Skrivet: 2008-03-06, 14:04
#1
Min granne är kanske fadern
Tjena.
Har precis hittat hit, efter att min samo och jag var på VMC tidigare idag.
Hon är gravid i runt 4e veckan nu, och det kanske är min granne som är far till barnet.
Tjejen och jag har i 2 års tid försökt att få barn. Är, eller var, mitt uppe i en utredning, angående ofrivillig barnlöshet.
Det hela tog en sjuk vändning, när hon på alla hjärtans dag nu i februari, låg med grannen som bor dörr-i-dörr.
Jag visste hela tiden att dem hade vart med varandra, men fick det bekräftat för bara några dagar sedan.
Nu är hon gravid, och allt är helt uppochned.
Hon har i tidigare förhållanden vart gravid, men bägge gångerna har de inte bivit något, pga en abort, och ett missfall. Nu är hon rädd att om hon tar bort det så kommer hon aldrig kunna bli gravid igen.
Hur fan ställer man sig till något sådant här?
Jag är så fruktansävrt kränkt, och känner ingen som hellst glädje i att hon är gravid.
Jag kan heller inte till 100% säga att barnet inte är mitt, men varför skulle det vara mitt?
Vi låg med varandra en vecka innan hon var med grannen (oskyddat sex, och han kom i henne), så jag kan ju inte veta. Men varför skulle jag ha lyckats att göra henne gravid just då, när jag inte kunnat förut?
Som sagt så känner jag ingen glädje alls i hennes graviditet, då varken jag eller min sambo har barn sedan tidigare, och att detta var något vi skulle göra tillsammans, få barn tillsammans, glädjas tillsammans. Nu känns de enbart som att det är hon som blir mamma, medans jag får bli styvpappa, åt ett barn vars far jag verkligen tycker illa om. Alltid gjort det. Mina föräldrar kommer inte bi farföräldrar, utan det är bara på hennes sida som lyckan kommer stå.
När min sambo berättade för honom tog han det hårt. "va fan ska folk säga, de här kommer förstöra mig".
Senare har han även skickat (han jobbar i norge) sms där han skriver att det verkligen inte går, att han inte äter eller sover, och att hans jobba är i fara, då han inte kan sköta sig på jobbet.
Men va i helvete liksom, bara en jävla massa JAG JAG JAG. Inte ett ord om mig och min sambo, speciellt inte ett ord om mig. Han har inte sagt något till mig, inte ens OM mig till min sambo.
Det här är verkligen en mardröm som kommit.
Sen lägger även min styvfar en massa ansvar på mig.
"Bestämmer du dig nu så får du inte lämna emma och barnet, då kommer barnet få det så svårt och jobbigt, och bli förstört" och "detta kommer ordna sig, oroa dig inte".
Men va fan, JAG ville vara med på detta.. Jag ville vara den som skulle vara pappa till barnet..
Hur tror ni det kommer bli?
Kommer jag kunna kämpa mig igenom detta? Och kanske vara pappa till barnet?
jag älskar min sambo. Hatar henne såklart för vad hon gjort, särskilt eftersom hon har tvingat mig att inte umgås med mina vänner som är tjejer, och för att jag inte fått gått ut ensam m.m. Jag var trogen för 1,5 år sedan mot henne, och detta har jag fått ta mycket skit för, men nu gjorde hon likadant, och blev gravid..
Sen har även jag och min sambo haft ett dåligt sexliv, p.g.a att hon hela tiden haft förhoppningar på att bli gravid när vi ligger med varandra, så det känns ju ännu sämre att hon ligger med grannen då, och blir gravid i samma veva.
Skriv gärna vad nu tycker om dethär. Är mycket som jag inte berättat, då det skulle ta så lång tid, men nu har jag skrivit ner det mesta.
Tror ni det skulle funka? Tror ni jag kan leva med henne och barnet?
