Fler som hade det? Vad tyckte ni om erat?
Jag kan inte låta bli att tycka att det inte gav särskilt mycket, att hon borde ha frågat mer.
Någon som vet om det är saker kuratorerna inte får säga osv? Det var nästan som att hon inte fick ta upp möjligheten att inte göra abort.
Hon satt och sa nästan ingenting. Sen bad hon mig uppskatta på ett papper hur gärna /ogärna jag ville ha abort. Jag fyllde då i ung 70% gärna 30% icke.
Grejen var att jag bara var löjligt nervös för vul:et som skulle göras efter. Jag insåg inte riktigt då hur nervös jag var för det osv.. dessutom ville jag gärna veta resultatet av det (vilken vecka man är i osv) innan jag slutgiltligen bestämde mig.
Nu blev det inte så. Efter kuratorn var det in på vul och sen vidare till en bm som stack tabletter och abort-info i handen på mig. Så då kändes det ju bara helt bestämt allting.
Efter fick jag höra att samtalet med kuratorn innan mycket var till för att man skulle veta vem kuratorn var efter. Så man kunde ta ett eftersamtal...
..fast då känns det ju liksom lite sent.
Jag kan inte låta bli att känna mig oerhört besviken på kuratorskontakten. Har inte haft några vänner jag har kunnat prata med och min sambo är inte direkt känslosam heller. Så det var som min chans att få prata ut om hur jag kände känns det som.
Klart man tar beslutet själv och så men ibland kan man ju behöva lite stöd.
Vad tyckte ni om erat kuratorssamtal?
1
Kuratorsamtal innan abort? Fler som hade det? Vad tyckte ni om erat?
Jag kan inte låta bli att tycka att det inte gav särskilt mycket, att hon borde ha frågat mer.
Någon som vet om det är saker kuratorerna inte får säga osv? Det var nästan som att hon inte fick ta upp möjligheten att inte göra abort.
Hon satt och sa nästan ingenting. Sen bad hon mig uppskatta på ett papper hur gärna /ogärna jag ville ha abort. Jag fyllde då i ung 70% gärna 30% icke.
Grejen var att jag bara var löjligt nervös för vul:et som skulle göras efter. Jag insåg inte riktigt då hur nervös jag var för det osv.. dessutom ville jag gärna veta resultatet av det (vilken vecka man är i osv) innan jag slutgiltligen bestämde mig.
Nu blev det inte så. Efter kuratorn var det in på vul och sen vidare till en bm som stack tabletter och abort-info i handen på mig. Så då kändes det ju bara helt bestämt allting.
Efter fick jag höra att samtalet med kuratorn innan mycket var till för att man skulle veta vem kuratorn var efter. Så man kunde ta ett eftersamtal...
..fast då känns det ju liksom lite sent.
Jag kan inte låta bli att känna mig oerhört besviken på kuratorskontakten. Har inte haft några vänner jag har kunnat prata med och min sambo är inte direkt känslosam heller. Så det var som min chans att få prata ut om hur jag kände känns det som.
Klart man tar beslutet själv och så men ibland kan man ju behöva lite stöd.
Jag träffade en kurator dagen innan ingreppet, och jag tycker inte heller att det gav speciellt mycket. Det jag SAKNAR däremot är kuratorsamtal EFTER aborten. Det var aldrig någon som sa till mig att jag kunde kontakta nån kurator EFTER ingreppet, men okej, det kanske jag kunde räkna ut själv, men jag tycker ändå att det ska ingå ett samtal efter (om man nu vill) för det är ju då det jobbiga börjar, iaf för mig.
Jag saknar fortfarande någon att prata med, men tack vare att jag bloggar (har blivit rena terapin för mig) har jag fått kontakt med andra som förstår. Annars har jag verkligen INGEN att prata med.
Stor Kram från Maria
______________________________ ______________
Min blogg...om vad som rör sig i mitt huvud =) http://mariashuvud.blogg.se Men främst om mitt hemska, svåraste beslut någonsin, som togs fredag 14 dec 2007 :-(
2
Jag träffade en kurator dagen innan ingreppet, och jag tycker inte heller att det gav speciellt mycket. Det jag SAKNAR däremot är kuratorsamtal EFTER aborten. Det var aldrig någon som sa till mig att jag kunde kontakta nån kurator EFTER ingreppet, men okej, det kanske jag kunde räkna ut själv, men jag tycker ändå att det ska ingå ett samtal efter (om man nu vill) för det är ju då det jobbiga börjar, iaf för mig.
Jag saknar fortfarande någon att prata med, men tack vare att jag bloggar (har blivit rena terapin för mig) har jag fått kontakt med andra som förstår. Annars har jag verkligen INGEN att prata med.
Stor Kram från Maria
______________________________ ______________
Min blogg...om vad som rör sig i mitt huvud =) http://mariashuvud.blogg.se Men främst om mitt hemska, svåraste beslut någonsin, som togs fredag 14 dec 2007 :-(
en kurator före min läkar undersökning och sedan en gång till några dagar innan den bokade tiden då var min man med. Jag kände det som att hon mest skulle stötta mig i beslutet att göra abort. Jag var väldigt tveksam och ville helst inte göra abort, men det tycker jag inte att hon fångade upp helt. Det var väl mest att vi kunde konstatera att jag hade skäl nog. Min man ville helst abort och det var det som blev avgörande. Samtalet med min man var bättre för vi blev tvingade att prata om det, vi hade så svårt att kommunicera under den perioden. Jag känner som du att allt redan var bestämt. Jag ringde och berättade att jag ville komma dit men att jag inte visste om jag ville göra abort. Första papperet jag fick fylla i stod det typ "klar för abort på". Jag fick diskutera metod och fick en tid utan att bestämt mig. När jag fick tabletten blev jag apatisk och skakade/grät. Jag satt där utanför i 2.5 tim med min man innan jag svalde till slut. Då fick jag beröm för att jag varit så duktig(!). Jag skulle inte kunna göra en medicinsk abort om jag väntade och jag kände mig pressad. Tycker inte att de skulle ha gett mig tabletten i det tillstånd jag var i.
3
Jag träffade en kurator före min läkar undersökning och sedan en gång till några dagar innan den bokade tiden då var min man med. Jag kände det som att hon mest skulle stötta mig i beslutet att göra abort. Jag var väldigt tveksam och ville helst inte göra abort, men det tycker jag inte att hon fångade upp helt. Det var väl mest att vi kunde konstatera att jag hade skäl nog. Min man ville helst abort och det var det som blev avgörande. Samtalet med min man var bättre för vi blev tvingade att prata om det, vi hade så svårt att kommunicera under den perioden. Jag känner som du att allt redan var bestämt. Jag ringde och berättade att jag ville komma dit men att jag inte visste om jag ville göra abort. Första papperet jag fick fylla i stod det typ "klar för abort på". Jag fick diskutera metod och fick en tid utan att bestämt mig. När jag fick tabletten blev jag apatisk och skakade/grät. Jag satt där utanför i 2.5 tim med min man innan jag svalde till slut. Då fick jag beröm för att jag varit så duktig(!). Jag skulle inte kunna göra en medicinsk abort om jag väntade och jag kände mig pressad. Tycker inte att de skulle ha gett mig tabletten i det tillstånd jag var i.
Så känner jag med. Har INGEN att prata med. Ja, förutom att sitta och skriva av sig på nätet då och hoppas någon "lyssnar". Bättre än ingenting, absolut.
Var in och läste lite i din blogg.
Jag var till kuratorn efter men det gav ingenting. Hennes sätt att få kvinnor att inte ångra aborten var tydligen att fråga om de hade kunnat tänka sig att adoptera bort barnet istället.
Förstår inte riktigt hur hon tänker där. Jag hade absolut hellre adopterat bort barnet än tagit bort det helt!
Sen tycker jag det känns så j?"**a sk**t just nu vid jul. Man kan inte glädjas åt det. Som att jag valde bort livet för att kunna ge mina andra barn en jul. Så ** plastigt!
(det var inte så, men det känns så nu)
4
Så känner jag med. Har INGEN att prata med. Ja, förutom att sitta och skriva av sig på nätet då och hoppas någon "lyssnar". Bättre än ingenting, absolut.
Var in och läste lite i din blogg.
Jag var till kuratorn efter men det gav ingenting. Hennes sätt att få kvinnor att inte ångra aborten var tydligen att fråga om de hade kunnat tänka sig att adoptera bort barnet istället.
Förstår inte riktigt hur hon tänker där. Jag hade absolut hellre adopterat bort barnet än tagit bort det helt!
Sen tycker jag det känns så j?"**a sk**t just nu vid jul. Man kan inte glädjas åt det. Som att jag valde bort livet för att kunna ge mina andra barn en jul. Så ** plastigt!
(det var inte så, men det känns så nu)
Vad skönt att få läsa! Precis så kände jag också! Som att de inte får avråda från abort utan bara ska stötta. Och det blir ju SÅ fel!
Resten av personalen körde också på, precis som för dig. Ingen som frågade om jag tänkt klart eller någonting.
Jag önskar också att hon hade fångat upp (hur svårt det nu skulle vara när jag fyllde i på pappret att jag var tveksam) att jag inte var säker.
Grejen är att nu, när jag inte är påverkad av gravidhormoner längre, så påminns jag att jag faktiskt har tänkt abort de två senaste graviditeterna. Men då förhalat allt tills det varit försent och har aldrig någonsinn ångrat att jag fortsatte dem!
Så det är nog så jag fungerar. Har även andra tankar som brukar dyka under graviditeten ung vid samma tid.
Tack för att du svarade!! Det hjälper att få läsa andras erfarenheter.
5
Vad skönt att få läsa! Precis så kände jag också! Som att de inte får avråda från abort utan bara ska stötta. Och det blir ju SÅ fel!
Resten av personalen körde också på, precis som för dig. Ingen som frågade om jag tänkt klart eller någonting.
Jag önskar också att hon hade fångat upp (hur svårt det nu skulle vara när jag fyllde i på pappret att jag var tveksam) att jag inte var säker.
Grejen är att nu, när jag inte är påverkad av gravidhormoner längre, så påminns jag att jag faktiskt har tänkt abort de två senaste graviditeterna. Men då förhalat allt tills det varit försent och har aldrig någonsinn ångrat att jag fortsatte dem!
Så det är nog så jag fungerar. Har även andra tankar som brukar dyka under graviditeten ung vid samma tid.
Tack för att du svarade!! Det hjälper att få läsa andras erfarenheter.
mig också. Under graviditeten med min tvååring så hade jag i vecka 8-9 gruvlig ångest. -Trots att det var planerat, men jag tänkte tankar som "varför ska vi ha fler barn? Vi borde kanske skiljas?" och grät oavbrutet. Två-tre veckor senare sken jag som en sol!
Jag inser att jag känner mig väldigt sårbar när jag är gravid i början, jag blir så känslig och verkar inte kunna stå för något. Skönt att läsa ditt inlägg för mig också. Nu efter är jag "normal" igen och undrar hur det gick till, hamnade på motorvägen mot abort och så blev det så. Det jag ångrar mest är att jag aldrig fattade ett beslut och då blir det så svårt att sluta älta och fundera. Nu är jag besatt av tanken på "att det blir kanske ett barn till sedan ändå" men då tänker jag: "då skulle jag säkert få missfall och det skulle jag inte orka" (som straff?).
Jag är lite arg på MVC också. När jag upptäckte min grav så ringde jag och berättade att jag var lite osäker, att det var oplanerat och att min man var helt sammanbiten. jag bad att få komma och prata med en barnmorska. Dom hänvisade mig då till abortmott. Jag sade då att jag inte visste om jag ville dit och frågade om det inte kunde vara en början att träffa en barnmorska men nej, kuratorn på Abortmott var bäst. Rätt oengagerat tycker jag.
6
så var det för mig också. Under graviditeten med min tvååring så hade jag i vecka 8-9 gruvlig ångest. -Trots att det var planerat, men jag tänkte tankar som "varför ska vi ha fler barn? Vi borde kanske skiljas?" och grät oavbrutet. Två-tre veckor senare sken jag som en sol!
Jag inser att jag känner mig väldigt sårbar när jag är gravid i början, jag blir så känslig och verkar inte kunna stå för något. Skönt att läsa ditt inlägg för mig också. Nu efter är jag "normal" igen och undrar hur det gick till, hamnade på motorvägen mot abort och så blev det så. Det jag ångrar mest är att jag aldrig fattade ett beslut och då blir det så svårt att sluta älta och fundera. Nu är jag besatt av tanken på "att det blir kanske ett barn till sedan ändå" men då tänker jag: "då skulle jag säkert få missfall och det skulle jag inte orka" (som straff?).
Jag är lite arg på MVC också. När jag upptäckte min grav så ringde jag och berättade att jag var lite osäker, att det var oplanerat och att min man var helt sammanbiten. jag bad att få komma och prata med en barnmorska. Dom hänvisade mig då till abortmott. Jag sade då att jag inte visste om jag ville dit och frågade om det inte kunde vara en början att träffa en barnmorska men nej, kuratorn på Abortmott var bäst. Rätt oengagerat tycker jag.
jag är kurator på kk och träffar kvinnor som gör aborter (och de som låter bli). några har frågat om hur vår uppgift ser ut. jag tänker att mitt jobb är att ta reda på vad kvinnan vill och stötta henne i det beslutet. gör jag inte det gör jag inte mitt jobb. men det är förstås inte enkelt om kvinnan inte berättar allt. för att vi skall kunna råda och stödja så måste vi ha all information som behövs. vi kan juinte gissa vad någon vill, så skicklaig är ingen kurator.
jaghar fått skäll av tonårsföräldrar som tyckte mitt jobb var att se till att deras barn skulle göra abort, jaghar avrått kvinnor från att göra abort innan de är säkra (jag har vid flera tillfällen rått kvinnor att vänta även omd et betyder ändrad abortmetod, bättre att vara säker på beslutet).
jag har stöttat kvinnor som velat ha barnet trots att jagtyckt att fadern verkar olämlig. jaghar stöttat kvinnor i tillfälliga relationer som vägrat abort och männen har varit jättearga (de har vait med vid samtlen).
jag bokar alltid in flera samtal om det behövs. jag talat alltid med barnmorskorna och ombokar och avbokar tider och försöker få till det som kvinnan önskar. annars har jag misslyckats.
men jag tror att som i alla yrken är inte alla lämpliga, en del har slutat tycka att jobbet är viktigt/roligt o s v. sedan kan det ju vara så att man tycker olika om vad som är ens uppgift. kanske diskuterar man inte kontinuerligt med sina kollegor om sin uppgift, hur de ser på sitt jobb o s v. kanske är man ensam kurator eller tycker det är obehagligt med arga och ledsna människor. jag vet inte.
jagtycker det är innerligt sorgligt att ni ine tycker er ha fått det stöd ni behöver av er kurator. vi är de som skall lyssn aoch ha tid att lyssna in. ibland handlar det också om att anan personal på kk tycker att vår uppgift är onödig och att de ka bäst själva och kanske inte hänvisar till oss om det behövs.
det svåraste att arbeta med sbortrådgivning är just att det fnns en tidspress angående beslutet, det brukar jag tala med kvinnorna om. vi talar också om hur den social situationen ser ut, boende, ekonomi, relationen. men mest om hur det KÄNNS. vilken käsnla har man? vill man eller vill man inte behålla. varför/varför inte? finns det något som kan göras om man vill behålla mn inte tycker sig ha möjlighet?
vid "jag vill men inte min man" vill jag träffa paret tillsammans. det är jättesvårt när en kvinna tycker och tror om vad mannen vill, det är bättrte att han är med. om vill ha inte säger det ju en del om relationen.
mitt mest extrema fall var ett par där han stöttade henne i abortbeslut eftersom han trodde det var det hon ville och hon sa att hon ville ha abort eftersom det var det hon trodde att han ville. de behöll barnet.
oj, det blev ett långt svar på något som för mig är ganska klart: vårt jobb är att ta reda på vad kvinnan vill (hjälpa henne med det om det behövs) och sedan stötta henne i det.
och jag säger alltid till att min apatienter kan höra av sig och de får mitt kort. ibland kontaktar jag dem som jag tror behöver det men tyvärr har vi ofta allt för mycket att göra så det är inte alltid möjligt att jobba uppsökande.
7
jag är kurator på kk och träffar kvinnor som gör aborter (och de som låter bli). några har frågat om hur vår uppgift ser ut. jag tänker att mitt jobb är att ta reda på vad kvinnan vill och stötta henne i det beslutet. gör jag inte det gör jag inte mitt jobb. men det är förstås inte enkelt om kvinnan inte berättar allt. för att vi skall kunna råda och stödja så måste vi ha all information som behövs. vi kan juinte gissa vad någon vill, så skicklaig är ingen kurator.
jaghar fått skäll av tonårsföräldrar som tyckte mitt jobb var att se till att deras barn skulle göra abort, jaghar avrått kvinnor från att göra abort innan de är säkra (jag har vid flera tillfällen rått kvinnor att vänta även omd et betyder ändrad abortmetod, bättre att vara säker på beslutet).
jag har stöttat kvinnor som velat ha barnet trots att jagtyckt att fadern verkar olämlig. jaghar stöttat kvinnor i tillfälliga relationer som vägrat abort och männen har varit jättearga (de har vait med vid samtlen).
jag bokar alltid in flera samtal om det behövs. jag talat alltid med barnmorskorna och ombokar och avbokar tider och försöker få till det som kvinnan önskar. annars har jag misslyckats.
men jag tror att som i alla yrken är inte alla lämpliga, en del har slutat tycka att jobbet är viktigt/roligt o s v. sedan kan det ju vara så att man tycker olika om vad som är ens uppgift. kanske diskuterar man inte kontinuerligt med sina kollegor om sin uppgift, hur de ser på sitt jobb o s v. kanske är man ensam kurator eller tycker det är obehagligt med arga och ledsna människor. jag vet inte.
jagtycker det är innerligt sorgligt att ni ine tycker er ha fått det stöd ni behöver av er kurator. vi är de som skall lyssn aoch ha tid att lyssna in. ibland handlar det också om att anan personal på kk tycker att vår uppgift är onödig och att de ka bäst själva och kanske inte hänvisar till oss om det behövs.
det svåraste att arbeta med sbortrådgivning är just att det fnns en tidspress angående beslutet, det brukar jag tala med kvinnorna om. vi talar också om hur den social situationen ser ut, boende, ekonomi, relationen. men mest om hur det KÄNNS. vilken käsnla har man? vill man eller vill man inte behålla. varför/varför inte? finns det något som kan göras om man vill behålla mn inte tycker sig ha möjlighet?
vid "jag vill men inte min man" vill jag träffa paret tillsammans. det är jättesvårt när en kvinna tycker och tror om vad mannen vill, det är bättrte att han är med. om vill ha inte säger det ju en del om relationen.
mitt mest extrema fall var ett par där han stöttade henne i abortbeslut eftersom han trodde det var det hon ville och hon sa att hon ville ha abort eftersom det var det hon trodde att han ville. de behöll barnet.
oj, det blev ett långt svar på något som för mig är ganska klart: vårt jobb är att ta reda på vad kvinnan vill (hjälpa henne med det om det behövs) och sedan stötta henne i det.
och jag säger alltid till att min apatienter kan höra av sig och de får mitt kort. ibland kontaktar jag dem som jag tror behöver det men tyvärr har vi ofta allt för mycket att göra så det är inte alltid möjligt att jobba uppsökande.
Tack för ditt svar!
Det var ju inte min mening att hoppa på kuratorer som grupp utan mer söka om fler har varit med om det som jag var med om.
Av den kuratorn jag gick till fick jag intrycket att hon inte fick råda. Hon frågade verkligen ingenting, mer än bad mig fylla i pappret. Och det pappret (där jag fyllde i 30% "vill inte ha abort") förklarades som en ren formalitet innan jag skickades ut på vul och fick tabletter i handen.
Jag har diskuterat med en läkare på nätet också som också tog upp det här med "inte kunna läsa tankar". Men det förstår både jag och säkert de flesta med mig att ingen kan. Men om man inget frågar får man ju inte heller veta!
Sen tycker jag inte att man ska glömma bort en faktor som grupptryck. Kanske ett upplevt sådant men ändå. Att få tabletter i handen och bara skickas hem stärker tyvärr känslan av att aborten är den enda utvägen. Och i en sådan pressad situation som en ev förestående abort kan vara så är man nog tyvärr rätt påverkbar.
Som du skriver, hade jag mer än gärna träffat dig istället. Bara någon som kunde ställt lite mer frågor! vad är annars poängen med besöket liksom? Man har ju ändå valt att gå dit, då måtte väl även en kurator inse att man faktiskt har ett intresse att prata om det?
Sen hade jag tunghäfta därinne och fann det väldigt svårt att vara den som ledde samtalet. Hade önskat att kuratorn gjort det istället.
Nä, usch för att tänka tillbaka på allt det där..
9
Tack för ditt svar!
Det var ju inte min mening att hoppa på kuratorer som grupp utan mer söka om fler har varit med om det som jag var med om.
Av den kuratorn jag gick till fick jag intrycket att hon inte fick råda. Hon frågade verkligen ingenting, mer än bad mig fylla i pappret. Och det pappret (där jag fyllde i 30% "vill inte ha abort") förklarades som en ren formalitet innan jag skickades ut på vul och fick tabletter i handen.
Jag har diskuterat med en läkare på nätet också som också tog upp det här med "inte kunna läsa tankar". Men det förstår både jag och säkert de flesta med mig att ingen kan. Men om man inget frågar får man ju inte heller veta!
Sen tycker jag inte att man ska glömma bort en faktor som grupptryck. Kanske ett upplevt sådant men ändå. Att få tabletter i handen och bara skickas hem stärker tyvärr känslan av att aborten är den enda utvägen. Och i en sådan pressad situation som en ev förestående abort kan vara så är man nog tyvärr rätt påverkbar.
Som du skriver, hade jag mer än gärna träffat dig istället. Bara någon som kunde ställt lite mer frågor! vad är annars poängen med besöket liksom? Man har ju ändå valt att gå dit, då måtte väl även en kurator inse att man faktiskt har ett intresse att prata om det?
Sen hade jag tunghäfta därinne och fann det väldigt svårt att vara den som ledde samtalet. Hade önskat att kuratorn gjort det istället.
jag tog det inte som ett påhopp, inte alls. jag är bara ledsen och upprörd över vad mina s k kollegor verkar pyssla med. jagtycker det du beskriver är helt oacceptabelt. precis som du säger var det ju ingen som ens gav dig en utväg. i ditt fall skull ejag ha frågat mer, rett ut mer, kanske bett mannen följa med. inga tabletter förrän man säger att man vet. även om man aldrig blir 100%, det är nog få som är det. av de som kommer till kurator nästan ingen. är de så säkra så är det ju något annat som man behöver tala om.
jag förstod tt din frga handlade om upplevelsen av kuratorssamtal. som du beskriver hade det ju varit bättre utan. det är ju ännu värre. man försöker och ingen lyssnar. jaj, liksom. här är tabletterna, vi hörde men lyssnade inte. jag blir beklämd och ledsen.
jag är nog en ovanligt pratsam kurator, det har jag fått höra flera gånger "jag ville inte gå till någon, jag gjorde det en gång och hon satt bara och tittade på mig och väntade på att jag skulle prata". men jag kan också vara tyst om det behövs. man måste ju känna in patienten. var är hon (paret)?
var det en stor klinik kanske du skall be att få ett samtal nu efteråt, att berätta om hur det kändes och få tal amed någon annan? eller skriv ett brev (anonymt om du vill) och berätta. så kanske du hjälper någon annan (kanske inte till kuratorn direkt utan till klinikchefen). fast jag förstår om du inte vill eller orkar. men det kan också vara en del i en process att försöka göra avslut. du är uppenbart besviken på att ingen i vården lyssnade utan lämnade digensam. vårt jobb är att vara till för patienten. den dagen vi glömmer det bör vi jobba någon annanstans.
jag hoppas at du har någon som kan lyssna på dig nu och ge dig styrka. kram!
10
jag tog det inte som ett påhopp, inte alls. jag är bara ledsen och upprörd över vad mina s k kollegor verkar pyssla med. jagtycker det du beskriver är helt oacceptabelt. precis som du säger var det ju ingen som ens gav dig en utväg. i ditt fall skull ejag ha frågat mer, rett ut mer, kanske bett mannen följa med. inga tabletter förrän man säger att man vet. även om man aldrig blir 100%, det är nog få som är det. av de som kommer till kurator nästan ingen. är de så säkra så är det ju något annat som man behöver tala om.
jag förstod tt din frga handlade om upplevelsen av kuratorssamtal. som du beskriver hade det ju varit bättre utan. det är ju ännu värre. man försöker och ingen lyssnar. jaj, liksom. här är tabletterna, vi hörde men lyssnade inte. jag blir beklämd och ledsen.
jag är nog en ovanligt pratsam kurator, det har jag fått höra flera gånger "jag ville inte gå till någon, jag gjorde det en gång och hon satt bara och tittade på mig och väntade på att jag skulle prata". men jag kan också vara tyst om det behövs. man måste ju känna in patienten. var är hon (paret)?
var det en stor klinik kanske du skall be att få ett samtal nu efteråt, att berätta om hur det kändes och få tal amed någon annan? eller skriv ett brev (anonymt om du vill) och berätta. så kanske du hjälper någon annan (kanske inte till kuratorn direkt utan till klinikchefen). fast jag förstår om du inte vill eller orkar. men det kan också vara en del i en process att försöka göra avslut. du är uppenbart besviken på att ingen i vården lyssnade utan lämnade digensam. vårt jobb är att vara till för patienten. den dagen vi glömmer det bör vi jobba någon annanstans.
jag hoppas at du har någon som kan lyssna på dig nu och ge dig styrka. kram!
Mycken tack för svar!
Jag fick iaf svar på min fråga om kuratorer får "tycka" iaf. Det var bra att få!
Jag har tänkt maila henne. Vill bara ha det lite längre bakom mig för att få ett så konstruktivt mail som möjligt. Är ju inte ute efter att såga någon utan just som du skriver, påpeka så förbättring kan ske. Man kan ju omöjligt veta om ingen säger något.
Sen var det ju verkligen inte kuratorns "fel" att jag gjorde mitt val.
Det finns en kurator på öf jag brukar gå till. Tänkte prata med henne, hon känner till mig sedan ett antal år tillbaka.
1000 tack för svar!!! Verkligen.
11
Mycken tack för svar!
Jag fick iaf svar på min fråga om kuratorer får "tycka" iaf. Det var bra att få!
Jag har tänkt maila henne. Vill bara ha det lite längre bakom mig för att få ett så konstruktivt mail som möjligt. Är ju inte ute efter att såga någon utan just som du skriver, påpeka så förbättring kan ske. Man kan ju omöjligt veta om ingen säger något.
Sen var det ju verkligen inte kuratorns "fel" att jag gjorde mitt val.
Det finns en kurator på öf jag brukar gå till. Tänkte prata med henne, hon känner till mig sedan ett antal år tillbaka.
en kurator flera ggr, med mannen. Hon ställde mycket frågor, försökte få oss att förstå varandra. Men hans önskan och mina var ju helt olika, så någon måste gå som "segrare", det gick liksom inte att kompromissa.
Hon kändes bra, sa att hennes funktion var att få igång ett samtal mellan oss, och att inte gropen mellan oss skulle få växa sig större. Hon lyckades med det, för vi pratade mycket.
Mannen var först rädd att han skulle få "två emot sig", men så var det definitivt inte, hon tog inte parti alls.
Däremot bad hon mig tänka mig aborten, hur jag går till salen, utförandet, etc, för att känna _om_ jag skulle kunna klara av det. Då tänkte jag "nej!", men ändå blev det tyvärr så.
Vi hade två samtal efteråt, sen ansåg hon att det inte behövdes mer, men jag fick höra av mig on jag ville.
12
Träffade en kurator flera ggr, med mannen. Hon ställde mycket frågor, försökte få oss att förstå varandra. Men hans önskan och mina var ju helt olika, så någon måste gå som "segrare", det gick liksom inte att kompromissa.
Hon kändes bra, sa att hennes funktion var att få igång ett samtal mellan oss, och att inte gropen mellan oss skulle få växa sig större. Hon lyckades med det, för vi pratade mycket.
Mannen var först rädd att han skulle få "två emot sig", men så var det definitivt inte, hon tog inte parti alls.
Däremot bad hon mig tänka mig aborten, hur jag går till salen, utförandet, etc, för att känna _om_ jag skulle kunna klara av det. Då tänkte jag "nej!", men ändå blev det tyvärr så.
Vi hade två samtal efteråt, sen ansåg hon att det inte behövdes mer, men jag fick höra av mig on jag ville.
Hade två stycken samtal med en kurator. Tyckte hon var väldigt bra. Samtalen innebar att jag beslutade mig för att behålla. Hade jag inte pratat med kuratorn hade jag nog gjort abort för min pojkvän ville det.
13
Hade två stycken samtal med en kurator. Tyckte hon var väldigt bra. Samtalen innebar att jag beslutade mig för att behålla. Hade jag inte pratat med kuratorn hade jag nog gjort abort för min pojkvän ville det.
Jag och min sambo fick också träffa en kurator samma dag som aborttabletterna skulla tas, och det var urdåligt. Det tyckte även min sambo. Efteråt frågade de tillochmed mig om jag ville ha eftersamtal med en kurator och jag sa JA gärna snälla, och de skulle skicka ett brev med kallelse till möte osv.. Men idag är det över ett år sedan och inget brev kom..
Tyckte det var urdåligt gjort av dem.
16
Jag och min sambo fick också träffa en kurator samma dag som aborttabletterna skulla tas, och det var urdåligt. Det tyckte även min sambo. Efteråt frågade de tillochmed mig om jag ville ha eftersamtal med en kurator och jag sa JA gärna snälla, och de skulle skicka ett brev med kallelse till möte osv.. Men idag är det över ett år sedan och inget brev kom..
Ja, det var riktigt dåligt! Jag förstår inte hur man kan boka samtal samma dag som pillrerna ska tas!
Om du orkar skulle du ju skriva ner vad du tyckte om den rutinen, att de borde boka samtal först och själva aborten sen. Så de får veta.
18
Ja, det var riktigt dåligt! Jag förstår inte hur man kan boka samtal samma dag som pillrerna ska tas!
Om du orkar skulle du ju skriva ner vad du tyckte om den rutinen, att de borde boka samtal först och själva aborten sen. Så de får veta.
Ja. Jag skulle ju kunna göra det. Jag menar, jag gör aldrig om det. Så illa bemött som man blev, trots att man inte var helt säker ens. Jag tycker att man borde boka samtal åtminstone två-tre dagar innan man ska ta tabletterna. Jag var totalt i chock den dagen, vi slussades runt i olika rum på sjukhuset hela eftermiddagen. Först kuratorsamtal, sen UL-undersökning för att fastställa vecka, sedan fick man vänta, och efter det fick jag fylla i lite papper, och sedan in i ett nytt rum och ta tabletterna medan nån underlig sjuksköterska skulle sitta och titta på medans. Jag ångrade mig redan när jag fick tabletterna i handen, kände verkligen hur fel det var. Men, eftersom hon satt där och uppmanade mig att ta dom så kändes det som att det fanns ingen utväg. Att det var det enda alternativet just då.
Om man fått ett bättre bemötande och fått prata igenom beslutet och fått stöd för sina tankar
och bland annat fått det där begärda eftersnacket med kurator som man bad om hade man kanske mått mycket bättre idag.
19
Ja. Jag skulle ju kunna göra det. Jag menar, jag gör aldrig om det. Så illa bemött som man blev, trots att man inte var helt säker ens. Jag tycker att man borde boka samtal åtminstone två-tre dagar innan man ska ta tabletterna. Jag var totalt i chock den dagen, vi slussades runt i olika rum på sjukhuset hela eftermiddagen. Först kuratorsamtal, sen UL-undersökning för att fastställa vecka, sedan fick man vänta, och efter det fick jag fylla i lite papper, och sedan in i ett nytt rum och ta tabletterna medan nån underlig sjuksköterska skulle sitta och titta på medans. Jag ångrade mig redan när jag fick tabletterna i handen, kände verkligen hur fel det var. Men, eftersom hon satt där och uppmanade mig att ta dom så kändes det som att det fanns ingen utväg. Att det var det enda alternativet just då.
Om man fått ett bättre bemötande och fått prata igenom beslutet och fått stöd för sina tankar
och bland annat fått det där begärda eftersnacket med kurator som man bad om hade man kanske mått mycket bättre idag.
Jag fick precis som många andra här heller inte ut något av mitt kurator snack. Det var samma dag som jag skulle ta de första tabletterna och jag har allvarligt talat ingen aning om vad denna människa sa till mej. var kanske inte så mottaglig då, samma dag som ens abort. Jag grät efter samtalet hela tiden och hon ledde ut mej genom ett fullsatt väntrum och in i ett rum där sjuksyster väntade med mina tabletter, hon var snäll men det kändes åxå lite lustigt att jag fick beröm för att jag var så duktig och tog tabletterna.
Kuratorn avslutade med att jag fick kontakta henne om jag ville prata mer efteråt men eftersom jag inte fått något förtroende så var det ju inte en chans att jag skulle ringa henne....
20
Jag fick precis som många andra här heller inte ut något av mitt kurator snack. Det var samma dag som jag skulle ta de första tabletterna och jag har allvarligt talat ingen aning om vad denna människa sa till mej. var kanske inte så mottaglig då, samma dag som ens abort. Jag grät efter samtalet hela tiden och hon ledde ut mej genom ett fullsatt väntrum och in i ett rum där sjuksyster väntade med mina tabletter, hon var snäll men det kändes åxå lite lustigt att jag fick beröm för att jag var så duktig och tog tabletterna.
Kuratorn avslutade med att jag fick kontakta henne om jag ville prata mer efteråt men eftersom jag inte fått något förtroende så var det ju inte en chans att jag skulle ringa henne....
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
