Tålamod

[LillaHon]

Hej föräldrar!
Hur har ni det med ert tålamod?
Jag frågar eftersom mitt eget tryter
Nu är Erik i ngn slags trots-och-ljug-period som jag faktiskt inte vet hur jag bäst ska hantera! Hur jag hanterar beror på hur jag mår/orkar...och det stör mej oxå!

Antar att barn gm trots och ljug och andra icke accepterade sociala beteenden skall lära sej de korrekta sociala koderna.
Vad är rätt taktik att tackla denna märkliga kille vi fått här hemma?
Ska man bara ignorera eller ska man bemöta med samma mynt eller ska man förklara (för en sur oemotaglig vägg) att han gör fel...eller vänta ut och förklara senare under normalt sinnestillstånd?
Som ni förstår har vi testat alla varianter och inget känns riktigt tillfredsställande (hum, beroende på hur man själv mår/orkar antagligen).

Det bästa är helt klart att krama! Men jag har väldigt svårt att krama ngn som är tvärsur när jag själv kokar av ilska över otacksamheten jag bemöts av...

Ge mej lite input är ni snälla!

[mlsa]

Man får väl anpassa efter situationen. Har man tid att försöka resonera pedagogiskt så är det ju toppen, men ibland måste man ju bara bära ut det skrikande barnet till bilen/sulkyn för att inte komma försent. (Det är i den situationen vi har det trotsigast!) Tror inte man vare sig kan eller måste hålla en konsekvent linje i sitt bemötande. En stressad förälder reagerar annorlunda än en som är utvilad och lugn - det förstår nog även en trotsig 3-åring.

[Kristina med 3]

här hemma. Mitt tålamod tryter också, av precis samma anledningar som du listar. Så jag gör olika beroende på dagsform. Och har jag varit sur och tvär jag också kan jag prata senare med barnen om det. Då ser barnen att mamma är inte ofelbar hon heller, hon blir också sur aoch arg ibland och det är inte farligt. Varför ska man vara glad hela tiden? Då lär sig barnen aldrig att hantera de "tuffare" känslorna.
Ibland när något av barnen är surt och tvärt in i ... brukar jag fråga om det vill ha en kram. Ibland är det ju det man själv längtar mest efter! Ibland vill de, ibland inte. Det får man respektera.
Vi har också en sak här hemma som jag kan tipsa om. Ibland blir det ju bara så fel, alla är sura och arga och allt blir bara dumt. Då frågar barnen eller någon av oss vuxna den/de andra om vi ska "börja om" och så släpper vi det som nyss var och börjar om från början igen och säger/gör det där någon av oss egentligen skulle ha gjort från början. Testa! Man måste bara prata om det först så barnen vet vad det innebär.
Linus kommer ibland och säger: mamma, jag vill börja om. Och så vet jag att han har funderat på det som tokade sig och kommit fram till hur han skulle ha gjort istället och det är ju en bra lärdom!
*kram*