repris dokument inifrån tack

[Vårdnadens icke vara]

tackar för reprisen av dokument inifrån. Slutliga kommentaren från en ledamot i vårdnadskommiten, vilket som är viktigast, med back up från forskning och undersökningar, ÄR att det ÄR viktigare med lugn och ro för barnet, än att ha tillgång till båda sina föräldrar lika mycket. Ensam vårdnad möjliggör detta, och i många fall blir boendet mindre till den som mister vårdnaden. Så klart. Tack för reprisen. Och jag sa högt för mig själv, tack, för att någon äntligen förstått, och tack för ny infallsvinkel från sommaren 2006. Tack tack tack! Sen finns det de fall där domstolen inte sett hos VEM problemet ligger, och att fel person mister vårdnaden. DET händer tyvärr, men jag vill tro att det är få fall, jämfört med de fall som faktiskt faller väl ut.

[omajyw]

Finns ungefär lika många experter med uppfattningen att det är bättre med två föräldrar, i synnerhet en närvarande fader i vardagen. I motsats till Cecilia Magnusson (m), som ansåg att val av frukostbröd var ett exempel på "samarbetssvårighet" tillräckligt stor att eliminera den ena föräldern, så kan jag namnge ett antal experter och källor som visar hur farligt, dödligt farligt för barnet rentutav, ett sådant agerande är.

80% av alla våldtäktsmän har växt upp utan närvarande far
(Criminal Justice and Behavior, vol 14, 1978)

90% av alla barn som rymmer hemifrån rymmer från faderslösa hem
US Department of Health , Bureau of the Census
(http://www.commongroundcommonsense.o...php/t5930.html )

"Fatherless childern are
5 times more likely to commit suicide.
32 times more likely to run away.
20 times more likely to have behavioral disorders.
14 times more likely to commit rape
9 times more likely to drop out of high school.
10 times more likely to abuse chemical substances.
9 times more likely to end up in a state-operated institution.
20 times more likely to end up in prison."

Jackie i programmet, hennes pappa finns på SVT Opinion, det är ju ganska tragiskt när man lägger ihop vad Jackie sa i programmet och läser vad pappan skriver.

Jag drar precis motsatt slutsats av programmet. Cecilias hitte-på-experter vill jag se en källa till först.

[Malinau]

Pappor är jätteviktiga. Det var därför jag vägrade ge upp och såg till att min sons pappa blev en del av barnets vardag. Ångrar aldrig den kampen.

Jag tycker att samhället inte ska acceptera en pappa som överger sina barn mer än vad man accepterar mammor. Där finns idag en stor skillnad. Att det är så innebär också att män många gånger tror att de inte är lika viktiga och därmed att det inte spelar någon större roll om de drar eller inte. Mer fel kan det ju inte vara.

Kan föräldrarna inte komma överens om viktiga ansvarsfrågor som vårdnaden kräver, är det i alla fall mindre viktigt att ha GV än att barnet har tillgång till båda sina föräldrar genom delat boende och/eller umgänge som gör att barner har just god tillgång till båda föräldrarna. Inte för att EV ska vara lätt att få, men för att man någon gång måste välja och då är relationen med föräldrarna viktigare för barnet än vem som bestämmer om skola och annat.

Som jag sagt så många gånger tidigare önskar jag dock bättre hjälp, kanske i vissa fall under tvång, för att få föräldrar att samarbeta bättre.

Nåja, man kan diskutera i evighet. Är glad att se dig aktiv här igen! :-)

[Vårdnadens icke vara]

I mitt inlägg skrev jag inte om att detta ska handla om pappor särskilt, utan den direkta vårdnaden. Det nämnde också att samarbetsproblem var ett sämre valt ord, utan det skulle handla om samarbets OVILJA som närmare bestämt skulle leda till att mista den gemensamma vårdnaden. Den tydliga oviljan ska göra att ensam vårdnad tilldelas den andre föräldern.

Ett barn är ett barn. Vad som är bäst för ett barn kan inte ett barn själv avgöra just i den perioden barnet inte ska eller kan ta så svåra beslut. Sedan lämnar du statistik för ett annat land än Sverige - det är skillnad i barna skydd USA jämfört med Sverige. Det är Sverige vi talar om, idag, mitt i verkligheten. Tror inte på att ett barn självt i tonåren, nedre tonåren eller värre yngre åren, kan säga vad som är bäst för den själv. Lugnt, trygg och rofyllt, eller leva i en konflikt hela sin uppväxt. Såklart vill barn ha båda sina föräldrar. Men någonstans måste någon sätta stopp när inte föräldrarna kan. Luckor kommer alltid att behöva fyllas.

[omajyw]

Det är vi fullkomligt överens om.

[omajyw]

Barn är EXPERTER på sin situation, för det har Thomas Bodström sagt, och det har också varit hans kommentar till vårdnadsutredningens betänkande.
Barn i nedre tonåren kan sedan decennier i praktiken själv säga vad som är bäst för denne, då man gett barnet vetorätt i frågor gällande boende, vårdnad och umgänge. Läs föräldrabalkens 21 paragraf. Sedan ett år är skrivningen "om barnet är 12 år får verkställighet ej ske", den är ändrad till "om barnet har tillräcklig mognad får verkställighet ej ske". Det ska, enligt förre justiteminister Bodström, tolkas som en REJÄL SÄNKNING av gränsen för verkställighet. Om den verkligen gjort det, vilket man inte kan säga förrän man har en HD-dom ang. verkställighet, är svårt att säga.
OM rättspraxis är så, blir så, prövas, så kan du nog utgå från att mellanstadiebarn kommer att kunna köra över den ena föräldern i maskopi med den andre, avseende vårdnad, boende och umgänge. Tills dess tycks 12-årsgränsen ligga fast.

Så vad du tror om "barn" i tonåren, det avfärdar jag som hobbypsykologi av sedvanlig "Sunrise-typ", det är fortfarande 12-18-åringens *juridiska status* som styr verkligheten. Eller 12-16-åringen vad gäller boendefrågan specifikt. Vi får väl se vad tiden lider hur mycket 12-årsgränsen sänks när HD sätter rättspraxis i verkställighetsfrågor.

Skillnaden mot barn i USA och Sverige kan alltid diskuteras, vilket socialt kontext dessa barn-mödrar växt upp i och så vidare. Jag är dock inte säker på att skillnaderna är så stora som du vill göra gällande. Det är knappast i medel- och överklassen du hittar majoriteten av de 236.000 barn som saknar regelbunden vardagskontakt med sin fader idag, i Sverige. Skälen kan vara många, precis som Malinau påpekar, men om man betänker att det varje år sker ungefär 2.900 vårdnadstvister och lika många boendetvister, så är det ett rätt stort antal barn varje år förlorar en förälder. 20% av vårdnadstvisterna vinns av fäder, 40% av boendetvisterna, tvisterna omfattar årligen 7.500 barn.
10% av vårdnadstvisterna resulterar i gemensam vårdnad, och vad gäller boendetvisterna är det ca. 70 barn årligen som döms till växelvis boende.

Nu finns det skribenter som envist framhärdar i att dessa tvister nästan alltid handlar om gravt dysfunktionella familjer, där det förekommer misshandel, missbruk och övergrepp.

Jag har läst sådär 70-80 tingsrättsdomar de senaste fem åren, och det är endast i 2 av dessa där socialens utredning tar upp det faktum att det förekommer oegentligheter. I de allra flesta utredningar, säkert 9 av 10, brukar det stå något i stil med "båda föräldrarna fungerar väl i sin föräldraroll, och är fullt kapabla att ge barnet en trygg uppväxt och god fostran".
Jaha. Resultatet är ändock att en av dessa föräldrar som "fungerar väl i sin föräldraroll" utesluts ur barnets liv. Varför?
Därför att systemet ser konflikten mellan FÖRÄLDRARNA som ett problem för barnet. Istället för att juridiskt sett bitchslappa de VUXNA, som faktiskt VÄLJER att ha en konflikt, så straffar man barnet.

Siffror på resultatet ser du ovan. Ren och skär barnmisshandel alltså. Resultatet är anorektiska flickor, armskärande tjejer, skolmassakrer, tonårsgraviditeter, våldtäkter, fan och hans moster.

Ann-Britt Grünewald, f.d. chef på Österåkeranstalten, hävdade att nästan alla interner hade växt upp hos en ensamstående mamma. Där har du svenska förhållanden. Det finns en finsk kvantitativ undersökning om pojkar som växt upp utan far (Sirviö?), med ganska skrämmande resultat. Ziggy har för något år sedan länkat till en undersökning han också.

Egna erfarenheter från fritidsverksamhet visar ungefär detsamma. Värstingpojkarna är nästan alltid barn till ensamma mödrar. Det kanske blir det resultatet med en "femininiserad" uppfostran? Vi har prövat det här i 35 år nu, och det fungerar uppenbarligen inte, så varför försöka ta till ÄNNU mer av denna metod?

Nå? Var har du dessa "experter" som Cecilia Magnusson åberopar?

[omajyw]

Hur ska man få pappor som håller sig undan att ta sitt ansvar för barnen då? Om man tittar på det ur barnperspektiv så är ju en frånvarande pappa en frånvarande pappa, oavsett anledningen. Jag har svårt att sätta mig in i hur de tänker och vilka motiv de har för sin frånvaro, och det lär knappast finnas någon på Allt För Föräldrar att fråga heller... Skriker gör de inte heller då de förmodligen är mer eller mindre nöjda med sin situation.

[Malinau]

Det finns förmodligen många skäl och många sätt man skulle kunna hantera det på, men gemensamt för dem tror jag att det just det faktum att det är okej i stor utsträckning. Om en kvinna lämnar sitt barn blir det för det mesta en massa uppståndelse och hon är inte värd vatten, men om en man gör det så rycker folk på axlarna.

Alltså börjar det hos oss själva och i vår egen omvärld. Sedan borde myndigheterna byta attityd, exempelvis familjerätterna. Det är synd att det inte finns så många av dem här på Aff, för då kanske vi kunde göra lite mer skillnad. :-)

[Malinau]

Man kan väl möjligen säga att om föräldrar hamnar i domstol i tvist om sina barn, så är det väl i alla fall minst en av dem som inte mår jättebra och har full kontroll... :-) Men det är inte samma sak som att vara olämplig som förälder, möjligen oförmögen att sätta stopp för slaget mot exet som väldigt ofta styrs av helt andra intressen än det bästa för barnet. Prestige, bitterhet och hämnd är ganska vanliga drivkrafter.

[Ellen _ _ _]

att de amerikanska siffrorna stämmer bra in på sverige också...det finns undersökningar som är gjorda som visar på samma mönster här...

[Ellen _ _ _]

email?..

[omajyw]

-"Kontroll" sa Bill.
-"Kontroll var ordet", sa Bull.

Försök kontrollera en tonåring, säger colorblind.
En tonåring som lagstiftningen och rättpraxis alla möjligheter att obstruera totalt mot allt vad domar heter, speciellt nu efter Bodströms utspel om att "barn är experter på sin egen situation".

Odrägliga ungar är resultatet av två föräldrar som inte är överens, och där barnet kan göra som det vill med boende och umgänge. Det var väl nån här för ett par år sedan där dottern stack till pappa veckovis för att mamma inte ville köpa en Canada Goose-jacka.
En tolvåring kommer undan med det, och med Bodströms tolkning kanske även en 8-åring.

[omajyw]

Länk pliz.
Annars får vi yla på Ziggy lite.

[Ziggy]

Exakt det där har jag nog ingen länk på.
Du kanske tänkte på Folkhälsoinstitutets sammanställning av slutsatserna från forskning om barn till separerade föräldrar och deras psykosociala hälsa kopplat till boendeformer?

Den kan jag nog gräva fram någonstans.

[Anonym]

Hjälper inte om du får mitt ex email eftersom han utåt låter det se ut som om han bryr sig men har barnet så lite han kan.

[tytta]

Jag håller självfallet med om att det bästa är att barn har två föräldrar även efter en separation. Men diskussionen är ju som att säga att det vore bäst om det inte fanns svält på jorden. Ett konstaterande bara, men inga förslag på lösningar.

HUR ska man få föräldrar som inte kan samarbeta att göra just detta. Du skriver att man bör bitchslappa dem, men vadå? Hur?

Att barn växer upp utan fäder är ju ofta ett resultat av att föräldrarna inte kan samarbeta, eller att en av parterna helt enkelt sticker. Hur ska man få trätande föräldrar att samarbeta? Och hur ska man få frånvarande föräldrar att inte lämna sina barn?

Själv har jag inget förslag alls. Men okej, ett försök:

Jag tror att delad föräldraförsäkring enligt lag skulle få papporna att stanna hemma med barnen och knyta an till dem, vilket skulle göra att de hade svårare att lämna dem.


När det gäller samarbetssvårigheter har jag inget förslag alls.

[Malinau]

Men kontroll menar jag kontroll på sig själv. Måste man bråka om allt, är prestigefylld, bitter och hatisk, då har man inte kontroll på sig själv. I gengäld är risken uppenbar att man får det resultat du beskriver.

Jag vet ett par där både mamman och pappan hanterade sitt gemensamma barn X så att om den andre föräldern sagt nej till något så sa den andre ja bara därför och vice versa. X gick i lågstadiet när X å ena sidan lärt sig att utnyttja detta ganska fint och å andra sidan redan var bitter på livet.

Och båda dessa föräldrar skyllde förstås på varandra för att deras barn uppförde sig illa på olika sätt.

Ja, det ska bli intressant med första prejudicerande domen. Den bör inte vara alltför långt borta. I grunden tycker jag att Bodström har rätt och menar väl. Om inte annat är det en signal till vuxenvärlden att inte jävlas med sina barn.

[Malinau]

Vi kan väl ta hans mejladress allihop och skicka märkliga julhälsningar? ;-)

[omajyw]

Finns ett bra talesätt:
"Du kan aldrig förändra någon annan, bara dig själv".

Förmodligen ett talesätt som är helt obegripligt för de flesta skribenter här inne. Det är väl bara läsa när folk irriterar sig på EXETS mobiltelefoner och EXETS nya relationer och EXETS hittan och EXETS dittan.
Om man vill kan man naturligtvis alltid dra in barnen i det hela, bara för att kunna rättfärdiga sitt KONTROLLbehov, men ett litet tips är odla SIN EGEN relation med sitt barn.
DEN kan man kontrollera. Exets och barnets relation kan man inte kontrollera, hur mycket det än kliar i kontrollutskottet på hjärnan...

Jag var hos barnpsykolog en gång i tiden, med mina ungar. Det var en smart snubbe, det. Han påstod att vi föräldrar ALDRIG skulle ägna åt oss sådana meningslösheter som att försöka mixtra med relationen mellan den andre föräldern och barnet, för det är dömt att misslyckas. Det var till och med absolut pratförbud om den andre föräldern.
"Man kan inte förändra den andre" sa han. "Ju mer du försöker desto mindre villig är den andre. Att använda barnen som ursäkt, motiv eller utpressning skadar BARA barnen, inte den andre".

Jag har väl i stort sett upprepat vad han sa i det här inlägget.

[omajyw]

Några förslag jag tror på.

Domstolar ska uppdra åt socialförvaltningen att skriva samarbetsavtal. Nu handlar det inte längre om frivillighet eller familjerätt, annars hade aldrig domstol varit inblandad i alla fall, nu gäller tvång.
(Dansk modell)

Begreppet umgänge, boende och vårdnad skrotas.
Det juridiska ansvaret om barnet, det som kallas "vårdnad" idag, delas upp i ett antal mindre delområden - exempelvis skolgång, mantalsskrivning, religiös tillhörighet, fritidsverksamhet, kläder, transporter, dagis, pass m.m. m.m. Föräldrarna och socialen kan själva definiera vilka delområden som är viktiga (i vårt fall är religionstillhörighet en ickefråga).
Därefter får föräldrarna tilldelat sig olika ansvarsområden, där den andra föräldern inte har någon talan.
Vistelse kan delas helt fritt efter en flytande skala, men den måste kunna möjliggöra att man kan sköta sitt ansvarsområde. Exempel: har pappan fått ansvar för ett "fritidsområde", t.ex. "organiserad aktivitet en kväll i veckan" så ska barnet vistas med pappan på simhallens simskoleundervisning onsdag eftermiddag.

Genom att koncentrera avtalet på KONKRETA saker, och inte flumma runt med "samarbetssvårigheter", "vi har så olika värderingar" och "den andre är dum i huvudet bara sådär" så går det faktiskt att åstadkomma något.