Hej Lena, tänkte skriva några rader till dig och svara på dina frågor nu när det äntligen är lite lugnt efter middagen och mannen sitter parkerad framför På spåret
Vår tjej är tre och ett halvt år och opererades när hon var drygt ett år. Det har gått jättebra för henne tal- och hörselmässigt sett och hon vet om det själv, häromdagen sa hon med stolthet i rösten: "Mamma vet du vad, jag kan jättemånga ord!"
Jag är glad över att hon är så kommunikativ och socialt sett väldigt framåt och orädd. Hon inleder tex gärna små konversationer med andra okända barn på busshållplatsen eller i Konsumkön
Dels beror det nog på personlig läggning, men också för att vi jobbat stenhårt för att uppmuntra henne att använda sin röst, att kommentera saker och händelser, att ha dialoger. Allt har vi kommenterat och satt ord på- och kommenterar fortfarande - och det är ett "tänkande" eller vad man ska säga som man liksom naturligt fått in sedan vi gått en kurs i auditory verbal therapy, som är en föräldrautbildning som numera erbjuds alla föräldrar till CI-opererade barn i Stockholm. En slags hörsel- och talinriktad metod eller vad man ska säga, där man lär sig att tänka "auditivt" och bli medveten om och stimulera barnet att utveckla sitt lyssnade och språkmedvetenhet. Rekommenderas varmt om ni är intresserade! I det ingår att man som förälder blir uppmuntrad och får tips om hur man lockar barnet att lyssna och tala, och det är väldigt roligt, vår tjej älskade våra träffar en gång i veckan (man träffar pedagogen en timme en gång i veckan under några terminer) och jag tror att där grundlades det där intresset hos vår tjej att använda sin hörsel (på det sätt som vi normalhörande gör utan att tänka på det).
Kursen gav mig också en medvetenhet om min egen betydelse i mitt barns språkutveckling som jag inte hade förut. Numera har jag det där "auditiva tänket" eller vad man ska kalla det, en språklig medvetenhet som tex innebär att jag aldrig missar en chans att vidareutveckla mitt barns ordförråd, när jag hörde henne använda ord som "väldigt stor" och "jättestor" tex så gick jag vidare och introducerade aktivt ord som "enorm", "kolossal", "gigantisk" osv. och hon formligen slukar alla nya ord, och frågar själv aktivt "vad är det för nåt?" om olika verktyg tex som hon inte kan ordet på. Ser vi tex något ute så pratar vi om det, en grävskopas rostiga lack, en bäck som porlar, jobbargubbarna som lägger asfalt osv. Synonymer, ordspråk, rim och ramsor är också jättekul tycker hon och vi läser (på tidig inrådan från specialpedagog mfl) jättemycket, hon älskar just nu Tomtebobarnen, Lennart Hellsingramsor, Gittanböckerna, Mamma Mu och Pettsson och ber mig ofta läsa för henne. Det är ett tips som jag verkligen vill ge dig: läs allt möjligt för din dotter, för där finns massor av nya ord som man får chansen att introducera, förklara och repetera om och om igen. Jag jobbade tidigt för att skapa ett bokintresse och är glad över att ha överfört det till henne. Nya händelser eller saker blir som små guldtillfällen att lära henne nya ord, och jag lovar att de snappar upp det! Jag brukar repetera nya ord flera gånger (på ett naturligt sett) och det går in, plötsligt använder hon ord och uttryck som man inte trodde hade gått in för att hon var för liten. Mitt mål är att hon ska vara helt trygg i svenska språket, för det öppnar alla dörrar för henne i framtiden, även om man har ett hörselhandikapp. Jag vill inte att hon ska ha ett torftigt ordförråd och svårigheter med att förstå ironi, intonation och problem att ställa frågor, vilket många hörselskadade barn har, enligt vår logoped, bla för att man förenklar för mycket, man gör bara barnet en otjänst.
Hon sjunger mycket, med text och melodi (tex Tre pepparkaksgubbar och Midnatt råder och stämde upp med de andra barnen på luciafirandet på dagis
) och vi sjunger mycket
hemma också, sång är tydligen mkt bra för att öka den språkliga medvetenheten, prosodi, rim m.m. Språket är ju så mycket med än att bara kunna prata lite allmänt
Hon använder själv uttryck som "hungrig som en varg", och "nej men snälla du, så gör man faktiskt inte", "det var det värsta, nu tänker jag inte vara med", "snipp snapp snut, så var boken slut", allt sånt som gör språket levande
och det är ju mycket för att vi aktivt framhåller och lär henne sådana uttryck och för att hon snappar upp en massa från de andra barnen på dagis. Det är så himla kul att höra henne, hon snackar verkligen mycket och gärna och tar för sig på dagis
Enligt vår logoped ligger hon före normalhörande barn i de tester som görs, så hon har ju kommit igång väldigt snabbt.
Men du, jag känner såå igen mig i den frustration du beskriver i början..Även vår tjej slet av sig CI:na i början, men det är bara att stå på sig och sätta tillbaka dem för 10000:e gången, det kommer en dag då hon inte vill vara utan dem för det är så naturligt att höra! Vår tjej vägrar ta av sig sina CI på natten ens, och vad praktiskt det är att kunna prata med henne i mörkret. Hon kommer in till oss på natten och ibland om mina man ligger och viskar till varandra hör man en sur röst i mörkret : "Snälla mamma, kan du vara tyst"
Jag minns ett tillfälle när hon var ganska nyopererad och jag var mammaledig och drog henne i vagnen i snö och kyla och hon vägrade ha på sig sina CI, de åkte av när hon lutade huvudet mot vagnen och mössan och allt åkte av gång på gång, jag var gråtfärdig av frustration när varken mössa, vantar eller CI fick sitta kvar, usch vad jobbigt det var...Tänk om jag vetat hur bra allt skulle komma att bli!! Även om det är mycket jobb så är det värt det i slutändan. Språkprocessen tar TID också, glöm inte det, men jag lovar att allt du ger ditt barn kommer som en belöning om inte direkt, så längre fram! Tänk att Nadja har alla möjligheter, sätt inga tak för henne, så har jag tänkt och tänker fortfarande och det stämmer verkligen, allt ger resultat och hon kommer att älska att höra och prata bara ni föregår med goda exempel själva och pratar, läser och sjunger mkt och aktivt utvidgar hennes ordförråd.
Du undrade om dagis. Vår tjej går på ett montessoridagis som hon verkligen trivs superbra på. 20 barn med fyra personal. Fördelen med montessori är att de lär barnen att inte springa runt och skrika, de jobbar lugnt och språkmedvetet och jobbar inte i stora samlingar. Vår specialpedagog och logoped åker regelbundet dit och kollar läget och tipsar om olika saker som personalen bör tänka på. De jobbar uteslutande i smågrupper och tänker hörselmedvetet, lokalerna har akustikplattor i taket, mattor i lådor för att undvika skrammel, skrammelfria bord, tassar på stolarna. En fördel är också att det är flera rum att vistas i, men arbetssättet - små grupper - är nog det allra viktigaste och personalens positiva och intresserade inställning. En av personalen är resurs till vår tjej, men arbetar som en extra personal i gruppen för att underlätta indelandet i smågrupper, så alla i personalen är lika insatta i teknik, behov, hörseltänk osv och det har känts jätteviktigt för oss. Och det funkar verkligen jättebra, vår tjej är definitivt med socialt sett och kommunicerar fint med de andra barnen, hon trivs så bra så det känns som ett lyckokast
Vår tjej har haft en del munmotoriska förseningar, det är inte ovanligt hos barn med CI då de inte jollrat, och har haft stor hjälp av en gomplatta som de också använt en stund varje dag på dagis tillsammans med de andra barnen. Den har tidvis varit inställd på olika konsonanter som man haft fokus på och tex spelat spel eller lekt roliga lekar där alla barnen sagt ljuden ifråga. Idag har hon de alla flesta konsonanter för sin ålder och hennes uttal är bra och helt förståeligt. Tror det är bra att inte vänta utan sätta in insatser i tid, jag är tex glad över att vi fick tips om gomplattan.
Jösses, inser att detta blev maratonlångt, hoppas du fick svar på dina frågor, om inte får du gärna fråga mer! Trevlig helg på er!