Jag skriver inte här så ofta men väljer att vara anonym ändå, hoppas att det är OK. Jag är så orolig för min dotter 16 år. Jag tycker att hon är en jättetrevlig, smart, rolig och pigg tjej. Problemet är att hon inte tycker att hon duger. Inget ovanligt bekymmer bland tonårsflickor, jag vet men hon kan inte ta kontakt med andra i samma ålder på grund av det. Utanför skolan har hon inte en enda kompis, förutom två som hon träffar alldeles för sällan. Den ena är två år yngre och har massor med andra att vara med och det är hon också för det mesta. Denna tjej bor granne med oss och de har känt varandra hela livet. Den andra tjejen har träffat en kille för ett halvår sedan och kan aldrig träffa min dotter på grund av det. Denna tjej är en gammal klasskompis. Därför träffar min dotter i stort sett aldrig kompisar på helgerna. Antingen pluggar hon eller sitter hon framför datorn. I skolan har hon två bra kompisar men där är det liksom legitimt att ha kompisar, i skolan får ju alla vara. Min dotter tycker nämligen själv att hon är så tråkig att ingen kan vilja vara med henne. På sätt och vis får hon tyvärr rätt för hon har ju ingen att vara med på helgerna, ingen ringer henne. Själv vågar hon inte ens fråga någon av de kompisarna hon har i skolan om de ska hitta på något på helgen för hon är så rädd för att få ett "nej". Varenda helg sitter hon hemma ,går aldrig ut. Om hon vill åka och titta i affärer så frågar hon mig om jag vill åka med henne. Jag känner mig tvungen för hon har ju ingen annan att gå med stackaren men en sån sysselsättning ska hon ju göra med en kompis eller flera. Vuxna och yngre ungdomar eller barn har hon inga bekymmer med. Där är hon sitt allra trevligaste jag. Hon går gärna fram till vem som helst i affärer och frågar om något hon undrar så den sociala fobin eller vad jag ska kalla den är inte total. Den gäller bara folk i hennes egen ålder och den gör henne till en mycket ensam tjej. Vad ska jag ta mig till med henne????
Anonym idag
1
Ensam tonåring Hej!
Jag skriver inte här så ofta men väljer att vara anonym ändå, hoppas att det är OK. Jag är så orolig för min dotter 16 år. Jag tycker att hon är en jättetrevlig, smart, rolig och pigg tjej. Problemet är att hon inte tycker att hon duger. Inget ovanligt bekymmer bland tonårsflickor, jag vet men hon kan inte ta kontakt med andra i samma ålder på grund av det. Utanför skolan har hon inte en enda kompis, förutom två som hon träffar alldeles för sällan. Den ena är två år yngre och har massor med andra att vara med och det är hon också för det mesta. Denna tjej bor granne med oss och de har känt varandra hela livet. Den andra tjejen har träffat en kille för ett halvår sedan och kan aldrig träffa min dotter på grund av det. Denna tjej är en gammal klasskompis. Därför träffar min dotter i stort sett aldrig kompisar på helgerna. Antingen pluggar hon eller sitter hon framför datorn. I skolan har hon två bra kompisar men där är det liksom legitimt att ha kompisar, i skolan får ju alla vara. Min dotter tycker nämligen själv att hon är så tråkig att ingen kan vilja vara med henne. På sätt och vis får hon tyvärr rätt för hon har ju ingen att vara med på helgerna, ingen ringer henne. Själv vågar hon inte ens fråga någon av de kompisarna hon har i skolan om de ska hitta på något på helgen för hon är så rädd för att få ett "nej". Varenda helg sitter hon hemma ,går aldrig ut. Om hon vill åka och titta i affärer så frågar hon mig om jag vill åka med henne. Jag känner mig tvungen för hon har ju ingen annan att gå med stackaren men en sån sysselsättning ska hon ju göra med en kompis eller flera. Vuxna och yngre ungdomar eller barn har hon inga bekymmer med. Där är hon sitt allra trevligaste jag. Hon går gärna fram till vem som helst i affärer och frågar om något hon undrar så den sociala fobin eller vad jag ska kalla den är inte total. Den gäller bara folk i hennes egen ålder och den gör henne till en mycket ensam tjej. Vad ska jag ta mig till med henne????
Så sorgligt! Hoppas hon går i 9:an, för då kan du peppa henne att "byta roll" när hon börjar gymnasiet. Hon kan aktivt söka sig till ett program som ingen hon känner ska gå. Då vet ingen hur hon "är", och hon kan bli mer framåt och ta för sig. Nu har hon nog hamnat i en ond cirkel som hon har svårt att bryta.
Har hon många hon chattar med? Det är ju svårt för oss att inse att det faktiskt också kan vara en slags kompisar.
Säger hon att hon är ensam och ledsen? Tycker du hon verkar deppig? En del trivs ju ensamma och tycker det är fullt tillräckligt med kompisar i skolan mån-till fredag. Det måste vi acceptera om de verkar må bra i övrigt.
Försök prata lite försiktigt med henne om det här, vad hon tänker och tycker. Förhoppningsvis vågar hon vara ärlig. Kan hon gå med i en förening och där träffa nya kompisar?
Annars: Älska henne, bry dig om henne, prata med henne. Ja, det gör du säkert, men det är kanske det enda du kan göra. Och hoppas och vänta på att det kan ändras. Lycka till!
2
Så sorgligt! Hoppas hon går i 9:an, för då kan du peppa henne att "byta roll" när hon börjar gymnasiet. Hon kan aktivt söka sig till ett program som ingen hon känner ska gå. Då vet ingen hur hon "är", och hon kan bli mer framåt och ta för sig. Nu har hon nog hamnat i en ond cirkel som hon har svårt att bryta.
Har hon många hon chattar med? Det är ju svårt för oss att inse att det faktiskt också kan vara en slags kompisar.
Säger hon att hon är ensam och ledsen? Tycker du hon verkar deppig? En del trivs ju ensamma och tycker det är fullt tillräckligt med kompisar i skolan mån-till fredag. Det måste vi acceptera om de verkar må bra i övrigt.
Försök prata lite försiktigt med henne om det här, vad hon tänker och tycker. Förhoppningsvis vågar hon vara ärlig. Kan hon gå med i en förening och där träffa nya kompisar?
Annars: Älska henne, bry dig om henne, prata med henne. Ja, det gör du säkert, men det är kanske det enda du kan göra. Och hoppas och vänta på att det kan ändras. Lycka till!
Hej. Jag förstår att du är bekymrad, men situationen kommer säkert att ändras i takt med att hon blir äldre, börjar på gymnasiet m.m. Min "lillflicka" var också väldigt ensam en period i samma ålder men fick efter ett par år massor av kompisar och är idag en social tjej med stort umgänge.
Jag för min del är orolig för min stora pojke snart 16 år som är ledsen för att han har otur med tjejer. De flickor han gillar är inte intresserade, han har aldrig varit ihop med ngn och de flesta av hans kompisar har haft flera tjejer som de också legat med m.m.
Jag kanske är fånig? Överreagerar? Men det gör ont i modershjärtat när jag läser mellan raderna då vi sitter och pratar, att han är ledsen för att han "ligger efter" kompisarna ifråga om att ha haft tjejer och sex.
VARFÖR ska ungdomarna ha så mycket krav på sig? (Fast iofs minns jag mitt 70-tal då jag var tonåring, vi hade också krav på oss och grupptryck).
3
Hej. Jag förstår att du är bekymrad, men situationen kommer säkert att ändras i takt med att hon blir äldre, börjar på gymnasiet m.m. Min "lillflicka" var också väldigt ensam en period i samma ålder men fick efter ett par år massor av kompisar och är idag en social tjej med stort umgänge.
Jag för min del är orolig för min stora pojke snart 16 år som är ledsen för att han har otur med tjejer. De flickor han gillar är inte intresserade, han har aldrig varit ihop med ngn och de flesta av hans kompisar har haft flera tjejer som de också legat med m.m.
Jag kanske är fånig? Överreagerar? Men det gör ont i modershjärtat när jag läser mellan raderna då vi sitter och pratar, att han är ledsen för att han "ligger efter" kompisarna ifråga om att ha haft tjejer och sex.
VARFÖR ska ungdomarna ha så mycket krav på sig? (Fast iofs minns jag mitt 70-tal då jag var tonåring, vi hade också krav på oss och grupptryck).
Hur pass dåligt mår din tjej själv av detta? Förutom att hon har dåligt självförtroende. Jag tror inte att ungdomar alltid måste ha kompisar runt sig. Periodvis verka lite isolering vara det som de mår bäst av.
Vill hon själv göra något åt det? Dottern hade det kämpigt med kompisar i grundskolan, de andra hade inte alls samma sociala kod som hon och hon hitade ingen som hon trivdes med och var lessen över det. Vi (vi jobbade tillsammans med detta redan på mellanstadiet) pratade mycket om sociala koder, om vad man säger, vad som krävs för att folk skall bli intresserade, positivt och negativt. Hon provade flera aktiviteter på kvällarna, hon provade olika strategier. m.m. Det fungerade rätt bra.
Men det var gymnasiet hon satsade på. Där skulle det bara fungera, bestämde hon och det gjorde det. Dit kommer alla med en helt ny situation och dottern intog en helt annan roll, plötsligt var det runt henne det hände. Hon hade en klar strategi och det funkade.
Det är inte alla som har den positiva! sociala koden helt naturligt utan man måste jobba på det... och ha turen att träffa rätt personer, förståss.
4
Hur pass dåligt mår din tjej själv av detta? Förutom att hon har dåligt självförtroende. Jag tror inte att ungdomar alltid måste ha kompisar runt sig. Periodvis verka lite isolering vara det som de mår bäst av.
Vill hon själv göra något åt det? Dottern hade det kämpigt med kompisar i grundskolan, de andra hade inte alls samma sociala kod som hon och hon hitade ingen som hon trivdes med och var lessen över det. Vi (vi jobbade tillsammans med detta redan på mellanstadiet) pratade mycket om sociala koder, om vad man säger, vad som krävs för att folk skall bli intresserade, positivt och negativt. Hon provade flera aktiviteter på kvällarna, hon provade olika strategier. m.m. Det fungerade rätt bra.
Men det var gymnasiet hon satsade på. Där skulle det bara fungera, bestämde hon och det gjorde det. Dit kommer alla med en helt ny situation och dottern intog en helt annan roll, plötsligt var det runt henne det hände. Hon hade en klar strategi och det funkade.
Det är inte alla som har den positiva! sociala koden helt naturligt utan man måste jobba på det... och ha turen att träffa rätt personer, förståss.
Som pojkmorsan skrev: det finns en möjlighet att byta roll när man börjar gymnasiet. Jag var likadan i högstadiet. Hade kompisar i skolan, men ingen när jag kom hem. Vågade inte ta ett nej, så jag gick hem ensam. Tror inte att jag en enda gång hade en kompis hemma. Sedan började jag gymnasiet och även om några av mina forna klasskamrater hängde med till samma klass så var det som en ny värld. Man kunde umgås både med killar och tjejer som kompisar, man kunde plugga ihop och tillsammans höja sina betyg utan att det kändes som konkurrens. Man fick en helt ny roll i en grupp där ingen eller bara några kände till ens bakgrund. Det finns hopp!
5
Som pojkmorsan skrev: det finns en möjlighet att byta roll när man börjar gymnasiet. Jag var likadan i högstadiet. Hade kompisar i skolan, men ingen när jag kom hem. Vågade inte ta ett nej, så jag gick hem ensam. Tror inte att jag en enda gång hade en kompis hemma. Sedan började jag gymnasiet och även om några av mina forna klasskamrater hängde med till samma klass så var det som en ny värld. Man kunde umgås både med killar och tjejer som kompisar, man kunde plugga ihop och tillsammans höja sina betyg utan att det kändes som konkurrens. Man fick en helt ny roll i en grupp där ingen eller bara några kände till ens bakgrund. Det finns hopp!
för det första, ensamheten kan ju vara självvald, en del människor trivs bra ensamma, i så fall så bör hon ju få fortsätta vara ifred.
men du skriver att hon inte tycker att hon duger och därför inte vågar ta kontakt, om det är så att hon vill men inte vågar kanske du kan hjälpa henne.
ibland är det lättare att bryta ett invant mönster bland människor som inte känner en och förväntar sig att man ska vara på ett visst sätt. hon kanske kan börja någon ny aktivitet, någon förening, kurs, åka på läger, språkresa el dyl?
vänner behöver ju inte heller alltid vara i samma ålder, ibland finns ju "storasysterprojekt", mentorprogram ody där ungdomar kan få andra vuxna vänner än föräldrarna.
6
miljöombyte? för det första, ensamheten kan ju vara självvald, en del människor trivs bra ensamma, i så fall så bör hon ju få fortsätta vara ifred.
men du skriver att hon inte tycker att hon duger och därför inte vågar ta kontakt, om det är så att hon vill men inte vågar kanske du kan hjälpa henne.
ibland är det lättare att bryta ett invant mönster bland människor som inte känner en och förväntar sig att man ska vara på ett visst sätt. hon kanske kan börja någon ny aktivitet, någon förening, kurs, åka på läger, språkresa el dyl?
vänner behöver ju inte heller alltid vara i samma ålder, ibland finns ju "storasysterprojekt", mentorprogram ody där ungdomar kan få andra vuxna vänner än föräldrarna.
Hej
Jag är själv i den åldern och råkade av en pop-up hamna här. Hur mår hon, psykiskt? Säger hon att hon känner sig ensam och saknar kompisar?
Själv är jag med några i skolan och träffar någon hemma ibland. Jag trivs bra med det, för i skolan får jag den sociala biten jag behöver. Jag tycker det är skönt att vara själv, särskilt i veckorna då det är mycket med skolan. Min mamma var orolig när jag var mindre men jag har berättat för henne att jag är nöjd som det är. Prata med din tjej och hör vad hon tycker och känner!
7
Hej
Jag är själv i den åldern och råkade av en pop-up hamna här. Hur mår hon, psykiskt? Säger hon att hon känner sig ensam och saknar kompisar?
Själv är jag med några i skolan och träffar någon hemma ibland. Jag trivs bra med det, för i skolan får jag den sociala biten jag behöver. Jag tycker det är skönt att vara själv, särskilt i veckorna då det är mycket med skolan. Min mamma var orolig när jag var mindre men jag har berättat för henne att jag är nöjd som det är. Prata med din tjej och hör vad hon tycker och känner!
Men är du säker på att _hon_ mår dåligt som du beskriver det, eller är det du som känner att hon måste umgås mer med andra? Du säger att du känner dig _tvungen_ att följa med henne när hon frågar. Är det så att hon känner att du tycker att det är jobbigt och därför känner att hon måste förklara med att hon inte har kompisar fast hon egentligen _vill_ gå med dig och _inte_ med en kompis.
Kan det vara så att hon svarar dig efter hur du ställer frågorna och hon egentligen vill vara själv, det är ju inte helt omöjligt.
Alltså jag bara undrar så inte du ställer för höga krav åt henne som hon inte kan mäta sig mot. Hennes krav är kanske lägre än vad dina är, och hon känner att hon måste ge dig svar på varför hon inte umgås med kompisar som _du_ tycker att hon ska göra.
Och hon kanske har kompisar över nätet hon umgås med istället, det är ju också en sorts umgänge.
8
Men är du säker på att _hon_ mår dåligt som du beskriver det, eller är det du som känner att hon måste umgås mer med andra? Du säger att du känner dig _tvungen_ att följa med henne när hon frågar. Är det så att hon känner att du tycker att det är jobbigt och därför känner att hon måste förklara med att hon inte har kompisar fast hon egentligen _vill_ gå med dig och _inte_ med en kompis.
Kan det vara så att hon svarar dig efter hur du ställer frågorna och hon egentligen vill vara själv, det är ju inte helt omöjligt.
Alltså jag bara undrar så inte du ställer för höga krav åt henne som hon inte kan mäta sig mot. Hennes krav är kanske lägre än vad dina är, och hon känner att hon måste ge dig svar på varför hon inte umgås med kompisar som _du_ tycker att hon ska göra.
Och hon kanske har kompisar över nätet hon umgås med istället, det är ju också en sorts umgänge.
Ni är så kloka allihop och tänker en del av det jag själv tänkt. Kanske är det så att jag kräver mer än jag kan begära av just henne. Hon har alltid haft svårt att ta kontakt med nya vänner så det är inget nytt. Däremot hade hon fler kompisar när hon var yngre. Men som jag brukar säga till henne när vi pratar om det: Det var lättare då, det fanns många att välja på i klassen, ingen hade kommit på hur de själva var och inte hur andra var heller, man lekte med vem som helst. Man blir mer kräsen med åldern och vill vara med den som passar en. Min dotter är inte så utåtriktad utan håller sig på sin kant, hon syns inte och tar ingen plats. Då kan det bli så att andra tolkar ens attityd som att man vill vara i fred fast hon egentligen inget hellre skulle önska än att någon frågade om hon ville vara med. Jag är precis tvärtom, jätteutåtriktad, pratar med vem som helst och älskar att ha folk omkring mig. Antagligen är det därför jag har så ont av detta. Jag tror egentligen inte, precis som ni skriver, att hon mår så jättedåligt, bara ibland. Det är nog vi, min man och jag, som tycker att hon borde ha mer kompisar, vara ute med dem och göra saker. "Alla andra gör ju det." Jag har sagt till henne att hon ska fråga de två kompisarna hon har i skolan om de ska göra något till helgen t.ex. gå på stan och shoppa eller fika. Förhoppningsvis gör hon det. Tack så jättemycket du "Anonyming" som är i samma ålder och trivs med att vara ensam och ta det lugnt. Det kunde vara min dotter som skrivit (Tänk om det är det) Till er som undrar: Hon går första året i gymnasiet och det är nu hon har hittat de två tjejerna som är lika henne. Kanske är det på väg att bli bättre nu när hon har hamnat med ungdomar som är mer lika henne. Hon går naturprogrammet och är mycket studieinriktad och det är ju lite"nördigt" när man är yngre.
Anonymt namn
9
Hej och tack alla som bryr er och svarar mig.
Ni är så kloka allihop och tänker en del av det jag själv tänkt. Kanske är det så att jag kräver mer än jag kan begära av just henne. Hon har alltid haft svårt att ta kontakt med nya vänner så det är inget nytt. Däremot hade hon fler kompisar när hon var yngre. Men som jag brukar säga till henne när vi pratar om det: Det var lättare då, det fanns många att välja på i klassen, ingen hade kommit på hur de själva var och inte hur andra var heller, man lekte med vem som helst. Man blir mer kräsen med åldern och vill vara med den som passar en. Min dotter är inte så utåtriktad utan håller sig på sin kant, hon syns inte och tar ingen plats. Då kan det bli så att andra tolkar ens attityd som att man vill vara i fred fast hon egentligen inget hellre skulle önska än att någon frågade om hon ville vara med. Jag är precis tvärtom, jätteutåtriktad, pratar med vem som helst och älskar att ha folk omkring mig. Antagligen är det därför jag har så ont av detta. Jag tror egentligen inte, precis som ni skriver, att hon mår så jättedåligt, bara ibland. Det är nog vi, min man och jag, som tycker att hon borde ha mer kompisar, vara ute med dem och göra saker. "Alla andra gör ju det." Jag har sagt till henne att hon ska fråga de två kompisarna hon har i skolan om de ska göra något till helgen t.ex. gå på stan och shoppa eller fika. Förhoppningsvis gör hon det. Tack så jättemycket du "Anonyming" som är i samma ålder och trivs med att vara ensam och ta det lugnt. Det kunde vara min dotter som skrivit (Tänk om det är det) Till er som undrar: Hon går första året i gymnasiet och det är nu hon har hittat de två tjejerna som är lika henne. Kanske är det på väg att bli bättre nu när hon har hamnat med ungdomar som är mer lika henne. Hon går naturprogrammet och är mycket studieinriktad och det är ju lite"nördigt" när man är yngre.
Ja barnen blir ju inga kopior, så det är ju inte säkert att hon är lika utåtriktad som du och din man är, och då är det kanske också svårt att sätta sig in i hur hon egentligen tänker.
Ni kanske ska försöka prata om det så du får veta hur hon egentligen känner det? Sånt brukar vara lätt att kunna göra om man går ut och går tex. Det fungerar bäst här iaf.
10
Ja barnen blir ju inga kopior, så det är ju inte säkert att hon är lika utåtriktad som du och din man är, och då är det kanske också svårt att sätta sig in i hur hon egentligen tänker.
Ni kanske ska försöka prata om det så du får veta hur hon egentligen känner det? Sånt brukar vara lätt att kunna göra om man går ut och går tex. Det fungerar bäst här iaf.
Nej de blir ju inte det. Min man är inte särskilt utåtriktad men egentligen är dottern en kopia av min mamma. Hon har aldrig haft speciellt många vänner, det är bara ibland som det har stämt med hennes egna värderingar. Hon är extremt kräsen med vem hon gillar och tycker inte om som hon själv säger:"sitta och klirra med kaffekoppen och prata om andra människor." Min mamma har varit mycket ensam inser jag, förutom att vi i familjen har funnits där men det är ju inte samma sak som att ha en väninna. Jag vill inte att min dotter ska få det så för det är inget roligt.
Pratar ,det gör vi, varje dag. Hon pratar som en kvarn här hemma om vad som händer i skolan och vad hon tycker om det osv. Vi pratar också mycket om hennes ensamhet men jag tycker det är synd om henne ändå och vill så gärna att hon ska ha vänner och ha roligt med när hon är ung. Jag tycker att hon missar så mycket.
11
Nej de blir ju inte det. Min man är inte särskilt utåtriktad men egentligen är dottern en kopia av min mamma. Hon har aldrig haft speciellt många vänner, det är bara ibland som det har stämt med hennes egna värderingar. Hon är extremt kräsen med vem hon gillar och tycker inte om som hon själv säger:"sitta och klirra med kaffekoppen och prata om andra människor." Min mamma har varit mycket ensam inser jag, förutom att vi i familjen har funnits där men det är ju inte samma sak som att ha en väninna. Jag vill inte att min dotter ska få det så för det är inget roligt.
Pratar ,det gör vi, varje dag. Hon pratar som en kvarn här hemma om vad som händer i skolan och vad hon tycker om det osv. Vi pratar också mycket om hennes ensamhet men jag tycker det är synd om henne ändå och vill så gärna att hon ska ha vänner och ha roligt med när hon är ung. Jag tycker att hon missar så mycket.
Men det behöver inte vara så plågsamt att vara ensam för den som är det. Din mamma trivs kanske bättre för sig själv.
Jag känner många människor som lever ensamt på ett sätt jag själv inte skulle klara av. Men det är ju liksom inte _mitt_ liv då, och man kan ju inte applicera sina egna känslor och åsikter på en annan människa.
Och igen skriver du att "du tycker att hon missar så mycket" det är ju _din_ åsikt inte hennes. Vad hon missar behöver inte vara en förlust för _henne_, hon kanske trivs att slippa vara med andra människor, finns ju den sorten också.
Jag tror faktiskt att du måste släppa taget och låta henne välja väg själv vad gäller umgänge.
12
Men det behöver inte vara så plågsamt att vara ensam för den som är det. Din mamma trivs kanske bättre för sig själv.
Jag känner många människor som lever ensamt på ett sätt jag själv inte skulle klara av. Men det är ju liksom inte _mitt_ liv då, och man kan ju inte applicera sina egna känslor och åsikter på en annan människa.
Och igen skriver du att "du tycker att hon missar så mycket" det är ju _din_ åsikt inte hennes. Vad hon missar behöver inte vara en förlust för _henne_, hon kanske trivs att slippa vara med andra människor, finns ju den sorten också.
Jag tror faktiskt att du måste släppa taget och låta henne välja väg själv vad gäller umgänge.
Jag känner igen mig VÄLDIGT mycket i beskrivningen av din dotter.
Jag har alltid haft svårt att ta kontakt med andra människor. Minns redan i skolan, på mellanstadiet hur jag inte vågade fråga någon om jag fick vara med och leka på rasten, eftersom att jag inte ville tränga mig på.
Tänk om de inte ville vara med mig, men inte kunde säga nej? Ville inte att de skulle tycka att jag var jobbig. Har alltid väntat på att bli inbjuden istället. Utvecklade ett system för att om det behövdes kunna gå omkring på rasten och se ut som att jag var på väg någonstans, och inte alls egentligen bara var ensam.
Har ändå alltid haft kompisar genom åren, men inga mängder.
Blev förvånad över hur många som svarat dig att det nog är självvalt att vara ensam. För mig var det aldrig självvalt. Visst, man vet ju inget annat än att vara ensam ofta, och visst trivs jag med det också! Det gör mig inte så mycket, och man blir ju van vid den livsstilen, men i högstadiet och gymnasiet hade jag ofta velat vara med vänner mer.
Istället var jag mycket med min mamma, som ställde upp och hittade på saker.
Jag kämpade mycket med detta på gymnasiet och när jag började på universitetet. Försökte skaffa mig en målbild av mig själv, se framför mig hur jag i nya situationer kunde vara så som jag ville vara, såsom jag var med nära vänner.
Mitt problem är att jag nog var lite tyst som liten, fick höra det rätt mycket (från bl. a. lärare) och fick lite komplex för att andra skulle tycka att jag var tråkig. Med de jag känner väl är jag inte så, men med nya människor är jag fortfarande lite rädd att de skall tycka att jag är tråkig - så då låter jag bli att prata med dem för att de inte skall upptäcka det!!!
Jättedumt, för om jag låter bli att försöka, så kommer de ju aldrig att bli mina vänner ändå, så då spelar det ju igen roll vad de tycker!!!
Försök prata med din dotter, men låt henne vara den som pratar mest.
Förutsätt inte att du vet hur "problemet" ser ut, utan låt henne berätta.
Men om det är så att hon VILL förändra sig, så stötta henne i att det går! Jag har vänner idag som blir jätteförvånade när jag berättar om hur blyg och osäker jag var förut!!
13
Känner igen (långt) Jag känner igen mig VÄLDIGT mycket i beskrivningen av din dotter.
Jag har alltid haft svårt att ta kontakt med andra människor. Minns redan i skolan, på mellanstadiet hur jag inte vågade fråga någon om jag fick vara med och leka på rasten, eftersom att jag inte ville tränga mig på.
Tänk om de inte ville vara med mig, men inte kunde säga nej? Ville inte att de skulle tycka att jag var jobbig. Har alltid väntat på att bli inbjuden istället. Utvecklade ett system för att om det behövdes kunna gå omkring på rasten och se ut som att jag var på väg någonstans, och inte alls egentligen bara var ensam.
Har ändå alltid haft kompisar genom åren, men inga mängder.
Blev förvånad över hur många som svarat dig att det nog är självvalt att vara ensam. För mig var det aldrig självvalt. Visst, man vet ju inget annat än att vara ensam ofta, och visst trivs jag med det också! Det gör mig inte så mycket, och man blir ju van vid den livsstilen, men i högstadiet och gymnasiet hade jag ofta velat vara med vänner mer.
Istället var jag mycket med min mamma, som ställde upp och hittade på saker.
Jag kämpade mycket med detta på gymnasiet och när jag började på universitetet. Försökte skaffa mig en målbild av mig själv, se framför mig hur jag i nya situationer kunde vara så som jag ville vara, såsom jag var med nära vänner.
Mitt problem är att jag nog var lite tyst som liten, fick höra det rätt mycket (från bl. a. lärare) och fick lite komplex för att andra skulle tycka att jag var tråkig. Med de jag känner väl är jag inte så, men med nya människor är jag fortfarande lite rädd att de skall tycka att jag är tråkig - så då låter jag bli att prata med dem för att de inte skall upptäcka det!!!
Jättedumt, för om jag låter bli att försöka, så kommer de ju aldrig att bli mina vänner ändå, så då spelar det ju igen roll vad de tycker!!!
Försök prata med din dotter, men låt henne vara den som pratar mest.
Förutsätt inte att du vet hur "problemet" ser ut, utan låt henne berätta.
Men om det är så att hon VILL förändra sig, så stötta henne i att det går! Jag har vänner idag som blir jätteförvånade när jag berättar om hur blyg och osäker jag var förut!!
Jag kan svara för varför jag skrev så. Det är ju för att TS trycker på att det är _hennes_ problem att dottern inte får uppleva det ena eller andra. Därför väcker jag tanken på att det faktiskt kan vara självvalt.
Alla är inte ensamma för att de vill det, självklart inte. Men man får inte glömma bort att det faktiskt finns personer som inte vill ha stort umgänge eller jämt vara uppbokad på aktiviteter.
Och som sagt, läser du trådstartarens inlägg så återkommer det att det är _föräldrarna_ som har en åsikt om vad dottern missar, inte dottern själv.
14
Jag kan svara för varför jag skrev så. Det är ju för att TS trycker på att det är _hennes_ problem att dottern inte får uppleva det ena eller andra. Därför väcker jag tanken på att det faktiskt kan vara självvalt.
Alla är inte ensamma för att de vill det, självklart inte. Men man får inte glömma bort att det faktiskt finns personer som inte vill ha stort umgänge eller jämt vara uppbokad på aktiviteter.
Och som sagt, läser du trådstartarens inlägg så återkommer det att det är _föräldrarna_ som har en åsikt om vad dottern missar, inte dottern själv.
Det här slår an en sträng hos mig. Jag har en tonårig son (15 i sommar) som inte har särskilt mycket umgänge - mer än i skolan och på nätet. Jag har tyvärr varit ganska ocool när det gäller detta och vädrat min oro för att han ska bli utanför, tappa viktiga delar av tonårstiden etc. Kort sagt lagt mig i hans privatliv, om än välment. Grejen är att HAN inte känner sig det minsta ensam eller utanför eller att han missar något... Däremot tar han ett stort ansvar för MINA känslor kring detta och påpekar alltsomoftast att "Nu ser du att jag umgås med någon, mamma" när han har varit ute med någon kompis. Det är helt klart avsett både att lugna mig men också, tyvärr, ett sätt att visa att han lever upp till min bild av en tonåring... vilket ju känns sådär. Jag har släppt oron för övrigt, det blev för absurt att gå och konstruera problem när jag såg min glada och sociala kille därhemma. Han är som han är helt enkelt, med ett stort behov av egen tid.
15
Det här slår an en sträng hos mig. Jag har en tonårig son (15 i sommar) som inte har särskilt mycket umgänge - mer än i skolan och på nätet. Jag har tyvärr varit ganska ocool när det gäller detta och vädrat min oro för att han ska bli utanför, tappa viktiga delar av tonårstiden etc. Kort sagt lagt mig i hans privatliv, om än välment. Grejen är att HAN inte känner sig det minsta ensam eller utanför eller att han missar något... Däremot tar han ett stort ansvar för MINA känslor kring detta och påpekar alltsomoftast att "Nu ser du att jag umgås med någon, mamma" när han har varit ute med någon kompis. Det är helt klart avsett både att lugna mig men också, tyvärr, ett sätt att visa att han lever upp till min bild av en tonåring... vilket ju känns sådär. Jag har släppt oron för övrigt, det blev för absurt att gå och konstruera problem när jag såg min glada och sociala kille därhemma. Han är som han är helt enkelt, med ett stort behov av egen tid.
Ja, det var lite det jag försökte väcka med mina rader, att det inte behöver vara ett problem för tonåringen själv, även om man själv tycker att det _borde_ vara det.
17
Ja, det var lite det jag försökte väcka med mina rader, att det inte behöver vara ett problem för tonåringen själv, även om man själv tycker att det _borde_ vara det.
Hej och tack för ditt svar! Det du beskriver låter verkligen väldigt likt min dotter. Även om det till största delen är mitt problem så är det hennes också. Visst, hon gillar att vara hemma och ta det lugnt men när hon aldrig är med kompisar så inbillar jag mig att hon missar hela det sociala livet ungdomar emellan, de sociala koderna, och sedan får svårt att "komma igen".Alltså att hon blir mer och mer annorlunda och att det blir ännu svårare att få kompisar. Har du upplevt att det har varit så?
Det här med att mycket av hennes blyghet beror på att många har sagt att hon ät tyst t.ex. lärare stämmer nog rätt bra på henne. Det blir en sanning till slut. Fast med de hon känner väl är det ju inte så, precis som med dig. Hon vill inte göra bort sig inför andra i hennes egen ålder som hon inte känner, säger hon. De kommer då att tycka saker om henne och prata om henne efteråt. Jag har pratat jättemycket om det här och vänt och vridit på problemet. Jag hittar snart inget mer att säga. Igår hade hon faktiskt frågat tjejerna i skolan om de ville göra något i dag men ingen av dem kunde. Tyvärr tolkar hon ofta det som att de egentligen inte vill. Nu dröjer det nog länge till nästa gång. Hur har det gått för dig under gymnasiet, universitetstid och i fortsättningen? Har du vänner nu? Hur gjorde du? Gick det av sig själv eller jobbade du på det? Skriv gärna och berätta.
18
Hej och tack för ditt svar! Det du beskriver låter verkligen väldigt likt min dotter. Även om det till största delen är mitt problem så är det hennes också. Visst, hon gillar att vara hemma och ta det lugnt men när hon aldrig är med kompisar så inbillar jag mig att hon missar hela det sociala livet ungdomar emellan, de sociala koderna, och sedan får svårt att "komma igen".Alltså att hon blir mer och mer annorlunda och att det blir ännu svårare att få kompisar. Har du upplevt att det har varit så?
Det här med att mycket av hennes blyghet beror på att många har sagt att hon ät tyst t.ex. lärare stämmer nog rätt bra på henne. Det blir en sanning till slut. Fast med de hon känner väl är det ju inte så, precis som med dig. Hon vill inte göra bort sig inför andra i hennes egen ålder som hon inte känner, säger hon. De kommer då att tycka saker om henne och prata om henne efteråt. Jag har pratat jättemycket om det här och vänt och vridit på problemet. Jag hittar snart inget mer att säga. Igår hade hon faktiskt frågat tjejerna i skolan om de ville göra något i dag men ingen av dem kunde. Tyvärr tolkar hon ofta det som att de egentligen inte vill. Nu dröjer det nog länge till nästa gång. Hur har det gått för dig under gymnasiet, universitetstid och i fortsättningen? Har du vänner nu? Hur gjorde du? Gick det av sig själv eller jobbade du på det? Skriv gärna och berätta.
Du har nog rätt delvis att det är mitt problem och inte hennes. Fast inte bara mitt för jag vet att hon lider av det också, vi pratar som sagt om det då och då och det är inte bara jag som ställer frågor till henne utan hon berättar saker från skolan. Nu har hon ju tack och lov hittat bra kompisar i sin nya klass, det hade hon inte i sin gamla. Där "hängde hon på" andra som hon själv uttryckte det. Fast hon befann sig alltid i utkanten av en grupp där det var "ofarligt" och hon inte syntes så mycket.
Jag måste naturligtvis låta henne vara den hon är men ändå stötta så mycket jag kan precis som jag alltid har gjort.
19
Hej!
Du har nog rätt delvis att det är mitt problem och inte hennes. Fast inte bara mitt för jag vet att hon lider av det också, vi pratar som sagt om det då och då och det är inte bara jag som ställer frågor till henne utan hon berättar saker från skolan. Nu har hon ju tack och lov hittat bra kompisar i sin nya klass, det hade hon inte i sin gamla. Där "hängde hon på" andra som hon själv uttryckte det. Fast hon befann sig alltid i utkanten av en grupp där det var "ofarligt" och hon inte syntes så mycket.
Jag måste naturligtvis låta henne vara den hon är men ändå stötta så mycket jag kan precis som jag alltid har gjort.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
