Rutiner och kontrollbehov

[anonymt namn]

Min son är nyss fyllda 4 och sedan 2-årsåldern så har han haft ett väldigt kontrollbehov. Ett tag var det så när han skulle sova att han ville ha ständig koll på vilket rum vi befann oss i och nattningarna drog ut enormt på tiden. Vi försökte att finnas där för honom mer i den perioden och tillslut blev det bättre. Nu somnar han själv igen, och sover oftast hela natten själv i sitt rum med lampan tänd (han är väldigt mörkrädd).

Men fortfarande så blir han helt panikslagen inför avsked. Eller rättare sagt; han blir panikslagen om det inte blir exakt som det alltid har varit. Om jag t.ex. ska gå ut och gå en stund på kvällen så kommer han rusande och måste ha "en puss och en kram" och sedan ska han vinka i fönstret. Om man glömmer att vinka, eller ännu värre, om han inte fick den där allra sista pussen så kan han bli helt hysteriskt ledsen och arg. Han var på ett barnkalas för en tid sedan och då hade hans pappa som lämnade visst glömt pussen och sonen blev hysteriskt ledsen (de ringde och pappa fick gå tillbaka och ge pussen, varpå allt var frid och fröjd).

Det är inte så mycket avskedet som rutinen kring det som gör att han "eldar upp sig". Han hade väldigt många såna grejer ett tag och vi var lite orolig att han var tvångsmässig. Det är något bättre nu, men fortfarande är det ganska jobbigt både för honom och för oss.

I övrigt är han en väldigt skärpt 4-åring som både läser, skriver och räknar. Han är lite försiktig i grupp, visar sällan om han blir ledsen, men det har blivit bättre. Han har dessutom väldigt höga krav på sig själv, om han skriver ett ord fel blir han jättearg och slänger pappret. Han tycker inte om att prata om "skolan", för där gör man ju sånt han inte kan än...

Tankar någon?

[Diablo]

Jadu, det låter precis som vår ena son. Ja, vad gör man...han är nu sex och har precis som din son varit tidig med att läsa, skriva och räkna m.m Han är mycket intelligent. När man läser på mensas hemsida om hur extremt intelligenta barn fungerar så finns det där kontrollbehovet med som ett symtom. Vi har nog jobbat bort en hel del genom att bara sitta ner och helt enkelt förklara för honom att det inte är ett smart beteende att tex riva upp himmel och jord för en liten puss som någon missat. Och smart vill han ju fortsätta att vara. Eftersom han är väldigt verbal så har det fungerat för oss. Och det blir bättre och bättre. Han har så extremt höga krav på sig själv så ibland har vi utnyttjat det och sagt att nu ska du få träna på att inte bli så ledsen. Nu ska jag gå ut härifrån och åka och handla och du får ingen hejdå puss idag. Klarar du det så får du en glass idag efter middagen. Han blir så stolt och glad när det faktiskt gick jättebra. Man måste helt enkelt tala om för dessa barn tror jag att han ska träna på att jobba bort ett visst beteende. Och givetvis få massor av beröm ifall det går bra. Kanske en glass eller något system med stjärnor eller liknande. Nåväl....Lycka till....jag ville bara berätta vad som fungerat för oss. Kram på dig så länge...

[Daga]

Vill inte skrämmas men det låter ruskigt likt min son som har Asperger syndrom.

[Anonym]

Ja... Tanken har slagit mig (sen är jag nog lite yrkesskadad också eftersom jag jobbar som socionom och det är möjligt att jag tolkar in saker som inte finns där). Hur är din son för övrigt och hur fick han sin diagnos? Min son har god empatisk förmåga och det "ska" ju inte Aspergerbarn ha så där stämmer det ju inte. Beträffande rutinerna så går det i vågor. Just nu är han inte alls lika "tvångsmässig" (vi slutade helt enkelt att vinka och han vande sig vid det rätt så snabbt). Men en del andra grejer kan jag tycka är lite "aspergiga" eller kanske bara udda?

Han älskar t.ex. kartor, kan sitta långa stunder och läsa vädret för olika orter och så är han helt besatt av tunnelbanor och var de går någonstans.

Berätta mer!

[Daga]

Det är lite svårt att beskriva sådär utan "frågor". Min son är nu femton år och fick sin diagnos när han var...åtta, tror jag.

Han hade en del tvångsgrejer för sig när han var mindre.
Till exempel så var han tvungen att vara den som först rörde dörrhandtaget hos dagmamman när jag lämnade barnen där.

Om någon av syrrorna gjorde det blev han hysterisk och det hände faktiskt att vi "spolade till baka bandet" dvs vi gick tillbaka till bilen och så fick han gå ut först och ta i dörrhandtaget.
Jag kände mig som en idiot men vad gör man inte för att det ska funka?

Han var intresserad av kartor redan som fyraåring. Och så höll han ganska mycket koll på avstånd. Dvs han hade ett eget referenssystem, han visste hur långt det är från hemmet till en speciell korsning fem kilometer härifrån.
Vart vi än skulle så ville han veta hur många gånger fram och tillbaka till den där korsningen det var dit vi skulle.

Oj, vad har jag skrivit egentligen? Hm. Ställ frågor om du vill. Just nu är jag ganska lullig av skumpa

[vajl]

De kan visst vara empatiska och sociala säger iaf jag. Min lilla är det och hon utreds för AS... Det som brister är t ex ömsesidigheten i en kontakt, att de t ex inte kan låta bli att prata med nån fast den andra inte är intresserad, att de inte känner av eller bryr sig om ointresset eller gränsen.

Hinner inte skriva nu, för jag ska iväg, men läs gärna mer på tråden Autismspektrum, eller ställ en fråga, du kommer säkert att få många intresanta svar.

Rekommenderar en länk med lättbeprigliga fakta som jag lagt in där för ett tag sen, eller att du läser på www.autismforum.se som är en fantastiskt bra sida.

Lycka till!

[Anonym]

Hmmm... Nja, alltså han pratar ju på om sitt men han KAN byta ämne om han inte får respons. Dessutom har han "vanliga" intressen också och är en bra medlare i konflikter, väldigt diplomatisk. Är väldigt uttrycksfull med många miner och känslolägen också och det "ska" ju inte heller Aspergerpersoner vara, eller?

Så man undrar ju var gränsen går mellan "smart" och "Asperger"? Och är det inte ganska vanligt att just pojkar "snöar in" på grejer utan att det måste vara diagnosrelaterat? Beträffande kartorna så har han fått intresset från sin lite udda, mycket humoristiske morfar som älskar kartor och väder (han är hos mormor&morfar varje fredag).

Diskuterade detta med mina väninnor häromdagen som jobbat en del med Asperger-barn och de tänker att även om han skulle ha en del drag som påminner om Asperger så finns ingen anledning att "slå på stora trumman" innan han själv (eller vi) har problem av det. Finns ju dem som fungerar bra i livet ändå?

Om det däremot skulle visa sig att han får problem i skolan så är inte jag sen med att ta hjälp i tid. Jag vill inte dra iväg honom till psykologer än för då tror jag risken finns att han får en stämpel som annorlunda och då kan det bli en självuppfyllande profetia... Tänker jag nu i alla fall.

Tack för alla svar!

[Daga]

Du är en väldigt klok mamma.

Slå inte på någon trumma när det inte finns en anledning. Det blir bara ett jävla oväsen

[vajl]

Tycker också du låter klok, empatisk och insatt, MEN... AS kan se ut på mååååånga sätt vill jag ändå säga, inte alls så fattigt som diagnoskriterierna lästa lite snabbt och för bokstavligt (!) kan få det att se ut som. Alltså, dra inte iväg sonen till psykolog om du är rädd för att det kan få följder, men läs gärna olika beskrivningar av AS, både fakta och biografier, så ser du kanske saker som får dig att ändra dig, ELLER som bekräftar ditt val att inte vilja slå på stora trumman...

Det jag VET är att det tar tid att få diagnos, så har man en misstanke är det inte nästa vecka eller månad man får komma.. Många npf-bekymmer är hanterbara i de yngre åren men blir allt svårare att leva med såväl för barnet som för omgivningen när kraven blir större och DET är ett viktigt skäl till att tidig diagnosticering är bra.

Själv har jag slagits för diagnosticering i åratal utan att få det, bland annat för att mina barn inte företedde just kriterier som vissa anser att alla med npf ska ha... De missade att det kan se så olika ut, särskilt hos flickor och särskilt hos högbegåvade flickor.

Därav min bitterhet och framhållande av diagnos som enda vägen till förståelse och hjälp. Igår hörde jag på lillans skola att man snart inte ska få hjälp till skolan alls utan diagnos! Vansinne om det är sant, men rektorn, läraren och spec.ped sa det så jag antar att det ska vara sant.

Så, nog nu. Lycka till! Nej, jag glömde en sak. Mycket som vissa tycker ser ut som Asperger är ADHD-grejer eller ytterligare nåt annat, som att barnet är "särbegåvat", så läs lite brett tycker jag. Roland Persson har skrivit intressant om särbegåvning (du kanske såg programmet på teve om de fanska skolorna annars?), annars finns det en intressant underrubrik om det på Trygga barns sida. Förövrigt rekommenderar jag följande länkar för allmän, hyfsat lättläst och vederhäftig info:

http://www.lj.se/info_files/infosida...vacker_oro.pdf
http://www.autismforum.se
http://www.adhdinfo.se

[vajl]

Danska skolorna skulle det vara. Har inte fått nåt kaffe ännu...

[vajl]

Här ett underbart citat eller exempel på att fokusera på det positiva. Det är ett annat sätt att sätta upp Asperger-kriterier, enligt Tony Attwood.

Aspie-kriterierna

A. En kvalitativ fördel vid social interaktion, vilket visar sig på de flesta av följande sätt:
Vänskapsrelationer karakteriseras av total lojalitet samt oklanderlig pålitlighet
Frånvaro av sexism, ”ålders-ism”, fördomar mot främmande kulturer; förmåga att uppfatta människor ”så som de faktiskt är”
Står för sina åsikter oberoende av socialt sammanhang eller av vad andra tycker
Förmåga att hålla fast vid egna teorier eller perspektiv trots att fakta talar emot
Söker åhörare eller vänner som förmår:
- vara entusiastiska för specialintressen och unika ämnen;
- ta detaljer i beaktande;
- ta sig tid med att diskutera ämnen som de flesta inte skulle orka intressera sig för
Lyssnar utan att hela tiden kritisera eller ta saker för givet
I första hand intresserad av det som verkligen tillför samtalet något; föredrar att undvika ”ritualistiskt småprat”, triviala kommentarer och ytlig samtal
Söker uppriktiga, positiva och genuina vänner med ett förutsättningslöst sinne för humor
B. Talar ”Aspergeriska” flytande, ett socialt språk som karaktäriseras av minst tre av följande uttryck:
Inriktning på att söka sanningen
Samtal utan dolda budskap
Ett väl utvecklat ordförråd samt intresse för ord
Fascination för språklig humor, som ordlekar
Avancerat bruk visuella metaforer
C. Kognitiva färdigheter som karaktäriseras av åtminstone fyra av följande uttryck:
Stark förkärlek för detaljer framför helhet
Originellt, ofta personligt perspektiv vid problemlösning
Sällsynt bra minne och/eller förmåga att minnas detaljer som andra oftast glömmer bort eller förbiser: exempelvis, namn, datum, scheman och rutiner
Extrem idoghet när det gäller att samla och katalogisera information om ämnesområden som intresserar personen i fråga
Står helt fast vid sina åsikter och tankar
Som ett ”levande lexikon” när det gäller kunskaper inom ett eller flera områden
Kunskap om rutiner samt en absolut önskan att upprätthålla regler, ordning och noggrannhet
Tydlighet gällande egna värderingar/beslut, vilka ej påverkas av politiska eller ekonomiska faktorer
D. Övriga möjliga drag:
En mycket utvecklad känslighet för specifika sensoriska upplevelser och stimuli, exempelvis: hörsel, beröring, synintryck och/eller lukt
Styrka i individuella idrottsgrenar och spel, särskilt de som kräver uthållighet och visuell precision, exempelvis rodd, simning, bowling och schack
”Socialt obesjungen hjälte” med tillitsfull optimism som utmärkande egenskap: faller ofta offer för andras sociala brister, men är ändå orubblig i sin tro att det går att finna en verklig vän
Ökad sannolikhet, jämfört med den övriga befolkningen, att påbörja universitetsstudier
Tar ofta hand om de som faller utanför ramen för typisk utveckling.

[Anonym]

Jo, om man absolut vill ha en utredning så är det nog idé att söka redan nu. Men jag vill inte att min son ska stämplas (eller själv bli stämplad) som något "onormalt" bara för att han är smart och kan saker. Han funkar bra med andra barn än så länge, han har inte jättemånga kompisar (en bästis som själv är lite speciell som han har långa diskussioner med), men det beror på att det bara finns en pojke i hans åldersgrupp på dagis (plus en annan som definitivt har beteendeproblem/dålig impulskontroll och slåss vilket min son tycker är jobbigt).

Annars umågs han som sagt mycket med min pappa som visar honom kartor och flygplan etc och det är mycket därifrån han får sina idéer eftersom morfar är en sådan förebild.

I vår släkt finns många "smarta" personer med läshuvud (i dag läkare hela bunten) som lärde sig läsa före 5 års ålder och som började skolan tidigare etc. Detta måste väl inte också vara Asperger?

Jag har läst mycket om neuropsykiatriska diagnoser och förstått att det kan se väldigt olika ut. Samtidigt blir det ju lite urlakat om man tänker så; man skullle ju i princip kunna kategorisera halva befolkningen efter dessa diagnoser.

Diagnos i all ära, vet att man kan få mycket hjälp tack vare dem, men finns inte också en risk med överdiagnostisering? Bör man inte uppmuntra oliktänkande istället för att sjukförklara bara för att det inte passar in i samhällsmallen?

[vajl]

Jo, jag håller med dig i sak. Att jag är så diagnosvänlig idag är för att det visat sig omöjligt att få hjälp om man inte har det. Jag har idag barn som har mkt mkt mer problem än att vara lite udda, kavata, högintelligenta och med för vuxna provocerande frågor osv osv. En gång i tiden var de bara det och jag kände som du, att nog ska det kunna vara lite högre i tak i samhället än att alla ska vara på samma sätt. Tror inte vi är oense alls egentligen, som sagt. Ville bara belysa att AS liksom annat kan se ut på många olika sätt, samt att ÄR det nåt som är diagnosticerbart så är det bra att få det gjort. Så. Nog om det nu. Tycker du har en fin inställning och hoppas den kartgillande sonen utvecklas på sitt eget sätt och får vara så utan bekymmer. Uttrycker mig kasst i dag, men jag har blivit väckt ända fram till fyra på morgonen...

[anonymt namn]

Hej
Jag är ny här, gick in idag för att kolla om någon hade liknande funderingar kring sitt barn som jag har. Och hittade er :-) Vill gärna höra mer om hur ni resonerar, och ur er vardag ser ut. Det är så otroligt svårt att veta hur jag ska hantera vissa situationer. Vi har också ett "gränsfallsbarn", en son på 8 år. Han har kunnat läsa flytande i flera år och har därför hunnit skaffa sig en hel del kunskap, är intresserad av allt som är faktamässigt och systematiskt. Särbegåvning skulle jag vilja säga, men ibland blir man mer orolig. Hos oss är det raseriutbrotten som är problemet, han missförstår sociala sammanhang och blir sedan arg eller slåss och kan inte ta sig ur det själv. Han blir fort stressad och klagar även ofta på "ljud i huvudet". Därför är t ex skolgymnastiken ofta svår. Sen går det många dagar när allt är som vanligt och han är en verklig solstråle med humor och distans till olika händelser.

[Anonym]

Hej!
Jo, jag ringde och rådfrågade BVC-sköterskan och hon tyckte att vi skulle träffa deras barnläkare som är duktig på neuropsykiatri och låta honom avgöra om man behöver gå vidare. Hon menade att det inte behöver vara något mer än att han är tidig med en del grejer och har specialintressen, men att om man som förälder har såna här funderingar kan det vara bra att kolla upp ändå...

Vi fick en tid i maj men på sista tiden har det känts onödigt att gå dit (han är jätteintresserad av sina kartor och tunnelbanor fortfarande men har andra "strängar på sin lyra" också), så jag tror vi avbokar. Främst pga att jag inte vill att han ska känna att vi misstänker att något är fel med honom för då tror jag det kan bli en självuppfyllande profetia. Vi avvaktar nog ett par år till och ser hur han funkar i skolan. På dagis går det ju bra! Personalen där har inte uttryckt någon oro. De säger att han är en smart kille, men att han inte är så bra på att säga ifrån när någon är taskig. Han interagerar bra i lekar tycker jag.

Vi kommer att jobba för att han ska leka mer med grannbarn etc i sommar för det har han inte riktigt kommit igång med än (förutom med bästisen). Mycket av hans "problematik" tror jag bottnar i att han inte har så många kompisar på fritiden och att han mest tar intryck av sin morfar.

Din kille låter ju också lite speciell. Hur har han det med kompisar och hur funkar skolan? Att barn är stresskänsliga behöver ju inte betyda att de har en diagnos tänker jag, snarare en naturlig reaktion på vårt "ADHD-samhälle" där allt går supersnabbt och vi matas med intryck hela tiden...

Lycka till!