Ledsen i hjärtat

[anonymt namn]

ser att de flesta som skriver och har gått igenom en abort ångrar sig och mår jättedåligt

efteråt. Är det så för alla? Ska berätta min situation. Kort .Har två stora killar på 11 o 14,

är 34 år, gift med samme man. Pluggat i fyra år nu , knäckte ryggen på mitt gamla jobb.

Har vetat sedan en vecka att jag är gravid. PANIK!!!

Hade grymma foglossningar med tvåan och de

sa att jag förmodligen kommer hamna i rullstol om jag får en tredje.Om inte annat så lär

väl min arbetsskada göra sig påmind ( som den iofs gör lite då och då med besked)

.Vidare ang min hälsa så har jag haft problem med djupa och lättare depressioner .

Tyckte innan jag blev gravid nu att det var längesedan jag mådde riktigt dåligt. Känner

ljuset i tunneln med skolan och ekonomin...den är en annan historia. har dragit på oss

kronofogdeskulder som med ränta och avgifter nu är upp på ca 30 000 under tiden jag

varit sjukkriven och pluggat. Det hade varit fort avbetalat om jag fått mitt jobb nu när jag

tar examen. Nu blir det knackigt länge till.

Har alltså PANIK nu. Hade detta skett om ett år så hade jag motvilligt tagit emot det... för

att det praktiska skulle vara av helt annan karaktär.

Abort är helt emot allt vad jag tidigare trott att jag skulle överväga. Men jag är helt slut

psykiskt av trilskande tonåring/ förpubertalt barn . Kan säga att vi ALDRIG haft hjälp eller

stöd av familj varken praktiskt eller känslomässigt. Min man har börjat få

utmattningssymdrom då han jobbat extra mycket under min studietid för att klara

oss.ORKAR INTE ...!!!! Är så ledsen att jag sitter i denna situation ...hade ju trott att livet

skulle vända mot det bättre nu. Känns som det är pricken i magen eller mitt liv det

handlar om .. JAG ORKAR INTE!

Men när jag läser om alla som ångrar sig så blir jag så rädd att bli en av dessa.


Ångrar alla sig. Kan ingen som är nöjd med sitt beslut höra av sig?

Kram!

[Anonym]

Nöjd med sitt beslut är väl svårt att vara, då det helst är ett beslut man skulle vilja vara utan. Känns så otroligt fel att inte vara glad över något som är så fantastiskt!

Jag har påbörjat en medicinsk abort idag och jag VET att det är rätt beslut för vår familj och de barn vi redan har, men därmed inte sagt att det inte är jobbigt att gå igenom.

Det låter som att du också vet vad du (ni) ska göra...... Även om abort inte är något man vill så kan man inte behålla barnet till vilket pris som helst, om du och din man går under så har era barn inga föräldrar..... Satsa på att komma på fötter och må bra så kanske det kan bli ett litet barn i framtiden..... Nu ska inte jag på något sätt försöka övertala dig till abort men det verkar på det du skriver som att du har bestämt dig och att du egentligen vill ha bekräftelse på att det är rätt.

Eftersom jag precis går igenom det här med abort så kan jag inte säga hur jag kommer att känna det sen men jag kan inte tänka mig att jag kommer att ångra mig. Sörja det jag har gjort, ja, men ångra mig, nej.

Styrkekramar till dig!

[Anonym]

Tack för ditt svar! Nä det är svårt .Men jag fick tid hos läkare redan i morgon och hos en kurator på onsdag. Detta är inte roligt. Måste vara det värsta jag varit med om i livet. Trodde nog aldrig att jag skulle känna på detta viset.

[Grått hjärta]

som Anonym, att ingen kan vara helt nöjd med ett abortbeslut. Det är en svår sak att gå genom, och alla skulle helst vara utan den erfarenheten.
Men ibland måste man välja. Liv eller inte. Men det är inte bara svart eller vitt. Att fortsätta graviditeten kan vara påfrestande för familj och relation, av många skäl, och det är det man får ta i beatning.
Jag själv hade längtat efter ett till barn, men tog ändå bort det för familjens skull, för att min man var så väldigt anti. Harmoni för våra barn, och för oss, kändes viktigast just då. Skulle inte det finnas, hur skulle ännu ett barn då må?

Ta med dig mannen, till både läkare och kurator! Hos läkare görs ultraljud för att fastställa vecka, (hoppades naivt att mannen skulle bli berörd av att se ett hjärta slå, men nej då). Kurator är jätteklokt att gå till! Snälla, gå dit båda två!
Kanske går du själv senare, men var två i början!
Kram

[anonymt lejon]

Jag har gjort två aborter, en när jag var yngre, innan jag träffade min man. Jag var ensam (killen ute ur bilden), bodde inneboende och utan fast inkomst. Det var ändå jobbigt, men det kändes som rätt beslut. Nu i höstas blev jag oplanerat gravid och gjorde abort. Är gift och har tre barn. Den här gången har det varit svårare, dels för att jag hade haft lite "hemliga" drömmar om ett barn till och dels för att det skulle kunna ha gått den här gången, vi hade ju klarat det men min man ville inte. Jag var rädd för att inte räcka till. Den här gången kände jag mig väldigt tveksam in det sista. Den gången jag var ensam blev det ju mitt beslut, den här gången handlade det om fler, -mer komplicerat.
Jag har alltså gjort en som kändes som rätt beslut och en som fortfarande känns alltför smärtsam. Men jag instämmer med de andra, man känner sig nog inte "nöjd" efter oavsett.

[Ab.2005]

Jag tror att det alltid kommer att följa med i ens liv.

Jag var i en liknande situation som du beskriver, allt utom problem under graviditeten, men sedan stämmer det rätt bra in. Alltså en tid när det inte passar för någon i familjen, vare sig tidsmässigt eller ekonomiskt. Mina andra barn var dessutom äldre och tonåringar som strulade rejält, jag var nollad hos FK och ekonomin var i botten, en äldre släkting som behövde mycket hjälp i sin sjukdom (dygnet runt).

Trodde inte heller att jag skulle klara av att göra en abort på ett helsyskon till mina barn. *panik* Men jag fick mycket stöd här då, och tips att skriva listor med + och -, men även att man inser att det är _nu_ det gäller, inte om ett år eller två år, utan beslutet måste tas _nu_ efter den situation man lever _nu_.

Jag skulle alltså haft en 2åring idag, och jag har 2 st i min närhet som är födda nästan på dagen som mitt barn skulle ha varit. Och det var också en sak jag tog in när jag grubblade, orkar jag med att se dessa barn längre fram? Och hur kommer jag att tänka då?

Jag funderade dessutom alldeles för länge så jag fick föda fram min abort, så jag såg könet och hade ett födelsedatum.
Men de tog hand om mig på bästa sätt på kvinnokliniken och jag fick en egen stund ensam, vilket jag är tacksam för idag. Jag fick ta farväl.

Jag vet att jag gjorde rätt, även om jag alltid kommer att grubbla på hur livet hade sett ut. Nu vet jag egentligen att livet hade varit kaotiskt, vi hade fått flytta, tonårsproblemen hade inte blivit bättre, troligen hade det blivit en skilssmässa längre fram, och vi hade dessutom haft noll stöd från omgivningen eftersom vi dessutom är lite äldre än vad du är så finns det ingen mor- eller farföräldrar som kunnat stötta som barnvakt.

Idag har dessutom tonårsproblemen minskat (tack och lov) och jag kan ge mina äldre barn 100% av min tid. Den ena som har en liten idag har absolut ingen tid över för sina tonåringar, som det dessutom går sämre för idag. Så det hjälper mig också att gå vidare, jag valde rätt.

Jag har också möjlighet att prata med min man om detta, han har en ängels tålamod. Och idag har vi kommit till det stadie att vi kan skoja om att ha en liten unge som gjort en massa saker omöjliga.

Det passar inte alla att få en sladdis, och det passade inte oss, och det passar fortfarande inte att ha en liten i den här familjen. Och vad andra än säger om att allt är möjligt, så är det faktiskt så att alla passar inte att ständigt vara föräldrar i hela livet.

Det hade ju desstuom varit 20 år till som förälder med vad allt det innebär, och jag kan inte orka försöka mig själv så länge till. Jag vill ha ett eget liv snart, och nu börjar jag se det eftersom mina äldre klarar sig mer och mer själva snart. Förhoppningsvis kanske de även kan börja tjäna egna pengar så jag kan få behålla mina egna slantar själv.

Nu blev det nog rätt långt. Och jag har säkert missat något... men jag tror att flera blandar ihop ånger med sorg, jag ser det som olika saker. Att man självklart har sorg för att det blev som det blev, men det blandar inte jag ihop med ånger. För ångrar mig gör jag inte. Inte när det gäller att ha fler barn på heltid, möjligen att jag kan sakna en sladdis någon stund då och då, men inte dygnet runt. Det gör jag absolut inte.

[Ab.2005]

Jag ser det mer som att man har en sorg, inte att man behöver ångra beslutet. Däremot tror jag att man måste tillåta sig att sörja det som har hänt och inte kommer att bli.

Så jag som har mitt bakom mig tipsar om att tillåta dig att sörja, inte det som inte blir men att det är som det är. Det hjälper längre fram att minnas att den situation som är _nu_ inte är jämförbar med framtidens situationer.

[Ab.2005]

Jag upplevde det som en chock, och det kändes väldigt konstigt att sitta hos en kurator som ändå inte kunde göra så mycket. Men jag tror ändå att det är bra att man gör det besöket så man ändå har det gjort. Så slipper man fundera på det tror jag.

[Ab.2005]

Fast det håller jag inte med om riktigt. Själva beslutet kan man vara nöjd över, däremot är ju situationen inget man är direkt trivsam med. Men jag var 100 på mitt abortbeslut och har inte tvivlat över det efteråt. Däremot så finns ju sorgen där, att man hamnade i den sits man ändå hamnat i, och den sorgen måste man ta hand om.

Det låter som att ditt beslut var lite osäkert? Hoppas att du orkar gå vidare och får möjlighet att bearbeta det hela!

[Anonym]

... ja .. tack för din ord , jag behöver verkligen höra att det blir bäst. Min store pojk är väldigt speciell och har speciella behov. Var hos kuratorn i går och hon sa många tänkvärda ord. Har mina tabletter i sängbordet som jag ska ta på söndagmorgon och en tid på sjukhuset för pillret som skall föras in i slidan på tisdag. Men det jag tycker känns jobbigt är detta med medicinsk abort. Det måste vara " skönare " att bli sövd.. eller??? Slippa väntan , blodklumparna, kramper. Har haft missfall som gjorde vansinnigt ont

[Anonym]

oj..råkade trycka...

Ja, hos läkaren fick jag se att jag hade blivit gravid för fem v sedan och embryot var sju mm stort. Råkade se lilla pricken. Kuratorn sa att det inte är ett barn nu, men jag har svårt att inte tänka på "vad det kan bli". Även fast jag inte känner att jag har ork och möjlighet att ta emot detta.Känner mig hemsk och jag hoppas verkligen att denna sorg och dessa skuldkänslor ska inte vara större än att det går att leva med.

[Grått hjärta]

det kännas fel att säga att jag var "nöjd" med beslutet. Visst kan man känna sig säker på att det var det enda alternativet, men jag skulle inte använda ordet "nöjd".

Och ja, mitt beslut var mycket osäkert, och det jag mest sörjer är bristen på förståelse för mina känslor/ tankar/ längtan. Visst måste man vara realistisk, men jag känner sorg för att min livspartner så lätt ser allt i svart.
Men vi kommer att ta oss igenom det här, det känns redan mycket bättre.
Tack!

[Grått hjärta]

är det? Hoppas det blir bättre hos er också, här går det framåt. Men jag är införstådd med att det kan komma "bakslag", när sorgen kommer över en.
Kram

[anonymt lejon]

bättre än första månaden efter. Vi har haft fullt upp och det har ibland kännts svårt att "räcka till" som det är. Det har gjort att jag har haft lättare att hantera skulden på ngt sätt. Jag har hållt på med massa "avledningsprojekt", fixat hemma och så. Men idag blev jag ledsen. Kollade vilken vecka jag hade varit i. Läste även i tidningen om fyrabarnsmammor/föräldrar och då sticker det till. Det är inte så att det försvinner. Det är fortfarande inte riktigt som innan mellan mig och min man heller. Jag vill inte gå i terapi som det känns nu. Läser fortfarande här men känner inte alltid att jag vill/orkar skriva.
Det går framåt för er, skriver du. Mår du bättre? Pratar ni mycket om det?

[Grått hjärta]

Jag finns också här, men håller mig lite i bakgrunden.
Det går ff framåt, och jag har berätat varför jag är ledsen, och hur jag känner, men bara en gång. Det känns som att det räcker, han vet att det finns där konstant hos mig, så jag behöver inte påminna. Det är skönt att inte bära allt själv, även om det kanske är just det jag gör, eftersom han säger att han inte riktigt förstår mig.
Han menar också att han skulle ha mått riktigt dåligt om vi hade fortsatt graviditeten, han känner sig redan otillräcklig. På något sätt var det skönt att höra, till skillnad mot vad han sa en gång strax efter, om att vi säkert hade klarat det. Då förstod jag inte alls varför ingreppet alls gjordes.
Usch, jag hör ju själv hur det låter nu när jag skriver, allt handlar om honom, hur han mår/skulle ha mått och jag kommer i andra hand. Men det kanske är så det är i vårt förhållande, har inte riktigt reflekterat över det innan.
Men det går framåt, lusten och kärleken finns där, och det känns viktigt.
Kram!