Jag är oplanerat gravid, igen... Maken vill inte ha fler barn (vi har tre) så han tycker absolut att vi ska göra en abort nu.
Själv har jag haft problem med depressioner och mått gansma dålig psykiskt under flera år, så det självklara borde väl vara en abort, och ta hand om de barn jag redan har. Min mamma säger att det är inget att ens fundera på, det är bara att ställa in sig på aborten och göra den, för allas skull. Men, JAG VILL INTE! Jag kan inte och jag skriker och gråter bara av tanken på att tvingas ta bort den här bebisen! Det är som att döda ett av de barn jag redan har! (vet ju att det inte ÄR så, men det känns så!)
Praktiskt så finns det plats i både bil och hus och så vidare. Det ekonomiska är väl inte på topp, men vi klarar oss!
Vad gör jag nu då?
1
Jag vill inte! Jag är oplanerat gravid, igen... Maken vill inte ha fler barn (vi har tre) så han tycker absolut att vi ska göra en abort nu.
Själv har jag haft problem med depressioner och mått gansma dålig psykiskt under flera år, så det självklara borde väl vara en abort, och ta hand om de barn jag redan har. Min mamma säger att det är inget att ens fundera på, det är bara att ställa in sig på aborten och göra den, för allas skull. Men, JAG VILL INTE! Jag kan inte och jag skriker och gråter bara av tanken på att tvingas ta bort den här bebisen! Det är som att döda ett av de barn jag redan har! (vet ju att det inte ÄR så, men det känns så!)
Praktiskt så finns det plats i både bil och hus och så vidare. Det ekonomiska är väl inte på topp, men vi klarar oss!
Jag tycker inte att din mamma ska ha något att göra med beslutet. Det är ditt och makens barn och det är såklart ni som ska bestämma om en eventuell abort. Personligen så tycker jag att det är din kropp och att du borde få bestämma men samtidigt så är det ju även makens barn så det är ett svårt dilemma. Har själv varit i samma situation, jag lyckades övertala sambon att behålla barnet och jag ångrar det inte! Mår illa när jag tänker på att min älskade dotter kanske inte skulle funnits...
2
Jag tycker inte att din mamma ska ha något att göra med beslutet. Det är ditt och makens barn och det är såklart ni som ska bestämma om en eventuell abort. Personligen så tycker jag att det är din kropp och att du borde få bestämma men samtidigt så är det ju även makens barn så det är ett svårt dilemma. Har själv varit i samma situation, jag lyckades övertala sambon att behålla barnet och jag ångrar det inte! Mår illa när jag tänker på att min älskade dotter kanske inte skulle funnits...
men jag måste ju ändå lyssna på mamma och svärmors prat liksom....
Att övertala maken till att "vilja" behålla är nog som att banka huvudet i urberget. Han tyckte förra barmet skulle bort med, och liksom du mår jag illa bara över tanken på att jag ens övervägde det, för den ungen ger mig en otrolig glädje och jag förstår inte hur livet skulle varit annars!
Men vad göra då?! Jag vill behålla, maken vill inte (igen).
Visst kan jag hålla med om att tre barn är tungt emellanåt, särskilt som jag ofta mår dåligt psykiskt! Är det rätt att ge ytterligare ett barn en sån mamma?
Samtidigt så tror jag att jag dör om jag måste göra aborten... Inte fysiskt såklart, men i själen... Mitt barn!
3
Vistt är det vårt beslut... men jag måste ju ändå lyssna på mamma och svärmors prat liksom....
Att övertala maken till att "vilja" behålla är nog som att banka huvudet i urberget. Han tyckte förra barmet skulle bort med, och liksom du mår jag illa bara över tanken på att jag ens övervägde det, för den ungen ger mig en otrolig glädje och jag förstår inte hur livet skulle varit annars!
Men vad göra då?! Jag vill behålla, maken vill inte (igen).
Visst kan jag hålla med om att tre barn är tungt emellanåt, särskilt som jag ofta mår dåligt psykiskt! Är det rätt att ge ytterligare ett barn en sån mamma?
Samtidigt så tror jag att jag dör om jag måste göra aborten... Inte fysiskt såklart, men i själen... Mitt barn!
och det är inget man ens skulle önska sin värsta fiende. Allt man drömmer om är att vakna upp ur mardrömmen.
Det som skulle kunna vara en enorm glädje, blir till ett problem som inte bara går att sudda bort.
Tänk inte på mamma eller svärmor, de har inget med er familjs beslut att göra. Åsikter har de, men det är inte ditt liv de lever.
Du måste prata med mannen. Påminna honom om att trean också var oplanerad, men att han idag inte går att tänka bort, och att ni står inför samma sak igen.
Livet går inte alltid att planera. Det är fullt av överraskningar.
Ta kontakt med kvinnoklinikens kurator, de finns där vid funderingar kring oplanerad graviditet. Och gå dit båda två, för att få hjälp att kommunicera, att förstå varandra!
Kram & lycka till!
4
Har varit där och det är inget man ens skulle önska sin värsta fiende. Allt man drömmer om är att vakna upp ur mardrömmen.
Det som skulle kunna vara en enorm glädje, blir till ett problem som inte bara går att sudda bort.
Tänk inte på mamma eller svärmor, de har inget med er familjs beslut att göra. Åsikter har de, men det är inte ditt liv de lever.
Du måste prata med mannen. Påminna honom om att trean också var oplanerad, men att han idag inte går att tänka bort, och att ni står inför samma sak igen.
Livet går inte alltid att planera. Det är fullt av överraskningar.
Ta kontakt med kvinnoklinikens kurator, de finns där vid funderingar kring oplanerad graviditet. Och gå dit båda två, för att få hjälp att kommunicera, att förstå varandra!
Kram & lycka till!
Hej!
Det är en svår situation du befinner dig i, men jag tycker att du ska grunda ditt beslut på hur du verkligen känner själv, det är i din kropp embryot finns nu, oavsett vad din make eller mamma tycker. Om du inte är nöjd med ditt beslut finns det risk att du kommer att må dåligt efteråt.
Jag har själv gjort en abort där jag baserade mitt beslut mer på andras åsikter än på mina egna. Jag mådde jättedåligt länge efteråt och fortfarande tänker jag på det, kommer aldrig riktigt över det. Men, jag kan bara tala för mig själv, alla fungerar vi på olika sätt och alla reagerar på olika sätt. Det går inte för någon anna att säga hur just du ska göra, det måste du bestämma själv.
Jag tycker att du borde ta kontakt med någon kurator så snart som möjligt och prata om din situation. Det är viktigt att du börjar bearbeta dina tanka. Du och din make kanske kan gå dit tillsammans. Det finns kuratorer på de flesta abortmottagningar tror jag.
Mina varmaste tankar går till dig just nu. Fatta mod!
/S.
5
Hej!
Det är en svår situation du befinner dig i, men jag tycker att du ska grunda ditt beslut på hur du verkligen känner själv, det är i din kropp embryot finns nu, oavsett vad din make eller mamma tycker. Om du inte är nöjd med ditt beslut finns det risk att du kommer att må dåligt efteråt.
Jag har själv gjort en abort där jag baserade mitt beslut mer på andras åsikter än på mina egna. Jag mådde jättedåligt länge efteråt och fortfarande tänker jag på det, kommer aldrig riktigt över det. Men, jag kan bara tala för mig själv, alla fungerar vi på olika sätt och alla reagerar på olika sätt. Det går inte för någon anna att säga hur just du ska göra, det måste du bestämma själv.
Jag tycker att du borde ta kontakt med någon kurator så snart som möjligt och prata om din situation. Det är viktigt att du börjar bearbeta dina tanka. Du och din make kanske kan gå dit tillsammans. Det finns kuratorer på de flesta abortmottagningar tror jag.
Mina varmaste tankar går till dig just nu. Fatta mod!
/S.
wow.. när jag läste ditt inlägg var det som jag själv hade skrivit.. Jag befinner mig i exakt samma situation och det känns som att vad jag än väljer så blir det fel. Behåller jag barnet så kommer jag få ta en hel del skit från omgivningen, vilket är extra känsligt eftersom man redan mår psykiskt dåligt, väljer jag en abort så är jag rädd att jag kommer sjunka ner i den mörkaste avgrund, o vem ska då ta hand om mina andra barn? Så skönt att se att man inte är ensam i hela världen med denna situation, även om det inte är något man önskar sin värsta fiende.. Vilken vecka är du i?
6
wow.. när jag läste ditt inlägg var det som jag själv hade skrivit.. Jag befinner mig i exakt samma situation och det känns som att vad jag än väljer så blir det fel. Behåller jag barnet så kommer jag få ta en hel del skit från omgivningen, vilket är extra känsligt eftersom man redan mår psykiskt dåligt, väljer jag en abort så är jag rädd att jag kommer sjunka ner i den mörkaste avgrund, o vem ska då ta hand om mina andra barn? Så skönt att se att man inte är ensam i hela världen med denna situation, även om det inte är något man önskar sin värsta fiende.. Vilken vecka är du i?
han vill inte ha det men han ville vara med och göra det?! en liten fråga, använder ni skydd? för om ni inte gör de så visste han ju vilken "risk" ni tog..
DIN kropp DITT beslut
7
han vill inte ha det men han ville vara med och göra det?! en liten fråga, använder ni skydd? för om ni inte gör de så visste han ju vilken "risk" ni tog..
DIN kropp DITT beslut
Även om det är mitt beslut är det ju svårt att bara köra över alla andra! Hur påverkar båda alternativen mina barn? Och hur påverkar alternativen vårt förhållande?
Det är inte alltid bara svart eller vitt...
8
Ja... vi använde skydd. Men det är ju inte 100%...
Även om det är mitt beslut är det ju svårt att bara köra över alla andra! Hur påverkar båda alternativen mina barn? Och hur påverkar alternativen vårt förhållande?
Jadu... jag vet inte vad jag ska göra eller känna!
Jag VILL INTE göra nån abort! Jag vill föda mitt barn!
Men alla andra då? Förstör jag mina barns liv? Min mans? Kommer jag må dåligt igen? Hur mår jag om jag gör en abort?
Frågorna är många som du ser...
Får nog ringa kuratorn ändå...
11
Tack! Jadu... jag vet inte vad jag ska göra eller känna!
Jag VILL INTE göra nån abort! Jag vill föda mitt barn!
Men alla andra då? Förstör jag mina barns liv? Min mans? Kommer jag må dåligt igen? Hur mår jag om jag gör en abort?
Jobbigt bara att vara ensam om att förstå det! Det kommer bli kris och katastrof runtomkring mig när jag talar om att det inte blir nån abort!
Maken tar det nog, han vet vad jag tycker, men "alla andra" då! *suck*
12
Tack! Nu gråter jag faktiskt, för du har sååå rätt!
Jobbigt bara att vara ensam om att förstå det! Det kommer bli kris och katastrof runtomkring mig när jag talar om att det inte blir nån abort!
Maken tar det nog, han vet vad jag tycker, men "alla andra" då! *suck*
jag är i vecka sex om jag räknat rätt.. till saken hör att jag fått barn för bara ett par månader sen, den graviditeten gick jag igenom helt själv och jag tror inte jag skulle klara det en gång till med en liten att ta hand om fast å andra sidan vet jag, eftersom jag fått två tätt tidigare, att dom har så stor glädje av varandra under hela uppväxten!
Jag blir så arg på min man, han har ingen som helst sympati för hur känslomässigt (och fysiskt!) svår en abort kan vara, han ser helt nonchalant på saken, och jag hade inte oskyddat sex med honom av egen fri vilja. Blir bara förtvivlad, har inte vi kvinnor tillräckligt som det är??
Har du någon samtalskontakt? fått någon diagnos?
13
jag är i vecka sex om jag räknat rätt.. till saken hör att jag fått barn för bara ett par månader sen, den graviditeten gick jag igenom helt själv och jag tror inte jag skulle klara det en gång till med en liten att ta hand om fast å andra sidan vet jag, eftersom jag fått två tätt tidigare, att dom har så stor glädje av varandra under hela uppväxten!
Jag blir så arg på min man, han har ingen som helst sympati för hur känslomässigt (och fysiskt!) svår en abort kan vara, han ser helt nonchalant på saken, och jag hade inte oskyddat sex med honom av egen fri vilja. Blir bara förtvivlad, har inte vi kvinnor tillräckligt som det är??
Har du någon samtalskontakt? fått någon diagnos?
fylla hela sidan med min historia, men om du vill veta är det bara att läsa mina inlägg längre ned.
Hur går det? Blir det någon diskussion med mannen?
14
Tänker inte fylla hela sidan med min historia, men om du vill veta är det bara att läsa mina inlägg längre ned.
Hur går det? Blir det någon diskussion med mannen?
"döda ett av barnen som du redan har, och det är precis så det är? men vad är det du skriver!?
Antar att du inte har gjort någon abort? tycker att ditt inlägg var lite otäckt faktiskt!
Nu är det tre andra barn som också ska må bra, och om du känner att du klarar av att stötta och ta hand om dina andra barn så tycker jag att du ska behålla ditt foster.
Men om du ska må psykiskt dåligt hela din graviditet och vara utan stöd, då tycker faktiskt jag att du noga ska tänka över ditt beslut!
Och om maken absolut inte vill ha flera barn så kanske ni närmare ska tänka över ert skydd, eftersom ni nu blivit oplanerat gravida 2 gånger.
Jag gjorde en abort just därför att jag ville ge mina andra tre barn en glad och trevlig mamma! och nu har jag spiral, men aborten den har jag aldrig ångrat!
15
"döda ett av barnen som du redan har, och det är precis så det är? men vad är det du skriver!?
Antar att du inte har gjort någon abort? tycker att ditt inlägg var lite otäckt faktiskt!
Nu är det tre andra barn som också ska må bra, och om du känner att du klarar av att stötta och ta hand om dina andra barn så tycker jag att du ska behålla ditt foster.
Men om du ska må psykiskt dåligt hela din graviditet och vara utan stöd, då tycker faktiskt jag att du noga ska tänka över ditt beslut!
Och om maken absolut inte vill ha flera barn så kanske ni närmare ska tänka över ert skydd, eftersom ni nu blivit oplanerat gravida 2 gånger.
Jag gjorde en abort just därför att jag ville ge mina andra tre barn en glad och trevlig mamma! och nu har jag spiral, men aborten den har jag aldrig ångrat!
när du tycker att inlägget är lite otäckt. Vi är i ett känsligt snack, och där respekterar vi varandra och varandras beslut. Fattar man beslutet om abort, är det oftast efter många funderingar och diskussioner, och det är aldrig lätt.
Misstänker också att man inte kan skriva som z* gör om hon sjäv gått igenom det här svåra. Man kan inte likställa en abort med "att döda ett av barnen du redan har", det vore absurt! Såna tankar får man absolut vädra, men inte här!
17
Håller helt med när du tycker att inlägget är lite otäckt. Vi är i ett känsligt snack, och där respekterar vi varandra och varandras beslut. Fattar man beslutet om abort, är det oftast efter många funderingar och diskussioner, och det är aldrig lätt.
Misstänker också att man inte kan skriva som z* gör om hon sjäv gått igenom det här svåra. Man kan inte likställa en abort med "att döda ett av barnen du redan har", det vore absurt! Såna tankar får man absolut vädra, men inte här!
Jag skrev mitt inlägg för att stödja DIG som starade tråden. Eftersom jag känner som du, ville jag stödja dig i dina egna tankar och känslor. Lycka till med allt! Du har iallafall min 100%-iga stöd!
18
Jag skrev mitt inlägg för att stödja DIG som starade tråden. Eftersom jag känner som du, ville jag stödja dig i dina egna tankar och känslor. Lycka till med allt! Du har iallafall min 100%-iga stöd!
gjorde jag en abort. Precis som du har jag tre barn och det var helt oplanerat. Min man tyckte att abort var det bästa och min mamma sade ung samma som din mamma. Jag kände precis som du: jag vill inte och jag kände mig fast i en mardröm. Det kändes svårt att strida för att behålla barnet för jag mådde så dåligt och jag kände mig så svag... Jag blev osäker på om jag skulle orka ett barn till. Svårt när man inte har "stöd".
Jag var hos kuratorn på kk men där tyckte jag mest att jag fick stöd för abort. Det blev så stressigt för jag ville göra en medicinsk abort om något och det fanns så få tider, julen närmade sig och allt... Det har varit så jobbigt så jag känner verkligen med dig i den situation du står i. För mig talade hjärta och hjärna inte samma språk.
Det råd jag vill ge dig är att verkligen ta ett aktivt beslut. Jag bestämde mig aldrig utan drev mot det: "den bokade tiden". Försök att tänka dig in i de två alternativen du har, så gott det går. Och prata med din man. Jag orkade inte det i slutet och har känt mig besviken på att vi inte förstått varandra. Det är så svårt, för även om abort är "rätt" beslut för en så kan smärtan och sorgen vara svår. Efteråt så kan jag inte säga att jag gjorde rätt eller fel. För mig är det ett offer jag gjorde för de andra i familjen, och kanske för min hälsa. Lycka till!
19
För en dryg månad sedan gjorde jag en abort. Precis som du har jag tre barn och det var helt oplanerat. Min man tyckte att abort var det bästa och min mamma sade ung samma som din mamma. Jag kände precis som du: jag vill inte och jag kände mig fast i en mardröm. Det kändes svårt att strida för att behålla barnet för jag mådde så dåligt och jag kände mig så svag... Jag blev osäker på om jag skulle orka ett barn till. Svårt när man inte har "stöd".
Jag var hos kuratorn på kk men där tyckte jag mest att jag fick stöd för abort. Det blev så stressigt för jag ville göra en medicinsk abort om något och det fanns så få tider, julen närmade sig och allt... Det har varit så jobbigt så jag känner verkligen med dig i den situation du står i. För mig talade hjärta och hjärna inte samma språk.
Det råd jag vill ge dig är att verkligen ta ett aktivt beslut. Jag bestämde mig aldrig utan drev mot det: "den bokade tiden". Försök att tänka dig in i de två alternativen du har, så gott det går. Och prata med din man. Jag orkade inte det i slutet och har känt mig besviken på att vi inte förstått varandra. Det är så svårt, för även om abort är "rätt" beslut för en så kan smärtan och sorgen vara svår. Efteråt så kan jag inte säga att jag gjorde rätt eller fel. För mig är det ett offer jag gjorde för de andra i familjen, och kanske för min hälsa. Lycka till!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Inte fysiskt såklart, men i själen... Mitt barn!