3år börjar dagis

[anonymt namn]

Nu har jag en son på 3år som ska börja på dagis snart, han är känslig kille som är ibland extremt mammig, han sover med mig i samma säng och det har han gjort sedan han var bebbis.

Hur ska man göra då när han ska sova på dagis?
Han äter långsamt och ibland får han hjälp av mig med det också, hur ska han göra då när han ska börja på dagis?
Tänk om han vill ha mamma och dagis personal struntar i honom så att han vänjer sig att mamma finns inte alltid med?

Jag tror att jag har bara spenderat mycket tid med honom att till slut blev det så att jag är mer beroende i honom än vad han är med mig :-)

Berätta gärna ni som har inskolat era barn vid denna ålder?

[cefe]

Min son var tre när han började på dagis. Det var en stor omställning, både för honom och för mig! Mitt råd är att du pratar med personalen i början och låter dem veta hur du känner. Jag pratade mycket med personalen i början så att de visste att det var viktigt för mig att veta hur mitt barn hade det på dagis (hur han ätit, hur han lekt, om han hade börjat prata med de andra barnen, etc).

Vad gäller maten är det bra att veta att barn faktiskt ofta äter mycket bättre på dagis än hemma! Tala om för personalen att din son kan behöva hjälp. Min son tyckte maten var jobbig i början och då fick han sitta i frökens knä första veckan och äta. Sedan kom han snabbt in i matrutinerna och han äter mycket mer på dagis än hemma!

Det kan ta ett tag för en treåring som börjar dagis att klura ut det sociala samspelet - de flesta barn i gruppen har nog börjat dagis när de var yngre och vet hur man umgås i grupp. I början stod min son mest och tittade på eller pratade med personalen. Han iakttog och lärde sig hur de andra gjorde innan han själv ville delta. Personalen hjälpte honom in i leken på olika sätt men det tog flera månader innan han spontant lekte med andra barn. Jag tror dock inte att han upplevde detta som jobbigt - han berättade glatt om vad alla gjort och vad han sett och hört.

Vi hade jobbigt på morgnarna i början. Det är hemskt att se sitt barn argt och ledset när man har bråttom till jobbet! Här är det viktigt att med personalen bestämma hur ni ska göra så att ni har en plan ifall barnet är ledset. Hos oss tog alltid en i personalen emot i kapprummet på morgonen och jag lämnade min son direkt till hennes famn. Vi var överens om att göra så och att jag efter att ha kramat om honom och sagt hejdå skulle vinka och gå. Eftersom jag visste att han trivdes på dagis och att utbrotten på morgnarna hade med separationen att göra var det ok.

Lycka till med dagisstarten! Jag tror som sagt att det är viktigt att tala med personalen i början så att de blir uppmärksamma på dina funderingar och din eventuella oro.

[toktroll]

Jag har haft min dotter på dagis nu 3 veckor (eller 2,5 för vi har blivit sjuka) men det har gått jättebra. Hon har alltid varit väldigt känslig, jag tog friår när hon var 1,5 för hon var inte mogen att börja dagis alls. Hon sover med mig (gärna på mig till o med) o kan fortfarande gråta ibland när jag går hemmifrån fast pappa e hemma.

Nu på dagis har det gått jättebra, bara jag som har en stor klump i magen o efter 11 räknar jag minuterna tills jag kan hämta henne strax före 12 =)
2 första dagarna när jag skulle gå så var hon lite ledsen men jag gick in o såg genom fönstret att 2 minuter senare så lekte hon, dock med fröken men hon var glad iaf, vilket gjorde mig trygg nog att gå ifrån gården dagen efter.Första gången sa jhag inte ens hej då utan då sa jag bara att jag skulle in o byta blöja på lillasyster o hon ville vara kvar ute så jag passade på o byta blöja i en halvtimme =)

Nu kör vi samma ramsa varje dag från grinden till dörren.
-jag ska leka med barnen idag
-ja, det ska du
-sen kommer mama när jag har ätit
-ja, sen kommer jag

Då är det ok på nåt vis o hon är så stor så ja tror hon verkligen hajjat sambandet i leka, äta, jag kommer. Att det är så varje dag. Här får vi välja vilka timmar vi vill ha så jag har valt att börja med 3 timmar varje dag för att skapa rutinen o 3 timmar känns lagom i början tills hon har vant sig bra. För mig oxå som ska avvänjas (kan säga att det är bra tomt trots lillasyster) men sen tänkte jag kanske ha 3 dagar - 5 timmar för att hinna göra mer.

Tror itne du behöver oroa dig över mat o vila om det är bra personal o barn gör som andra barn. Han kommer se hur dom gör vid maten. Min tös kan äta med händerna ibland men jag tror inte hon gör det på dagis. Jag ska fråga faktiskt.. Vilar gör hon ju inte men det gör hon inte hemma heller men när jag jobbade på dagis så brukade det aldrig vara nåt problem med att söva barn. Man fick ta till olika metoder. Skolade in en liten kille en gång som oxå var enn väldigt nära barn o han bar jag omkring på axeln den första veckan men sen kunde jag lägga honom med dom andra. Fördelen om du skolan in nu antar jag är väl att det inte är så många barn som skolas in så personalen borde kunna avsätta en lite extra för honom. Hur sover han hemma? De kanske kan dra honom i vagn om ni lämnar den?

Oj, blev långt svar men iaf... =)

[Guinan]

En tanke. Din son börjar komma upp i den ålder då barnet naturligt börjar vänja sig vid att mamma inte finns till hands alltid. (vid ca 4 årsålder tar nturfolksbarn detta steg, jag tar för givet att det oxå är därför vi har allmänförskola från 4år i sverige.)

Det är alltså en naturligprocess och viktig för den självständiga individen. Inget som man alltså nödvändigtvis ska ses som negativt. Blir det på tvingat jag men annars nej.

Överlag så är han i den åldern att kompisar och andra människor blir mer och mer viktiga och att han genom att börja på dagis får en möjlighet att utvecklas vidare. Något man iofs inte behöver dagis till egentligen men för många finns väldigt få barn att tillgå utanför dagis.

Vad det gäller sova och äta så kommer han få anpassa sig till kollektivet. Dagis är en kollektiv form som ska skapa det bästa för alla men samtidigt möta det individuella barnet.

[*Lottiz*]

Vår son är 3½ och han började på dagis för en månad sen ungefär. Jag märker nu i efterhand vilken skyddad verkstad han levt i här hemma Första dagen på dagis fick dom en varsin oskalad potatis till lunchen, inte trodde jag han skulle kunna fixa det hemma kan han ju knappt dela på en skalad potatis men det gick, han fixade det. Han kunde inte klä på sig själv helt (eftersom det var så mycket enklare för mig att klä på han) men första dagen på dagis kunde han det med. Dom kan så mycket mer än man tror

Alex är känslig och det kan vara lite jobbigt ibland för han var tex jätteledsen i början för att han inte kunde lära sig alla namnen på dom andra barnen tillräkligt fort. Men det vi har gjort är att prata, prata, prata med fröknarna. Jag har berättat allt som han kommit hem och sagt och dom har lagt lite extra kraft på det han upplevt som problem (tex haft namnlekar innan maten så han skulle lära sig namnen). Nu senast så var han ledsen för att han inte fick vara med och leka med bilar men det berodde på att han inte riktigt vet hur han ska inbjuda sig själv i leken. Det var i förrgår, idag har han i stället hittat en bästa kompis och har pratat om honom sen jag hämtade honom.

Maten kanske inte går så bra i början, för Alex gick det superbra första veckorna men nu är han inne i en period då han inte äter alls. Men som någon sa här ovanför så är det inte ovanligt att dom äter mer på dagis än hemma, han ser alla andra äta och kommer därför äta han med

Sova gör han inte men dom har vila efter lunchen då dom berättar sagor och myser.

Alex protesterar varenda morgon och min sambo har ofta en strid när det är dags att klä på sig och gå till dagis men sen får jag ta en strid varje dag när jag ska hämta han, jag får jaga honom runt hela dagiset och han gömmer sig i hopp om att jag ska gå hem så han kan fortsätta leka.

Mitt tips är samma som någon ovan skrev. Prata med personalen! Berätta vad du är nervös för. Varje dag då jag hämtar honom frågar jag hur det har gått, hur han ätit, om han kissat (vi har haft lite kissproblem på dagis) och om han lekt med dom andra eller hållt sig undan. Hans fröknar är underbara och står ut med mig och alla mina frågor och det är jätteskönt att gå därifrån och veta hur han haft det och att han haft roligt. Jag var jättenervös inför inskolning men på hans dagis har dom en tredagarsinskolning men redan efter 2 dagar lämnade jag honom själv större delen av dagen, så det har gått över förväntan!

Lycka till med inskolningen!

[Sist]

Mina barn har börjat dagis vid 4 resp 3 års ålder. De har varit mycket med mig, försiktiga men ändå rätt kavata. Det har gått jättebra, just för att de varit i lugn och ro med mamma så har de varit trygga och en treåring har lite bättre förståelse för tid och förstår att mamma kommer "sen". Vissa kunskaper har hemma barnen inte, de har inte behövts, dessa kommer mcyket snabbt när behovet uppkommer. Klä på sig, ta på skor, lägga upp mat osv.

[Anonym]

Vår son började också i förskolan när han var knappt 3 år. Han var extremt blyg (är fortfarande) och pratade inte speciellt mycket. Jag hade nog liknande funderingar som du, men nu nästan 1,5 år senare, så känns det avlägset.
Det visade sig snabbt att personalen på vår förskola verkligen tar sig an barnen, ser vad det är för individer och funderar och jobbar mycket med vad just den individen behöver i form av stöd och för att växa. Jag känner stort förtroende för personalen och då blir det inga stora problem, för när det uppstår något eller vi som föräldrar eller barnet är oroliga över något, så kan vi prata med personalen och hitta lösningar innan problemet eskalerat och blir stort.
De tog hänsyn till att han är blyg, tvingar aldrig fram något, ger honom tid att vänja sig vid olika situationer och senare när han var mer van jobbade de med att stärka honom i att säga ifrån och liknande.
Han sov inte längre middag när han började, så det var aldrig akutellt, men även det brukar nog inte vara några större problem.
Därför är mitt tips också att prata med personalen, lär känna dem och se med egna ögon hur det går till på dagis. För min del är förtroendet för personalen A och O.

[jessikao]

Min son började förskola när han var 3½ år. Han var dock tvärtemot din son, så det var inga problem att lämna honom. Efter första besöket tittade han argt på sin pappa och undrade varför han (pappan alltså) skulle vara där!?

Jag tycker att du skall ringa personalen i förväg och säga som det är, så de vet. Kanske är det bra om de "tar över"/styr lite vid tex lämning om du tror att det kommer att vara svårt för dig. (Det gör de nog inte om du inte uttryckligen ber dem innan)

När du ringer kan du också ta reda på vilka rutiner de har, tex om middagsvila. Är det på en storbarnsavdelning kanske inga barn sover. Du kan förbereda sonen på rutiner, tider osv hemma.

Det viktigaste av allt är att inte överföra din separationsångest på sonen! Tänk positivt, och formulera det som att sonen är så stor att han skall _få_ börja på förskola. (Inte "måste")

Lycka till! :-)

[Svammelmamma]

de var tre båda två och det gick jättebra båda ggr, och då var första barnet precis som er son, väldigt mammig. Men det funkade kanon!

[anonymt namn]

Jag tackar alla för era svar, det har verkligen hjälpt och lugnat mig, känner faktiskt som att det är JAG som behöver inskolning, men som ni skrivit så ska jag prata med personalen och berätta för de hur jag känner.

Hittills så har jag pratat med sonen ang att han ska börja på förskolan och där ska han träffa ny förskollärare och andra barn som han kommer säkert och vilja leka med mm, han har förståt att jag ska vara med i början men sedan ska jag jobba och då ska han stanna där med mycket trevliga människor och sedan kommer mamma och hämta honom, mamma finns alltid med. Han verkar acceptera det hittills utan bekymmer men vet ej hur det kommer att gå när det blir verklig...

Stort tack för era svar och hjälp

[jessikao]

Tänk bara på att inte säga mer än nödvändigt, för då genomskådar han din rädsla. (Som i exemplet "Det är inte farligt att gå till tandläkaren. Han är snäll! Det är inte farligt alls!" Det får ju barnet att börja fundera... kanske är det farligt?!)

[anonymt namn]

Tack så mycket, det ska jag komma ihåg :-) Nu minns jag inte om jag sagt något sånt, men ska vara mer försiktigt i vad jag säger honom. Nu har dag 1 varit och det fungerat jätte bra, så vi får se, har pratat lite med personalen om min rädsla, men jag kanske ska vara mycket tydlig i det jag säger de...