Ångrar mig (eller vad?)

[anonymt namn]

Vad gör man om man ångrar sig? Vi har tre barn och så upptäckte jag att jag var oplanerat gravid igen. Först tänkte jag inte på abort. Ville nog bara få stöd, att det skulle gå bra. Jag fasade för en graviditet till och var inte så sugen på en till förlossning. Men hade haft en hemlig dröm om ett barn till. Jag kände mig rätt nere. Min man gick det inte att prata med först. Han blev helt tyst och sa ett han tyckt att det varit så tufft sedan vi bägge börjat arbeta igen. Han blev nästan demonstrativt irriterad och "trött". Jag berättade för min mamma i v.6-7 och hon blev helt ifrån sig. Hon menade att jag inte skulle räcka till till mina barn och att det skulle bli katastrof. "Vissa svåra beslut får man ta" menade hon. Jag blev så ledsen. Brukar vara rätt tuff men jag blir helt hormondopad. Samma kväll sa min man att han inte kunde komma fram till något annat än att abort var det bästa. Ändå hade han tidigare inte uteslutit tanken på en fjärde helt. Sedan blev jag helt apatisk. Mådde urilla och bara låg (sjukskriven) i soffan. Jag hade fått en tid för abort och hade även en tid för inskrivning på MVC. Helt sjukt! Jag hade t o m beställt mammakläder! Och så drev jag bara mot det... På vägen till Kvinnokliniken hoppades jag att vi skulle glida av vägen eller något. När vi kom dit så skakade jag bara och kunde inte svälja. Fick veta att jag inte skulle kunna få en medicinsk abort om jag väntade utan skulle få en kirurgisk två veckor senare! Jag kände mig så pressad. Efter två-tre timmar svalde jag, i ren ilska och frustration. Sedan blev jag helt förtvivlad och grät hela dagen och kvällen. Skrek åt min man. Ja, helt fruktansvärt! Sedan dess är jag helt låg och gråter varje kväll. Jag fattade aldrig ett beslut, känner en sådan ångest och känner mig så jäkla rutten. Vad ska jag göra? Hur ska det gå med vårat förhållande? Vi har haft det lite kämpigt i perioder men har haft det jättebra de senaste två åren.

[Maria m. 3 gullungar]

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva... men du ska veta att du inte är ensam. Jag ångrar oxå min abort något fruktansvärt, men hade egentligen inget val eftersom jag gjorde den p.g.a. sjukdom. Men jag gråter och har ångest varje dag.... Känns för jävligt, men jag hoppas det kommer bli bättre.
STOR BAMSEKRAM till dig från mig.
_________________
Min blogg...om vad som rör sig i mitt huvud =) http://mariashuvud.blogg.se Men främst om mitt hemska, svåraste beslut någonsin, som togs fredag 14 dec 2007 :-(

[marib]

förslagsvis och av ditt inlägg att döma så ser jag eg inte att det var ngt aktivt val. Du bara "åkte med" på andras åsikter.
Men att inte aktivt välja är i sig också det ett val

Det är gjort och vi kan inte backa tiden. DU måste ta itu med att förlåta dig själv och blicka framåt *kramar om*

[Anonym utan nick]

Ni måste naturligtvis prata med varandra. Parterapi eller om ni kan klara av det hemma.

Sen kanske du också själv måste få tala med något. Det är onekligen hemskt det du har gått igenom och din reaktion är helt normal. Samtidigt går det ju som inte att ändra på faktumet (även om man önskar att det gick!) så på något sätt så måste man ju komma till någon slags acceptans.

Styrkekramar längs vägen tillbaka!

[anonymt namn]

som svarat. Det känns bra att läsa era svar. Det stämmer ju att jag fattade ett beslut på ett sätt, genom att glida med på det och låta mig påverkas. Jag var ju inte säker på att jag ville behålla barnet, men ville inte ta bort det. Kanske förlåter jag mig själv, det var ju ett "offer" som jag gjorde av kärlek, inte av själviskhet. Det är så kvinnor gjort i alla tider.

Kanske är jag en känslomänniska, inte så rationell, det är svårt för mig att låta logiska argument styra. Jag skulle helst ha det ogjort men det går ju inte. Min 2-åring behöver mig mycket ännu och de två äldre barnen också. Jag försöker tänka att jag kan välja att vara olycklig men det vill jag inte vara. Innan hade vi bestämt att oavsett vi behöll det eller inte så skulle det bli sterilisering för min man. Det vill jag inte nu, ett sätt för mig att hantera det är att tänka att OM vi vill ha ett barn till senare så får möjligheten finnas kvar, om jag vågar då. Jag har några år på mig ännu. Så vill min man också ha det nu tydligen. Men det känns lite fel att tänka så så kort efter... men det lindrar "ångesten" lite.

[Anonym utan nick]

Eller så är det så att det faktum att man gjorde abort fick en att förstå vad man innerst inne egentligen ville. Och man fick även chansen att verkligen tänka igenom hur det skulle vara med ett barn till.
Efter aborten inser man ju hur alternativet att inte ha barnet känns. Och känner du som jag så känns jobbet med ett barn till som en bris jämfört med känslorna efter en abort.

Såklart ska man fundera innan man ger sig på att bli gravid igen osv. Känslorna efter aborten måste ju få lugna sig först och man måste få komma tillrätta med sig själv först.

Så jag förstår hur du tänker och jag tror knappast att du är ensam.

[Grått hjärta]

efter en abort för 2 mån sen.
Hade längtat efter ett tredje barn i flera år, men mannen ville inte, men jag hoppades på en ändring. Blev oplanerat gravid, och han blev som förändrad.
Som din, demonstrativ "trött", men även irriterad, negativ till allt, och nästintill aggressiv attityd mot barnen (inte handgripligt, men argt). Hotade även med att lämna oss om jag fortsatte.
Vi ältade flera veckor, men beslutet kunde inte kompromissas. Jag gav mig, mot min vilja, men insåg att jag gjorde det för familjens skull, för husfriden.
Men nu är jag så ledsen.
Ångrar och tänker hur magen skulle sett ut nu, hur lyckliga vi skulle kunnat vara.
Blev än värre efter nyår, mindes önskningen inför 2007, att bli gravid, men den uppfylldes bara delvis. Finns inget hopp alls inför året. Bara att överleva och få vardagen att funka.
Vårt förhållande är /har varit väldigt bra, men efter det här känns det inte på samma sätt, och jag oroar mig, som du. Försökte berätta om mina känslor i helgen, men han bara säger "mhm". Kanske inte finns något att säga?

Och som du, hoppas jag ändå på mirakel, om att bli gravid igen. Han sa faktiskt att han kan tänka sig det "senare", men jag är ändå 38, så jag kan inte vänta i evighet. Kanske sa han det bara för att få mig på fall?
Då blev jag arg och tänkte varför ta bort det här livet för att försöka igen om ett år, men nu finner jag tröst i tanken. Hoppet är väl det sista som överger en, antar jag.

Usch, livet känns så besvärligt.
Många kramar

[anonymt namn]

Jag blev helt tagen av min egen reaktion och förtvivlan efter.
Pga av flera anledningar så har vi verkligen fullt upp som det är. Kan nu känna att mina tre barn verkligen behöver mig och att det hade varit svårt att räcka till ett barn till...men ändå...känslan är att det är fel och jag har skuldkänslor. Det känns nästan overkligt att jag varit gravid och gjort abort, samtidigt som jag tänker på det väldigt mycket.

[anonymt namn]

jobbigt att din man "hotade" med att lämna er och att han inte lyssnar på dig. Jag har också lite åldersnoja och tänker att det kommer bli för sent. Dessutom vet jag inte om jag kommer våga igen. Det var det här som bara blev, som jag tycker var så svårt att avbryta.
Här känns det fortfarande också som att något förändrats. Jag har svårt att visa närhet och vill vara ifred. Jag förstår bättre nu hur min man resonerade och jag inser att han ville allas bästa.

Det finns kanske en sorg i att inte bli helt förstådd av den man älskar och lever med. Att jag blev delvis ensam med min upplevelse. Min man sade ju att om jag absolut inte orkade eller kunde genomföra det så fick vi väl behålla det. Det spär på mina skuldkänslor eftersom jag hade en väg ut ändå.
Men jag ville att han skulle säga: "nej, det går inte, du vill ju inte, vi kan inte ta bort det. Vi fixar det här tillsammans. Det kommer ordna sig."
Nu sade han vad han tyckte var bäst och att han hela tiden kom fram till att det mest rimliga var att avbryta det. Att det kändes egoistiskt mot de andra barnen att behålla det.

[Grått hjärta]

säga att jag läst och ser att vi har liknande känslor.
Vill svara mer utförligt, men nu är det dags för mat. Ska ta mig tid imorgon.

[Grått hjärta]

men måste först berätta om mannens hot. Det kom i början, han sa att han inte skulle orka, att vi hade så dåliga förutsättningar, att han hellre skulle lämna oss än att kämpa på i motvind; "bättre lämna det sjunkande skeppet i tid". Det kändes som ett enormt svek, och jag som ansåg oss ha ett lyckligt liv, blev förvirrad och ifrågasatte naturligtvis hans kärlek.

Efter en viss tid nådde vi varandra och kunde prata om våra känslor i lugn och ro, och han berättade att hotet var hans desperata försök att få mig att förstå hur lite han ville det här. Men att han älskade mig enormt och aldrig ville lämna mig.
Jag förstod hans argument, för det fanns logiska orsaker, men barnet/fostret fanns ju redan! Det var inte fråga om ifall vi skulle skaffa ett el inte, det fanns redan!

Vi förstod varandra, men höll kvar vid vår respektive ståndpunkt. Vi avbokade aborten 3 el 4 ggr pga att vi ville prata mer.
Den näst sista, kom han hem från jobbet för att hämta mig, han såg att jag gråtit hela fm. Vi pratade och till sist såg jag på klockan och sa att det var dags, men han sa att vi inte skulle.
Den em var fin, men på kvällen drack han framför tv:n och mumlade för sig själv att livet suger etc. När ena barnet kissat i sängen och jag tog hand om det hörde jag "åh vad underbart det är med barn, fantastiskt" och annat ironiskt dravel.
Jag kände att jag inte skulle stå ut med en graviditet med en man med den attityden. Även om jag kanske misstänkte att det skulle bli bättre när bebis var född, ville jag inte riskera att behöva leva med det, och framför allt inte barnen.

Den natten sov jag inte en blund, och då insåg jag att jag förstod hans argument med hjärtat också, inte bara som tidigare, med hjärnan. För våra barns skull var det här det bästa.
Och han sa att han inte ville att jag skulle göra det för _hans_ skull, det tyckte han var viktigt. Han var samtidigt lyhörd, för han var rädd att mista mig om jag skulle känna mig bitter och förlora känslor för honom efteråt.
Men jag undrar varför han inte stoppade mig. Han såg ju hur jag led, hur lite jag ville.
När jag dagen efter berättade att jag lyckats tigga mig till en tid två dagar efter den inbokade tiden frågade han aldrig om det verkligen var vad jag ville. Han sa aldrig "men vi åkte ju inte igår, det blev ju bestämt så".
Just det du ville höra "vi fixar det här tillsammans" drömde jag också om att få höra. För det vet jag ju att vi skulle ha gjort.

Han var med mig, och han var ett stöd, men stödet hade betytt betydligt mer om han stött mig i det vi lyckats skapa tillsammans. I kärlek.
Blir gråtfärdig nu igen.
Någon tid senare när jag tog upp det sa han att vi antagligen hade fixat det ändå. Det var nog det värsta han kunnat säga, men jag var för ledsen för att ens påpeka det.
Och nu drömmer jag alltså om att en dag få en bebis till. Vid 38 års ålder. Vilken patetisk dröm. Men jag lever på den.

Så långt det blev, men det var samtidgt skönt att få skriva av sig. Tack du som orkade ända hit.

[anonymt namn]

och jag känner med dig. Känner igen en hel del av dina känslor. Här har vi har haft några vardagskaotiska dagar och jag har haft stunder när jag känt mig otillräcklig. Jag kunde känna att jag gjorde det här för våra barns skull, för vår familj. Och det kändes lite lättare - mindre ångest. Jag antar att det kommer vara stunder när beslutet känns bra/ok och stunder när känslorna plågar en igen.

Känner igen det här med att fundera på ett barn till. Jag fyller 37 år i år och jag tänker nu att det blir nog inte fler barn för oss, nu har vi ju faktiskt avbrutit den här graviditeten. Men om så: kanske vid 40, helst inte senare tror jag. Problemet skulle bara vara det här med fosterdiagnostik. Jag vill helst inte ställas inför sådana här beslut igen.... Jag låter det finnas en liten dörr öppen några år till. Fast det närmaste året ska jag verkligen göra mitt yttersta för att inte bli gravid.

[Grått hjärta]

skriver; att det finns en "sorg i att inte bli helt förstådd av den man älskar och lever med", och att man känner sig delvis ensam i sin upplevelse. Jag skulle nog kunna påstå att jag känner mig helt ensam, för han säger att han inte sörjer eller tänker på det alls längre.
Tack och lov lyssnar han när jag nu den senaste tiden börjat berätta hur jag ff känner.
Och då känns det som att kärleken sakta sakta kommer tillbaka.

Jag har inte haft större lust att vara intim med honom, men även det börjar komma tillbaka. Så fort han rörde vid mig blev jag ledsen, och relaterade det bara till det som hänt.
Hoppas ni tar er vidare, jag tror nog vi gör det, om han fortsätter att lyssna på min sorg.
Har du förresten pratat med kurator? Jag gjorde det då, men undrar ibland om det inte skulle vara skönt att ha någon samtalskontakt igen.

Många kramar

[anonymt namn]

Angående samtalskontakt så har jag idag "öst ur mig" för två vänninor. Men jag skulle kanske behöva prata med någon kurator eller liknande, insåg det idag. Jag hade en tid som jag avbokade för jag ville inte tillbaka till kk eller den kuratorn. Tror att jag ska gå till någon annan istället, om det blir av. Jag tycker att det varit lite tyngre ett par dagar nu igen...*suck*, Har du också sådana ångest-dagar? Funderade du på att gå ensam eller i par? Skönt att du känner att din man lyssnar mer nu.

Vi har fortfarande det lite kämpigt i vår relation, även om jag inte känner samma vrede och bitterhet. Han försöker närma sig mig men...jag har lite svårt...även om jag haft stunder jag längtat... Det är som jag inte vill tillåta mig det. Jag är kanske rädd för de känslor det sätter igång, att jag ska bli ledsen, vet inte. Tror inte att det blir någon skilsmässa eller så, men kanske blir det inte som förr....Relationen känns lite vissen, sliten och med en del vemod. Vi kan inte trösta varandra riktigt. Han är väldigt ledsen över hur det här påverkat mig/oss. Det ser jag. Så svårt det här...
Det känns bra att ha de här "samtalen" med dig, tack

[anonymt lejon]

anonymt lejon hädanefter här. Vi har ju på varandras inlägg, lättare om jag inte bara heter anonymt namn, finns ju fler

[Grått hjärta]

till kuratorn flera ggr tillsammans innan beslutet, och sen två ggr efteråt. Då gick jag själv. Den sista gången sa hon att hon trodde jag kunde gå vidare själv, eftersom jag inte "ältade" varför jag gjort det, utan mer kände sorg (vilket är normalt och sunt).
Den första tiden då kändes ok, det har kommit över mig nu, nästan 3 mån efteråt.
Jag funderade på att gå själv, men tanken på familjerådgivning har också funnits, och då går man ju båda två.
Här finns som sagt kärleken kvar, och vi kommer också att fortsätta tillsammans. Det känns sorgligt att helheten gått förlorad, förut var vi "tajta" och kärlek fanns till 100%. Exakt som du känns det lite visset.
Pratar ni om det?
Pratade ni om din möjliga reaktion innan ingreppet?
Jag sa att min kärlek kanske skulle påverkas, och han var väldigt rädd att förlora mig. Han förstod hur mycket det betydde för mig. Tror det var därför han inte ville åka in den där dagen vi hade tid.
Kanske gjorde jag mitt livs misstag som ändå insisterade på att få en tid. Men jag kände att det var det enda jag kunde göra just då.
Visst är det svårt.

[anonymt lejon]

om att jag var rädd att förhållandet -mina känslor, skulle förändras. Sade det hos kuratorn och strax innan. Han sade väl att han var rädd för att det skulle hända. Min man sade hos kuratorn att han trodde att vårt förhållande, att hans kärlek till mig skulle klara ett barn till.
Nu säger han att när han sett vad det gjort med mig, så har han svårt att se det som helt "rätt" beslut.

Jag pratar inte om mina känslor till honom, men han förklarar sin kärlek till mig. Jag har sagt att allt känns skit emellanåt. Jag har ingen lust till parrådgivning just nu... men det kommer kanske behövas. Det får vänta lite....

Idag fick jag veta att en på jobbet ska ha barn, samma månad som jag skulle ha haft. Det kändes lite jobbigt, även om jag är glad för hennes skull. Nu får jag följa en mage och blir påmind.

[Grått hjärta]

vad våra historier liknar varandra. När man står mitt i tror man ju att man är ensam i världen om just det man känner och går igenom, men jag ser att våra erfarenheter är nästan ruskigt lika.
Vi pratade också om risken för att känslorna skulle förändras, både hos kuratorn och på hemmaplan, och i honom fanns en rädsla för det. Att förlora mig ville han inte, och han var beredd att "ge sig" pga det.
Men min man säger att han ff inte kan se hur det skulle ha kunnat gå bra, mycket pga att min förälder är väldigt sjuk, på väg att tyna bort, och allt det kommer att sätta igång hos mig, både praktiskt och mentalt.
Kanske för att få mig att "inse" att det var rätt, att inte längre sörja. För han har ju också sagt det motsatta "jag tror vi hade fixat det", vilket var riktigt svårt att höra, men det orkade jag inte ens säga.
Var tacksam över att din man ger dig kärleksförklaringar. Det är viktigt, och jag tror att han lider av att se dig förändrad och ledsen. Kanske vill han veta hur du tänker? Kanske han inte vågar fråga? Jag sipprar ut lite när det kommer, ingen störtflod med sorg, men lite här och där, och det känns faktiskt mycket mycket lättare att han får ta del av det. Då är jag inte längre så ensam i det.

Har en person i släkten, som har närliggande bf som jag skulle haft. Hennes man (nytt förhållande, han är yngre) blev rädd och lämnade henne när hon blev gravid, och vi har stöttat varandra mycket och kommit varandra nära.
Men nu har han kommit tillbaka, och jag tänker "om de klarar det, varför inte vi? Han tog sitt förnuft till fånga, men inte min man, trots att vi har en tryggare bas, stabilare grund" etc etc. och det känns jobbigt.
Vi kommer att träffa dem i sommar, när hon är nyförlöst, och jag känner redan hur tårarna bränner i näsan. Det blir svårt!!

[anonymt lejon]

det likheter! Jag sipprar nog också ut mycket, om det som hänt och så. Men jag pratar inte om oss, förutom att jag säger att jag inte räcker till just nu, till honom. Nu ser han blekare ut för varje dag och det känns inte bra heller. Han vill att vi ska söka hjälp snart. Så det blir väl så... Precis som hos er har vi en sak som gjorde att min man undrade om vi skulle orka verkligen. Ett av våra barn är rätt krävande och har en diagnos. Dessutom hade jag lite problem med stress innan.

Min gravida kollega skiner som en sol och det gör ont, även om det är roligt för henne. Hennes livssituation är inte heller perfekt, så jag tänker "men hon valde annorlunda". Jag tänker ofta på de veckor jag var gravid och hur jobbigt det var. Plåga... Vilken vecka jag hade varit i etc. Ibland kommer det över mig: jag måste bli gravid igen (sjukt), fast just nu sörjer jag nog det här mest. Jag tror jag vet varför jag inte vill/kan vara intim ännu: det påminner om graviditeten och aborten. Det var ju så vi hamnade här!

Du tycks ändå hantera det lite bättre än mig, kanske blir det bättre för mig när lite längre tid gått. Det är bara en månad sedan. Kände du dig tom på känslor till mannen en tid efter?

[Grått hjärta]

Jo, jag kände mig tom på känslorna till min man ett tag, och såg på honom ibland med ett slags avsky.
Men det där har lagt sig nu, och jag känner att kärleken har överlevt. Mitt ingrepp gjordes i slutet av oktober.
I början fanns ju en fysisk orsak till att hoppa "intimiteten", men när tiden gick och det åter blev "möjligt" (fysiskt) kändes det olustigt.
Jag relaterade också, som du, till både bebistillverkning och till aborten, och blev gråtfärdig av tanken på att "hålla på" i mitt underliv. Kan minnas känslan bara av att skriva om den nu, men den finns inte där längre, mellan oss.
Det kändes så hopplöst att jag funderade på om vi någonsin skulle kunna nå varandra fysiskt igen, men till slut tog jag upp det med honom. Jag sa också att jag tror det blir bättre men att han måste ge mig tid.

Under samma period blev jag också väldigt känslig, om han så bara frågade om jag hunnit köpa mjölk kunde jag nästan falla i gråt, jag tog det som kritik, och behövde mycket ömhet och kärlek, som ett litet nyfött barn. Jag var så skör.
Men när jag hade berättat det, försökte han förstå och göra det han kunde.

Minns att jag den första tiden (3 v?) kände mig förvånansvärt "oberörd", men sen kom det över mig. Det avtog långsamt men nu runt nyår kom det tillbaka (jävla nya år, som borde komma med förväntningar och drömmar, jag som har slut på mina!).

Mannen din låter klok, som föreslår rådgivning. Ta tag i det nu, vet att även kyrkan har parrådgivning, det kan vara ett billigare alternativ (det enda som krävs är att den ena tillhör svenska kyrkan, inget kyrkligt över det).
Hoppas din helg blir bra, trots det svarta! Kram