Tänk er in i att ni är 18

[ullet]

år, ni har ert första sommarlov som myndig. Helt plötsligt ligger världen öppen för er, ni kan ta er var ni vill, göra vad ni vill... Vad ville man som artonåring? Vara jättesnygg o jättekär, göra häftiga saker och bli designer o vad man nu vill bli när man var så där ung.

Mitt intresse var design o arkeologi, men min mamma sa alltid åt mig att arkeolog inte var nåt bra yrke, att det var ett fritidsintresse o jag lyssnade på henne. Jag gick en helt annan utbildning, som jag egentligen inte tyckte så mkt om o inte gjorde helt klart dessutom. Än idag kan jag känna mig besviken på att jag lyssnade mer på henne än på mig själv.
Samma sak när det gällde att flytta från Västerbotten. Jag var på väg ned till Stockholm o skola där, när hon inte ville jag skulle flytta dit, men vad gjorde jag? Flyttade ned stora delar av bohaget, ballade ur o var dom grejorna tog vägen vete gudarna!
Barn ska göra dumheter, dom ska göra saker som är helknäppa o kanske inte helt genomtänkta, en del gör det när dom är femton, andra när dom är arton. Vissa gör dom inte alls av rädsla o därför stannar upp i sina liv.

Att släppa taget men finnas där om dom ramlar, det är i mina ögon sunt. Hur såg det ut för er när ni blev myndiga? Hur mkt lade sig era föräldrar i era liv? Hur mkt lägger dom sig i idag?

[Creamcrackers]

KÄnns som om att det hänt en heeeel del sen man själv var 15-18 år mot nu när ens egna barn är 15
Världen var inte lika illa då som nu..

[Poppis]

Min första sommar som myndig... sommaren mellan 2:an och 3:an på gymnasiet. Tillbringades med 40-50 timmars veckor i den lokala mataffären som kassörska. På hösten fortsatte jag sista året i gymnasiet. Jag hade ingen "tid" att vara hemma, slutade köra moppe pga en krash och cyklade istället. Vi festade väl lite mycket och jag minns att en sommarstuga några vänner bodde i brann ner... Men annars? En sommar som alla andra fast med tillträde till krogen.

Sommaren efter studenten gick ut på att jobba i samma lokala mataffär och söka alla jobb man kunde få för att kunna flytta hemifrån forts som f*n.

Jag var nog en extremt tråkig "ny-myndig". Om jag är gammal som gatan? Nix, (det tror jag inte) sista årgången som blev myndiga på 1900talet!

[ullet]

Och den var värre då än den var för femton år innan dess... Vi ser saker ur vår egen synvinkel där vi är idag, med dom erfarenheter vi har. Våra föräldrar såg vårt liv utifrån sina erfarenheter i sin verklighet o frågan är om det är så stor skillnad?
Jag kan väl ha åsikter men jag ska stötta mitt barn i sina åtaganden, inte ifrågasätta utan att säga vad jag tycker o barnet ska veta att vad som än händer, så finns jag där. Man måste få göra sina egna misstag helt enkelt o vi måste våga släppa iväg dom vuxna barnen.

[SAGA!]

...!!!
Jag hade föräldrar som trodde som faen på mig - oftast
Det har vi förhoppningsvis gett vår dotter oxå, en stor fet portion förtroende helt enkelt - och hon tar beslut, absolut hela tiden, och hon får oxå ta konsekvenserna av det goda & det mindra goda och DET tror jag är utvecklande & stärkande...

OBS!!! vill inte riska svart/vita slutsatser - vi finns bakom henne och backar upp NÄR det behövs plus att vi diskuterar oerhört mycket här hemma - men det är verkligen en egen personlighet som kikar fram i tonåringen och det är skithäftigt!!!

[housewife]

Ja herregud! det var ju typ 100 år sedan! men visst påverkade/styrde mina föräldrar många val jag gjorde! vissa bra andra mindre bra...
Min pappa är fortfarande väldigt mycket pappa!! han kan ringa tidigt en morgon och säga "Du glömmer väl inte att din bror fyller år idag? har du ringt och grattat?" sånt blir jag faktiskt aningens trött på!

[ullet]

Jag var ingen värsting alls, tvärtom, men jag hade nog mått bra av att få gå på egna ben lite mer o inte haft dåligt samvete för min familj som skulle bli lämnade ensamma o vad skulle man göra o vad skulle folk tro o ja, gud o hans faster! :-S

[LottaJ]

Det var väl ifs klokt att din mamma avrådde dig från att bli arkelog med tanke på antalet arkeologer som inte jobbar med arkeologi! Jag känner 3 arkeologer och bara en har ett arkeologrelaterat jobb.

Jag tycker det är bra med vägledning från personer med mer erfarenhet. Märker det även i yrkeslivet, mentor-program är vansinnigt populära och eftertraktade.

[ullet]

Man behöver inte vara svartvit, man kan ha åsikter men man ska inte driva igenom dom, tycker jga då. Jag vill gärna curla, tyvärr men jag försöker låta honom ta egna beslut, stå för dom o han är en stark individ, rätt jobbigt stark ibland! *S*

[ullet]

Sånt tycker jag inte är så jobbigt, jobbigare är när hon har idéer om vad jag borde jobba med o hur jag är osv. Visst, vissa intressen är ju lite udda o man kanske inte kan försörja sig men jag kanske varit lyckligare? Vem vet? Jag hade velat få testa iaf.

[Akleja]

Jag var nog en rätt "lugn" tonåring" och även när jag vart myndig och klar med utbildningen.
Nu fick jag vara ute sent, bara jag kom hem. Jag minns aldrig några förhållningsregler annat än att jag INTE fick sova över hos pojkvännen före 18 års ålder. GUUUUD så arg jag var på pappa då min pojkvän sen 1,5 år tillbaka skulle till USA 1 år då vi var 17 och jag inte fick sova där sista natten *Ggrrr*
Men i övrigt var jag fascinerad när jag väl flyttat hemifrån att de litade så mkt på mig. Å andra sidan så gjorde jag inga jättedumheter.
Jag honkade efter moppe, var uppe till 2-3 på natten som 15 åring. Drack alkohol, fast då var jag 18 och jag blev aldrig mer än lätt berusad.

Mina föräldrar gav mig råd ang valet till gymnasiet och så gjorde jag INTE som pappa ville eftersom han så starkt pratade för tekniskt gymnasium. Jag valde naturvetenskapligt Fast det var mest för att jag visste att det jag mest av allt ville läsa var biologi och psykologi, vilket jag kunde få fullt ut där.

Som 18 åring for jag och en kompis till Paris en vecka. Vi drack oss iof jättefulla sista kvällen, men då var vi på hotellrummet, ensamma och det var rätt safe
Som 19 åring var jag en hårsmån att följa efter mina kompisar till Stockholm och jobba. Men jag hann träffa mitt livs kärlek mellan jag ringt sjukhuset och kollat om ev jobb om jag åket ner och den faktiska planen att åka. Så jag blev kvar. Egentligen ville jag inte alls åka ner och jobba, jag hade ju jobb på G här. Fast Stockholm drog väl lite.
Mina föräldrar sa varken bu eller bä. Ville jag åka och jobba i stora stan så skulle de stöttat mig, även om pappa fått många extra grå hårstrån.

Sen flyttade jag hemifrån som 19 åring. Mina fortsatta studier hade de inte så mkt påverkan på. Jag diskuterade säkert med dem men de har aldrig lagt sig i de val jag gjort.
Det jag kan se är att jag aldrig valt helt galet-dvs aldrig supit mig askalas och hamnat på fel ställe och annat tokigt man kan försätta sig i som tonåring. Samtidigt hade jag väldigt fria tyglar och mkt tillit från mina föräldrar.

[bunozi]

föräldrar-när den dan kom, då gjorde jag exakt vad jag ville!
:-)

[Elinen]

Åh tänk så där upplevde jag att min mamma var. Hon liksom satte in sig själv i olika scenarion som jag pratade om att jag ev. funderade på. Allt från utbildningar, resor, au pair idéer..... Nääää sa hon och ryste till typ.. vilket gjorde mig osäkrare ...

Alltså min mamma var bra på alla sätt men hon var inte bra på att stötta i den åldern då man behövde testa sina vingar lite... Hon blev bättre när min lillasyster va i samma ålder (mkt pga av att jag bad henne knipa )...

Idag lägger hon sig absolut inte i eller lägger sina värderingar i mina beslut. Hon stöttar superbra!

Jag ska försöka tänka på det där när dottern blir i den åldern. Att stötta och liksom utgå från henne istället för att låta "min" inställning avgöra....

[ullet]

Nu är det ju tjugoen år sedan jag ville läsa arkeologi iofs men jag hade iaf velat få prova, det hade varit tre terminer o då kanske jag gjort ngt annat? Museitekniker kanske? (nåt sånt kanske du jobbar med?) Grejen är mest att jag tror man måste få gå på egna nitar, det behöver ju inte bli nitar bara för att ngn annan säger att det kommer att bli det. Alla har olika möjligheter o tur i livet, ibland måste man få falla också.

[-Maria N-]

Jag fick göra mina egna misstag. Och det är jag tacksam för, även om jag kan tycka att jag valde riktigt knasigt ibland. Men mina föräldrar stöttade mig i den ena knäppa idén efter den andra. Klart de pratade med mig om vad som var smart och så. Och var det alldeles åt pepparn "ströp de anslagen" *hehe*

Nu för tiden håller jag särskilt min mamma väldigt kort. Hon har en förmåga att lägga sig i precis allt. Hon har åsikter om allt. Hon säger allt som dyker upp i skallen. När hon kommer hit börjar hon direkt diskutera hur vi ska lösa det eller det eller det där. Och undertxten är: "GÖR SOM JAG SÄGER!!!" *s*

Jag säger åt henne att behandla mig som hon behandlar andra vuxna människor. Och hemma hos andra vuxna människor gör hon aldrig som hemma hos mig

[- Lillan -]

Mina föräldrar har alltid låtit mig göra egna val - att plugga på universitetet till Internationell Ekonom var helt och hållet mitt eget val - ingen av dem är akademiker. De lägger sig fortfarande inte i, men stöttar mig (och oss som familj) i det vi väljer. I vårt fall är det dessutom så att min pappa är lite ställföreträdande pappa till min man, eftersom makens pappa dog när maken var fyra år. Så grejer som han säkert hade hört med sin pappa om tar han istället med min pappa...

[~Ida~]

Vad gjorde jag den sommaren. Måste varit sommaren efter tvåan i gymnasiet. Jag gjorde nog inte så mycket alls förutom att träna. Spelade fotboll på den tiden och det var rätt seriöst. Sen hade jag precis skaffat mig en pojkvän som också var träningsfreak så det blev en hel del :-)

Mina föräldrar har inte lagt sig i mina beslut i någon större utsträckning. Jo mamma har tyckt att jag varit för skötsam och logiskt eller hur man ska säga. Hon tyckte inte det var smart att gå direkt på högskolan utan att ta ett sabbatsår först. Hon tyckte heller inte det var smart att gå direkt på jobb från högskolan utan att resa runt. Det hela bottnar i att hon alltid valt som jag gjort men innerst inne kännt att hon velat göra annorlunda. Sen blev hon iofs tyst med sitt tjat om att jag borde gjort pauser när jag precis hann ut och få en säker anställning innan IT-bubblan sprack och alla som sölat på det minsta i min klass på högskolan samt i princip hela årskullen efter blev utan jobb. Men iaf, jag har inte velat göra annorlunda. Jag trivs med mina val och det mest spännande jag gjort är väl att jag flyttade till sthlm under drygt 4 år och det ville jag verkligen göra.

Syrran däremot har varit alldeles tillräckligt resgalen för att tysta även min moder så med brorsan har hon faktiskt inte sagt flaska om att han borde se sig om i världen

Idag lägger de sig i väldigt lite. Verkar överlag tycka jag tar rätt vettiga beslut eller så har de helt enkelt gett upp :-)

[marib]

för länge sedan. Flyttade ihop med exet när jag var 16 och därifrån stog jag helt på egna ben... nåja.. så egna man kan stå när man aldrig provar på det där med att helt stå på egna ben först

[ullet]

Jag hade mkt tillit också o skötte mig exemplariskt, men jag hade velat få mer stöd när jag ville göra saker som mamma inte ville att jag skulle göra. Mitt ständigt dåliga samvete över att göra henne illa o ledsen borde hon ha sett då det är nåt jag kämpar med än idag. Så jag struntade i mig själv o lyssnade mer på henne än mina egna önskningar. Jag vill att mina barn ska lyssna på sig själva o att jag har lyckats få dom att bli vettiga o göra vettiga saker. Det dom vill är kanske inte det jag vill? Men är det sämre el mindre klokt för att jag inte vet vad det är? Tror inte det. *ler*

[ullet]

Och du gjorde det bra också va? ;-D