Bara lite nyfiken..

[ruffa]

Hej alla!
Hör inte hit egentligen, men brukar kika in ibland ändå, hoppas det är ok! Jag måste säga att jag är imponerad av er som skriver om att ni sover med barnen i era sängar i FLERA ÅR!! Hur orkar ni?? Nu har jag i och för sig haft tre barn som alla varit som "illrar" på nätterna, snott runt som bara den och om de någon gång har kommit och lagt sig mellan oss, så har det oftast slutat med att jag gått och lagt mig på soffan för jag bara inte står ut med ett "snurrande" barn! De har p g a detta alla fått egna rum när de varit runt 8-10 mån och det har faktiskt gått jättebra alla gångerna. Jag är alltså bara lite nyfiken på om ni aldrig känner att "gud va skönt om de kunde sova i egna sängar i egna rum liksom" ?? Sen undrar jag också VARFÖR ni låter barnen sova i era sängar så länge? Jag har tyckt det varit superskönt när de kunnat sova i egna sängar och har vant dom vid det rätt tidigt. (Hoppas verkligen ingen tycker jag är dålig mamma för det). Menar ingen kritik alltså, är bara nyfiken på detta som står så otroligt lång från något som jag själv skulle kunna tänka mig!

[Mamma Erik]

Jag kan svara för mig, jag försökte mig på 5mm och fick sedan välrdens otryggaste kille som i princip klamrade fast vid mig när han skulle sova.
Vi hade en säng bredvid min i sovrummet, men han klättrade över till mig (eller pappa).
Vi kunde inte, pga detta. placera honom i eget rum, då det var trappor och sådant emellan.
Nu var han ingen propeller i sängen, utan sov ganska lugnt.

Mina syskon var nattvandrare upp till skolåldern, själv var jag ingen nattvandrare
Sedan hade jag en mycket bestämd uppfattning att jag _inte_ skulle ha barn i sängen innan jag själv hamnade i den sitsen.
Men sedan han, vid 6 års ålder, äntligen sov själv samtliga nätter, så har han inte nattvandrat alls, utan sover lugnt i sin egen säng i sitt eget rum.
Jag vet dom som aldrig kan sova med ett barn, själv sover jag djupt och somnar lätt, så för mig var det inga problem.
En motfråga, om man inte kan sova med ett barn, hur sjutton fixar man en snarkande karl? Eller nrä du var lite och sov över hos kompisar, delade ni inte säng då, eller drog ihop madrasserna så mycket det gick.
Själv kom jag ihåg en lägeskola vi var på, då ver vi 12 tjejer och två killar som sov i 4 sängar.
Vi tjejer sov först, sedan kom två killar in och lade sig vid fötterna hos oss.

[toktroll]

Du är ingen dålig mamma för det, du har gjort det som passat er bäst, det visar väl snarare att du är en bra mamma. Jag har nog lärt mig att sova med barnen för får barnen sova i min säng får jag sova o sova måste man har jag insett ;-)

Sen nu när jag är så van tycker jag att jag sover nog faktiskt bättre nu när jag vet var jag har dom. Jag sover tryggt helt enkelt. Jag tänker att det gäller inte för evigt. Snart 3 åringen har ju numera valt sin säng i sitt rum även om hon kommer in på natten.

[Lova med tre]

Hej, för mig är det nog tvärtom. Det känns så naturligt att sova med barnen att jag inte kan tänka mig något annat. Mina stora nattvandrade till 12-års åldern och det gjorde även jag själv som liten. Jag tror att något händer när man går in i puberteten för plötsligt slutade de komma!

För mig finns inget bättre än att hålla om en liten sovande unge och känna hur kärleken och lugnet sprider sig i hela kroppen. Jag vet ju att de lämnar min säng en dag och till den dagen njuter jag så mycket jag kan!

Jag tror också att de blir mer harmoniska av att få sova i absolut trygghet och närhet, att aldrig behöva vakna och vara rädd eller orolig, att aldrig behöva ropa/gråta efter en förälder. Jag minns hur mörkrädd jag var och hur svårt jag hade att somna som barn - det vill jag inte utsätta mina egna barn för!

Men som sagt - främst är det för att det känns rätt att sova ihop (och för att det är så himla mysigt).

Ps. Vår lille sladd har en spjälsäng kopplad som sidovagn till vår säng så både han och vi kan få distans om vi behöver det.

[Akleja]

Våra barn har sovit i vårat rum tills två årsåldern.
Ettan hade stort närhetsbeov och vi märkte ganska snart ett mönster med insomningsproblem som kom i samband med utvecklingsfaserna.
Då ville han även komma till vår säng på nätterna.
Han har genom åren kommit till oss på natten och det är egentligen ingenting vi märkt av . Han sover otroligt lungt.
Vi har jobbat endel med att somna trygg i sin egen säng men just att få komma till oss när han vill har vi aldrig tassat på. Det är viktigt att barnen känner att de får de om de behöver.
Tvåan har nästan alltid somnat lätt själv och sovit hela natten själv. Sista åren har hon ibland perioder då hon kommer frammåt småtimmarna. Konstigt nog när hon har det jobbigare i sin utveckling

Varför får de komma? Ja givetvis för att få känna trygghet.

[Raisa_S]

Det var inte planerat att sonen skulle sova i vår säng i flera år, men för oss ger det lugnast nätter. Sedan tycker jag att när jag inte träffar sonen på dagarna, att det är skönt att ha honom nära på natten.

[*H-n*]

Hej! Jag hör inte till dem som du frågar egentligen. Ville bara säga att jag är stum av beundran inför dem som klarar att samsova i många år! Jag hade barnen i sängen så länge jag nattammade, dvs ca ett halvår. Sedan fick de sova i egen säng i vårt rum och lite senare i eget rum, fast de sov i samma rum de första åren.

Min son hade nog gärna fortsatt samsova längre, men jag måste ju också få min sömn om jag ska orka på dagarna och han väckte mig hela tiden eftersom han rör så mycket på sig i sängen. Han vaknar t ex ofta med fötterna på huvudkudden!

[Katja + tjejerna]

Vi har samsovit delvis med de två stora, och helt med lilla tjejen. De två stora la vi i sina sängar den första delen av natten, men när de vaknade och ville amma fick de sova hos oss. Minstingen har alltid sovit hos oss. Vi vill ha dem nära oss, vill ge dem tryggheten i att sova med oss. Jag sover mycket bättre med barnen i sängen, och önskar vi kunde få plats med en jätte säng så de stora oxå kunde få sova med oss. Mellan tjejen kommer ännu till oss på natten, men hon lägger sig i en växasäng precis intill vår säng. 7 åringen sover hela nätter i sitt rum, men så fort sambon är ute och reser, sover alla tre hos mig.
Vi trivs med det allihopa helt enkelt.

[AP-mamma]

Det är ju världens mysigaste att sova med sina barn! Jag kommer sakna det MASSOR den dagen den yngsta ber mig flytta, för den dagen kommer, det vet jag ju! Jag måste nog alltså säga att det är helt enkelt för att jag själv vill sova med dem som jag gör det!

[Erindriel]

Har bråttom just nu.

Mitt svar blir; jag tycker det är jätteskönt när de inte sover hos mig - och saknar dem som f-n! *ler brett*

[Ameyo]

Här skriver jag under faktiskt.
Visst är det skönt med en stor säng själv, men f-n va jag saknar dem:-)

Jag sover faktiskt bättre med dem hos mig med.....

[*H-n*]

Hej Erindriel! Menar du att du sover bättre utan barnen i sängen och ändå saknar dem, eller hur menade du? Förstod inte riktigt. Jag har ärsligt talat känt sorg över att jag inte kan sova med barnen i sängen. Det gick när de var små bebisar och kändes naturligt då, men sedan har jag fått min egen sömn förstörd när barnen legat bredvid mig i sängen. Jag är lättväckt och när jag väl är vaken har jag svårt att somna om. Eller rättare sagt så är jag lättväckt av mina barn, men inte av andra människor eller andra ljud. Tror du att mina egna erfarenheter av "kärlekslös barndom" kan spöka? Jag frågar dig, eftersom jag vet att vi har delvis liknande erfarenheter och jag vet att du brukar vara klok!

[Agneta H med 3]

...tänker nog tvärtom. För mig är det naturliga att sova tillsammans. Jag tror att människan är en flockmänniska. För mig är det väldigt främmande att lägga ett litet barn ensam i eget rum. Obs, jag har inga synpunkter på hur andra gör och tycker inte man är en dålig mamma om man lägger barnen i egna rum men för mig skulle det kännas konstigt och onaturligt.

Våra två stora (11 år resp 7 år) har sovit i vår säng tills de var 4 år och fick småsyskon. Minstingen är 2 år och sover mellan oss nu. De två stora har en våningssäng intill vår dubbelsäng men de har valt att "trängas" nere i nederslafen. De får när de vill sova i egna rum men de vill inte än.

Jag hade problem tidigare att somna när någon låg med någon hudbit mot mig, alltså innan jag fick barn. Det har ändrats helt. Minstingen har sedan han varit nyfödd alltid velat ligga kloss intill mig, som en sugpropp. Jag har vant mig vid det och tycker det är supermysigt!

Ärligt talat kommer jag att få abstinensbesvär när barnen inte vill ligga hos oss längre.

[-Allis-]

Låter du din partner dela säng med dig? Är det jobbigt eller trevligt? Jag tror att det dels handlar om vad som är mest bekvämt för alla involverade, dels vad som är praktiskt. För mig var det synnerligen opraktiskt att gå upp ur sängen och amma, dessutom har jag en son som inte alls sov bra när han sov ensam.

Jag har aldrig upplevt det som något problem att samsova. Min pojke snurrar en del, skrattar och pratar i sömnen och jag tycker att jag får den sömn jag behöver ändå.

[Erindriel]

Ja, samma här! Trots trängseln sover jag bättre med dem hos mig, lugnare på ngt sätt.

[Misan med 4 killar]

Jag sover fortfarande ihop med min 6-åring. Vi tycker båda det är jättemysigt! Han ligger iofs väldigt stilla på natten så man märker knappt honom.
Däremot har 9-åringen flyttat ner till sitt eget rum nyligen. Han hade svårt att sova hos oss. Det funkar också jättebra!

[Erindriel]

Det jag menade är att det är underbart skönt för _kroppen_ att få utrymme när de inte sover hos mig, men att jag saknar dem och mentalt/psykiskt sover bättre med dem _hos_ mig. Det är skönt att ha ett par timmar med min kropp för mig själv, men hela natten utan ngn av dem känns tomt och fel på ngt sätt. Nu har jag ju en ny bäbis så jag sover aldrig helt själv, men även när det gäller de större barnen så drar jag liksom en slags suck av lättnad när de kommer krypande framåt natten ( de sover i egen säng i samm rum, 3-åringens säng står precis intill min och 5-åringens vid motsatt vägg) och sover lugnare sen.

När det gäller din trasiga barndom och detta med att du är lättväckt av barnen/inte trivs (klarar) att sova med dem så tror jag visst det kan finnas ett samband. Utan att gå in på just din erfarenhet så tror jag rent generellt att får man närheten störd och inte sunt uppbyggd som barn så visst sjutton kommer det påverka ens förmåga till närhet och ens nära relationer som vuxen. Allt annat vore konstigt! På olika sätt, självklart på olika sätt från person till person. Jag ser själv att saker i min uppväxt gett mig problem med närhet och tillit i olika varianter, om än inte just vad gäller samsovande och barnen. För mig ligger problemen kanske mer på vuxenrelationsplanet.

Dock ser jag också, och detta är viktigt, att det finns många områden och på många sätt som närhet och tillit _fungerar_ trots bristerna i den egna uppväxten. Detta är viktigt att se! Jag vet ju att du är mycket medveten om din egen barndom och det som saknats dig etc. Jag tror denna medvetenhet är a och o och gör hela skillnaden. Lägg därtill att du aktivt jobbar på en bra närhet till ditt barn och har ett mkt nära föräldraskap i övrigt. Sett i ljuset av _alla_ dessa aspekter är väl summan att visst kan dina sova-tillsammans-svårigheter bero på din egen barndoms avsaknad av närhet, men samtidigt så hittar du sätt att ge ditt barn den närhet det behöver (och DU behöver) på andra sätt - sätt du klarar.

Man kan också se det så att är samsovning oerhört viktigt för dig att klara, känenr du att ngt saknas utan samsovning, tja, då är det naturligtvis bra att försöka gå till roten med din lättväckthet etc. och försöka gör ngt åt detta. Men känenr du att din och barnets relation som helhet är bra och närheten finns och fungerar, då är det kanske bättre att bara konstatera att "jaha, så här är det och det beror säkert på deta och detta" och sedan njuta av allt som _fungerar_ tillsammans och av en bra och nära relation som helhet! Så ser iaf jag det. Mycket av detta grundar jag i mitt eget liv och mina egna oförmågor (bl.a. så kan jag ju inte bära mina barn, vilket jag gärna velat) där jag väljer att fokusera på det jag KAN och inte de förmågor jag saknar!

Lite surr och tankar ditt inlägg till mig väckte....*s*

*kram*

[Erindriel]

Tack förresten för det där med "klok"! Känner mig inte alls speciellt klok, snarare trevandes fram i halvmörker *s*, men trevligt att någon annan uppfattar mig så ibland....*ler brett*

[Helena m Y]

Själv är jag imponerad över de som flyttar barnen till egna rum snabbt och därför _måste gå upp_ så fort barnen vaknar till och ropar. Huuu. Hur fixar man det? Sonen fyller snart tre år och sover fortfarande mellan oss. Det är jättemysigt och oerhört praktiskt. Han har lätt att somna och sover djupt och tryggt. Minsta lilla han blir orolig i sömnen så lägger jag eller pappa en arm runt honom eller han själv ålar närmare någon, suckar belåtet och glider djupare in i sömnen igen. Vaknar han till så att han slår upp ögonen, ler han bara stort, gosar in sig och somnar om. Hur kan man inte vela ha sina nätter så? Jag bävar för den dagen som han föredrar att INTE sova hos oss. Tänk så tomt och vad mycket gostid med honom som vi missar.

Det enda jag kan bli lite less på är att vår jättebreda säng tar en sån himskans massa plats

[ruffa]

Ja det är klart han får!! Fast det tycker jag är en annan sak faktiskt. För mig är det helt naturligt att när barnen blivit lite äldre, ska de sova i egna sängar, i egna rum. Antar att jag blir klassad som värsta mamman av vissa härinne nu, men det är så jag känner. Lika lite kan jag fatta hur man som en del här sover med sina barn när barnen är sådär uppmot 7-8-årsåldern, för mig helt obegripligt!! För mig är det nämligen viktigt att få lite "vuxentid" även nattetid..