Jag skulle behöva ett råd - tror jag eller kanske bara få skriva av mig.
Det är så att dagen innan julafton fick jag nog av mina föräldrars beteende. Jag borde ha satt ner foten för länge sen men just då blev det läge.
För att dra en väääääääldigt lång historia kort så -
De har alltid brytt sig om min äldsta dotter (avlastat) mig från henne när jag behövde det. Så kom barn nr 2 (pojke) då var avlastningen större men bara med dottern.
När jag så väntade nr 3 sa och lovade de att ställa upp att avlasta mig med nr 2 men det ända som de ställt upp med är nr 1. Alla hans kolikeftermiddagar då han gapade och skrek och bredvid hade jag en 5 åring som behövde mammas uppmärksamhet. Aldrig att jag och nr 1 fick någon tid tillsammans då.
Ja men som sagt satte jag ner foten och nu kan de inte för sitt liv begripa va de gjort för fel.
Den största Anlednigen nu till bråket och som det hela bottnar sig i att vi är hos min mor o far, barnen har sovit där och det är dags att åka hem vilket jag gör klart för barn nr 1, jag säger åter att vi ska åka hem då min far säger att det är klart att hon får sova över här det är inge problem men för mig är det det jag anser att vad ger det för vinkar till mitt barn om jag säger en sak och de säger en annan ????
Jag funderar hur det ska bli för jag vill inte ha det så här men jag vill heller inte att deras ord ska stå mot mitt.
snälla kan någon ge mig ett råd ska jag ta första steget eller ...
1
Bråk med sina föräldrar Jag skulle behöva ett råd - tror jag eller kanske bara få skriva av mig.
Det är så att dagen innan julafton fick jag nog av mina föräldrars beteende. Jag borde ha satt ner foten för länge sen men just då blev det läge.
För att dra en väääääääldigt lång historia kort så -
De har alltid brytt sig om min äldsta dotter (avlastat) mig från henne när jag behövde det. Så kom barn nr 2 (pojke) då var avlastningen större men bara med dottern.
När jag så väntade nr 3 sa och lovade de att ställa upp att avlasta mig med nr 2 men det ända som de ställt upp med är nr 1. Alla hans kolikeftermiddagar då han gapade och skrek och bredvid hade jag en 5 åring som behövde mammas uppmärksamhet. Aldrig att jag och nr 1 fick någon tid tillsammans då.
Ja men som sagt satte jag ner foten och nu kan de inte för sitt liv begripa va de gjort för fel.
Den största Anlednigen nu till bråket och som det hela bottnar sig i att vi är hos min mor o far, barnen har sovit där och det är dags att åka hem vilket jag gör klart för barn nr 1, jag säger åter att vi ska åka hem då min far säger att det är klart att hon får sova över här det är inge problem men för mig är det det jag anser att vad ger det för vinkar till mitt barn om jag säger en sak och de säger en annan ????
Jag funderar hur det ska bli för jag vill inte ha det så här men jag vill heller inte att deras ord ska stå mot mitt.
snälla kan någon ge mig ett råd ska jag ta första steget eller ...
Det ár du som bestámmer, inte dina fóráldrar. De kan ju fóreslà vad de vill, det betyder inget. Sen ár det sà att om man fár hjálp sà har det sina sidor, det ár en delikat situation nár man dels fàr hjálp men ándà klagar. Fórstàr du? Det ár ingen idé att klaga eller sátta ner foten, det ár DU som ár mamma och det ár DU som bestámmer sà jag tycker du ska vara glad óver det stód som de ger áven om det inte ár just som du tycker att det borde vara. Man fàr tàla att mor eller farfóráldrar har sitt sátt, men det ár ju du som ár auktoriteten. Du stàr óverst i pyramiden men du faller tillbaka i dotter-rollen dár du klagar. Hàrt sagt men det ár sà jag ser det.
2
Det ár du som bestámmer, inte dina fóráldrar. De kan ju fóreslà vad de vill, det betyder inget. Sen ár det sà att om man fár hjálp sà har det sina sidor, det ár en delikat situation nár man dels fàr hjálp men ándà klagar. Fórstàr du? Det ár ingen idé att klaga eller sátta ner foten, det ár DU som ár mamma och det ár DU som bestámmer sà jag tycker du ska vara glad óver det stód som de ger áven om det inte ár just som du tycker att det borde vara. Man fàr tàla att mor eller farfóráldrar har sitt sátt, men det ár ju du som ár auktoriteten. Du stàr óverst i pyramiden men du faller tillbaka i dotter-rollen dár du klagar. Hàrt sagt men det ár sà jag ser det.
Ja, du det där är svårt. Har de hjälpt dig väldigt mycket? Det verkar nästan så tycker jag och då tror jag nog man får svälja stoltheten ibland och inte börja tjafsa i onödan så att säga. Hårt kanske men icke desto mindre sant. Jag menar INTE att de ska "köra över" dig i din uppfostran av barnen men eftersom de verkar ha tagit en rätt stor del i dina barns uppväxt så att säga, så blir det nog lätt så för dem att de gärna vill vara med och säga vad de tycker. Sen tycker jag faktiskt att du ska vara tacksam mot dem för det verkar ju ha ställt upp mycket både för dig och dina barn. Jag blir avundsjuk på dig för jag har inte haft NÅGON som har ställt upp och varit barnvakt eller avlastat mig. När min son som nu är 10 år var liten hade han kolik, storasyster var då 5 år. Det fick jag vackert klara själv, deras pappa var inte mycket att ha heller, han drack för mycket och gör så fortfarande. Vi bor inte ihop längre men jag har alltså fått ta hand om mina barn själv alltid. Så jag tycker du ska ta första steget, det blir de säkert glada för. Men du ska även göra klart för dom att det är du som är mamman och alltså har "sista ordet" vad gäller barnens uppfostran. Lycka till!!
3
Ja, du det där är svårt. Har de hjälpt dig väldigt mycket? Det verkar nästan så tycker jag och då tror jag nog man får svälja stoltheten ibland och inte börja tjafsa i onödan så att säga. Hårt kanske men icke desto mindre sant. Jag menar INTE att de ska "köra över" dig i din uppfostran av barnen men eftersom de verkar ha tagit en rätt stor del i dina barns uppväxt så att säga, så blir det nog lätt så för dem att de gärna vill vara med och säga vad de tycker. Sen tycker jag faktiskt att du ska vara tacksam mot dem för det verkar ju ha ställt upp mycket både för dig och dina barn. Jag blir avundsjuk på dig för jag har inte haft NÅGON som har ställt upp och varit barnvakt eller avlastat mig. När min son som nu är 10 år var liten hade han kolik, storasyster var då 5 år. Det fick jag vackert klara själv, deras pappa var inte mycket att ha heller, han drack för mycket och gör så fortfarande. Vi bor inte ihop längre men jag har alltså fått ta hand om mina barn själv alltid. Så jag tycker du ska ta första steget, det blir de säkert glada för. Men du ska även göra klart för dom att det är du som är mamman och alltså har "sista ordet" vad gäller barnens uppfostran. Lycka till!!
Nu kanske jag låter hård men tar man emot hjälp så är det svårt att styra så att det blir exakt den hjälp man vill ha, det är ju inte som om dina päron är din betalda barnflicka... Jag tycker nog att du är lite gnällig om jag ska vara ärlig. Om du inte gillar deras avlastning så tacka nej eller vad tydlig med vad du vill. Stå för att det är du som har ansvaret och du som bestämmer - och var beredd att bära bördan om det inte fungerar med vad de kan och vill ställa upp med. Jag tror att för oss som inte har någon form av obetald avlastning alls så är ditt inlägg lite provocerande.
4
Nu kanske jag låter hård men tar man emot hjälp så är det svårt att styra så att det blir exakt den hjälp man vill ha, det är ju inte som om dina päron är din betalda barnflicka... Jag tycker nog att du är lite gnällig om jag ska vara ärlig. Om du inte gillar deras avlastning så tacka nej eller vad tydlig med vad du vill. Stå för att det är du som har ansvaret och du som bestämmer - och var beredd att bära bördan om det inte fungerar med vad de kan och vill ställa upp med. Jag tror att för oss som inte har någon form av obetald avlastning alls så är ditt inlägg lite provocerande.
Alltså, jag tycker nog att du har överreagerat i den här frågan. Kanske ligger det mer bakom än du berättat här, men utefter vad du skrivit så tycker jag att du låter en aning gnällig...
Hjälp från föräldrar när det gäller barnen bygger ju på frivillighet från deras sida! Det känns inte schysst att ställa krav på hjälpen. Dina föräldrar har ju faktiskt ingen skyldighet att hjälpa dig med DINA barn... Att de sedan vill är en bonus!
Du skriver inte hur gamla de är, men jag kan tänka mig att anledningen till att de hellre har de större barnet är att de helt enkelt inte orkar lika mycket som när största tjejen var liten. Det är skillnad att ta hand om en 6-7 åring och en 2 åring och det blir tuffare med åren.
Att förvänta sig lika mycket avlastning med alla 3 barnen tycker jag är att utnyttja dem. Det är ju du som bestämt dig för att skaffa 3 barn - och att man får mindre tid för de äldre barnen när man får en kolikbaby - that's life, liksom.
Ngn pappa - finns det med i bilden? I så fall är det väl främst hans ansvar att ta barnen när du vill ha egentid med 1:an.
Sedan det här med övernattningen - jag tycker inte att det var så himla farligt... Han sa ju inte emot dig, eller försökte bestämma (så som du beskriver det här iallafall) utan gav dig bara informationen att flickan fick stanna, att det var ok för honom. Sedan är det ju upp till dig vad du gör med den infon - ändra dig, eller bestämma att "nej, vi åker hem iallafall".
Jag tycker det är du som felat i detta, och att du skall ta första steget till försoning och ursäkt. De känner sig säkert både ledsna, förvirrade och lite illa behandlade av dig. De har ju ställt upp och avlastat dig i alla år och så blir det såhär...
6
Alltså, jag tycker nog att du har överreagerat i den här frågan. Kanske ligger det mer bakom än du berättat här, men utefter vad du skrivit så tycker jag att du låter en aning gnällig...
Hjälp från föräldrar när det gäller barnen bygger ju på frivillighet från deras sida! Det känns inte schysst att ställa krav på hjälpen. Dina föräldrar har ju faktiskt ingen skyldighet att hjälpa dig med DINA barn... Att de sedan vill är en bonus!
Du skriver inte hur gamla de är, men jag kan tänka mig att anledningen till att de hellre har de större barnet är att de helt enkelt inte orkar lika mycket som när största tjejen var liten. Det är skillnad att ta hand om en 6-7 åring och en 2 åring och det blir tuffare med åren.
Att förvänta sig lika mycket avlastning med alla 3 barnen tycker jag är att utnyttja dem. Det är ju du som bestämt dig för att skaffa 3 barn - och att man får mindre tid för de äldre barnen när man får en kolikbaby - that's life, liksom.
Ngn pappa - finns det med i bilden? I så fall är det väl främst hans ansvar att ta barnen när du vill ha egentid med 1:an.
Sedan det här med övernattningen - jag tycker inte att det var så himla farligt... Han sa ju inte emot dig, eller försökte bestämma (så som du beskriver det här iallafall) utan gav dig bara informationen att flickan fick stanna, att det var ok för honom. Sedan är det ju upp till dig vad du gör med den infon - ändra dig, eller bestämma att "nej, vi åker hem iallafall".
Jag tycker det är du som felat i detta, och att du skall ta första steget till försoning och ursäkt. De känner sig säkert både ledsna, förvirrade och lite illa behandlade av dig. De har ju ställt upp och avlastat dig i alla år och så blir det såhär...
måste faktiskt hålla med i vad de andra skrivit och dina föräldrar också.....att ahn sa att hon gärna får sova över ser jag inte som att han gick emot din vilja utan bara att han sa att det var ok..tror att miaa 1970 har rätt (tror det var hon)att dina föräldrar blivit äldre dom med och kanske känner att dom inte orkar med yngre barn..min mamma har gärna mina barn ibland men helst inte bägge två samtidigt och hon tycker ju helt klart att det är lättare att ha hon som är 4,5 än hon som är 1,5..
tycker du ska ta förta steget och fråga bara varför dom inte vill vara barnvakt åt dom andra barnen. sedan undrar jag också om det inte finns någon pappa med i bilden alls?
8
måste faktiskt hålla med i vad de andra skrivit och dina föräldrar också.....att ahn sa att hon gärna får sova över ser jag inte som att han gick emot din vilja utan bara att han sa att det var ok..tror att miaa 1970 har rätt (tror det var hon)att dina föräldrar blivit äldre dom med och kanske känner att dom inte orkar med yngre barn..min mamma har gärna mina barn ibland men helst inte bägge två samtidigt och hon tycker ju helt klart att det är lättare att ha hon som är 4,5 än hon som är 1,5..
tycker du ska ta förta steget och fråga bara varför dom inte vill vara barnvakt åt dom andra barnen. sedan undrar jag också om det inte finns någon pappa med i bilden alls?
är det lite svartsjuka med i spelet här, utan att du tänkt på det?
Jag kan föreställa mig att dina föräldrar har haft 1an mycket och ahr en varm relation med henne. Du kanske känner att du vill hala in henne till dig lite mer, och därför vill ha hjälp med någon av de andra?
9
är det lite svartsjuka med i spelet här, utan att du tänkt på det?
Jag kan föreställa mig att dina föräldrar har haft 1an mycket och ahr en varm relation med henne. Du kanske känner att du vill hala in henne till dig lite mer, och därför vill ha hjälp med någon av de andra?
Min åsikt är att du ställer orimliga krav på dina föräldrar.
På mig låter det som om du anser att de självklart ska finnas till som barnvakt åt dig, när du vill och på det sätt du vill.
Men den skyldigheten tycker jag faktiskt inte ens föräldrar har. De har tagit hand om dig (och dina potentiella syskon). Barnbarnen är dina barn och ditt ansvar - och barnens fars förstås. Var finns han? Din egentid ska väl han se till att du får. Och du hans.
Självklart är det fint om mor- och farföräldrar har en bra relation med barnen, men de ska inte ha krav på sig att ställa upp när det passar mig som förälder.
Vi har tre barn (i livet, hade fyra) och min mans föräldrar ställde upp mycket när de var små. Dock var det aldrig något jag tog för givet utan jag var glad för tiden de tog sig.
Vi ställde definitivt inga krav på hur umgänget skulle se ut eller att de skulle ta hand om alla barnen. Det tyckte vi var för mycket för dem eftersom de är ganska mycket till åren. Ofta ordnade vi så de kanske tog ett eller två och ett barn sov t ex hos en kompis.
Mina föräldrar bor på annan ort och de hade ibland ett eller två av barnen hos sig på landet. Sällan alla tre eftersom vi tyckte att det var för tungt för dem..
Jag skulle kunna gissa att dina föräldrar, med ålderns rätt, väljer att främst barnvakta det större barnet. Att vakta små barn är, som du själv noterat, rätt mycket jobbigare...
Angående dins fars erbjudande till äldsta barnet tycker jag inte det var någon stor grej. Han sa att det var OK *för dem* att barnet sov över. Beslutet är sedan ditt och du får helt enkelt ta beslutet och stå upp för det.
12
Min åsikt är att du ställer orimliga krav på dina föräldrar.
På mig låter det som om du anser att de självklart ska finnas till som barnvakt åt dig, när du vill och på det sätt du vill.
Men den skyldigheten tycker jag faktiskt inte ens föräldrar har. De har tagit hand om dig (och dina potentiella syskon). Barnbarnen är dina barn och ditt ansvar - och barnens fars förstås. Var finns han? Din egentid ska väl han se till att du får. Och du hans.
Självklart är det fint om mor- och farföräldrar har en bra relation med barnen, men de ska inte ha krav på sig att ställa upp när det passar mig som förälder.
Vi har tre barn (i livet, hade fyra) och min mans föräldrar ställde upp mycket när de var små. Dock var det aldrig något jag tog för givet utan jag var glad för tiden de tog sig.
Vi ställde definitivt inga krav på hur umgänget skulle se ut eller att de skulle ta hand om alla barnen. Det tyckte vi var för mycket för dem eftersom de är ganska mycket till åren. Ofta ordnade vi så de kanske tog ett eller två och ett barn sov t ex hos en kompis.
Mina föräldrar bor på annan ort och de hade ibland ett eller två av barnen hos sig på landet. Sällan alla tre eftersom vi tyckte att det var för tungt för dem..
Jag skulle kunna gissa att dina föräldrar, med ålderns rätt, väljer att främst barnvakta det större barnet. Att vakta små barn är, som du själv noterat, rätt mycket jobbigare...
Angående dins fars erbjudande till äldsta barnet tycker jag inte det var någon stor grej. Han sa att det var OK *för dem* att barnet sov över. Beslutet är sedan ditt och du får helt enkelt ta beslutet och stå upp för det.
Instämmer helt. Du borde vara tacksam för att du får hjälp överhuvudtaget och inte ta den hjälpen för given. Min mamma är änka (pappa är tyvärr död) och bor 35 mil norrut.
Farföräldrarna bor i Frankrike.
Jag tycker inte alls att dina föräldrar har några som helst skyldigheter gentemot dig längre. Du är vuxen och dina barn är ditt ansvar.
13
Instämmer helt. Du borde vara tacksam för att du får hjälp överhuvudtaget och inte ta den hjälpen för given. Min mamma är änka (pappa är tyvärr död) och bor 35 mil norrut.
Farföräldrarna bor i Frankrike.
Jag tycker inte alls att dina föräldrar har några som helst skyldigheter gentemot dig längre. Du är vuxen och dina barn är ditt ansvar.
Jag håller inte med om att allt barnvaktande av barnbarnen ska ske på mormors och morfars villkor. Då kan man lika väl säga att allt umgänge med barnbarnen ska ske på dina villkor.
Jag tycker att det är självklart att allas olika viljor och behov ska respekteras. Om du känner att du behöver extratid med nr 1 så tycker jag att dina föräldrar skulle kunna ställa upp på ditt o barnets behov, och inte bara ställa upp på det som de själva har lust med.
Jag förstår också din irritation när du försöker få med dig barnen hem och din pappa går in och försvårar genom att säga att hon kan stanna kvar. Då uppfattar förstås barn 1 att morfar står på barnets sida och att det är du som är dum. Jag hade definitivt inte gillat om mina föräldrar gjort så.
Det bästa att göra nu är att "boka tid" med dina föräldrar och åka dit utan barn och prata ut och få dem att förstå varför du reagerade så starkt i julas. Hoppas att det reder upp sig.
16
Jag håller inte med om att allt barnvaktande av barnbarnen ska ske på mormors och morfars villkor. Då kan man lika väl säga att allt umgänge med barnbarnen ska ske på dina villkor.
Jag tycker att det är självklart att allas olika viljor och behov ska respekteras. Om du känner att du behöver extratid med nr 1 så tycker jag att dina föräldrar skulle kunna ställa upp på ditt o barnets behov, och inte bara ställa upp på det som de själva har lust med.
Jag förstår också din irritation när du försöker få med dig barnen hem och din pappa går in och försvårar genom att säga att hon kan stanna kvar. Då uppfattar förstås barn 1 att morfar står på barnets sida och att det är du som är dum. Jag hade definitivt inte gillat om mina föräldrar gjort så.
Det bästa att göra nu är att "boka tid" med dina föräldrar och åka dit utan barn och prata ut och få dem att förstå varför du reagerade så starkt i julas. Hoppas att det reder upp sig.
Resonerar du likadant när föräldrarna blir gamla och skruttiga och behöver hjälp av sina barn - att det är upp till barnen om de vill hjälpa till och att det inte är något föräldrarna ska räkna med?
Det låter som en väldigt fattig relation om man inte gör något utifrån den andras behov utan bara på sina egna villkor.
17
Resonerar du likadant när föräldrarna blir gamla och skruttiga och behöver hjälp av sina barn - att det är upp till barnen om de vill hjälpa till och att det inte är något föräldrarna ska räkna med?
Det låter som en väldigt fattig relation om man inte gör något utifrån den andras behov utan bara på sina egna villkor.
Men varför är det så självklart att mormor och morfar alltid ska ställa upp då? Man kan väl tycka att den äldre generationen haft sitt med småbarn kanske. Sen håller jag absolut med dig om att allas viljor och behov ska respekteras. Om nu mamman tycker hon behöver extratid med ett av barnen så tycker jag faktiskt inte att det är hennes föräldrars "skyldighet" att ställa upp på det. Och förresten, vart finns pappan till barnen? Är han inte med alls längre? Annars tycker jag ju att det är hans sak att hjälpa till så mamma kan få ensamtid med ett av barnen. För mig som inte har någon överhuvudtaget som hjälper mig med mina tre barn, varav den ena hade kolik i 4-5 mån som jag då fick fixa själv, med VÄLDIGT lite hjälp av pappan, känns det här som ett "lyxproblem" ärligt talat. Har man valt att skaffa tre barn, kan man ju inte bara räkna med att ens föräldrar ska ställa upp i tid och otid och vara barnvakt. Jag tycker det är mamman som ska be om ursäkt till sina föräldrar.
18
Men varför är det så självklart att mormor och morfar alltid ska ställa upp då? Man kan väl tycka att den äldre generationen haft sitt med småbarn kanske. Sen håller jag absolut med dig om att allas viljor och behov ska respekteras. Om nu mamman tycker hon behöver extratid med ett av barnen så tycker jag faktiskt inte att det är hennes föräldrars "skyldighet" att ställa upp på det. Och förresten, vart finns pappan till barnen? Är han inte med alls längre? Annars tycker jag ju att det är hans sak att hjälpa till så mamma kan få ensamtid med ett av barnen. För mig som inte har någon överhuvudtaget som hjälper mig med mina tre barn, varav den ena hade kolik i 4-5 mån som jag då fick fixa själv, med VÄLDIGT lite hjälp av pappan, känns det här som ett "lyxproblem" ärligt talat. Har man valt att skaffa tre barn, kan man ju inte bara räkna med att ens föräldrar ska ställa upp i tid och otid och vara barnvakt. Jag tycker det är mamman som ska be om ursäkt till sina föräldrar.
Jag tycker inte man kan jämföra dessa två saker som du gör. Att bli gammal och skruttig är inget man väljer. Men att skaffa 3 barn tätt (utan närvarande pappa??) är ett val man gör.
Rent krasst så anser jag inte heller att jag har någon _skyldighet_ att hjälpa mina föräldrar. Däremot så vill jag och kommer att göra det.
Och självklart så måste man kunna göra saker för att hjälpa någon - det är inte alls det jag menar.
Men att som "Anonymt namn" här ovan skälla ut sina föräldrar för att hon inte får RÄTT sorts barnvaktande - det tycker jag är illa.
Vi får och har fått en hel del hjälp med barnvakt av ffa mina föräldrar. Både när de själva velat göra något med barnen och när vi har bett om det. Men det skulle inte falla mig in att bli arg/förbannad/sur om de sa nej någon gång när jag bad om hjälp. Då får jag ordna annan barnvakt eller avstå min aktivitet!
19
Jag tycker inte man kan jämföra dessa två saker som du gör. Att bli gammal och skruttig är inget man väljer. Men att skaffa 3 barn tätt (utan närvarande pappa??) är ett val man gör.
Rent krasst så anser jag inte heller att jag har någon _skyldighet_ att hjälpa mina föräldrar. Däremot så vill jag och kommer att göra det.
Och självklart så måste man kunna göra saker för att hjälpa någon - det är inte alls det jag menar.
Men att som "Anonymt namn" här ovan skälla ut sina föräldrar för att hon inte får RÄTT sorts barnvaktande - det tycker jag är illa.
Vi får och har fått en hel del hjälp med barnvakt av ffa mina föräldrar. Både när de själva velat göra något med barnen och när vi har bett om det. Men det skulle inte falla mig in att bli arg/förbannad/sur om de sa nej någon gång när jag bad om hjälp. Då får jag ordna annan barnvakt eller avstå min aktivitet!
Det jag reagerar mest på är den orättvisa kontakt med sina morföräldrar som barnen får.´Jag skulle aldrig acceptera att ett av barnen fick mkt kontakt och engagemang från mina föräldrar och inte de andra. De kan aldrig på samma relationer då de är olika individer men de ska ha samma möjligheter att lära känna sina morföräldrar. Jag kan aldrig förstå eller acceptera mor/ förföräldrar som väljer mkt kontakt med ett barnbarn och inte de andra.
20
Det jag reagerar mest på är den orättvisa kontakt med sina morföräldrar som barnen får.´Jag skulle aldrig acceptera att ett av barnen fick mkt kontakt och engagemang från mina föräldrar och inte de andra. De kan aldrig på samma relationer då de är olika individer men de ska ha samma möjligheter att lära känna sina morföräldrar. Jag kan aldrig förstå eller acceptera mor/ förföräldrar som väljer mkt kontakt med ett barnbarn och inte de andra.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
