Skrivet: 2008-01-12, 17:34
#1
Min lilla Elin är här!
Först: GRATTIS till alla som fått och lycka till till er som väntar!
Hon var punktlig till en början, det satte igång på BF-dagen den 6 januari. Men sen fortsatte det... Hon kom den 7/1 kl 13.07. En liten sötnos på 3190 gram, 47 cm och 35 i huvudmått. Fokuserar redan med stark och nyfiken blick.
Sagan om Elin
Jag hade ju beklagat mig här för att inget hände den 6:e. Men vid 19-tiden samma dag började förvärkarna ändra karaktär o var någorlunda regelbundna på 10 minuter. Jag bestämde mig för att ignorera dem o natta Hanna (o mig själv) vid 20.30. Men så hade vi glömt välling o på väg ner för trappan fick jag en helt sjuk värkstorm som rev o slet i min kropp. Jag kunde inte gå, stå, ligga eller bada. Den varade i ca 10 min utan paus o till sist vad jag helt förtvivlad o ringde hulkande förlossningen som visade ingen förståelse utan 5 MINUTER var det som gällde. Men jag ringde iaf hem barnvakten så jag kunde slappna av lite. Efter bara några minuter kom värkarna i gång igen, nu med tre minuter mellan 1-2 min långa. Ringde förlossningen igen som på nåder lät mig komma in, för det lät inte som riktiga värkar (?!), Väl inne var jag 2-3 cm öppen o barnet hade sjunkit ner bra. Jag fick stanna. Sen började cirkusen...
Jag kan säga att detta var en kopia av Hannas födelse 2004 från början till slut, det som inte skulle hända hände... IGEN. Min kropp kan helt enkelt inte föda barn.
Det var HÄFTIGT, härligt, fantastiskt att jobba med sin kropp! Jag visste ju att allt ont skulle leda till något underbart o eftersom det var naturliga värkar så fick jag återhämta mig mellan dem. Jag andades kraftfullt o fick beröm för det, satt o studsade på pilatesboll och gick med gåstol, dansade o höll igång. Pigg, adrenalinstinn och förväntansfull. Min man sov. Jag klarade mig på bara TENS o kämparglöd.
Inskriven 00.10, 2-3 cm öppen. Kl 6 skulle min bm kolla hur öppen jag var. Jag sa att om jag inte hade öppnat mig/öppnat mig jättelite (som förra gången) så skulle jag inte orka kämpa mer. Hon sa: Hm, du är öppen 4 cm, men i en värk blir det mer, kanske 5-6. Alltså: 1-4 cm på ca 6 timmar. Hon tog hål på vattnet (som tack o lov var fint i motsats till Hannas som var fullt med bajs o bara några droppar). Tja, kan jag väl leva med sa jag o kämpade vidare. Ny personal. Kl 7.15 ny mätning. Resultat: 4 cm, "mer kan jag inte ge dig". 4 skrek jag!? 1-2 cm på 7 timmar? Vad hände med 5-6 cm? Ingen aning, men du är bara öppen 4. Då la min kropp av, värkarna avstannade och jag somnade (första gången jag la mig sen jag kom in) o sov några minuter. Trots att vattnet gått. Sen satte värkarna igång igen, fast de var svaga o glesa.
Fick en underbar epidural och jag kunde koppla av ordentligt. Sen satte de dropp o värkarna började pumpa kraftfullt igen, hade ont som faaan, förmodligen för att jag var så slut. Jag orkade inte ta dem längre. Skalpelektrod på bebisen. Jag roade mig med att titta på CTG:n men det var inte kul, plötsligt låg hjärtljuden på 40-50 av o till. Ringde på bm som bytte ut CTG:n mot en STAN (preciiis som med H). Samma nedgång på hjärtljuden. Ringde läkare som skulle kolla PH på bebisen (precis som med Hanna). För att komma åt bebisens huvud fick de bända den bakåtvända livmodermunnen, blodet forsade och jag kände mig så kränkt där jag låg med 5-6 personer som rotade i mig (med Hanna var de 8-9 st). Min man o jag tittade på varandra o skakade på huvudena, vi visste redan hur det skulle sluta (eg sedan vi fick veta 4 cm vid 7-tiden).
PH:et var iaf bra (puh!). Sen gick det ca 10 minuter o jag fick ringa på bm igen, hjärtljuden låga igen. Hon ringde i sin tur på läkaren igen som kom springade med en kollega. De skulle ta ett nytt PH. Men PH:et tyder bara på hur barnet mår NU och med en öppning på max 5 cm efter 13 timmar, ett barn som inte klarade av värkstimulerande dropp och en utmattad mamma som varit vaken i två dygn så blev det... "SKICKA HENNE AKUT SECTIO!!". Bricanyl direkt i livmodern, och droppet stängdes av.
De slet av mig strumporna, frågade vad jag var allergisk mot, drog av mig smycken, trosor, bh, rock och sprang iväg med mig genom korridoren. Jag grät hysteriskt, skakade galet i hela kroppen, livrädd för att bebisen skulle dö, mindes ångesten med Hanna och bad om att slippa narkos gång på gång. Min man likaså: NI FÅR INTE söva henne. I hissen kollade de hjärtljuden igen och de var ok. Alltså kunde de fylla på EDA:n´. Väl inne på operation var det 5 min väntan på att EDAN:n skulle verka och sen blev jag snittad. Kusligt att känna händerna gräva i magen. MEN så hörde jag ett argt skrik och så fick jag en alldeles ren och fin liten ljuvlig varelse kind mot kind.... LYCKA!
Barnläkarna tog det lilla livet som fick apgar 9-10-10 (bättre än Hanna som fick 8-9-10) och jag fick åka ner till uppvaket med domnade händer o fötter och kraftiga skakningar. Det var de mest värdelösa två timmarna i mitt liv, vad skulle jag bland nyopererade gamlingar när det låg ett aldeles underbart mirakel och väntade på mig däruppe? Fast jag hade absolut ingen kontroll på min kropp så jag kan förstå meningen med det ändå. Lite iallafall ;-) När jag äntligen fick lämna avdelningen (den ansvarige läkaren var en riktig diktator som jag försökte gömma mina skakande händer för o låtsas att jag var heelt okej) så frågade de om jag hade kateter. Neejdå, det har de inte hunnit sätta på mig sa jag. Konstigt sa uskan och lyfte på täcket och hittade en kisspåse :-)
SEN DESS har det bara varit rosa moln och rosor.... En alldeles underbar liten skär och mjuk varelse som doftar så gott, vi fick den omtalade brickan med flagga, "skumpa" och fika (som min man säger att vi fick med Hanna också, men jag var så dålig efter narkosen att jag inte minns den). Såret känner jag redan nästan inte av, helt otroligt egentligen med tanke på hur stort det är!
När jag skrevs in på förlossningen låg mitt blodtyck på 170/100 och när jag låg på uppvaket låg det på 130/68. Sedan dess är det helt galet, men oftast mycket högt. Det är orsaken till att vi blev kvar tills idag och inte kunde rapportera till er, mina vänner!
Kram
från världens lyckligaste mamma!!
^^^^^^^^^^^^^^^ * * * ^^^^^^^^^^^^^^^^^
Jenny med Hanna -04 och Elin -08
