Vår dotter som är 21månader har börjat vakna på nätterna och vara hysterisk.
Allt började för ca 3 veckor sedan, jag tror det var i samband med at hon var sjuk.
Hon somnar vid 20.00 och sover ett par timmar, sedan vaknar hon och skriker som i panik... hon är okontaktbar och bara skriker hysteriskt, ibland så mkt att hon kräks av ansträngningen. Det är precis som om hon är vaken för hon stirrar och pratar osammanhängande och konstigt.
en natt var hon helt i upplösningstillstånd, och det enda som hon ville var att gå ner för trappen o in i vardagsrummet. där skulle hon sitta i soffan och sova vidare..(?) En annan natt skulle hon sova i sin lilla minisoffa som skulle stå bredvid hundens säng på golvet.. o så fort hon hamnar där så somnar hon .. nästan i famnen på väg ner till soffan.
Vi har försökt att lugna henne.. trösta.. vagga... prata vett...bli arg.. ja allt man kan göra...
Frustrationen är sååå stor när detta händer. Jag vill trösta o natta, men så fort man närmar sig henne så blir det värre än innan trots att hon ropar mamma/pappa.
Nu har det lugnat ner sig sedan 1 vecka tillbaka, men jag är så rädd att det ska återkomma.
Läste på internet att detta ävn kallas nattskräck och att det inte finns nåt man kan göra åt det?
Någon som har haft barn i samma situation? Tipso råd?
Jag klarar inte detta om det återkommer igen... Att inte få sova (som man klagat på innan..) är en baggis jämfört med detta . Hjälp någon?
1
Nattskräck Hej,
Vår dotter som är 21månader har börjat vakna på nätterna och vara hysterisk.
Allt började för ca 3 veckor sedan, jag tror det var i samband med at hon var sjuk.
Hon somnar vid 20.00 och sover ett par timmar, sedan vaknar hon och skriker som i panik... hon är okontaktbar och bara skriker hysteriskt, ibland så mkt att hon kräks av ansträngningen. Det är precis som om hon är vaken för hon stirrar och pratar osammanhängande och konstigt.
en natt var hon helt i upplösningstillstånd, och det enda som hon ville var att gå ner för trappen o in i vardagsrummet. där skulle hon sitta i soffan och sova vidare..(?) En annan natt skulle hon sova i sin lilla minisoffa som skulle stå bredvid hundens säng på golvet.. o så fort hon hamnar där så somnar hon .. nästan i famnen på väg ner till soffan.
Vi har försökt att lugna henne.. trösta.. vagga... prata vett...bli arg.. ja allt man kan göra...
Frustrationen är sååå stor när detta händer. Jag vill trösta o natta, men så fort man närmar sig henne så blir det värre än innan trots att hon ropar mamma/pappa.
Nu har det lugnat ner sig sedan 1 vecka tillbaka, men jag är så rädd att det ska återkomma.
Läste på internet att detta ävn kallas nattskräck och att det inte finns nåt man kan göra åt det?
Någon som har haft barn i samma situation? Tipso råd?
Jag klarar inte detta om det återkommer igen... Att inte få sova (som man klagat på innan..) är en baggis jämfört med detta . Hjälp någon?
Stora E hade samma problem en period och attackerna kom ganska ofta ett tag men sedan blev det ett uppehåll på ngr mån innan det hände igen och nu när hon är 4 har hon inte haft det på säkert 1.5-2 år.
att trösta blir som du redan märkt bara sämre det du kan göra är att bara finnas i närheten så att hon inte gör illa sig och bara vänta ut det. anfallen har lättare att komma under perioder när det händer mycket i omgivningen och även när sömnen blivit lite si och så. försök begränsa vad som händer runt om ett tag och var noga med sömen och rutiner så ska det nog lugna ner sig, det växer bort och som tröst är det att barnet själv inte minns något av det sedan inom att det eg sover trots att det verkar vaket..men huga det är obehagligt när det händer. längsta anfallet här var 35 min men ofta låg dom runt 10-15 min
att prata vett eller bli arg är ingen mening eftersom hon sover ochd et är vanligt att det sker 2-3 timmar efter man somnat det man kan göra är att väcka barnet alldeles innan man vet anfallet brukar komma.
jag hittade en supersida på internet jag ska kolla om jag hittar den igen
3
Stora E hade samma problem en period och attackerna kom ganska ofta ett tag men sedan blev det ett uppehåll på ngr mån innan det hände igen och nu när hon är 4 har hon inte haft det på säkert 1.5-2 år.
att trösta blir som du redan märkt bara sämre det du kan göra är att bara finnas i närheten så att hon inte gör illa sig och bara vänta ut det. anfallen har lättare att komma under perioder när det händer mycket i omgivningen och även när sömnen blivit lite si och så. försök begränsa vad som händer runt om ett tag och var noga med sömen och rutiner så ska det nog lugna ner sig, det växer bort och som tröst är det att barnet själv inte minns något av det sedan inom att det eg sover trots att det verkar vaket..men huga det är obehagligt när det händer. längsta anfallet här var 35 min men ofta låg dom runt 10-15 min
att prata vett eller bli arg är ingen mening eftersom hon sover ochd et är vanligt att det sker 2-3 timmar efter man somnat det man kan göra är att väcka barnet alldeles innan man vet anfallet brukar komma.
jag hittade en supersida på internet jag ska kolla om jag hittar den igen
Var ju meningen att jag skulle länka till den när jag skrev läs här. Även jag läste mycket på den när vi hade problem. Det stämde nästan på pricken med min son.
6
Var ju meningen att jag skulle länka till den när jag skrev läs här. Även jag läste mycket på den när vi hade problem. Det stämde nästan på pricken med min son.
Min abåda har haft sånna episoder. Det kommer och går. Den stora har det inte längre, men lillan har. Hon är 3 nu. Mins inte när storebror hade senaste vändan kanske när han var 4(?), men det var ett tag sedan. Han är snart 6 år.
Vi har sett mönster som är att hon råkar ut för det lättare om hon är väldigt trött när hon somnar och att det kan förebygga att väcka henne lite 1-2 timmar efter att hon somnat.
Annars... Försök ta det med ro även om det är svårt. Barnen verkar inte påverkas av detta, det är bara man själv som tar illa vid sig. Håll om trösta och vara där och inse att man inte kan göra mer. Slappna av och inse att skriket är där och det bara är. Ta inte på dig vare sig skuld eller en ångest över att du inte kan lugna. Det gäller att bara finnas där.
8
Min abåda har haft sånna episoder. Det kommer och går. Den stora har det inte längre, men lillan har. Hon är 3 nu. Mins inte när storebror hade senaste vändan kanske när han var 4(?), men det var ett tag sedan. Han är snart 6 år.
Vi har sett mönster som är att hon råkar ut för det lättare om hon är väldigt trött när hon somnar och att det kan förebygga att väcka henne lite 1-2 timmar efter att hon somnat.
Annars... Försök ta det med ro även om det är svårt. Barnen verkar inte påverkas av detta, det är bara man själv som tar illa vid sig. Håll om trösta och vara där och inse att man inte kan göra mer. Slappna av och inse att skriket är där och det bara är. Ta inte på dig vare sig skuld eller en ångest över att du inte kan lugna. Det gäller att bara finnas där.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
