Just nu är det otroligt mycket tankar och känslor som studsar omkring i kroppen. Inte minst oro, men det behöver jag väll knappast skriva.
BF är 13/14 april, vilket känns som en evighet bort. Vet inte hur jag ska orka hela vägen dit. Samtidigt så vill jag naturligtvis att Pyret ska få bästa möjliga start i livet utanför magen. Frågan är om jag behöver gå hela 40 veckor för det? Jag är så trött och psykiskt slut just nu och vill ha några resurser kvar när Pyret väl flyttar ut för att förmå ta hand om honom/henne på bästa sätt. Känner att jag bara blir tröttare hela tiden. Och så är jag rädd att allt ska gå fel och att vi ska få värsta möljiga besked. Även om jag vet att det är högst osannolikt, så är det inte lätt att slå bort de tankarna. Rädslan finns där hela tiden, mer eller mindre. Inte blir det bättre av att sparkarna kraftigt ändrat karaktär sedan en dryg vecka tillbaka. De är färre och inte lika tydliga. Vilket inte alls behöver vara något fel, Pyret växer och har mindre plats, men oron och ibland paniken stiger i takt med att timmarna går från en spark/rörelse till en annan. Hur gör man egentligen för att ta sig igenom de här dagarna/veckorna?
På tisdag ska vi träffa läkare och göra ett nytt tillväxt UL. Mer än en gång har jag tänkt: Bara Pyret lever så länge. Har tänkt fråga läkare om möjlighet till igångsättning för att korta av några veckor på grav. Är det egoistiskt? Jag är bara så slut. De ger ju förstås inte klartecken till igångsättning om de inte tror att de kan garantera barnets hälsa, men det känns ändå som att jag sätter mig själv framför barnet och det vill jag inte göra. Samtidigt är väll en del av en bra start i livet för Pyret att mamma och pappa orkar vara bra föräldrar. Vet inte om ni överhuvudtaget förstår vad jag försöker säga, det är ganska rörigt i mitt huvud...
Någon som vet hur svårt det är att sätta igång en vaginal förlossning innan BF. Varierar förstås, men ändå. Det är väll inte alltid de lyckas? Vilka risker kan det innebära? Vill gärna slippa ett snitt, även om jag inte varit med om det.
Ursäkta mina röriga tankar. Tack för att ni finns!
Kram Therese
1
Hur tänker ni? Just nu är det otroligt mycket tankar och känslor som studsar omkring i kroppen. Inte minst oro, men det behöver jag väll knappast skriva.
BF är 13/14 april, vilket känns som en evighet bort. Vet inte hur jag ska orka hela vägen dit. Samtidigt så vill jag naturligtvis att Pyret ska få bästa möjliga start i livet utanför magen. Frågan är om jag behöver gå hela 40 veckor för det? Jag är så trött och psykiskt slut just nu och vill ha några resurser kvar när Pyret väl flyttar ut för att förmå ta hand om honom/henne på bästa sätt. Känner att jag bara blir tröttare hela tiden. Och så är jag rädd att allt ska gå fel och att vi ska få värsta möljiga besked. Även om jag vet att det är högst osannolikt, så är det inte lätt att slå bort de tankarna. Rädslan finns där hela tiden, mer eller mindre. Inte blir det bättre av att sparkarna kraftigt ändrat karaktär sedan en dryg vecka tillbaka. De är färre och inte lika tydliga. Vilket inte alls behöver vara något fel, Pyret växer och har mindre plats, men oron och ibland paniken stiger i takt med att timmarna går från en spark/rörelse till en annan. Hur gör man egentligen för att ta sig igenom de här dagarna/veckorna?
På tisdag ska vi träffa läkare och göra ett nytt tillväxt UL. Mer än en gång har jag tänkt: Bara Pyret lever så länge. Har tänkt fråga läkare om möjlighet till igångsättning för att korta av några veckor på grav. Är det egoistiskt? Jag är bara så slut. De ger ju förstås inte klartecken till igångsättning om de inte tror att de kan garantera barnets hälsa, men det känns ändå som att jag sätter mig själv framför barnet och det vill jag inte göra. Samtidigt är väll en del av en bra start i livet för Pyret att mamma och pappa orkar vara bra föräldrar. Vet inte om ni överhuvudtaget förstår vad jag försöker säga, det är ganska rörigt i mitt huvud...
Någon som vet hur svårt det är att sätta igång en vaginal förlossning innan BF. Varierar förstås, men ändå. Det är väll inte alltid de lyckas? Vilka risker kan det innebära? Vill gärna slippa ett snitt, även om jag inte varit med om det.
Ursäkta mina röriga tankar. Tack för att ni finns!
Hej Therese,
Jag har inte hunnit titta på din sida, och dessvärre är jag inte så ofta just i detta snacket, så jag känner inte riktigt till din historia. Men jag förstår så pass mycket att du förlorat ett barn och nu väntar du Pyret.
Jag förstår precis hur du känner och tänker, och har du förstående läkare runt dig så borde de också förstå.
Jag tycker att du ska säga till läkaren exakt det du har skrivit i ditt inlägg, det är oerhört viktigt att du är ärlig och öppen med dina känslor kring detta, för hur det än är så förstår man inte förrän man varit där själv!
Tyvärr vet jag inte något om igångsättning eftersom jag fått snitt med alla mina tre barn. Men kanske kan någon annan svara på dina funderingar kring det?
En annan sak som jag också vill säga är att även om du och din man är extremt trötta psykiskt tiden innan Pyret föds, så kommer ni att få förnyad kraft och energi när ni äntligen får träffa Pyret, lita på mig, så blir det! Men att du går och tänker på "...bara Pyret lever så länge" är skäl nog att testa ett igångsättningsförsök, och är bara din kropp mogen för det så kan jag aldrig tänka mig att läkarna säger nej till det.
Men som sagt, stå på dig och berätta hur du mår och känner!!
Många kramar
Jessica, mamma till Amy 000124-000128, Oliver 010107 och Oscar 030113
2
Hej Therese,
Jag har inte hunnit titta på din sida, och dessvärre är jag inte så ofta just i detta snacket, så jag känner inte riktigt till din historia. Men jag förstår så pass mycket att du förlorat ett barn och nu väntar du Pyret.
Jag förstår precis hur du känner och tänker, och har du förstående läkare runt dig så borde de också förstå.
Jag tycker att du ska säga till läkaren exakt det du har skrivit i ditt inlägg, det är oerhört viktigt att du är ärlig och öppen med dina känslor kring detta, för hur det än är så förstår man inte förrän man varit där själv!
Tyvärr vet jag inte något om igångsättning eftersom jag fått snitt med alla mina tre barn. Men kanske kan någon annan svara på dina funderingar kring det?
En annan sak som jag också vill säga är att även om du och din man är extremt trötta psykiskt tiden innan Pyret föds, så kommer ni att få förnyad kraft och energi när ni äntligen får träffa Pyret, lita på mig, så blir det! Men att du går och tänker på "...bara Pyret lever så länge" är skäl nog att testa ett igångsättningsförsök, och är bara din kropp mogen för det så kan jag aldrig tänka mig att läkarna säger nej till det.
Men som sagt, stå på dig och berätta hur du mår och känner!!
Många kramar
Jessica, mamma till Amy 000124-000128, Oliver 010107 och Oscar 030113
Hej! Jag vet precis hur det är att känna den där oron och rädslan. Jag kände också att jag blev fruktansvärt trött av att hela tiden vara på helspänn och känna efter. Så jag förstår dig och känner verkligen med dig nu.
Vår Hanna dog i v 40, så från första stunden med Ella i magen kände jag att jag vägrade att gå 40 v med henne. Både min bm och läkaren sa från första besöket att det var inga problem. Enligt dem är barnet "färdigt" efter 37 veckor. Jag blev igångsatt i v 37+5, eftersom jag hade varit på massor av tillväxtul visste man ju ungefär hur stor hon skulle vara.
Varken läkare eller bm pratade om några risker med detta. Däremot att det kanske skulle ta lång tid om jag var helt omogen, men inga risker för barnet.
Förlossningen med Ella slutade i akutsnitt men ingen läkare eller bm har kopplat det till just igångsättningen. Jag blev också igångsatt med Hanna. Den förlossningen gick snabbt och "bra", men då hade man ju inte barnets hälsa att ta hänsyn till. Min första förlossning var också igångsättning, då i v 42. Även den gick snabbt och bra. Bara 5 timmar från första värken så var D ute och mådde fint!
Jag tycker absolut du ska fråga om igångsättning pga din oro!! Om du har bra läkare kommer de säkert att ta hänsyn till det.
Jag tänker på dig och hoppas att allt blir precis som du önskar!!
Kram!
3
Hej! Jag vet precis hur det är att känna den där oron och rädslan. Jag kände också att jag blev fruktansvärt trött av att hela tiden vara på helspänn och känna efter. Så jag förstår dig och känner verkligen med dig nu.
Vår Hanna dog i v 40, så från första stunden med Ella i magen kände jag att jag vägrade att gå 40 v med henne. Både min bm och läkaren sa från första besöket att det var inga problem. Enligt dem är barnet "färdigt" efter 37 veckor. Jag blev igångsatt i v 37+5, eftersom jag hade varit på massor av tillväxtul visste man ju ungefär hur stor hon skulle vara.
Varken läkare eller bm pratade om några risker med detta. Däremot att det kanske skulle ta lång tid om jag var helt omogen, men inga risker för barnet.
Förlossningen med Ella slutade i akutsnitt men ingen läkare eller bm har kopplat det till just igångsättningen. Jag blev också igångsatt med Hanna. Den förlossningen gick snabbt och "bra", men då hade man ju inte barnets hälsa att ta hänsyn till. Min första förlossning var också igångsättning, då i v 42. Även den gick snabbt och bra. Bara 5 timmar från första värken så var D ute och mådde fint!
Jag tycker absolut du ska fråga om igångsättning pga din oro!! Om du har bra läkare kommer de säkert att ta hänsyn till det.
Jag tänker på dig och hoppas att allt blir precis som du önskar!!
Jag känner verkligen igen mig i dina ord... Så kännde jag mig då jag var gravid med Melvin. Det känndes som om jag skulle gå under av ansvaret att hålla honom vid liv, kunde nästan inte sova (för tänk om han dog i magen då jag sov och inte kunde känna efter...). Hela mitt liv, all min energi gick åt till att hålla honom vid liv känndes det som iallafall. Jag var ett psykiskt vrak.
Jag tycker absolut du ska prata med din BM/läkare om igångsättning. Med Melvin hade jag ett datum för igångsättning (men han föddes spontant några dagar tidigare). Med Melina blev jag dock igångsatt, för min del var det en fantastisk förlossning. Hade ctg/skapelektråd övervakning på Melina hela tiden och tyckte att det känndes tryckt att veta hur hon mådde. Alla mina förlossningar går snabbt så även min igångsatta förlossning, jag fick värkstimulerande dropp vid två på morgonen, vid tre tog man hål på hinnorna och vid fyra var hon född. För mig har just att få ett slut datum varit viktigt då har liksom det blivit enklare att se ett "mål". Av den information jag fått så är risken för kejsarsnitt större vid igångsättning än spontana förlossningar.
Skickar många styrke kramar och hoppas att du hittar kraft och energi att överleva den sista delen av graviditeten.
/Linda
Linda med *Theodor* 04, Melvin 05, Melina 07 & Leo 09
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ ~~~~
4
Förstår dig precis Jag känner verkligen igen mig i dina ord... Så kännde jag mig då jag var gravid med Melvin. Det känndes som om jag skulle gå under av ansvaret att hålla honom vid liv, kunde nästan inte sova (för tänk om han dog i magen då jag sov och inte kunde känna efter...). Hela mitt liv, all min energi gick åt till att hålla honom vid liv känndes det som iallafall. Jag var ett psykiskt vrak.
Jag tycker absolut du ska prata med din BM/läkare om igångsättning. Med Melvin hade jag ett datum för igångsättning (men han föddes spontant några dagar tidigare). Med Melina blev jag dock igångsatt, för min del var det en fantastisk förlossning. Hade ctg/skapelektråd övervakning på Melina hela tiden och tyckte att det känndes tryckt att veta hur hon mådde. Alla mina förlossningar går snabbt så även min igångsatta förlossning, jag fick värkstimulerande dropp vid två på morgonen, vid tre tog man hål på hinnorna och vid fyra var hon född. För mig har just att få ett slut datum varit viktigt då har liksom det blivit enklare att se ett "mål". Av den information jag fått så är risken för kejsarsnitt större vid igångsättning än spontana förlossningar.
Skickar många styrke kramar och hoppas att du hittar kraft och energi att överleva den sista delen av graviditeten.
Hej Therese!
Jag kan mycket väl förstå din oro. Jag har ju ganska liknande historik. Vad gäller igångsättning tror jag nog inte det ska vara allt för svårt att få.
Vi hade ett otroligt stöd från vår BM, hon skickade remiss till östra sjukhuset där hon rekomenderade igångsättning. Vår läkare som följde oss från *Josephines* födelse stöttade oxå oss med igångsättning.
Min oro växte ju närmare slutet vi kom och de sista veckorna träffade jag läkare nästan varje vecka på egen begäran. Jag åkte in akut några gånger just fr att Gabriel oxå hade sinalugna dagar med sparkar. Då körde dem ctg kurva och så kom läkaren och jag böna och bad om igångsättning fr v 35. när jag hade gått 36 fulla veckor orkade jag inte mer,grät å grät hos läkaren som lovade mig igångsättning en vecka senare,de vill ju helst inte sätta igång förlossningen före v 38. Gabriel kom i v 37+5 med igångsättning,lite gel och värkar tog man hål på hinnorna och en timme senare föddes vår son.
Tycker du ska vid minsta oro åka upp för CTG kurva,då ser läkarna din oro och be din BM skicka remiss till sjukhuset om igångsättning, och TJATA TJATA (om du orkar) Be att få träffa en läkare på sjukhuset, förklara din oro och var bestämd att du inte vill gå hela vägen. Då lyssnar dem och snart har du din bebis i famn.
många kramar/sarah m *Josephine* f/d 060131
5
Hej Therese!
Jag kan mycket väl förstå din oro. Jag har ju ganska liknande historik. Vad gäller igångsättning tror jag nog inte det ska vara allt för svårt att få.
Vi hade ett otroligt stöd från vår BM, hon skickade remiss till östra sjukhuset där hon rekomenderade igångsättning. Vår läkare som följde oss från *Josephines* födelse stöttade oxå oss med igångsättning.
Min oro växte ju närmare slutet vi kom och de sista veckorna träffade jag läkare nästan varje vecka på egen begäran. Jag åkte in akut några gånger just fr att Gabriel oxå hade sinalugna dagar med sparkar. Då körde dem ctg kurva och så kom läkaren och jag böna och bad om igångsättning fr v 35. när jag hade gått 36 fulla veckor orkade jag inte mer,grät å grät hos läkaren som lovade mig igångsättning en vecka senare,de vill ju helst inte sätta igång förlossningen före v 38. Gabriel kom i v 37+5 med igångsättning,lite gel och värkar tog man hål på hinnorna och en timme senare föddes vår son.
Tycker du ska vid minsta oro åka upp för CTG kurva,då ser läkarna din oro och be din BM skicka remiss till sjukhuset om igångsättning, och TJATA TJATA (om du orkar) Be att få träffa en läkare på sjukhuset, förklara din oro och var bestämd att du inte vill gå hela vägen. Då lyssnar dem och snart har du din bebis i famn.
många kramar/sarah m *Josephine* f/d 060131
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
