Jag vet inte vad jag vill. Jag är i vecka 12 och har en inbokad abort om en vecka. Jag har gått runt i 7 veckor och funderat och funderat. Jag kommer inte fram till någonting utan tankarna snurrar runt runt upp och ner. Jag har bara en vecka kvar att bestämma mig för om jag ska göra abort eller inte. Detta är mitt första barn, första gången jag är gravid, jag är 24 och har ett tryggt förhållande men en underbar kille som både vill och skulle bli en toppenpappa! Jag hakar hela tiden upp mig på att jag tvekar på om jag älskar honom. Det är inte bara ett beslut om abort jag tar, utan ett beslut om vår framtid tillsammans. Om jag gör abort så är det för att jag inte tror på oss, om jag behåller så är det för att jag ändå tror på allt det bra vi har och tror på att det är den trygga men lite svala vänskapliga kärleken som är hållbar livet ut. Jag kan inte prata med någon om detta och vet snart inte vart jag ska ta vägen.. Finns det någon här som kan känna igen sig? Eller vad tänker ni när ni läser detta? vad ska jag göra??
/ Förvirrad
1
vet inte! Hjälp!
Jag vet inte vad jag vill. Jag är i vecka 12 och har en inbokad abort om en vecka. Jag har gått runt i 7 veckor och funderat och funderat. Jag kommer inte fram till någonting utan tankarna snurrar runt runt upp och ner. Jag har bara en vecka kvar att bestämma mig för om jag ska göra abort eller inte. Detta är mitt första barn, första gången jag är gravid, jag är 24 och har ett tryggt förhållande men en underbar kille som både vill och skulle bli en toppenpappa! Jag hakar hela tiden upp mig på att jag tvekar på om jag älskar honom. Det är inte bara ett beslut om abort jag tar, utan ett beslut om vår framtid tillsammans. Om jag gör abort så är det för att jag inte tror på oss, om jag behåller så är det för att jag ändå tror på allt det bra vi har och tror på att det är den trygga men lite svala vänskapliga kärleken som är hållbar livet ut. Jag kan inte prata med någon om detta och vet snart inte vart jag ska ta vägen.. Finns det någon här som kan känna igen sig? Eller vad tänker ni när ni läser detta? vad ska jag göra??
att det låter heeelt normalt! Du förbereder dig på att bli mamma helt enkelt, och i det ingår det att tvivla på allt! Det kommer gå över!
Jag har hållit på sådär alla tre graviditeterna, och sista gången vara jag otroligt kär i mitt Ex (men lät det stanna vid tanken) och även det gick över när bebis väl var ute!
Man blir helt enkelt lite konstig när man är gravid!
Även om ni får barn ihop så är ju inte det nån garanti för att ni alltid kommer vara tillsammans, tyvärr! Däremot så tycker jag att det inte alls låter som att du är tveksam till att få barn nu! Visst kan det hända att ni separerar nån gång i framtiden, men det blir bra ändå! Man kan aldrig garantera att det ska gå på ett visst sätt, utan det är bara att köra på och leva livet fullt ut, så gott det går, just nu!
Lycka till med ditt beslut och din bebis! Kram!
Var dig själv, det finns redan så många andra!
2
Jag tycker... att det låter heeelt normalt! Du förbereder dig på att bli mamma helt enkelt, och i det ingår det att tvivla på allt! Det kommer gå över!
Jag har hållit på sådär alla tre graviditeterna, och sista gången vara jag otroligt kär i mitt Ex (men lät det stanna vid tanken) och även det gick över när bebis väl var ute!
Man blir helt enkelt lite konstig när man är gravid!
Även om ni får barn ihop så är ju inte det nån garanti för att ni alltid kommer vara tillsammans, tyvärr! Däremot så tycker jag att det inte alls låter som att du är tveksam till att få barn nu! Visst kan det hända att ni separerar nån gång i framtiden, men det blir bra ändå! Man kan aldrig garantera att det ska gå på ett visst sätt, utan det är bara att köra på och leva livet fullt ut, så gott det går, just nu!
gör det inte till ett beslut om er framtid! det är mitt råd. utgå ifrån om du vill ha barnet eller inte. det är det enda rätta. i den beräkningen måste då förstås att bli ensamstående ingå eftersom det KAn bli så. du kan inte veta något om framtiden eller hur er relation utvecklas 8den kan stärkas av att få barn liksom det motsatta) så utgå ifrån hurvuvida du villha barn om du vill det vill du ha detta barn?
boka tid hos kurator på kk för at få ordning på tankarna, antingen själv och sedan ett med sin partner ev.
aborträtt har du till v 17+6, bättre att göra sen abort än att ta ett förhastat beslut.
3
gör det inte till ett beslut om er framtid! det är mitt råd. utgå ifrån om du vill ha barnet eller inte. det är det enda rätta. i den beräkningen måste då förstås att bli ensamstående ingå eftersom det KAn bli så. du kan inte veta något om framtiden eller hur er relation utvecklas 8den kan stärkas av att få barn liksom det motsatta) så utgå ifrån hurvuvida du villha barn om du vill det vill du ha detta barn?
boka tid hos kurator på kk för at få ordning på tankarna, antingen själv och sedan ett med sin partner ev.
aborträtt har du till v 17+6, bättre att göra sen abort än att ta ett förhastat beslut.
Hej!
Jag har tvekat lite innan också, men nu har tvekan växt till panik och tryck i bröstet och jag förstår inte riktigt hur jag kan känna så. Min kille är den bästa som finns. Han kommer göra allt för oss!! När jag har sagt att jag tvekar och han nämner något om att bryta upp, då får jag också panik och tänker NEJ!! Vad har jag sagt!! Å så blir jag jätteångerfull och får dåligt samvete och säger massa gånger hur jag ångrar det jag sa.
Jag kommer från en kärnfamilj där mamma och pappa träffades i tonåren och var de första för varandra och har hållt ihop hela livet, och jag vill också ha ett livslångt förhållande. Och skaffar man barn, då har man ju gjort det livslånga valet! Med de kraven inom mig så är det ju inte konstigt att jag tvekar kan jag tycka själv..
Magen växer nu också, och jag har sett bilder på internet hur fostret ser ut. Det är en liten minimänniska där inne ju! Hur kan jag leva med att ha tagit bort det? Men vem vet, det kanske jag kan.. jag kanske tar bort det, känner att jag gjorde rätt, gör slut och går vidare i livet.. tankarna snurrar som du märker och jag kan inte koncentrera mig på något annat än det beslutet som jag måste fatta snart.. *suck*
4
Hej!
Jag har tvekat lite innan också, men nu har tvekan växt till panik och tryck i bröstet och jag förstår inte riktigt hur jag kan känna så. Min kille är den bästa som finns. Han kommer göra allt för oss!! När jag har sagt att jag tvekar och han nämner något om att bryta upp, då får jag också panik och tänker NEJ!! Vad har jag sagt!! Å så blir jag jätteångerfull och får dåligt samvete och säger massa gånger hur jag ångrar det jag sa.
Jag kommer från en kärnfamilj där mamma och pappa träffades i tonåren och var de första för varandra och har hållt ihop hela livet, och jag vill också ha ett livslångt förhållande. Och skaffar man barn, då har man ju gjort det livslånga valet! Med de kraven inom mig så är det ju inte konstigt att jag tvekar kan jag tycka själv..
Magen växer nu också, och jag har sett bilder på internet hur fostret ser ut. Det är en liten minimänniska där inne ju! Hur kan jag leva med att ha tagit bort det? Men vem vet, det kanske jag kan.. jag kanske tar bort det, känner att jag gjorde rätt, gör slut och går vidare i livet.. tankarna snurrar som du märker och jag kan inte koncentrera mig på något annat än det beslutet som jag måste fatta snart.. *suck*
Men jag förstår inte riktigt hur du menar. Jag känner nämnligen att jag aldrig skulle klara att ta hand om barnet ensam, både ekonomiskt och med tanke på att man ska orka.. Jag är inte färdig med mina studier och min sambo arbetar. Vi kan klara detta tillsammans men jag kan inte klara det själv. Därför måste jag tro på oss, för att våga tro på barnet.
Dessutom kommer jag ifrån en kärnfamilj där mamma och pappa träffades i tonåren. Jag har idealet att den man skaffar barn med ska man vara ihop med resten av livet, annars skulle det kännas hemskt för mig. Men det gör ju inte detta valet enklare.. Måste jag i så fall acceptera det är okej att bryta upp ett förhållande? Det skulle kännas som ett väldigt stort misslyckande.
Jag har pratat med flera kuratorer, bl.a. en på kk. Har pratat både själv och tillsammans med min partner. Ska träffa kuratorn igen imorgon och fortsätta prata.
Magen börjar växa nu och även fast man har rätt till abort till v 17+6 så känns det fruktansvärt redan nu att ta bort ett foster som ser ut som en liten minimänniska...aborttiden jag har i v 13 är sista chansen tror jag, längre fram än så klarar jag inte av psykiskt.
Tack för ditt svar. Du frågade mig om jag vill ha barn, och om jag vill ha detta barnet.
Jag vill ha barn, Ja!
Vill jag ha detta barnet? Vill så gärna svara ja på det också..
5
Men jag förstår inte riktigt hur du menar. Jag känner nämnligen att jag aldrig skulle klara att ta hand om barnet ensam, både ekonomiskt och med tanke på att man ska orka.. Jag är inte färdig med mina studier och min sambo arbetar. Vi kan klara detta tillsammans men jag kan inte klara det själv. Därför måste jag tro på oss, för att våga tro på barnet.
Dessutom kommer jag ifrån en kärnfamilj där mamma och pappa träffades i tonåren. Jag har idealet att den man skaffar barn med ska man vara ihop med resten av livet, annars skulle det kännas hemskt för mig. Men det gör ju inte detta valet enklare.. Måste jag i så fall acceptera det är okej att bryta upp ett förhållande? Det skulle kännas som ett väldigt stort misslyckande.
Jag har pratat med flera kuratorer, bl.a. en på kk. Har pratat både själv och tillsammans med min partner. Ska träffa kuratorn igen imorgon och fortsätta prata.
Magen börjar växa nu och även fast man har rätt till abort till v 17+6 så känns det fruktansvärt redan nu att ta bort ett foster som ser ut som en liten minimänniska...aborttiden jag har i v 13 är sista chansen tror jag, längre fram än så klarar jag inte av psykiskt.
Tack för ditt svar. Du frågade mig om jag vill ha barn, och om jag vill ha detta barnet.
Jag vill ha barn, Ja!
Vill jag ha detta barnet? Vill så gärna svara ja på det också..
Du skriver att du inte vet vad du vill, men nu är du i ett skede där du _måste_ ta beslut.
Det är svårt att utläsa hur du tänker, och mitt bästa råd är att du pratar med en kurator på kvinnokliniken för att rådgöra om hur du ska komma fram till beslut.
Någonstans känner jag att du redan "vet" att du vill göra abort, men mer behöver bekräftelse på att du gör rätt val.
Har jag rätt om jag säger att du vill ha ut mer av livet innan du blir mamma? Att du någonstans känner att du är för ung att bilda "familj" och binda upp dig?
Du är vid ett vägval, och även om det är jobbigt så känns det som att du ändå står för de beslut du tar. Stå fast vid det också.
Vi har oftast möjlighet att vandra åt olika håll, vid livets vägskäl.
Man kan välja att lyssna på sitt inre, eller att låta sig påverkas av det yttre.
Vägvalet ligger alltid hos dig själv.
6
Vad vill du själv? Du skriver att du inte vet vad du vill, men nu är du i ett skede där du _måste_ ta beslut.
Det är svårt att utläsa hur du tänker, och mitt bästa råd är att du pratar med en kurator på kvinnokliniken för att rådgöra om hur du ska komma fram till beslut.
Någonstans känner jag att du redan "vet" att du vill göra abort, men mer behöver bekräftelse på att du gör rätt val.
Har jag rätt om jag säger att du vill ha ut mer av livet innan du blir mamma? Att du någonstans känner att du är för ung att bilda "familj" och binda upp dig?
Du är vid ett vägval, och även om det är jobbigt så känns det som att du ändå står för de beslut du tar. Stå fast vid det också.
...på att kärleken kommer hålla livet ut. Det vet man ju inte innan, det beror ju på hur vi tar hand om kärleken och hur mycket man lägger ner på förhållandet. Förhållandet ändras av att man får barn också, det kan bli bättre, för vissa sämre. Jag tror så här: Passionen/lågan är ju lite olika stark i olika perioder, kommer och går lite. Viktigt att man har en grundtrygghet och delar viktiga värderingar och att man trivs och delar vissa intressen och skratt ihop. Vill man leva med någon för livet så får man kanske släppa lite av den där romantiska bilden man har. När jag väntade vårt första barn vet jag inte om jag var helt, helt säker på mig och min man livet ut varje stund. Men jag visste att han skulle bli en bra pappa och att han var en bra person. Vi har haft våra kriser men vårt förhållande har faktiskt bara blivit bättre med åren. Vi har nu tre barn tillsammans. Nu senast har vi haft det lite kämpigt i samband med en abort efter en oplanerad graviditet och jag har mått dåligt. Men det är ju den här typen av kärlek som håller, hastiga passioner är härliga men det varar inte livet ut. Det låter kanske tråkigt men det är inte det! Du är ju ganska ung och du känner dig kanske inte helt färdig eller undrar om det finns något "bättre" runt hörnet? Det är ju svårt att ge dig några råd, men tänk inte för långt fram över sådant du inte kan veta nu utan utgå från om du vill ha barnet.
7
Svårt att vara säker ...på att kärleken kommer hålla livet ut. Det vet man ju inte innan, det beror ju på hur vi tar hand om kärleken och hur mycket man lägger ner på förhållandet. Förhållandet ändras av att man får barn också, det kan bli bättre, för vissa sämre. Jag tror så här: Passionen/lågan är ju lite olika stark i olika perioder, kommer och går lite. Viktigt att man har en grundtrygghet och delar viktiga värderingar och att man trivs och delar vissa intressen och skratt ihop. Vill man leva med någon för livet så får man kanske släppa lite av den där romantiska bilden man har. När jag väntade vårt första barn vet jag inte om jag var helt, helt säker på mig och min man livet ut varje stund. Men jag visste att han skulle bli en bra pappa och att han var en bra person. Vi har haft våra kriser men vårt förhållande har faktiskt bara blivit bättre med åren. Vi har nu tre barn tillsammans. Nu senast har vi haft det lite kämpigt i samband med en abort efter en oplanerad graviditet och jag har mått dåligt. Men det är ju den här typen av kärlek som håller, hastiga passioner är härliga men det varar inte livet ut. Det låter kanske tråkigt men det är inte det! Du är ju ganska ung och du känner dig kanske inte helt färdig eller undrar om det finns något "bättre" runt hörnet? Det är ju svårt att ge dig några råd, men tänk inte för långt fram över sådant du inte kan veta nu utan utgå från om du vill ha barnet.
Tack för ditt svar.
Nu är det mindre än en vecka kvar till aborten och jag har fortfarande inte bestämt mig. Ångesten ger mig tryck i bröstet och jag har svårt att stå ut. När killen försöker trösta och hjälpa genom att vara nära så känner jag sånt äckel att jag bara vill att han ska gå. Det har känts så innan graviditeten också. Om jag inte tänker långt fram utan hur det är NU så blir valet inte så svårt, då blir det abort tror jag. Hur ska jag kunna stå ut med en kille jag blir äcklad av att pussa och vara nära? Till saken hör också att jag mått dåligt i många år, men när han kom så började jag må bra, han ger mig det stöd jag behöver för att fungera och må hyfsat bra. Ur det perspektivet vill jag aldrig lämna honom för jag är rädd för att må dåligt igen. Om jag inte är med honom skulle jag inte kunna ta hand om ett barn. Jag är liksom beroende av honom, till priset av ett förhållande utan passion. Är det en bra grund att skaffa barn på, frågar jag mig själv? Men det är kanske min enda chans att få ett fungerade familjeliv. Det är väldigt lite fokus på barnet i mina funderingar, jag känner inte mycket för barnet i magen, men är rädd för att känslorna kan komma efter en abort. Rädd för att börja sörja barnet och ångra mig för att jag inte vågade satsa på en framtid som kanske kan bli helt okej, till och med riktigt bra, samtidigt som jag också funderar på om jag ska undersöka vad som finns "runt hörnet" och tro på mig själv att jag kan ta hand om mig nu. Om jag gör abort så har min kille gjort ganska klart för mig att han inte tror på vår relation på sikt, och därmed kommer aborten innebära att vi bryter. Därför är detta ett vägskäl som är helt avgörande för mig. Vad händer om jag inte kan fatta beslutet på dessa dagar?? Så mycket tankar..
9
Tack för ditt svar.
Nu är det mindre än en vecka kvar till aborten och jag har fortfarande inte bestämt mig. Ångesten ger mig tryck i bröstet och jag har svårt att stå ut. När killen försöker trösta och hjälpa genom att vara nära så känner jag sånt äckel att jag bara vill att han ska gå. Det har känts så innan graviditeten också. Om jag inte tänker långt fram utan hur det är NU så blir valet inte så svårt, då blir det abort tror jag. Hur ska jag kunna stå ut med en kille jag blir äcklad av att pussa och vara nära? Till saken hör också att jag mått dåligt i många år, men när han kom så började jag må bra, han ger mig det stöd jag behöver för att fungera och må hyfsat bra. Ur det perspektivet vill jag aldrig lämna honom för jag är rädd för att må dåligt igen. Om jag inte är med honom skulle jag inte kunna ta hand om ett barn. Jag är liksom beroende av honom, till priset av ett förhållande utan passion. Är det en bra grund att skaffa barn på, frågar jag mig själv? Men det är kanske min enda chans att få ett fungerade familjeliv. Det är väldigt lite fokus på barnet i mina funderingar, jag känner inte mycket för barnet i magen, men är rädd för att känslorna kan komma efter en abort. Rädd för att börja sörja barnet och ångra mig för att jag inte vågade satsa på en framtid som kanske kan bli helt okej, till och med riktigt bra, samtidigt som jag också funderar på om jag ska undersöka vad som finns "runt hörnet" och tro på mig själv att jag kan ta hand om mig nu. Om jag gör abort så har min kille gjort ganska klart för mig att han inte tror på vår relation på sikt, och därmed kommer aborten innebära att vi bryter. Därför är detta ett vägskäl som är helt avgörande för mig. Vad händer om jag inte kan fatta beslutet på dessa dagar?? Så mycket tankar..
tack för ditt svar, det jag upplever som det stora problemet i valet är att det är så enormt tidspressat. jag tror förstår också hur du känne rinför en sen abort.
jag tänker att det är svårt med alla dessa beslut därför attd e är livsavgöraned och det du beskriver är också så viktigt. men jag tänker att vi aldrig kan veta om en relationkommer att hålla. jag möter kvinnor som säger som du; ett barn skall ha en kärnfamilj, ett barn skall ha båda föräldrarna jämt. jag tror att vi alla har de önskningar och drömmar när vi tänker, sedan är det inte alltid det är möjligt. det var edet jag menade med om frågan att du kanske skall lämna relationsfrågan därhän, även om jag förstår att det låter konstigt. och därför blir bara den andra frågan kvar; annorlunda formulerad: är man villig att chansa för att få detta barn, även om det kan komma tt innebära att vara ensam?
jag vet inte hur länge du tvekat om er relationmen när man blir gravid är det inte ovanligt att även par som planerat barn blir osäkra, det ÄR en stor sak. valde jag rätt?
tänk i genom "worst case scenario", är du fortfarande villig at behålla, "best case?". var landar du någonstans.
hur känner du inför en abort, hur tänker du att du skulle reagera. vad är det som skulle vara svårast?
svar om framtiden kan vi aldrig få. men självklart är det bättre att få barn med någon som vi verkligen älskar och en relationman tror på. mne även då är det tufft. vi vet heller aldrig hur den andra kan reagera på relationen och på svårigheter. livet ger oss inga garantier.
jag hoppas tat ni kan komma fram till ett beslut.
kram!
11
tack för ditt svar, det jag upplever som det stora problemet i valet är att det är så enormt tidspressat. jag tror förstår också hur du känne rinför en sen abort.
jag tänker att det är svårt med alla dessa beslut därför attd e är livsavgöraned och det du beskriver är också så viktigt. men jag tänker att vi aldrig kan veta om en relationkommer att hålla. jag möter kvinnor som säger som du; ett barn skall ha en kärnfamilj, ett barn skall ha båda föräldrarna jämt. jag tror att vi alla har de önskningar och drömmar när vi tänker, sedan är det inte alltid det är möjligt. det var edet jag menade med om frågan att du kanske skall lämna relationsfrågan därhän, även om jag förstår att det låter konstigt. och därför blir bara den andra frågan kvar; annorlunda formulerad: är man villig att chansa för att få detta barn, även om det kan komma tt innebära att vara ensam?
jag vet inte hur länge du tvekat om er relationmen när man blir gravid är det inte ovanligt att även par som planerat barn blir osäkra, det ÄR en stor sak. valde jag rätt?
tänk i genom "worst case scenario", är du fortfarande villig at behålla, "best case?". var landar du någonstans.
hur känner du inför en abort, hur tänker du att du skulle reagera. vad är det som skulle vara svårast?
svar om framtiden kan vi aldrig få. men självklart är det bättre att få barn med någon som vi verkligen älskar och en relationman tror på. mne även då är det tufft. vi vet heller aldrig hur den andra kan reagera på relationen och på svårigheter. livet ger oss inga garantier.
att fatta beslut under en tidspress och med alla hormoner, jag vet. Min situation var annorlunda på många sätt men jag hade också "panik" och hade svårt att fatta beslut. Att du inte känner så mycket för barnet är säkert för att du inte bestämt dig. Man måste ju hålla distans då. Så var det för mig nu också denna gång. Efter aborten kom tankarna på "barnet" som skulle ha blivit, och sorgen.
Men jag har ju tre barn redan och ett förhållande som jag inte tvekat på, så det såg helt annorlunda ut på det viset.
Har du tänkt dig in i aborten? Läst om vad som händer och tänkt dig in i att vakna upp och åka hem efter. Och det uppbrottet som kanske väntar då? Hur känns det då? Lättnad, eller det motsatta?
Att du inte känner lust för din kille kan ha med graviditeten att göra men du skriver att du kännt så innan också.... Svårt men du måste bestämma dig nu. En senare abort ska man nog undvika, det är jobbigt nog ändå. Tankarna och känslorna som kommer efter är man inte alltid beredd på.
12
Svårt att fatta beslut under en tidspress och med alla hormoner, jag vet. Min situation var annorlunda på många sätt men jag hade också "panik" och hade svårt att fatta beslut. Att du inte känner så mycket för barnet är säkert för att du inte bestämt dig. Man måste ju hålla distans då. Så var det för mig nu också denna gång. Efter aborten kom tankarna på "barnet" som skulle ha blivit, och sorgen.
Men jag har ju tre barn redan och ett förhållande som jag inte tvekat på, så det såg helt annorlunda ut på det viset.
Har du tänkt dig in i aborten? Läst om vad som händer och tänkt dig in i att vakna upp och åka hem efter. Och det uppbrottet som kanske väntar då? Hur känns det då? Lättnad, eller det motsatta?
Att du inte känner lust för din kille kan ha med graviditeten att göra men du skriver att du kännt så innan också.... Svårt men du måste bestämma dig nu. En senare abort ska man nog undvika, det är jobbigt nog ändå. Tankarna och känslorna som kommer efter är man inte alltid beredd på.
Ja, du... Det är ju verkligen inget lätt beslut då står inför. Dock tycker jag när jag läser några av dina svar till andra att det känns inte som en jättekärleksfull relation du har. Och kärleken är viktig såklart. JAg tycker spontant INTE att det låter bra när du skriver att du blir äcklad av att pussa din kille, nu kan man bli lite knäpp av alla hormoner när man är gravid men du skriver ju att du känt så ett tag.
JAg var 23 när vi fick vårt första barn. Hon kom snabbt och var inte så planerad men otroligt välkommen. Jag var, och är, superkär i min man. Vi gifte oss när hon låg i magen så när jag blev gravid för tredje gången väldigt nära inpå vår tvåa så gjorde vi abort. Ett gemensamt beslut som var skittufft men ändå kändes helt rätt. Jag tycker du ska ta dig en ordentlig funderare på hur du ser dig själv om tio år. Var är du och vem har du med dig? Sätt dig också ner och skriv en för och emot barn lista.
Självklart tycker jag är att man inte ska känna äckel av sin kille/man. Då är det något som inte är rätt. Att han lyssnar är bra, men det kan du hitta nån annan som gör, om inte annat så finns det superbra teuraphefter och psykologer till sånt. en sådan anledning är ingen bra anledning att hålla ihop ett förhållande på. Man måste känna kärlek långt inne i hjärteroten. Sedan som sagt, kan det ju bli lite si och så när man är gravid men grunden ska vara bra.
Tiden börjar rinna ut, jag rekommenderar _inte_ en senare abort än så, det är tungt för du får föda fram det och något jag tror man kanske lätt skuldbelastar sig med längre fram när man blir gravid igen, att man tog bort ett sådan stort foster.
Jag önskar dig all styrka i beslutet du ska fatta. Vet att det är supertungt. Men koppla i från hjärnan och lyssna enbart på hjärtat och magen.
Kram till dig!
13
Ja, du... Det är ju verkligen inget lätt beslut då står inför. Dock tycker jag när jag läser några av dina svar till andra att det känns inte som en jättekärleksfull relation du har. Och kärleken är viktig såklart. JAg tycker spontant INTE att det låter bra när du skriver att du blir äcklad av att pussa din kille, nu kan man bli lite knäpp av alla hormoner när man är gravid men du skriver ju att du känt så ett tag.
JAg var 23 när vi fick vårt första barn. Hon kom snabbt och var inte så planerad men otroligt välkommen. Jag var, och är, superkär i min man. Vi gifte oss när hon låg i magen så när jag blev gravid för tredje gången väldigt nära inpå vår tvåa så gjorde vi abort. Ett gemensamt beslut som var skittufft men ändå kändes helt rätt. Jag tycker du ska ta dig en ordentlig funderare på hur du ser dig själv om tio år. Var är du och vem har du med dig? Sätt dig också ner och skriv en för och emot barn lista.
Självklart tycker jag är att man inte ska känna äckel av sin kille/man. Då är det något som inte är rätt. Att han lyssnar är bra, men det kan du hitta nån annan som gör, om inte annat så finns det superbra teuraphefter och psykologer till sånt. en sådan anledning är ingen bra anledning att hålla ihop ett förhållande på. Man måste känna kärlek långt inne i hjärteroten. Sedan som sagt, kan det ju bli lite si och så när man är gravid men grunden ska vara bra.
Tiden börjar rinna ut, jag rekommenderar _inte_ en senare abort än så, det är tungt för du får föda fram det och något jag tror man kanske lätt skuldbelastar sig med längre fram när man blir gravid igen, att man tog bort ett sådan stort foster.
Jag önskar dig all styrka i beslutet du ska fatta. Vet att det är supertungt. Men koppla i från hjärnan och lyssna enbart på hjärtat och magen.
Kram till dig!
Tack för ditt svar.
Det är bara 2 dagar kvar och jag vet inte.
Jag har panik och känner mig stressad nu. Igår vill jag INTE abort!! Idag känner jag mig osäker och rädd för att fortsätta graviditeten igen..
Jag är ledsen för att det blir ett panikbeslut, men jag har inte lyckats komma fram till något innan, så jag antar att jag kommer gå på känslan jag har nu precis innan. Detta är det läskigaste jag varit med om och jag som i vanliga fall vet vad jag vill kan inte förstå vad som händer inom mig just nu.
Vad jag än gör så känns det fel. Har skrivit listor, dagbok, pratat med kuratorer, vänner, kännt lycka, ångest, och hittar verkligen ingen innersta känsla!! I ångestfyllda stunder vågar jag inte satsa på något som inte är perfekt, i lyckliga stunder tror jag på den kärlek vi delar, att det är hållbart för en familj och för framtiden. Jag hoppas jag kan ta ett beslut på riktigt, annars får jag acceptera att jag inte kunde besluta mig och leva med det.
14
Tack för ditt svar.
Det är bara 2 dagar kvar och jag vet inte.
Jag har panik och känner mig stressad nu. Igår vill jag INTE abort!! Idag känner jag mig osäker och rädd för att fortsätta graviditeten igen..
Jag är ledsen för att det blir ett panikbeslut, men jag har inte lyckats komma fram till något innan, så jag antar att jag kommer gå på känslan jag har nu precis innan. Detta är det läskigaste jag varit med om och jag som i vanliga fall vet vad jag vill kan inte förstå vad som händer inom mig just nu.
Vad jag än gör så känns det fel. Har skrivit listor, dagbok, pratat med kuratorer, vänner, kännt lycka, ångest, och hittar verkligen ingen innersta känsla!! I ångestfyllda stunder vågar jag inte satsa på något som inte är perfekt, i lyckliga stunder tror jag på den kärlek vi delar, att det är hållbart för en familj och för framtiden. Jag hoppas jag kan ta ett beslut på riktigt, annars får jag acceptera att jag inte kunde besluta mig och leva med det.
har nu följt dina inlägg från start..
blev lite smått fundersam då jag läste ditt första för : det kunde lika gärna varit jag som skrivit det inlägget!?
låter helt sjukt men jag har varit i samma sits som du..
äcklad av din kille? välkommen till klubben.. :/
kan inte säga att du ska göra si eller så men JAG gjorde en abort - vilket jag ångrar över allt annat.. kunde jag vrida klockan tillbaka så hade jag gjort det - offrat en arm för att få det ogjort? självklart!
men det är jag de..
visst nu 6månader senare så är vårt förhållande lika skevt som innan.. jag är fortf lika äcklad (fast jag tror inte att han vet om det)
MEN jag vill ha tillbax min bebis!
så hur sjukt det än låter så tycker jag att du ska behålla bebisen, gå till familjerådgivningen och funkar det inte mellan er så har du iaf fått världens finaste gåva - ett barn.
har alltid tänkt att det kan alltid kännas/bli värre..
men efter min abort så känns det inte så längre.. jag har varit på botten i 6 månader nu..
kram!
15
har nu följt dina inlägg från start..
blev lite smått fundersam då jag läste ditt första för : det kunde lika gärna varit jag som skrivit det inlägget!?
låter helt sjukt men jag har varit i samma sits som du..
äcklad av din kille? välkommen till klubben.. :/
kan inte säga att du ska göra si eller så men JAG gjorde en abort - vilket jag ångrar över allt annat.. kunde jag vrida klockan tillbaka så hade jag gjort det - offrat en arm för att få det ogjort? självklart!
men det är jag de..
visst nu 6månader senare så är vårt förhållande lika skevt som innan.. jag är fortf lika äcklad (fast jag tror inte att han vet om det)
MEN jag vill ha tillbax min bebis!
så hur sjukt det än låter så tycker jag att du ska behålla bebisen, gå till familjerådgivningen och funkar det inte mellan er så har du iaf fått världens finaste gåva - ett barn.
har alltid tänkt att det kan alltid kännas/bli värre..
men efter min abort så känns det inte så längre.. jag har varit på botten i 6 månader nu..
Tack!
Du verkar förstå!
Jag känner att det finns risk att jag kommer känna att jag gjorde mitt livs största misstag om jag tar bort detta barnet. Jag tar åt mig ditt råd och känner att jag inte vill göra ett misstag jag alltid kommer att ångra. Jag skulle aldrig ångra ett barn när det väl är här, det vet ja, aldrig! Jag skulle anpassa mitt liv efter den lille och göra så gott jag kan för att mitt barn ska må bra. Det skulle bli en motivation för mig att studera klart, börja arbeta, våga vara lycklig!
Imorgon ska jag ringa och avboka tiden, eller bara prata med dom och berätta att jag är osäker och kanske inte kommer dyka upp. Jag hoppas jag kommer känna att jag vill avboka tiden, hoppas ångesten håller sig någorlunda borta och att jag känner mig lugn.
Tack för ditt svar!! Kram!
16
Tack!
Du verkar förstå!
Jag känner att det finns risk att jag kommer känna att jag gjorde mitt livs största misstag om jag tar bort detta barnet. Jag tar åt mig ditt råd och känner att jag inte vill göra ett misstag jag alltid kommer att ångra. Jag skulle aldrig ångra ett barn när det väl är här, det vet ja, aldrig! Jag skulle anpassa mitt liv efter den lille och göra så gott jag kan för att mitt barn ska må bra. Det skulle bli en motivation för mig att studera klart, börja arbeta, våga vara lycklig!
Imorgon ska jag ringa och avboka tiden, eller bara prata med dom och berätta att jag är osäker och kanske inte kommer dyka upp. Jag hoppas jag kommer känna att jag vill avboka tiden, hoppas ångesten håller sig någorlunda borta och att jag känner mig lugn.
Tack för ditt svar!! Kram!
jag är verkligen glad över att jag kunnat påverka lite iaf genom mitt inlägg.
vill inte att någon annan ska behöva känna så som jag
tiden läker alla sår sägs det men jag betvivlar det starkt.
man ångrar inte de barn man fått utan de man misst..
önskar dej all lycka! vi verkar båda tvån ha ganska förståndiga killar så bara framtiden kan utvisa om det hela håller eller inte..
lycka till o GRATTIS till bebisen
18
jag är verkligen glad över att jag kunnat påverka lite iaf genom mitt inlägg.
vill inte att någon annan ska behöva känna så som jag
tiden läker alla sår sägs det men jag betvivlar det starkt.
man ångrar inte de barn man fått utan de man misst..
önskar dej all lycka! vi verkar båda tvån ha ganska förståndiga killar så bara framtiden kan utvisa om det hela håller eller inte..
Läste precis allt från början o bara hoppades, hoppades att du skulle behålla barnet! o det gjorde du! Har varit med om samma vägskäl själv. Träffade ny kille (passion) snabbt efter ett 16 år långt förhållande (1 barn). Blev oväntat o oplanerat gravid efter en 8-9 mån. Bestämde mig raskt f abort i v 9 eftersom jag fick panik o ville inte alls va tillsammans m honom o ja allt kändes fel! Han blev grymt besviken när jag svalde första pillan. Trots det gav inte han upp o bedyrade mig sin kärlek o tro det eller ej, ett halvår senare köpte vi hus tillsammans o efter 1 år i det huset kom vår lilla dotter, underbart älskad av båda förälskade föräldrarna. Tänker ibland på den kanske onödiga aborten, hur kunde jag, det är ju f 17 ett barn! Lycka till nu o njut av graviditeten o njut ännu mer sen! o njut av din karl som älskar dig!
20
way to go girl! Läste precis allt från början o bara hoppades, hoppades att du skulle behålla barnet! o det gjorde du! Har varit med om samma vägskäl själv. Träffade ny kille (passion) snabbt efter ett 16 år långt förhållande (1 barn). Blev oväntat o oplanerat gravid efter en 8-9 mån. Bestämde mig raskt f abort i v 9 eftersom jag fick panik o ville inte alls va tillsammans m honom o ja allt kändes fel! Han blev grymt besviken när jag svalde första pillan. Trots det gav inte han upp o bedyrade mig sin kärlek o tro det eller ej, ett halvår senare köpte vi hus tillsammans o efter 1 år i det huset kom vår lilla dotter, underbart älskad av båda förälskade föräldrarna. Tänker ibland på den kanske onödiga aborten, hur kunde jag, det är ju f 17 ett barn! Lycka till nu o njut av graviditeten o njut ännu mer sen! o njut av din karl som älskar dig!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Du förbereder dig på att bli mamma helt enkelt, och i det ingår det att tvivla på allt! Det kommer gå över! 
