Arbetsfördelning hemma?

[Anonym]

Hur har ni det med arbetsfördelningen hemma?

Jag fick nämligen ett mindre sammanbrott tidigare i kväll över det fullständiga kaoset hemma. Vi är långt ifrån pedanter och min tröskel är ganska hög, men nu fick jag bara nog! Jag känner mig också så innerligt trött på att vara hemma och behöva se eländet varenda dag, och det är så tråkigt att bara städa och plocka och städa och plocka hela tiden.

Jag får erkänna att PMS nog spelar en viss roll i sammanhanget, men det gör ingen skillnad på sakfrågan. Mannen blev riktigt irriterad och tycker att jag är jättejobbig när jag är "sån", dvs blir i hans tycke hysterisk över småsaker. Men för mig är det inte småsaker! Jag blir galen på att övriga familjen tar för givet att jag fixar allt, hittar allt, lagar mat, tvättar alla kläder, och så verkar de tro att den rena tvätten flyger in i garderober och lådor alldeles av sig själv. Mannen är "duktig" på att plocka undan på golven och dammsuga och sånt, men på bord och bänkar och i bokhyllan ligger drivor med osorterat skräp, papper, leksaker, you name it.

Självklart tar jag en större del av ansvaret för barnen nu när jag är hemma, men det får väl finnas någon gräns? Jag skulle kunna hinna med ännu mer hushållsarbete om jag ville, men jag tycker att det är så _tråkigt_! Varför ska då bara jag göra "allt"? Nu i kväll när jag gråtande gick omkring och plockade upp leksaker och grejer så tyckte han att jag skulle sätta mig och ta det lugnt istället, men det är inte så lätt. Imorgon när jag kommer upp så ser det ju likadant ut, och då blir det ju ändå jag som får ta hand om det.

Fast mest blev jag nog besviken, ledsen och nästan rädd över mannens reaktion. Han är en pärla på många sätt, men känslor och pratande har han svårt för, men det kändes ändå inte alls bra. Jag måste väl få bli ledsen och besviken utan att mötas av irritation och nästintill ilska? Jag har varit på väg att bli deprimerad tidigare och mår bättre nu, men det känns som ett jättesteg bakåt att inte få förståelse och tröst och engagemang. Vi är ju en familj och det är ju meningen att alla ska må bra, annars får man försöka förändra. Så känner i alla fall jag...

Jag förklarade också att det känns trist att mannen sitter så oerhört mycket vid sin dator när han väl är hemma. Han jobbar en hel del hemifrån på kvällar och helger och det är väl en sak, men det vore ju trevligt med lite mer intresse och engagemang i familjen och framförallt barnen.

Måste avsluta med att säga att han inte alls är en idiot eller mansgris, men han är väl lat av naturen (precis som jag) och tycker säkert att det är jättebekvämt att någon annan tar hand om det mesta av slitgörat. Jag hoppas och tror att han fattade att jag menade allvar, och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig...

Det är tur att man får skriva av sig, det hjälper faktiskt!

Kram!

[Britz]

Det där inlägget hade kunnat vara skrivet av mej.Jag har det och känner precis likadant,även pmsså mitt humör har verkligen varit i botten den här veckan.Jag vet inte vad jag ska skriva.Som sagt jag nickar instämmande på varenda rad av ditt inlägg.Jag ÄR väldigt tjatig här hemma mest åt mannen och jag vet inte om det hjälper,svårt att få en gammal hund att sitta.

[elwira76]

Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver! Ändå har vi gjort en hyfsat bra arbetsfördelning då vi delat upp vardagarna och den som har kvällen lagar mat/lägger Eric/diskar osv men just det där dagliga plockandet & tvätten känner jag helt klart igen!

På helgerna hjälps vi åt att dammsuga och städa huset men det känns ibland som att det inte är tillräckligt med ett två vuxna, ett barn & två katter...

Så ja, jag känner mig också tjatig & gnällig mellan varven och min man har jättesvårt för att verkligen lyssna och ta åt sig när jag säger något, han blir oftast irriterad. Är det manligt på något sätt att reagera så?

[LiMa m V och J]

Känner igen känslan! OCh vet att jag kanske är orättvis och gnällig ibland, eftersom sambon gör en hel del som _jag_ inte ser, men det är faktiskt så att jag plockar betydligt mer, och är den som har den övergripande kollen, och det gör mig sur ibland. Och lite rädd för framtiden, eftersom det inte blir mindre när det kommer ett barn till och i takt med att de blir större.

Har tyvärr inga konstruktiva tips, men skickar stödjande tankar.

[Lina m Meja&Love]

Det skulle kunnat vara jag med som skrev det. Tyvärr har jag ingen lösning på problemet men jag förstås dig till fullo!

[mimiototte]

mhm, skriver under på mycket utav det.

"Vi tar det sen" och "Jag tar det senare" är standard här hemma. Ibland låter jag det gå låååång tid innan jag tar tag i disken då det oftast har börjat lukta för att han skulle ta disken (han är envis, jag är mer envis) så det börjar närma sig förskoleåldern här ibland. Men det slutar med att han diskar upp och nästa gång tar han det i rimlig tid...

[elwira76]

Vi får kanske läsa boken: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9137132172

[elwira76]

Så har vi haft det med tvätten ibland, jag har vägrat tvätta hans tvätt när han slutat tvätta/vika ihop sin egen tvätt osv och det har gett resultat men nu börjar det bli dags igen... Så med jämna mellanrum får man göra något åt det hela för att få en förändring, sen är det inte alltid så enkelt att veta vad man ska göra!

[Karin m A & N]

Jag känner igen mig i en hel del! Jag är också den som plockar undan, städar, tvättar, plockar undan disk etc. Min man gillar att baka och oftast är hela köket mjöligt och smuligt efter att han bakat och vem får då ta tag i det??? Jo, jag såklart!

Han är medveten om det men är väldigt lat, plus att hans mamma har en vääldigt stor del i det hela, han har aldrig behövt hjälpa till med någonting hemma inte ens ta bort sin egen tallrik från bordet.

Nu är min man tillfälligt lite mer engagerad i plockandet men det är för att jag har jättesvårt att krypa på golvet i mitt numera "elefantliknande"tillstånd .

Kram!

[Anonym]

Tack för responsen på mitt inlägg! Tråkigt att det är så många andra som upplever samma sak bara... Jag och mannen har nog försonats nu, men om det blir någon ändring återstår att se. Det är så enormt tröttsamt att känna sig som arbetsledare för hemmet, med högst ovilliga medarbetare.

Jag kommer på mig själv med att ursäkta honom för han är ju man, men ett sånt resonemang håller ju inte. Det är bara så märkligt att en man med teknisk kompetens, som är ambitiös och framåt och intelligent inte ens kan stoppa i en kudde rätt i ett örngott, eller se att det står disk i diskhon som varit kvar i flera dagar.

Kram på er allihop!

[Alli-Mac]

Jag kom mej aldrig för att svara men jag känner verkligen igen alltsammans jag också (tyvärr).
Håller med om att det är märkligt hur en man som fungerar och är självgående och tom driftig på jobbet kan var så oföretagsam och initiativlös hemma...man kanske borde skriva en avhandling i ämnet?

Känner med dej.Kram!

[Skrynklan]

Svarar lite sent... Jag känner igen din frustration och har känt så tidigare. Jag är också "lat" (vem är inte det?) och min man likaså, men jobbet måste göras... Någon sorts basal hygien måste man ha i hemmet, barnen ska ha kläder och mat. Jag kan bara säga att det är pappaledigheten som räddat mig, eller oss. Först när min man varit hemma längre perioder (inte bara på sommaren) och tagit hela ansvaret för barn, handling, matlagning, tvätt, dagisväskor, gympapåsar osv under arbetsveckorna har han förstått vad det egentligen innebär att sköta en familj. Nu VET han vad som behöver göras, och han MÄRKER när jag gör något och märker även när det behöver göras, och tar initiativet själv. Han har mognat och blivit en "bättre" person när det gäller hushållsarbete. Lat är han fortfarande, och vi bråkar då och då om vem som gör mest och vem som har fått mest egentid. Förresten läste jag en artikel i DN idag där det stod att man sett i en studie att de par som mest strävade efter jämställdhet i arbetsfördelningen också var de par som bråkade mycket om arbetsuppgifter, och de par som hade "lagom" stereotypa könsroller var de som bråkade minst. Det kanske är lättare att göra som traditionen och fördomarna bjuder, då faller könsrollerna på plats lätt som en plätt och ingen behöver fundera över vem som städar barnens rum och skurar toaletterna.

Så du kan se det positivt: att ni bråkar betyder att ni ifrågasätter gängse könsstereotyper och att ni strävar mot jämställdhet. Eller, DU strävar i alla fall

Lycka till!