Jag vet att loven är inarbetad tid, men föräldraledigheten är då alltså inte feriegrundande? Det verkar ju i så fall som att det är andra delar som behöver förändras istället. Avtalsfråga, precis som du skriver.
Min gamla pappa brukade för övrigt skoja och säga att man skulle vara skollärare på sommaren och timmerflottare på vintern... Vad ska man vara på våren och hösten tro?
Tack för övrigt för sakliga svar.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag fick mina barn under den tid jag jobbade som pappersvändare på ett statligt verk. Då fick jag 100% av lönen, fri läkarvård och dessutom gick jag i tjänst under semestern så att jag kunde förlänga föräldraledigheten. Det var inte ett dugg synd om mig och ingen skrev några artiklar i tidningen om att alla statstjänstemän (-kvinnor) hade det så. För min del på den tiden fanns ingen som helst anledning att kompensera ett i övrigt missgynnande av kvinnor som fått barn (som det blir för lärarna idag) med att man skulle få alla dessa föremåner.
Men däremot är det typiskt av folk som av någon outgrundlig anledning är avundsjuka på lärare (men ABSOLUT inte vill bli lärare själva) att hacka och klaga på lärare utan att veta ett skvatt om bakgrunden till varför något är som det är.
Nej, nej. Det är med riksdagsledamöter precis som med lärare, när de inte sitter i riksdagshuset (har lektion) så är de helt lediga. (Ironi).
Däremot så är det upp till en själv om man väljer att jobbat trots att man är sjuk. Lärarna var ju, tillsammans med förskollärare och barnskötare, de yrkesgrupper som toppade sjuknärvaron på jobbet enligt en nyligen genomförd undersökning.
Jag tycker det är helt fel att man ska känna sig så pressad att man går till jobbet trots att man är sjuk, men det är upp till var och en att bestämma.
Har inte heller med föräldrapenningdiskussionen att göra.
Jag undrar bara hur man anser att lärare idag, som arbetar under de arbetstidsregler som gäller just nu, ska göra för att inte förlora en massa pengar när de får barn? Alltså, om de inte får göra som de har rätt att göra idag, men som sticker så i ögonen på de som är avundsjuka?
Skulle kommunen förlora mindre pengar om avtalet skrivs om och föräldraledighet även blir ferieledighetsgrundande? Det skulle säkert gå på ett ut i kommunkassan skulle jag tippa.
Eller ska man bli ekonomiskt bestraffad för att man valt att bli lärare?
Och där visade du prov på den okunskap och de fördomar som många visar så fort det gäller lärare.
Om vi nu är konstruktiva då. Om det är så att det finns fördomar om lärare, varför är det så? Vilka fördomar är det, hur ser verkligheten ut och hur kan man förändra andras inställning? Jag skriver inte det som en provokation, utan som en seriös och konstruktiv fråga, för om lärare behandlas orättvist så är ju det ett problem för många fler än lärarna själva. Undervisning av våra barn är viktig och vi behöver bra lärare.
Varför det är så?
Ren avundsjuka baserat på missförstånd.
Fram till 80-talet fanns det en del rena fördelar med läraryrket: arbetsdagarna var inte långa, man fick faktiskt gå hem efter sista lektionen om man ville och så fanns ju loven. Sommarlovet var dessutom ungefär lika långt som elevernas. Baksidan var (och är dessvärre fortfarande) att det var ett låglöneyrke och att det betraktades som något av ett kall. Även om lärarna kunde gå hem tidigt så ställde väldigt många upp på allehanda jippon på kvällstid, utan betalning. Utvecklingssamtalen låg också väldigt ofta på kvällstid. Fast å andra sidan var de ju inte så tidskrävande (kvartssamtal).
Idag finns fortfarande loven kvar, sommarlovet är dock betydligt förkortat för lärarna. 5 av de lediga veckorna är vanlig, lagstadgad semester, resten är inarbetad tid.
Många förstår inte att ferietiden är inarbetad och tror att det är nån sorts fri ledighet med bibehållen lön som inte betalats med någon sorts motprestation...
Många tror fortfarnde att lärarna går hem, alternativt sitter och fikar resten av arbetstiden efter sista lektionen. (Får fortfarande förvånade kommentarer när jag möter föräldrar när jag är på väg hem från jobbet vid 16-17-tiden ("Vad gör du kvar på skolan så här länge?")
Vi har schemalagd arbetstid på arbetsplatsen. De flesta stannar kvar längre än så. Möjligheterna till betald övertid är däremot i pricnip obefintliga, så mycket av den tiden är sådan tid som lärarna bjuder på eller tillskriver sin förtroendetid även fast förtroendetiden inte är menad att förläggas till arbetsplatsen eller användas till sådant man "ska" hinna under den schemalagda arbetstiden.
Många tror att om läraren en gång hållt en lektion så behöver den aldrig mer läsa in sig på det materialet och förbereda en sådan lektion igen. Sanningen är att det tar tid att återigen sätta sig in i ett ämnesområde eller tema även om man arbetat med samma område med en tidigare klass. Man har inte allt i huvudet jämt och arbetsmetoder och stoff förändras genom tiderna. Förtroendetiden går åt till sådant: läsa in sig på det man ska jobba med, utveckla idéer, leta böcker, länkar på Internet, lägga upp grov- och finplanering eller bara fundera på vad i hela friden man ska göra med NN som tycks ha problem med läsningen... Sådant tar tid, tro´t eller ej.
Fördelarna är att det sällan blir långtråkigt eller enahanda. Barn är givande (och för all del, krävande) men att få arbeta med barn och se deras ansikten lysa upp när de förstår, klarar av, inser hur BRA de är, är värt mycket.
Trots den schemalagda arbetstiden så finns fortfarande en del flexibilitet (beror förstås på vilken rektor man har) så en del kan välja på att jobba mer hemifrån om de vill. Jobbet måste dock göras, förstås.
Men som sagt, en del tror - fast jag fattar inte hur de fortfarande kan tro det - att lärarna har korta arbetsdagar och ledigt så fort ett helgon fiser. De har missat alla artiklar om nedskärningar inom skolan, att arbetsbördan ökat enormt och att skolmiljön inte är högsta prio på kommunens att-göra-lista.
Tack för svaret! Missförstånd tror jag också att det handlar om, fast inte så mycket avundsjuka. För i så fall måste man nog säga att avundsjukan är vida utbredd i förhållande till en mängd jobb och jag vill inte riktigt tro att det kan vara så illa. Men i viss mån, ja.
Det här är väl lite samma sak som att folk undrar vad dom gör i banken efter tre?
För hundra år sedan var skolläraren, tillsammans med läkaren och prästen, de som var bäst betalda och stod högst på samhällets rangskala. På den tiden var det nog också delvis så att sommarlovet var en lång semester, att man inte behövde planera så mycket, inte ta så mycket hänsyn och fundera så mycket över elever (det var ju bara att smälla med linjalen och ställa dem i skamvrån) med mera. Några elevvårdskonferenser fanns inte. Jag gissar också att det är betydligt mer som ska läras ut idag än det var förr. Det finns ju mer att behöva kunna, så det verkar logiskt.
I övrigt har inte lärare just sämre arbetstider eller sådana villkor än många tjänstemän, bortsett från 45 istället för 40 timmar då. Det kanske är ett missförstånd från lärarsidan att alla andra bara jobbar 40 timmar och annars får övertidsersättning?
Alla jobb har sina för- och nackdelar förstås.
Personligen skulle jag vilja att lärare var mer fredade från alla sociala frågor och fick fokusera på utbildning, att vi hade en hög nivå på lärarutbildningen och betalade bra. Det tror jag är vägen till en bra utbildning och det skulle ge lärare högre status. Eller vad tror du?
Håller med fullständigt, speciellt sista stycket.
Sociala frågor är visserligen viktiga att lösa för att få en god grund för inlärning, men det borde inte vara lärarens ensak att ta hand om detta. En närvarande skolkurator som finns till hands på skolan för de elever som behöver prata och få hjälp, som kan hjälpa till med gruppsamtal, kill- och tjejgrupper, vore en enorm avlastning och en enorm förbättring för elevernas psykiska och sociala hälsa.
Vad gäller arbetstid så är det givetvis inte så att alla andra får övertid när det gjort sina 40 timmar, men jag känner en outtalad förväntan från både arbetsledning och föräldrar att jag som lärare många gånger ska bjuda på min tid utöver min arbetstid. Så kände jag aldrig som kontorsanställd. Om något prompt behövdes utföras på kvällen efter min ordinarie arbetstid så fick jag givetvis ersättning för det. Alltså lade man sällan utbildning och möten och annat än på dagtid. Lärarna har många möten samt utbildning som man antas vilja gå på frivilligt och utan ersättning, på kvällen. Om man inte ställer upp på det så anses man inte vara intresserad av sitt arbete och av att utveckas...
Jag instämmer i allt som Lärare numera skrivit. Dessutom vill jag tillägga att en orsak till att många tycker så mycket om lärare är att alla gått i skolan, alla haft någon lärare som någon gång behandlat dem ogenomtänkt och sedan, som vuxen, fortfarande drar paralleller till detta. Läste någon klok person som skrev om just detta en gång (kan inte komma ihåg vart) att det är därför resonemanget många gånger blir plumpt och barnsligt. Vuxna människor som på nåt sätt faller tillbaks i ett resonemang som inte överensstämmer med deras faktiska ålder.
Så här skrev du, lärare numera:
"Men nu handlar det ju om lärare och då kan man ju spotta och trampa lite.".
Det är väl att tycka synd om sig själv!!
Det finns nog mer att reta sig på. Det är väl som någon skrev, ifall föräldrardagarna skulle ta slut lagom till sommarlovet så har man ingen inkomst alls istället.
Vad rör det sig om, en förlängning på kanske max 8 veckar, det kan jag i varje fall bjuda på
Så behöver det väl inte vara! Du har inte tänkt tanken att man kan bli jäkligt trött på vissa kommentarer och vissa attityder när man mött dem tillräckligt många gånger?
Jag hade en kollega en gång som, efter att ha fått många middagskvällar förstörda, slutade berätta vad hon jobbade med. Hon var så trött på folks inskränkta kommentarer att hon hellre ljög om sitt yrke!
vare sig respektfullt el konstruktivt. Man kan få fram vad man vill ha sagt utan att vara ovänlig.
/marib *värd*
Bara måste...... allt....
Det känner jag igen! Jag tar nästan sats när jag säger: ...."Jag är lärare....". Vet alltid hur diskussionen blir. Och den är inte rättvis.
När jag var nyexad träffade jag en granne i trappen en dag. Klockan var tolv. Redan hemma? undrade han. Ja, sade jag aningslöst (hade inte blivit luttrad än). Ooo, där kan man snacka om bra arbetstider, började han gå på. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att berätta att jag faktiskt bara jobbade halvtid. Inte för att det skulle ha spelat någon roll förmodligen. Det fanns liksom inte i hans föreställningsvärld.Under årens lopp har jag tyvärr nått dithän att ingenting längre förvånar.
Så gör jag med. Det är jättetråkigt, för jag är stolt över mitt yrke men det blir jobbigt att sitta och lyssna på hur folk mött på oförstående lärare när de var små eller hur de tycker att deras barns lärare borde sköta jobbet.
Hm... Jag har ett par kompisar som är lärare, jag har haft både bra och mindre bra och någon direkt dålig i skolan när jag gick där. Det ligger något i det du säger. Men det ligger också något i att vissa lärare är som om de aldrig har gått ur skolan. En annan avart jag mött flera gånger är att lärare talar _till_ människor som om vi alla vore barn. Har en släkting som var lärare och utstuderat sådan. Dialogen låg alltid över huvudet på alla andra. Jag har mött detta på senare tid och den attityden till föräldrar (andra vuxna) är väldigt trist.
Sedan finns det översittare och töntar och omogna och allt möjligt på de flesta arbetsplatser. Vill bara inte att man heller ska tro att just lärarkåren är helt felfri. Mina kompisar säger att det finns en och annan lärare som borde låsas in i kollegierummet...
Nej det är ju precis så det är. Lärare är människor och har fel och brister precis som alla andra. Men det ÄR jobbigt att ständigt få höra om de mindre lyckade lärarna. Tror att det hade varit trist att vara snabbköpskassörska och ständigt få höra om de sura och snäsiga kassörskorna. Eller rörmokare och behöva sitta på fest och höra bordsgrannen berätta om usla och slöa rörmokare och på detta, tala om för rörmokaren hur man egentligen borde skarva rör. Nu tror jag inte att det är lika utbrett som det är för lärare. Jag kan inte nånsin minnas att jag fått kommentarer om hur jag borde sköta mitt jobb när jag jobbade som sekreterare, ännu mindre fått lyssna på anekdoter om dåliga sekreterare, när jag varit på fest.
Det har säkert att göra med att alla varit elever, eller just nu har lärare till sina barn och därmed möter på väldigt många fler lärare under sitt liv än de mött på sekreterare eller rörmokare. Och den eventuellt sura kassörskan behöver man ju inte ens prata med om man inte vill.
På festen kanske man ska tänka till lite innan man börjar dra historien om knäppa högstadieläraren Sune som luktade svett och hade knäppa tics för sig. Sådana historier roar knappast någon annan lärare. Jag vill nog hellre höra berättelsen om den där *bra* läraren som inspirerade och faktiskt gjorde vissa stunder i skolan till något speciellt. DET lyfter mig och får mig att känna som att jag har ett viktigt yrke värt att slita lite extra för.
I dotterns förra klass lade sig föräldrarna i allt läraren gjorde eller inte gjorde. Varför de räknade si eller så, varför de inte hade tematiskt arbete, vilka texter de läste, varför de inte börjat med medeltiden än osv osv. Visserligen var h*n väl ingen superpedagog, men tillslut blev det nästan lite löjligt hur mycket dessa människor, som jobbade låångt från skolans värld, plötsligt blev självutnämnda experter.
