Uppgiven

[sjölejon]

Nu har det gått drygt 15 veckor sedan mitt missfall.
Har kunnat påvisa ägglossning EN gång sedan dess. Så himla skumt!!!

I början kunde jag inte stå ut med tanken på att inte bli gravid snabbt igen, men var ganska positiv om att det skulle lyckas, eftersom det gick på första försöket förra gången.

Men nu känner jag hur tankarna börjar ändras. Känner att jag har gett upp lite grann. Jag planerar för nytt jobb istället för föräldraledighet. Jag är inte lika avundsjuk på de som har barn längre, för det känns som att det inte är för mig, som att det inte är någon idé att ens drömma om det. Börjar fundera i banor om vad man skall göra av livet om jag aldrig kommer att få några barn.

Det är på ett sätt skönt att inte vara lika arg och bitter längre, men lite deppigt att vara uppgiven istället för hoppfull.
Är det någon som inte har något barn ännu och som känner igen sig?

[Anis]

Kram! Vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att barn är en gåva och ibland kommer de inte när man vill, men sedan kommer de ibland ändå, när man minst anar det.

Jag har en släkting som blev gravid och fick en son efter 15 år av först försök och sedan typ 10 år av total övertygels om att hon var infertil. Jag har bekanta som fick två IVF barn efter år av försök på vanligt sätt och konstaterad usel spermiekvallitet hos honom och sedan fick de en liten "hoppsan" 2,5 år efter sitt andra IVF barn. Så livet är outgrundligt.

Och visst kan det ta ett antal månader innan kroppen är normal efter ett missfall, så jag tror inte att du ska ge upp hoppet. Men samtidigt är det kanske sunt att inte låta livet stå stilla medan man försöker bli gravid. Ibland tar det ett tag och då är det ju bäst att fortsätta leva under tiden.

[Hanna.]

Hej!
Jag har inte skrivit i det här forumet tidigare, men jag är i lite samma situation som dig. Jag fick missfall i november och har sedan dess velat bli gravid igen. Jag har dock en son sedan innan.

Jag känner igen mig lite i dina tankar. Försöker verkligen bara låta livet gå vidare, men kan inte släppa det som hände. Det är inte heller lätt eftersom jag tycker att var jag än läser eller gör är det gravida med i sammanhanget.

Samtidigt försöker jag tänka att vad spelar det egentligen för roll med ett par månader hit och dit. Det är väl egentligen inte konstigt att kroppen uppför sig märkligt med ÄL och dyligt när man hela tiden i bakhuvudet går runnt och vill bli gravid. Jag tror du gör helt rätt som fokuserar lite på annat ett tag. Låter väl jättespännande att börja ett nytt jobb.

Du skall se att vi båda säkert lyckas bli gravida någon gång, men tills dess måste vi ju faktiskt leva för det vi har. Jag vet inte om jag har lätt eller inte att bli gravid, men med missfallet som var ett planerat barn gick det direkt, men säg att det kanske tar ett år. Vore det inte perfekt att ta tiden i akt och göra det vi faktiskt vill (förutom just graviditet).

Jag har också funderat på att gå lite vidare i min karriär och försöka fokusera på andra saker. Funderar faktiskt på en överraskningsfödelsedagsfest för min sambo i sommar, men det kanske blir för mycket, med hela hans stora släkt och syskonskara, som inte ens bor i sverige.