stort grattis till eleven och till er.
  30. 15
    Min tanke kring det du berättar är att det beror på den enskildes förutsättningar. Finmotorik, förmåga till meningsbyggnad, förmåga till ögonkontakt och samspel, eventuellt beroende av symboler som är mer beständiga än tecken, et c et c. När det gäller Ajilies son, verkar tecknen också vara rätt mycket av en kamp.

    Teckenspråk är ju också ett språk. Det kan funka bra för vissa, sämre för andra. En del barn med språkstörning har himla svårt för att lära sig tecken.

    Men det låter underbart för den elev ni har!! Där verkar ni absolut ha hittat rätt metod för rätt person! Stort grattis till eleven och till er.
  31. Medlem sedan
    May 2000
    #16
    Hej.. Ja självklart förstår jag att en teckenspråkig skola för barn med språkstörning inte är en universallösning för alla..

    Men att det inte är det för just varje enskilt barn vet man inte förrän man har försökt.. Att en enda vuxen eller några enstaka vuxna försöker med tecken som stöd till talet med ett barn när få eller knappt någon annan i omgivningen använder /behärskar det, är inte detsamma som att befinna sig i en teckenspråkig miljö där man möter teckenspråket hela tiden i många olika sammanhang, och dessutom kan göra sig förstådd.. Då kan det kännas mer motiverande för ett barn att försöka lära sig teckenspråket, och därmed kan det också kanske bli mer resultatgivande..

    Sen, ang just den här eleven är det inte vi som hittade metoden åt eleven utan det var eleven som "hittade" oss.. Så den som ska gratuleras är den vuxne som hamnade i elevens väg, och kom på att en teckenspråkig skola kanske skulle hjälpa eleven, inte jag eller någon annan på den skola jag jobbar på ..


    Lisbeth
  32. 16
    Hej.. Ja självklart förstår jag att en teckenspråkig skola för barn med språkstörning inte är en universallösning för alla..

    Men att det inte är det för just varje enskilt barn vet man inte förrän man har försökt.. Att en enda vuxen eller några enstaka vuxna försöker med tecken som stöd till talet med ett barn när få eller knappt någon annan i omgivningen använder /behärskar det, är inte detsamma som att befinna sig i en teckenspråkig miljö där man möter teckenspråket hela tiden i många olika sammanhang, och dessutom kan göra sig förstådd.. Då kan det kännas mer motiverande för ett barn att försöka lära sig teckenspråket, och därmed kan det också kanske bli mer resultatgivande..

    Sen, ang just den här eleven är det inte vi som hittade metoden åt eleven utan det var eleven som "hittade" oss.. Så den som ska gratuleras är den vuxne som hamnade i elevens väg, och kom på att en teckenspråkig skola kanske skulle hjälpa eleven, inte jag eller någon annan på den skola jag jobbar på ..


    Lisbeth
  33. Hablogoped
    #17
    Det förstod jag att du förstod! (långt, ber om ursäkt... och fredagkväll och allting...)

    Jag kan ändå se en poäng i att inte "prova för att se om det fungerar", utan att faktiskt grunda sitt beslut att låta barnet byta skola (kanske alldeles särskilt om den teckenspråkiga skolan ligger långt från hemmet) i en oerhört noggrann bedömning av barnets alla förutsättningar.

    Detta för att det man gör skall ge så stor utdelning som möjligt. Det tror jag är det mest hänsynsfulla mot både barn, familj och den skola man funderar på att välja.

    Varje barn, särskilt ett barn som har haft det tufft i skolan så långt, behöver få känna att de lyckas, i stort eller i smått. Då måste vi som är vuxna bädda för att de insatser/ åtgärder vi väljer faktiskt innebär goda möjligheter just för det.

    Och det finns bra internationell forskning (Pat Mirenda, bland andra, har arbetat mycket med detta område) som visar på bra sätt att förutsäga om TAKK eller bildkommunikation i någon form, t ex, kommer att fungera bäst för ett visst barn. Ofta funkar en kombination bra.

    Sen är jag lika övertygad som du om att den AKK en person använder funkar oerhört mycket bättre om hela miljön runt personen ifråga är en "AKK-miljö" -oavsett om det rör TAKK, PECS, BLISS, teckenspråk eller vilken AKK som helst. Det gör all skillnad i världen.

    Just teckenspråk är ett val man väldigt sällan gör för ett barn med grav språkstörning, just därför att den språkliga belastningen är lika tung som i vilket språk som helst.

    Det man slipper är till viss del munmotoriken, men samtidigt har ju teckenspråk en hel del betydelsebärande enheter som görs just med munnen, fastän de inte är lika motoriskt komplicerade som i talat språk.

    Jag kan tänka mig att jag skulle se teckenspråk som ett spännande val för ett barn som har stora svårigheter med munmotorik eller som har apraxi i munnen och därför inte talar eller talar väldigt lite (förklarar gärna begreppet apraxi om någon vill), men som faktiskt har rätt god språkförmåga, god förmåga till ögonkontakt och ömsesidighet, och god finmotorik i sina händer och förmåga i övrigt att använda dem.
  34. 17
    Det förstod jag att du förstod! (långt, ber om ursäkt... och fredagkväll och allting...)

    Jag kan ändå se en poäng i att inte "prova för att se om det fungerar", utan att faktiskt grunda sitt beslut att låta barnet byta skola (kanske alldeles särskilt om den teckenspråkiga skolan ligger långt från hemmet) i en oerhört noggrann bedömning av barnets alla förutsättningar.

    Detta för att det man gör skall ge så stor utdelning som möjligt. Det tror jag är det mest hänsynsfulla mot både barn, familj och den skola man funderar på att välja.

    Varje barn, särskilt ett barn som har haft det tufft i skolan så långt, behöver få känna att de lyckas, i stort eller i smått. Då måste vi som är vuxna bädda för att de insatser/ åtgärder vi väljer faktiskt innebär goda möjligheter just för det.

    Och det finns bra internationell forskning (Pat Mirenda, bland andra, har arbetat mycket med detta område) som visar på bra sätt att förutsäga om TAKK eller bildkommunikation i någon form, t ex, kommer att fungera bäst för ett visst barn. Ofta funkar en kombination bra.

    Sen är jag lika övertygad som du om att den AKK en person använder funkar oerhört mycket bättre om hela miljön runt personen ifråga är en "AKK-miljö" -oavsett om det rör TAKK, PECS, BLISS, teckenspråk eller vilken AKK som helst. Det gör all skillnad i världen.

    Just teckenspråk är ett val man väldigt sällan gör för ett barn med grav språkstörning, just därför att den språkliga belastningen är lika tung som i vilket språk som helst.

    Det man slipper är till viss del munmotoriken, men samtidigt har ju teckenspråk en hel del betydelsebärande enheter som görs just med munnen, fastän de inte är lika motoriskt komplicerade som i talat språk.

    Jag kan tänka mig att jag skulle se teckenspråk som ett spännande val för ett barn som har stora svårigheter med munmotorik eller som har apraxi i munnen och därför inte talar eller talar väldigt lite (förklarar gärna begreppet apraxi om någon vill), men som faktiskt har rätt god språkförmåga, god förmåga till ögonkontakt och ömsesidighet, och god finmotorik i sina händer och förmåga i övrigt att använda dem.
  35. Medlem sedan
    Jul 2006
    #18
    Jo, lite drastiskt för vår del låter det allt... Men det är ju fantastiskt att det finns, för de som behöver det!
  36. 18
    Jo, lite drastiskt för vår del låter det allt... Men det är ju fantastiskt att det finns, för de som behöver det!
  37. Medlem sedan
    May 2000
    #19
    Hej Hablogoped..

    Det är lugnt ..

    Ang tsp och munmotoriken för barn med språkstörning. Den här eleven som jag berättade om, använder nästan inga munrörelser alls, man bara anar svaga rörelser ibland. Lite "dålig" ögonkontakt har denne också men man förstår denne ändå.

    Vi har en annan elev - döv - som inte kan läsa alls trots flera års kamp. Elev 2:s teckenspråk är ganska okej, lite under åldersnivå men inget alarmerande. Dock knappt några munrörelser trots denna elev 2 fått teckenspråk från 1-årsåldern pga dövhet. Dålig ögonkontakt när elev 2 själv tecknar, bra när denne lyssnar (det måste man ju i teckenspråk)
    Tester visar ingen språkstörning. Men testerna som har gjorts är anpassade för hörande.

    Jag misstänker att språktesterna man gör på hörande barn för att fastställa ev språkstörning eller ej, inte kan överföras helt och hållet på döva barn pga döva barn fått teckenspråket tidigt och därför har en annan "perceptionsförmåga" än hörande? Har du någon aning/gissning/kunskap om saken?

    Tack på förhand...

    Hälsningar

    Lisbeth
  38. 19
    Hej Hablogoped..

    Det är lugnt ..

    Ang tsp och munmotoriken för barn med språkstörning. Den här eleven som jag berättade om, använder nästan inga munrörelser alls, man bara anar svaga rörelser ibland. Lite "dålig" ögonkontakt har denne också men man förstår denne ändå.

    Vi har en annan elev - döv - som inte kan läsa alls trots flera års kamp. Elev 2:s teckenspråk är ganska okej, lite under åldersnivå men inget alarmerande. Dock knappt några munrörelser trots denna elev 2 fått teckenspråk från 1-årsåldern pga dövhet. Dålig ögonkontakt när elev 2 själv tecknar, bra när denne lyssnar (det måste man ju i teckenspråk)
    Tester visar ingen språkstörning. Men testerna som har gjorts är anpassade för hörande.

    Jag misstänker att språktesterna man gör på hörande barn för att fastställa ev språkstörning eller ej, inte kan överföras helt och hållet på döva barn pga döva barn fått teckenspråket tidigt och därför har en annan "perceptionsförmåga" än hörande? Har du någon aning/gissning/kunskap om saken?

    Tack på förhand...

    Hälsningar

    Lisbeth
  39. Hablogoped
    #20
    Hej! Jag har ingen som helst erfarenhet av döva barn som använder teckenspråk och har en språkstörning, det är lika bra att säga på en gång.

    Skall jag bara fundera högt, så kan jag mycket väl tänka mig att det skulle behövas helt andra testmaterial med annat upplägg, därför att:

    *Motsvarigheten till hörande barns förståelse av (talad) grammatik är ju förståelse av det svenska teckenspråkets grammatik, som (väl?) bygger på andra grammatiska principer, och dessutom är "tolkningskanalen" inte hörseln utan synen. Visuellt korttidsminne skulle t ex vara avgörande om jag tänker rätt. Likaså tolkning av rumsliga förhållanden.

    *Motsvarigheten till förståelse av talade ord måste väl vara förståelse av enskilda tecken. Tecknen kan vara bildlika liksom ord kan vara ljudhärmande, men ofta är de inte det.

    *Det är ju ocså så åtminstone ibland) att döva barn har hörande föräldrar som lär sig teckenspråk parallellt med barnet, mer eller mindre, medan hörande barn ofta också har hörande föräldrar, som när barnet föds redan behärskar talad svenska till fullo, eller ett annat språk som de har gemensamt med barnet.

    *Man använder handmotorik för att uttrycka sig i stället för munmotorik.

    *Det gäller förstås att hitta en testledare som är helt teckenspråkig -hörande barn testas ju sällan med tolk, och alla vi som testar vet att resultatet blir mindre användbart om testningen tolkas till barnet, oavsett om den teckentolkas eller tolkas till annat språk.

    Dessa är bara mina tankar, som sagt.
  40. 20
    Hej! Jag har ingen som helst erfarenhet av döva barn som använder teckenspråk och har en språkstörning, det är lika bra att säga på en gång.

    Skall jag bara fundera högt, så kan jag mycket väl tänka mig att det skulle behövas helt andra testmaterial med annat upplägg, därför att:

    *Motsvarigheten till hörande barns förståelse av (talad) grammatik är ju förståelse av det svenska teckenspråkets grammatik, som (väl?) bygger på andra grammatiska principer, och dessutom är "tolkningskanalen" inte hörseln utan synen. Visuellt korttidsminne skulle t ex vara avgörande om jag tänker rätt. Likaså tolkning av rumsliga förhållanden.

    *Motsvarigheten till förståelse av talade ord måste väl vara förståelse av enskilda tecken. Tecknen kan vara bildlika liksom ord kan vara ljudhärmande, men ofta är de inte det.

    *Det är ju ocså så åtminstone ibland) att döva barn har hörande föräldrar som lär sig teckenspråk parallellt med barnet, mer eller mindre, medan hörande barn ofta också har hörande föräldrar, som när barnet föds redan behärskar talad svenska till fullo, eller ett annat språk som de har gemensamt med barnet.

    *Man använder handmotorik för att uttrycka sig i stället för munmotorik.

    *Det gäller förstås att hitta en testledare som är helt teckenspråkig -hörande barn testas ju sällan med tolk, och alla vi som testar vet att resultatet blir mindre användbart om testningen tolkas till barnet, oavsett om den teckentolkas eller tolkas till annat språk.

    Dessa är bara mina tankar, som sagt.
Sidan 1 av 2 12 SistaSista

Liknande trådar

  1. Hej, länge sedan sist!
    By anne17 in forum Mammasnack
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2009-05-04, 13:46
  2. Länge sedan sist
    By E på egna ben in forum Känsliga snack
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2008-12-29, 16:49
  3. Hej! Länge sedan sist!!
    By anonymt namn in forum Svårt att bli gravid
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2008-03-10, 16:10
  4. Hej! Länge sedan sist...
    By iajc in forum _0808 Augustibarn
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2008-02-26, 18:14
  5. Länge sedan sist
    By mamaP in forum Hjärtfel - barn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-11-07, 23:01
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar