I dagarna har man kunnat läsa rubriker om att allt fler barn mår dåligt, anmälningar till soc och polisen om barn som inte kommer till skolan eller som är hungriga, smutsiga eller saknar gränser blir fler och fler.
Vad har ni för teorier om detta? Vad kan man göra för att vända trenden? Jag har för min del aldrig varit med om så många barn som skolvägrar som nu de senaste åren. Det handlar inte alltid om att barnet egentligen inte vill till skolan, som att föräldrarna låter dem stanna hemma tills hemvistelsen är det normala, inte skolvistelsen.
1
Skolvägrare/barn som far illa I dagarna har man kunnat läsa rubriker om att allt fler barn mår dåligt, anmälningar till soc och polisen om barn som inte kommer till skolan eller som är hungriga, smutsiga eller saknar gränser blir fler och fler.
Vad har ni för teorier om detta? Vad kan man göra för att vända trenden? Jag har för min del aldrig varit med om så många barn som skolvägrar som nu de senaste åren. Det handlar inte alltid om att barnet egentligen inte vill till skolan, som att föräldrarna låter dem stanna hemma tills hemvistelsen är det normala, inte skolvistelsen.
Många utav skolvägrarna är barn med funktionsnedsättningar som inte får det stöd de har laglig rätt till. Lägg sedan till mobbning som är oerhört vanligt för dessa barn så når du en stressnivå som vi vuxna aldrig hade accepterat på våra jobb. Av ren självbevarelsedrift vägrar barnet att gå.
Föräldrar söker hjälp överallt men får svaret att det inte finns resurser och som extra krydda på moset får de skulden för att deras barn inte vill gå till skolan och i värsta fall blir fråntagen sitt barn.
Sen är det förmodligen sant att antalet barn som skolvägrar av andra skäl också har ökat men även där tror jag att det mer handlar om att familjer med svårigheter måste få stöd, inte piska. Många familjer har det tufft idag och det drabbar tyvärr barnen.
Hur vänder man detta? Elevvårdsteam måste finnas som kan utreda orsakerna på ett bättre sätt och mer i samarbete med familjen. Det får inte bli ett ställningskrig. Det gagnar inte barnen.
Visst finns det föräldrar som brister (det gör vi ju alla i viss mån) i sin roll men det blir inte bättre av att de får hela ansvaret för barnets skolvägran.
2
Barns psykiska hälsa Många utav skolvägrarna är barn med funktionsnedsättningar som inte får det stöd de har laglig rätt till. Lägg sedan till mobbning som är oerhört vanligt för dessa barn så når du en stressnivå som vi vuxna aldrig hade accepterat på våra jobb. Av ren självbevarelsedrift vägrar barnet att gå.
Föräldrar söker hjälp överallt men får svaret att det inte finns resurser och som extra krydda på moset får de skulden för att deras barn inte vill gå till skolan och i värsta fall blir fråntagen sitt barn.
Sen är det förmodligen sant att antalet barn som skolvägrar av andra skäl också har ökat men även där tror jag att det mer handlar om att familjer med svårigheter måste få stöd, inte piska. Många familjer har det tufft idag och det drabbar tyvärr barnen.
Hur vänder man detta? Elevvårdsteam måste finnas som kan utreda orsakerna på ett bättre sätt och mer i samarbete med familjen. Det får inte bli ett ställningskrig. Det gagnar inte barnen.
Visst finns det föräldrar som brister (det gör vi ju alla i viss mån) i sin roll men det blir inte bättre av att de får hela ansvaret för barnets skolvägran.
Men jag är verkligen förbryllad. Förr fanns ju också familjer med problem. Klassamhället var ju ännu tydligare, men det var ju aldrig tal om att barnen inte skulle gå i skolan.
Tvärtom såg man ju skolan som räddningen ur misären, ett sätt att se till att barnen får ett bättre liv än man själv haft.
Jag förstår barnen som blir mobbade, men många gånger är det inte sådant som är grunden, utan barnen går helt enkelt inte till skolan...
Idag tycker jag dessutom att fokus och omsorg om barnet är högre än när jag själv gick i skolan. Minns knappt att vi hade rastvakter och ansvaret för skolgången och mitt eget välmående lades på mig som elev. All denna utredning av konflikter som sker idag under skoltid fanns bara inte då. Hade man bråkat så fick nån förälder komma och hämta ungen, inte pratades det och reddes det ut i skolan.
Jag säger verkligen inte att det är rätt, utan jag menar att trots detta så fanns inte skolvägran i samma utsträckning då som nu, så vad har hänt under de senaste 20-30 åren?
3
Men jag är verkligen förbryllad. Förr fanns ju också familjer med problem. Klassamhället var ju ännu tydligare, men det var ju aldrig tal om att barnen inte skulle gå i skolan.
Tvärtom såg man ju skolan som räddningen ur misären, ett sätt att se till att barnen får ett bättre liv än man själv haft.
Jag förstår barnen som blir mobbade, men många gånger är det inte sådant som är grunden, utan barnen går helt enkelt inte till skolan...
Idag tycker jag dessutom att fokus och omsorg om barnet är högre än när jag själv gick i skolan. Minns knappt att vi hade rastvakter och ansvaret för skolgången och mitt eget välmående lades på mig som elev. All denna utredning av konflikter som sker idag under skoltid fanns bara inte då. Hade man bråkat så fick nån förälder komma och hämta ungen, inte pratades det och reddes det ut i skolan.
Jag säger verkligen inte att det är rätt, utan jag menar att trots detta så fanns inte skolvägran i samma utsträckning då som nu, så vad har hänt under de senaste 20-30 åren?
Du skriver så sant: "Det handlar inte alltid om att barnet egentligen inte vill till skolan, som att föräldrarna låter dem stanna hemma tills hemvistelsen är det normala, inte skolvistelsen. "
Jag har en elev som har varit sammanlagt tio dagar i skolan på höstterminen. Eleven har allehanda sjukdomar som mamman backar upp. Det har varit reumatism - när läkarna sedan sa att det inte var reumatism så blev det magen. När läkarna inte hittar något fel på magen så är det sömnen (tacka f-n för det - WOW hela natten). När eleven då fått sömntabletter så är det ont i huvudet etc. Just nu är det en hederlig förkylning med "feber, frossa, snor".
Ibland tror vi att mamman lider av någon form av Münchausen by proxy. Hon gör inte illa barnen (det är det andra jag har med samma sjukdomsbild från samma familj) fysiskt, men hon gör ju dem illa genom att tillåta all denna sjukdom.
Nu hoppas vi att CSN drar studiebidraget så att det finns någon drivkraft att komma till skolan.
Som svar på ditt inlägg: Föräldrar har blivit så osäkra och låter barnen ta över. Därför har vi alla dessa skolkande elever.
4
Du skriver så sant: "Det handlar inte alltid om att barnet egentligen inte vill till skolan, som att föräldrarna låter dem stanna hemma tills hemvistelsen är det normala, inte skolvistelsen. "
Jag har en elev som har varit sammanlagt tio dagar i skolan på höstterminen. Eleven har allehanda sjukdomar som mamman backar upp. Det har varit reumatism - när läkarna sedan sa att det inte var reumatism så blev det magen. När läkarna inte hittar något fel på magen så är det sömnen (tacka f-n för det - WOW hela natten). När eleven då fått sömntabletter så är det ont i huvudet etc. Just nu är det en hederlig förkylning med "feber, frossa, snor".
Ibland tror vi att mamman lider av någon form av Münchausen by proxy. Hon gör inte illa barnen (det är det andra jag har med samma sjukdomsbild från samma familj) fysiskt, men hon gör ju dem illa genom att tillåta all denna sjukdom.
Nu hoppas vi att CSN drar studiebidraget så att det finns någon drivkraft att komma till skolan.
Som svar på ditt inlägg: Föräldrar har blivit så osäkra och låter barnen ta över. Därför har vi alla dessa skolkande elever.
Där jag gick i skola hade vi en skolvärdinna, eller om det tom var två, och hon var ute alla raster + fanns i korridorer och som man kunde prata med och som såg "allt" Och nog reddes det i det som hände, hade några i klassen som hittade på massor av bus och bråk och det redde vi i.
5
Där jag gick i skola hade vi en skolvärdinna, eller om det tom var två, och hon var ute alla raster + fanns i korridorer och som man kunde prata med och som såg "allt" Och nog reddes det i det som hände, hade några i klassen som hittade på massor av bus och bråk och det redde vi i.
...av oss människor har problem som ligger inom autismspektrum.
Förr hade vi en skola som var väl struturerad långt upp i årsklasserna nu har vi en skola som redan tidigt ställer krav på egen planering utan att lära ut hur det går till. För denna grupp av elever är det katastrofalt.
Denna grupp av elever är dessutom mobbade i extremt stor utsträckning då ett avvikande socialt beteende är ännu mindre accepterat än förr. dessutom utsätts de för trakasserier av lärare med dåliga kunskaper om neuropsykiatriska funktionshinder som autism. Lärare som upplever deras beteende som provocerande istället för att förstå hur den som har autism tänker. Detta gör att eleverna inte känner stöd från någon i skolmiljön.
Därmed inte sagt att det inte finns fall där föräldrarna har ett stort ansvar i den uppkommna situationen.
Happiness is a choice!
6
Minst en procent... ...av oss människor har problem som ligger inom autismspektrum.
Förr hade vi en skola som var väl struturerad långt upp i årsklasserna nu har vi en skola som redan tidigt ställer krav på egen planering utan att lära ut hur det går till. För denna grupp av elever är det katastrofalt.
Denna grupp av elever är dessutom mobbade i extremt stor utsträckning då ett avvikande socialt beteende är ännu mindre accepterat än förr. dessutom utsätts de för trakasserier av lärare med dåliga kunskaper om neuropsykiatriska funktionshinder som autism. Lärare som upplever deras beteende som provocerande istället för att förstå hur den som har autism tänker. Detta gör att eleverna inte känner stöd från någon i skolmiljön.
Därmed inte sagt att det inte finns fall där föräldrarna har ett stort ansvar i den uppkommna situationen.
Jag är i o f inte lärare utan bara förälder, men hos oss känns det som om barnen mår mycket bättre i skolan idag än när jag själv gick i låg- och mellanstadiet. Har inte sett till några familjer där det verkar brista. Men då - på 80-talet - fanns de där barnen som du beskriver som kom smutsiga och i trasiga kläder, som var borta mycket och som sällan eller aldrig gjorde några läxor. Ändå gick jag i en skola i en välbärgad förort utan uppenbara sociala problem. Tragiskt om den kategorin familjer har ökat - de barnen mådde verkligen inte bra - det förstod alla, både klasskamrater, föräldrar och lärare. Hade nog hoppats att samhället skulle ha förändrats till det bättre på ett kvartssekel!
7
Jag är i o f inte lärare utan bara förälder, men hos oss känns det som om barnen mår mycket bättre i skolan idag än när jag själv gick i låg- och mellanstadiet. Har inte sett till några familjer där det verkar brista. Men då - på 80-talet - fanns de där barnen som du beskriver som kom smutsiga och i trasiga kläder, som var borta mycket och som sällan eller aldrig gjorde några läxor. Ändå gick jag i en skola i en välbärgad förort utan uppenbara sociala problem. Tragiskt om den kategorin familjer har ökat - de barnen mådde verkligen inte bra - det förstod alla, både klasskamrater, föräldrar och lärare. Hade nog hoppats att samhället skulle ha förändrats till det bättre på ett kvartssekel!
Inte bara barn inom autistiskspektrum som inte fixar detta med egen planering tidigt. Jag trivdes t.ex allra bäst med lärarledd undervisning, trivdes riktigt bra att få informationen presenterad för mig, då var även grupparbetena roligare, för de gjorde man då och då.
har träffat flera lärare som konstaterat att alla barn inte fixar denna ostrukturerade undervisningen som finns idag.
8
Inte bara barn inom autistiskspektrum som inte fixar detta med egen planering tidigt. Jag trivdes t.ex allra bäst med lärarledd undervisning, trivdes riktigt bra att få informationen presenterad för mig, då var även grupparbetena roligare, för de gjorde man då och då.
har träffat flera lärare som konstaterat att alla barn inte fixar denna ostrukturerade undervisningen som finns idag.
Jag stödjer dina tankegångar helt! Idag ska barn "forska" redan på låg- och mellanstadiet. Vad betyder det? Jo, att de flyttar information från ett ställe till ett annat.
Jag kan rekommendera Nils-Erik Nilssons avhansling vid Malmöhögskola: "Skriv med egna ord. En studie av läroprocesser när elever i grundskolans senare år skriver 'forskningsrapporter' "
9
Jag stödjer dina tankegångar helt! Idag ska barn "forska" redan på låg- och mellanstadiet. Vad betyder det? Jo, att de flyttar information från ett ställe till ett annat.
Jag kan rekommendera Nils-Erik Nilssons avhansling vid Malmöhögskola: "Skriv med egna ord. En studie av läroprocesser när elever i grundskolans senare år skriver 'forskningsrapporter' "
Den bild du beskriver stämmer inte med min bild. Det fanns barn och familjer med problem förr (i min värld 60-talet) men det fanns ett större socialt engagemang - farbroden i kiosken, tanten på gården etc. Samtidigt så var det så att de barn som föll utanför ramen hamnade på hem. De skickades någon annan stans. Sen fanns de dom som valde att inte vara där heller - i skolan alltså. Men samhället var som du klassindelat så medelklassen såg inte arbetarklassens problem och tvärt om. Lyssnade man på P1 så kunde man höra om dessa barn som hade det svårt och som var någon annanstans. Skå Gustav var med och pratade om dessa barnen var och varannan vecka under övergången till sjuttiotalet.
Punkens barn var också sådana som stannade hemma eller skolkade. I min skola vara det flera barn som sket i skolan och då gick jag i en skola som låg i ett område med överklass, en liten medelklass och så vanligt folk. Där fanns problemen i alla grupper.
Men jag ger dig rätt i att skolan var räddningen för många barn som hade det svårt. Att kunna läsa skriva och räkna gav biljetten att förändra sin situaion. Idag skall man för att lyckas se ut på ett visst sätt, vara med i TV, ha de senaste jeansen osv. för att i barnens ögon vara lyckade.
Framgång var många gånger en titel en examina man var någon i samhället. Idag får du ha nästan vilken titel som helst eller vilken examina som helst "vem bryr sig" - som ungdomarna skulle säga.
Förr hade man vuxna i skolvärden som valde att se även om de inte rastvaktade - de såg inte allt men de frågade vad man höll på med när det verkade konstigt. Idag har vi rastvakter men de kan inte läsa av de osynliga signalerna än mindre frågar de. Min erfarenhet genom mina barn är att rastvakterna om de är flera står och pratar och ser ingenting.
Jag vill påstå att vi vuxna måsta öppna ögonen och välja att se. Går jag genom stadens gator så kan jag tyvärr inte låta bli att se massor av ungdomar som har det svårt, är vilsna eller till och med utsatta. Genom att faktiskt synliggöra dem med en fråga, en komplimang, eller en konfrontation av angriparna visar jag mig att jag bryr mig - ett enda ord kan förändra det barnets liv. Det ordet kan vara den näring som gör att han eller hon överlever ytterligare en tid. Se barnen och ungdomarna för de individer de är och bekräfta dom. Beröm eller fördöm deras handlande utifrån din (förhoppningsvis vår) värdegrund och var tydligt.
Glöm sen inte av att även göra detsamma med barnens förädrar. Särskilt föräldrarna till de barn som har det svårt eller hamnar i bråk - se dom bekräfta dom och ge dom något att leva vidare på. Tänk själv på hur det är att alltid vara orolig, inte våga svara i telefon för att folk alltid ringer och skäller eller fundera på hur det är att se på ditt barn att hon eller han mår dåligt men barnet säger inget till dig - hur mycket du än frågar eller tiger.
10
Den bild du beskriver stämmer inte med min bild. Det fanns barn och familjer med problem förr (i min värld 60-talet) men det fanns ett större socialt engagemang - farbroden i kiosken, tanten på gården etc. Samtidigt så var det så att de barn som föll utanför ramen hamnade på hem. De skickades någon annan stans. Sen fanns de dom som valde att inte vara där heller - i skolan alltså. Men samhället var som du klassindelat så medelklassen såg inte arbetarklassens problem och tvärt om. Lyssnade man på P1 så kunde man höra om dessa barn som hade det svårt och som var någon annanstans. Skå Gustav var med och pratade om dessa barnen var och varannan vecka under övergången till sjuttiotalet.
Punkens barn var också sådana som stannade hemma eller skolkade. I min skola vara det flera barn som sket i skolan och då gick jag i en skola som låg i ett område med överklass, en liten medelklass och så vanligt folk. Där fanns problemen i alla grupper.
Men jag ger dig rätt i att skolan var räddningen för många barn som hade det svårt. Att kunna läsa skriva och räkna gav biljetten att förändra sin situaion. Idag skall man för att lyckas se ut på ett visst sätt, vara med i TV, ha de senaste jeansen osv. för att i barnens ögon vara lyckade.
Framgång var många gånger en titel en examina man var någon i samhället. Idag får du ha nästan vilken titel som helst eller vilken examina som helst "vem bryr sig" - som ungdomarna skulle säga.
Förr hade man vuxna i skolvärden som valde att se även om de inte rastvaktade - de såg inte allt men de frågade vad man höll på med när det verkade konstigt. Idag har vi rastvakter men de kan inte läsa av de osynliga signalerna än mindre frågar de. Min erfarenhet genom mina barn är att rastvakterna om de är flera står och pratar och ser ingenting.
Jag vill påstå att vi vuxna måsta öppna ögonen och välja att se. Går jag genom stadens gator så kan jag tyvärr inte låta bli att se massor av ungdomar som har det svårt, är vilsna eller till och med utsatta. Genom att faktiskt synliggöra dem med en fråga, en komplimang, eller en konfrontation av angriparna visar jag mig att jag bryr mig - ett enda ord kan förändra det barnets liv. Det ordet kan vara den näring som gör att han eller hon överlever ytterligare en tid. Se barnen och ungdomarna för de individer de är och bekräfta dom. Beröm eller fördöm deras handlande utifrån din (förhoppningsvis vår) värdegrund och var tydligt.
Glöm sen inte av att även göra detsamma med barnens förädrar. Särskilt föräldrarna till de barn som har det svårt eller hamnar i bråk - se dom bekräfta dom och ge dom något att leva vidare på. Tänk själv på hur det är att alltid vara orolig, inte våga svara i telefon för att folk alltid ringer och skäller eller fundera på hur det är att se på ditt barn att hon eller han mår dåligt men barnet säger inget till dig - hur mycket du än frågar eller tiger.
Men hur går samtalet med socialen? Har ni en dialog med dom? Hur mycket uppmärksamhet har mamman, har hon jobb. Har hennes barn och den missriktade omvårdnaden blivit hennes livselexir. Utan att veta så låter det som en mamma som är ensam om sitt barn och försökar bli till och vara mamma även nu när barnet är på väg att bryta upp och bli vuxen. Detta är något som ni bör jobba tillsammans med socialtjänsten om. Barnet (för det är nog så mamman def. det) behöver bli ungdom för att sen kunna bli vuxen.
Lycka till men som sagt ta kontakt med socialen de har verktygen, kunskapen och medeln för att kunna ge er alla möjlighet att göra en skillnad.
11
Men hur går samtalet med socialen? Har ni en dialog med dom? Hur mycket uppmärksamhet har mamman, har hon jobb. Har hennes barn och den missriktade omvårdnaden blivit hennes livselexir. Utan att veta så låter det som en mamma som är ensam om sitt barn och försökar bli till och vara mamma även nu när barnet är på väg att bryta upp och bli vuxen. Detta är något som ni bör jobba tillsammans med socialtjänsten om. Barnet (för det är nog så mamman def. det) behöver bli ungdom för att sen kunna bli vuxen.
Lycka till men som sagt ta kontakt med socialen de har verktygen, kunskapen och medeln för att kunna ge er alla möjlighet att göra en skillnad.
Jag tycker att den nya skolan är toppen men det förutsätter att vi har lärare som kan jobba på det sätt som det är tänkt, att vi har gruppsammansättningar som gör detta möjligt och att vi har resurser i form av pedagoger, läromedel och skolor som ger möjlighet att genomföra en såpass ambitiös pedagogik.
Jag har ju två barn som har helt olika förmågor. En som säkert med rätt pedagogik och rätt material samt verkligt kunniga lärare hade kunnat forska redan från lågstadiet. Idag går han på högstadiet och det är först nu som han börjar jobba med skolarbetet på riktigt. Det är intressant att svara på frågor men de frågor som väcks i hans huvud under arbetet är än mer intressanta. Om en människa väger 6 gånger mer på jorden än på månen är månen en sjättedel av jordens massa eller ser sambandet gravitation och massa ut på ett annant sätt? Nästa dag kommer han hem och ritar upp ekvationen för graviditet varpå han påstår " om han har en massa som är så hög - tänk dig att neutroner och protoner och elektronerna i atomen inte har något mellanrum utan packas tätt tätt tillsammans - är det då man får svarta hål? Han behöver och har (vilket är en lättnad) lärare som kan så väldigt mycket mer än han att det blir riktigt bra. Men när han gick på mellanstadiet och ville få hjälp av någon mattekunnig vid genomgångar och hans fröken erbjöd sig att hjälpa till - konstaterade han "Tack men nej tack - jag kan läsa innantil själv".
Så då till min dotter. Hon har inte alls de förutsättningar som sonen utan hon behöver få konkreta exempel och kunna för hålla sig väldigt praktiskt till kunskapen. Hon har inte kunnat lära sig att läsa med flyt och hon förstår inte abstraktioner. Hon behöver hjälp och stöd. Samt någon som kan leda henne in på den stig som tar henne fram till kunskapen. Hennes stigar är inte alltid eller kanske snarare väldigt olik de stigar som de flesta väljer att gå.
Båda barnen skulle skriva en saga i skolan - sonen för att de behandlade sagor i litteraturen och deffinierade vad en saga är och vad den normalt innehåller. Dottern skulle skriva en saga/berättelse i sig. Min son visade sin saga och jag recenserade och lämnade positiv feed back och så sa jag det finns fyra stavfel och sen kanske du kan skriva kortare meningar och färre bisatser. Jag talade inte om vilka stavfelen var eller var jag tyckte att han skulle bota bisats-sjukan.
Min dotter kom med sin saga och jag över öste henne beröm för den verkligt roliga storyn (den var väldigt kul och med en underfundighet som gav den karaktär) sen konstaterade jag att skit i om du stavar rätt eller fel utan det viktiga är att du skriver. Jag erbjud mig och sen föll storebror in och erbjöd detsamma att om hon ville kunde vi stötta henne att skriva rent den. Men jag uttryckte att jag inte ville att hon skulle slänga originalet för det ville jag ha och rama in för det var den bästa historia hon skrivit så här långt. För att ni skall förstå så var det väl kanske tre till fyra ord av fem som var felstavade inklusive de som skrivits fonetiskt.
Vad vi måste inse är att det är dessa ytterligheter våra pedagoger möter i sina klasser om man sen lägger till att barnen har helt olika bakgrund olika sociala koder med sig hemifrån då blir det en utmaning som kräver inte bara välutbildade pedagoger utan mycket livserfarna pedagoger för att skolan skall nå sina mål.
12
Jag tycker att den nya skolan är toppen men det förutsätter att vi har lärare som kan jobba på det sätt som det är tänkt, att vi har gruppsammansättningar som gör detta möjligt och att vi har resurser i form av pedagoger, läromedel och skolor som ger möjlighet att genomföra en såpass ambitiös pedagogik.
Jag har ju två barn som har helt olika förmågor. En som säkert med rätt pedagogik och rätt material samt verkligt kunniga lärare hade kunnat forska redan från lågstadiet. Idag går han på högstadiet och det är först nu som han börjar jobba med skolarbetet på riktigt. Det är intressant att svara på frågor men de frågor som väcks i hans huvud under arbetet är än mer intressanta. Om en människa väger 6 gånger mer på jorden än på månen är månen en sjättedel av jordens massa eller ser sambandet gravitation och massa ut på ett annant sätt? Nästa dag kommer han hem och ritar upp ekvationen för graviditet varpå han påstår " om han har en massa som är så hög - tänk dig att neutroner och protoner och elektronerna i atomen inte har något mellanrum utan packas tätt tätt tillsammans - är det då man får svarta hål? Han behöver och har (vilket är en lättnad) lärare som kan så väldigt mycket mer än han att det blir riktigt bra. Men när han gick på mellanstadiet och ville få hjälp av någon mattekunnig vid genomgångar och hans fröken erbjöd sig att hjälpa till - konstaterade han "Tack men nej tack - jag kan läsa innantil själv".
Så då till min dotter. Hon har inte alls de förutsättningar som sonen utan hon behöver få konkreta exempel och kunna för hålla sig väldigt praktiskt till kunskapen. Hon har inte kunnat lära sig att läsa med flyt och hon förstår inte abstraktioner. Hon behöver hjälp och stöd. Samt någon som kan leda henne in på den stig som tar henne fram till kunskapen. Hennes stigar är inte alltid eller kanske snarare väldigt olik de stigar som de flesta väljer att gå.
Båda barnen skulle skriva en saga i skolan - sonen för att de behandlade sagor i litteraturen och deffinierade vad en saga är och vad den normalt innehåller. Dottern skulle skriva en saga/berättelse i sig. Min son visade sin saga och jag recenserade och lämnade positiv feed back och så sa jag det finns fyra stavfel och sen kanske du kan skriva kortare meningar och färre bisatser. Jag talade inte om vilka stavfelen var eller var jag tyckte att han skulle bota bisats-sjukan.
Min dotter kom med sin saga och jag över öste henne beröm för den verkligt roliga storyn (den var väldigt kul och med en underfundighet som gav den karaktär) sen konstaterade jag att skit i om du stavar rätt eller fel utan det viktiga är att du skriver. Jag erbjud mig och sen föll storebror in och erbjöd detsamma att om hon ville kunde vi stötta henne att skriva rent den. Men jag uttryckte att jag inte ville att hon skulle slänga originalet för det ville jag ha och rama in för det var den bästa historia hon skrivit så här långt. För att ni skall förstå så var det väl kanske tre till fyra ord av fem som var felstavade inklusive de som skrivits fonetiskt.
Vad vi måste inse är att det är dessa ytterligheter våra pedagoger möter i sina klasser om man sen lägger till att barnen har helt olika bakgrund olika sociala koder med sig hemifrån då blir det en utmaning som kräver inte bara välutbildade pedagoger utan mycket livserfarna pedagoger för att skolan skall nå sina mål.
För två år sedan gick elevens äldre syskon hos oss - det var likadant då. Då gjorde jag en anmälan tillsammans med mamman. Vi var på ett möte på soc där mamman blev erbjuden hjälp. Hon förstod inte varför. Då soc-personalen förklarade att hon kunde få hjälp med sin föräldraroll förstod hon först inte vad de menade, men sa sedan att hon skulle tänka på det.
Problemet är att mamman har arbete inom sjukvården, barnen är inte ute och super utan sitter hemma och spelar WOW. Då är de inte speciellt högprioriterade och speciellt inte när mamman vägrar inse/se hur illa ställt det är.
Den av syskonen som vi har nu, blev anmäld av sin högstadieskola till soc och vi har föjt upp med en ny anmälan, men då det inte är några fysiska svårigheter (ingen brist på omsorg, mat, kläder) blir det inget med anmälan. Mamman är också väldigt duktig på att plocka fram intyg från diverse läkare.
13
För två år sedan gick elevens äldre syskon hos oss - det var likadant då. Då gjorde jag en anmälan tillsammans med mamman. Vi var på ett möte på soc där mamman blev erbjuden hjälp. Hon förstod inte varför. Då soc-personalen förklarade att hon kunde få hjälp med sin föräldraroll förstod hon först inte vad de menade, men sa sedan att hon skulle tänka på det.
Problemet är att mamman har arbete inom sjukvården, barnen är inte ute och super utan sitter hemma och spelar WOW. Då är de inte speciellt högprioriterade och speciellt inte när mamman vägrar inse/se hur illa ställt det är.
Den av syskonen som vi har nu, blev anmäld av sin högstadieskola till soc och vi har föjt upp med en ny anmälan, men då det inte är några fysiska svårigheter (ingen brist på omsorg, mat, kläder) blir det inget med anmälan. Mamman är också väldigt duktig på att plocka fram intyg från diverse läkare.
...det inte riktigt. Ytterligheten är de elever som inte ens klarar av den miljö som det nya arbetssättet ger. Människor som går runt och hämtar saker hela tiden. Olika konstelationer olika dagar, ofta diskussioner som pågår samtidigt som enskilt arbete.
Bland annat många med svårigheter inom autismspektrum upplever miljön som fasansfull. Tänk dig själv att behöva arbeta med lärande på ett diskotek med hög musik, stroboskopljus och massora av folk som trängs så kanske du kan få en bild av den upplevelse de utsätts för.
Happiness is a choice!
14
Ytterligheter är... ...det inte riktigt. Ytterligheten är de elever som inte ens klarar av den miljö som det nya arbetssättet ger. Människor som går runt och hämtar saker hela tiden. Olika konstelationer olika dagar, ofta diskussioner som pågår samtidigt som enskilt arbete.
Bland annat många med svårigheter inom autismspektrum upplever miljön som fasansfull. Tänk dig själv att behöva arbeta med lärande på ett diskotek med hög musik, stroboskopljus och massora av folk som trängs så kanske du kan få en bild av den upplevelse de utsätts för.
Tja, jag vet inte. Jag bodde i ett miljonprogramshus när jag var liten och där var det nog ingen som brydde sig ett skit om oss ungar.
Inte förrän vår familj gjorde en liten klassresa och flyttade till ett bättre område, när jag gick i högstadiet, hade vi skolvärdinna och sådant i skolan. Kan däremot inte minnas att folk i allmänhet brydde sig om barnen där heller såvida barnen inte klättrade in på tomten och pallade äpplen eller så...
I övrigt håller jag med om att att vuxna måste öppna ögonen. Både jag och min man går föräldravandring i byn någon kväll i månaden men jag kan inte påstå att det är många vuxna som trängs för att få vara med och hjälpa till där.
Tror att den teori du har om vad barn och unga anser är att "vara lyckad" är idag, spelar stor roll och det är ju verkligen utbildning som står högst på den listan. Synd bara, för det är ju fortfarande ändå den mest säkra vägen. Alla blir ju inte programledare eller världsstjärna hur cool man än var som tonåring.
15
Tja, jag vet inte. Jag bodde i ett miljonprogramshus när jag var liten och där var det nog ingen som brydde sig ett skit om oss ungar.
Inte förrän vår familj gjorde en liten klassresa och flyttade till ett bättre område, när jag gick i högstadiet, hade vi skolvärdinna och sådant i skolan. Kan däremot inte minnas att folk i allmänhet brydde sig om barnen där heller såvida barnen inte klättrade in på tomten och pallade äpplen eller så...
I övrigt håller jag med om att att vuxna måste öppna ögonen. Både jag och min man går föräldravandring i byn någon kväll i månaden men jag kan inte påstå att det är många vuxna som trängs för att få vara med och hjälpa till där.
Tror att den teori du har om vad barn och unga anser är att "vara lyckad" är idag, spelar stor roll och det är ju verkligen utbildning som står högst på den listan. Synd bara, för det är ju fortfarande ändå den mest säkra vägen. Alla blir ju inte programledare eller världsstjärna hur cool man än var som tonåring.
Jag vet inte hur anmälan går till. Men vore det inte lämpligt att ni skolan och socialtjänsten samtalar om individen. Ni tar upp er omsorg och oro. Samtidigt som de kanske kan komma med tankar och ideer kring hur ni skall gå vidare. Någonstans där bör ni kunna landa en gemensam strategi som ni har som utgångspunkt framöver.
17
Hej!
Jag vet inte hur anmälan går till. Men vore det inte lämpligt att ni skolan och socialtjänsten samtalar om individen. Ni tar upp er omsorg och oro. Samtidigt som de kanske kan komma med tankar och ideer kring hur ni skall gå vidare. Någonstans där bör ni kunna landa en gemensam strategi som ni har som utgångspunkt framöver.
Men de barn som du beskriver skall också få sina möjligheter. Och den "nya skolan" ger möjligheter till det men tyvärr så är inte lärarna skolade att hantera den situationen.
18
Men de barn som du beskriver skall också få sina möjligheter. Och den "nya skolan" ger möjligheter till det men tyvärr så är inte lärarna skolade att hantera den situationen.
...i att ganska hög andel av dessa barn antingen skolvägrar eller fås att ta lugnande mediciner eller neuroleptika för att klara skolsituationen. Läs gärna på autismsidan här på aff så kan du få insikt i hur hårt många föräldrar kämpar för sina barn men trots det blir anmälda till soc av okunniga/ointresserade lärare.
Jag vill också poängtera att det finns mängder av fall där fantastiska lärare gör fantastiska insatser :-)
Happiness is a choice!
19
Precis - och det resulterar... ...i att ganska hög andel av dessa barn antingen skolvägrar eller fås att ta lugnande mediciner eller neuroleptika för att klara skolsituationen. Läs gärna på autismsidan här på aff så kan du få insikt i hur hårt många föräldrar kämpar för sina barn men trots det blir anmälda till soc av okunniga/ointresserade lärare.
Jag vill också poängtera att det finns mängder av fall där fantastiska lärare gör fantastiska insatser :-)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
