En till med humör här Henrik blir jättearg, gallskriker och spänner hela kroppen som en ostbåge när man försöker lyfta bort honom från sånt som han inte får pyssla med. Nyps och slåss och luggas gör han också.
Igår var vi på besök hos en granne som också är föräldraledig. Hennes bebis är 5 månader och har inte börjat ta sig runt ännu så de har inte så barnanpassat. Det var fullt med tjusiga prydnadssaker, elektronikprylar osv osv. Henrik for runt som en liten tornado och illvrålade och spjärnade mot när han inte fick ta på allting. Suck.... tror att vi ska försöka umgås mest med andra föräldrar till krypbarn ett tag
(eller bjuda hem folk till oss, gå på besök till icke-krypbarnsföräldrar orkar jag nog inte på ett tag...)
Att ungarna slåss och härjar i den här åldern är nog rätt vanligt, de slutar med det när de blir äldre och vettigare. Så du behöver inte oroa dig. Men det är förstås viktigt att säga ifrån och bestämt hindra barnen från att göra andra illa.
Det är helt naturligt att de blir frustrerade när de inte får göra som de vill för de fattar ju verkligen inte VARFÖR de inte får kasta strumporna i toaletten, klättra på fönsterbrädet, tugga på fjärrkontrollerna osv osv.
Jag tycker att det känns justast att se till att det finns så få förbjudna saker som möjligt i hemmet, för barnens skull. De ska inte behöva höra en massa "aj-aj", "nej" och "fy" hela tiden. Då är det bättre att fjärrkontrollerna flyttar upp på en hög hylla och att de ömtåliga prydnadssakerna ersätts med sånt som tål att undersökas av små barn. Det finns faktiskt massor av snygga men tåliga saker
Vissa saker kan man ju inte gärna göra sig av med men då får man vara beredd på att säga "nej" och lyfta undan ungen trettiofem gånger i timmen periodvis.
En variant som jag tycker funkar bra på hårdhänta små barn som bankar och river är att säga att de ska klappa fint. Och så visar jag hur man försiktigt klappar tavlan/prydnadssaken/kompisen. Låter kanske löjligt men jag tycker det är bättre än att helt och håller hindra dem från att ta på saker och ting. Om man bara säger "nej" och hindrar blir de ofta arga, men om man istället visar hur man SKA göra så slipper man ofta just den konflikten. (för ögonblicket iaf).
Att stoppa en ettåring i säng gör nog ingen större nytta för barnets skull, det har knappast något pedagogiskt värde (risken finns tvärtom att hon blir negativt inställd till sängen och sovandet om hon stoppas i säng när hon är bråkig). Men när man själv känner att man totalt håller på att tappa tålamodet så måste man ibland sätta ifrån sig barnet någonstans och lugna ner sig. Det är i alla fall bättre än att bli jättearg och skrika och ta hårt i barnet.
Det viktigaste är nog i alla fall att inser att det INTE är något fel på det envisa, argsinta barnet! Så här är många små barn. Det beror inte på att barnen har någon beteendestörning eller att föräldrarna har gjort något fel. Jobbigt som sjutton är det periodvis men jag lovar - det går över